Långpass

Långsöndag!

Jag sov lite knaggligt i natt, drömde märkliga drömmar. Jag tror det var den där massagen som satte igång grejer i kroppen. Så när jag vaknade bäddade jag omedelbart om i sängen för att ta bort den dåliga karman. Det brukar hjälpa. Dessutom så behöver jag byta lakan rätt ofta eftersom jag varje kväll masserar vaderna med olika kyl- och värmeliniment som liksom gör att sängen känns smutsig fast den är ren. Sängen blev i alla fall så mysig och fin att jag nästan ville gå och lägga mig igen. Men det gjorde jag inte för jag var hungrig. Gick upp och åt mackor, drack kaffe och gjorde även äggröra. Då känner jag mig alltid lite internationell. När jag äter äggröra alltså, eller scrambled eggs om ni hellre vill.

Jag hade en lite seg känsla i kroppen, lite sådär som att jag undrade om jag höll på att bli sjuk. Ja la mig i soffan och läste tidningen och efter en stund chockade jag kroppen genom att hoppa upp från soffan i raketfart – för att se om jag kände mig yr. Sen gick jag in och vek tvätt i tvättstugan, det brukar göra mig alldeles varm och snurrig när jag mår dåligt. Men det kändes som vanligt med allt det där så jag tog det som ett kvitto på att jag var frisk. Så då bytte jag om för att ge mig av på långpass.

Precis innan jag drog iväg ångrade jag mig och gick in och hämtade de här:

Men de var de enda som fick följa med. Ingen musik (det brukar jag i för sig nästan aldrig ha när jag kutar långt), ingen kamera och inget fult vätskebälte. Jahapp, sen tog jag min tur in till stan. Lite seg i starten men efter ett par kilometer började stegen kännas lättare. Ute på Djurgården var det väldigt mycket folk. Och när jag kom till Strömbron var det ännu mer folk, polisbilar och allt möjligt och jag insåg att det var den där Red Bull-grejen. Alldeles för mycket folk! Jag lyckades i alla fall nästla mig igenom och sprang vidare mot Söder. Efter Hammarby Slussväg, där nedanför kolonilottsområdet innan man kommer fram till Tantolunden, så står det en blå (grön? minns ej) liten husvagn som heter Café Rhodos. Det ser alltid så mysigt ut när jag springer förbi och tur att jag aldrig har stålar med mig för annars hade det funnits risk för att jag stannat. Och sen var det som vanligt loppis vid Hornstulls Strand men det har jag lärt mig vid det här laget och tar alltid ovanvägen för att inte behöva sakta ner och zickzacka längs alla södergottemajor som är ute och spenderar pengar. Fortfarande mycket folk när jag återigen passerade Strömbron. Sen lubbade jag vidare hemåt. Totalt 40 km i 4:37 min/km där den allra sista kilometern gick i 4:04-tempo och de tre dessförinnan gick i 4:20 min/km. Jag tror allt det har tagit fyra veckor för kroppen att återhämta sig efter Stockholm Marathon.

Ni märker ju att jag är ett jäkla vanedjur. För när jag kom hem gjorde jag smoothie. Jag sket i den där Hepatit-diskussionen om frysta bär och drog fram frysta jordgubbar och yoghurt som jag mixade. Och så hällde jag i dessa frön som jag köpte igår och som yoga-Eva på jobbet tipsade mig om.

Ja alla som läst Born To Run vet ju att Tarahumaraindianderna i boken käkar dessa. Och de pinnar ju på rätt bra så jag stoppade ner lite såna. Och kokos!

Sen drack jag tre såna stora glas medan de här slöfockarna höll mig sällskap.

Efter en dusch drog jag fram min cykel och cyklade till centrum för att hämta böcker som jag beställt till sommarlovet och handla mat. Men det här med att cykla. Jag är så dålig på det. Alltså, jag kan cykla, håller inte på och välter och så, men mina ben tycker det är både jobbigt och trist. Minsta backe är så seeeeeg. Men till sist var jag i alla fall hemma igen. Eftersom Olle kommer hem ikväll och har suttit en massa timmar i bil tänkte jag vara så huslig och göra god mat. Till efterrätt ska jag bjuda på marinerade jordgubbar med grädde OCH glass. Så det fixade jag ihop.

Man har ju så mycket tid när man är ensam hemma! Herregud, det är för mycket tid. Jag tänkte att jag springer väl en liten återhämtningsjogg.

Tog på mig myspyskläder för att tvinga mig själv att ta det lugnt.

Men precis när jag skulle springa iväg kom Olle hem! Tre timmar tidigare än jag trott. Han hade passat på att fylla bilen med ved i Småland eftersom han ”hatar att köra tomt”, som om han arbetade inom transportsektorn. Bra hur som helst, nu slipper vi köpa de där små säckarna på OKQ8 för 69 kr styck som bara räcker till två brasor.

Det som var trevligt var att jag fick med Olle på en jogg i Lidingloppsspåret.

Det var väldigt trevligt och jag fick en bra Smålandsrapport. Olle spurtade i backarna men det gjorde absolut inte jag utan tog det lugnt i mina myspyskläder (som för övrigt var alldeles för varma) och kom ifatt honom efter backarna.

Det var en fin liten tur på 5 km. Nu stänger jag denna vecka på 20,5 mil. Nu borde jag säga att jag ska stretcha en lång stund men vi får se hur det blir med den saken. Ajöss.

Återerövrar distansen!

Ojoj, pizzan jag åt på Brillo igår kväll. Den gick inte av för hackor. Hjärtmusslor, mynta, koriander, chili och lime. När servitrisen kom med den så hade hon den i ena handen och Olles fisk i andra. Som att det vore självklart att det var Olle som skulle ha pizzan, var hon på väg att ställa ner den framför honom. Hon visste inte vem hon hade att göra med, fick tänka om och ställa ner den på min plats. Jag slukade den i ett nafs och skulle inte haft problem att äta ytterligare en halva. Efter denna fantastiska pizza drog vi till bion för att se The Bling Ring.

Den handlar om ett gäng konsumtionsgalna ungdomar i LA. Mycket bra film och hade den effekten på en att man tappade lusten att någonsin shoppa igen. I för sig bra så här i slutet av månaden. Sen imorse vaknade jag till sol och ett stilla hus. Trots endast sju timmars sömn kände jag mig helt utvilad, det är stor skillnad när man inte blir väckt på natten och bara ligger på sin plats i sängen. Idag var det ju självklart fattiga riddare på menyn.

Oh så trevligt jag och DN hade det på terrassen. När det sen var dags för långpass så fick jag krypa till korset och fylla upp mitt fula vätskebälte.

För det är ju fult att kuta runt med sånt här bälte, men till och med jag fattade att det ju kunde vara bra en sån här varm och kvav dag, när man dessutom ska springa långt. Så så fick det bli. På med det och solglasögon.

Solglasögon har jag nästan aldrig heller men det är faktiskt rätt dumt när man springer flera timmar med sol i ögonen. Kort sagt var jag präktig och rejält utrustad idag! Sen tog jag min vanliga tur: Lidingö-Värtan-Gärdet-Djurgården-Strandvägen-Skeppsbron-Stadsgården-Norra Hammarbyhamnen-Hornstull-Norra Hammarbyhamnen-Eriksdalsbadet-Hornstulls Strand-Bergsunds Strand-Söder Mälarstrand-Skeppsbron-Strandvägen-Gärdet-Värtan- och så tillbaka på Lidingö igen. Såhär såg det hela ut i några bilder i farten.

Jag höll en jämn fart hela vägen. Tog det medvetet lite lugnt i och med att det bara är tre veckor sen maran. Jag var liksom sugen på att återerövra distansen, men också för att ta det i den fart kroppen kände för.

Totalt 40 km i 4:49 min/km. Jädrans bra att jag hade vatten med mig. Det behövdes idag och det räckte precis. Precis när jag stod utanför vår dörr så kom Olle springandes. Otrolig timing på vår ankomst! Han hade kutat 13 km och var trött och ville inte prata alls.

Jag var i för sig också lite matt. Men vi fick inte ligga och slöa alls för jag var så sugen på att åka in till stan. Gårdagens känsla av att aldrig vilja shoppa igen var tyvärr som bortblåst nu. Det blir så ibland när jag springer genom stan och ser alla människor som går runt med massa kassar, dricker kaffe och äter glass – att jag också måste få gå runt lite sådär. Och utan barn hemma så passade det ju bra. Fast det blev inte så mycket gottande för jag höll nästan på att somna i en boll på NK.

Kan för övrigt informera att jag inifrån bollen såg Pelle Almqvist från The Hives. Han kollade på mattor. Sen när vi gick genom matavdelningen såg vi Fredrik Reinfeldt som var omringad av sommarklädda livvakter. Nu kan man tro att vi åkte hem och vilade efter detta. Men nej. Då åkte vi till Ikea.

Vi köpte en fin matta där. Fast sen när vi kom hem och la ut den så var den inte fin. Först försökte vi sådär ”Jo men den är fin”, ”Det är kul att det är lite annorlunda”. Sen gav vi upp och erkände: ”Nä. Den är ful. Den passar inte alls här.” Så nu måste vi åka till Ikea igen. Fast inte idag. En annan dag. För nu ska jag lägga upp benen i soffan en liten stund. Adieu.

En söndag gjord av långpass, mage och chins!

Igår kväll satte jag ingen väckarklocka på ringning. Vetskapen om att få sova och låta kroppen bestämma själv gjorde att jag kände mig utvilad när jag vaknade. Trots att jag inte sovit längre än vanligt – men däremot vaknat och somnat om på ett skönt slummeraktigt vis. Jag och Uma gick upp och åt gröt och ett par timmar senare dags att ge mig av på veckans långpass.

Men vad det blåste! Stundtals svårt att hålla tempot pga blåsten och jag tackade för att det inte var något fartpass jag skulle genomföra. Dock stor skillnad i benen idag jämfört med förra helgen, då jag för första gången vågade mig på det första (kortare) långpasset efter Stockholm Marathon. Idag var benen piggare och kändes ”vanliga”. Tanken var ett aningen längre pass, men ändå inte fullt så långt som jag brukar köra. Efter de tre marathon som jag hittills sprungit så har jag alltid omedelbart varit sugen på att springa ett till. Även sugen på att börja träna inför det. Men ändå så är det något i huvudet som behöver lite vila, som behöver få komma ur det där nötandet om än bara för ett par veckor. Och då menar jag just vad gäller långpassen för i övrigt så känns milen bara bra, både för mitt huvud och min kropp. Så: jag kör inte fyra mil pang bom såhär nära inpå maran, det får vänta ytterligare en eller ett par veckor. Idag gick turen in till stan, ut på Djurgården där jag rundade Biskopsudden för att sedan vända tillbaka och ta ytterligare en sväng i Kaknästornetkrokarna. Största skillnaden nu jämfört med tiden innan Stockholm Marathon är avsaknaden av alla Team Stockholm Marathon-grupper. Idag såg jag bara en, annars brukar de vara precis överallt. I övrigt så kändes det bra, saknade bara dricka. För jag orkade inte släpa på vatten idag men jag ångrade mig så smått, för det blev rätt varmt på slutet. Totalt 31 km i 4:37 min/km. Gjorde jordgubbssmoothie när jag kom hem.

Och stretchade. Alltså, denna årstid. Att man kan ligga såhär och stretcha utomhus, fasiken jag älskar det!

Notera gamträdet i bakgrunden. Det är vårt körsbärsträd, eller tja, före detta körsbärsträd. Olle skulle beskära det och efter det är det sig inte likt. Inte ett enda blad har vuxit ut och körsbär får vi nog köpa i affären. Efter dusch så gjorde jag chin-ups.

3×10 stycken chins blev det. Och sen magövningar utomhus.

I övrigt så har jag fått äran att färga dotterns hår, från ljust till brunt. Vi blev riktigt nöjda med resultatet.

Och här kommer slutligen dagens reklam:

Frutti från glassbilen. Helt beroendeframkallande. Jag springer till och med ut på gatan fortare än barnen när jag hör den där jäkla melodin. Tur att jag åker till Gotland på avvänjning om några veckor, där finns ingen glassbil. I övrigt så har jag bokat flygbiljett till Berlin Marathon i september. När alla kommer till Lidingö för att kuta Lidingöloppet så pyser jag därifrån. Yeay!

Mangomorgon och 40 långa km.

Alldeles ljummet ute när jag hämtade tidningen imorse. Såg ut som att det skulle bli regn när jag kollade in vädret igår kväll men himlen var alldeles blå. Sen gjorde jag Fattiga Riddare. Börjar helt ärligt bli lite trött på dem men de är ju så jädrans bra bränsle när det ska kutas långt. Jag hade dock handlat mango för att få lite variation.

Då blev det såhär tjusigt.

Därefter lite trädgårdshäng.

Olle hade ordnat krita till fotbollsplanen som vi fixat på ängen intill vårt hus. Febe gjorde en tapper insats.

Sen var det dags för långpass för mig. Först fyllde jag upp hela mitt vätskebälte men ångrade mig i sista sekund. Jag har så svårt för dessa bälten. Dels tycker jag inte det är så skönt att ha det sådär runt höften, och inte högre upp heller för den delen. Och jag vet inte men jag känner mig alltid så fånig när jag har det på mig. Som att ”Här kommer jag och ska korsa Sahara till fots över sanddynorna”. Så det blev de här handflaskorna istället och lite energidryck (mest för att vänja magen inför maran).

Sen gav jag mig av med mina handgranater. Nu hade det dykt upp lite moln på himlen.

Klurade igår kväll på hur långt jag skulle springa idag och kollade upp hur jag gjorde två veckor innan Berlin. Då sprang jag 39 km på söndagen så asch, det fick bli vanliga 4-milsrundan. Idag var träningsvärken helt borta men jag vet att benen alltid är lite trötta efter tempopassen så jag hade verkligen sagt till mig själv att inte hålla för hög fart. Mötte två Stockholm Marathon-grupper när jag sprang mot Ropsten (De där ledarna är alltid så trevliga och ropar uppmuntrande saker. Och det är ju trevligt för en loner-löpare som jag.). I Frihamnen var det fullt av nyanlända båtpassagerare som stuvade in mängder av öl i sina bakluckor. Fint och lugnt ute på Djurgården. Mötte min jobbkompis Tove på cykel längs Strandvägen, jag sprang vidare runt Söder och det var rätt varmt och kvavt ute nu, och stundtals rätt blåsigt. Bra att jag hade lite vatten med mig. Det enda med dessa handgranatsflaskor är att om man råkar trycka hårt på dem så sprutar det ut vatten. Jag gjorde det rätt många gånger när jag tog i, så mitt linne blev genomblött av att jag duschade ner mig själv… och således hade mindre kvar att dricka. Men vad gör man inte för att slippa Sahara-bältet. I alla fall. När jag sen var tillbaka på Strandvägen så visade klockan 33 km. Och plötsligt blev jag så trött på allt. Vet inte varför. Jag började räkna hur många långrundor jag sprungit senaste tiden och blev liksom så trött i skallen av detta och det var varmt och jag kände bara att nää, nu får det här jäkla Stockholm Marathon komma snart, jag orkar inte längta mer, och jag längtade efter lite musik. Jag hade velat ha denna magiska låt i öronen just där och då. Men vad sjutton, bara att nöta vidare efter ett par km fick jag upp peppet igen. Och sen hade jag plötsligt sprungit 40 km i snittfart 4:35 min/km. Sista rejäla långpasset innan Stockholm Marathon. Jag är redo nu! Hemma fortsatte det hela i mangons tecken. Jag gjorde nämligen en mangosmoothie.

Jösses så mycket smoothies jag druckit senaste året men det är ju så bra att det går så fort OCH är så gott när man kutat långt. Avslutade dagen hos kompisar med gullig liten bebis. När vi satt där så tänkte jag på hur mäktigt det är att vi haft tre såna där små pluttar. Att vi liksom fixade det de där första intensiva åren. Det är klart att man gör, men ändå. Det är mycket med att få barn, mycket nytt och lite sömn. Men så jädra kul och fint. Och det tar ju aldrig slut.

P.S. En av sommarens bästa grejer: grillen. Då kan man göra sån här god grillad lax som vi åt igår.

Även vi som är rätt kassa på att laga mat blir plötsligt mästerkockar… eller nja, helt ok. Hej då.

Fartlördag och 40 km Gotland.

Avslutade lördagkvällen med ett tempopass.

Först 2 km uppjogg följt av 15 km i 4:17 min/km. Hade gärna sprungit på lite fortare men med tanke på att jag hade ont i halsen dagen innan så kändes det som ett lagom tempo, sådär känslan av att man ligger i men ändå inte blir flåsig. Det var en fin kväll. Solen sken men det blåste en del, typisk Gotlandsblåst. Avslutade med 0,5 km nedjogg så dagens totala summa landade på 24,5 km inkl morgonens lätta distans. Hemma spelade några fotboll.

Och andra latade sig.

För att fira tillfrisknandet bäddade jag om i sängen.

Men jag sov inte så många timmar, ja i alla fall inte jämfört med bebissömnen de övriga nätterna. För idag är det dags att åka hem så jag behövde kliva upp tidigt för att hinna äta frukost och springa ett bra långpass innan det var dags att dra till färjan.

Jag läser såklart en gotländsk deckare för att få in stämningen när vi är här. Jaha, sen vilade jag lite och planerade den kommande veckan. Sen var det dags att börja göra sig i ordning. Ett jädra velande med kläderna, man blir ju lite så velig när man varit sjuk. Men till slut bestämde jag mig för korta tights och t-shirt – och armvärmare!

Syrrans katt Selma ville vara med på kort. Här kommer hon:

Idag blev det rejält med vatten och två energidrycker med mig.

Sen var klockan åtta och jag drog iväg. Jag gillar min långrunda jag hittat här, det är så blandat underlag. Grus, gräs, asfalt och en del sand. Lite såhär:

Tog första energigdrickan efter 15 km. Sliskig som vanligt och jag blev helt kladdig om händerna. Men idag hade jag i alla fall vatten med mig och kunde skölja av dem.

Efter 16 km la jag in en fartökning i 3 km. Det kändes bra. Nötte vidare. Stundtals var det rejält blåsigt. Det är lustigt med vädret på Gotland. Det skiftar så fort så ofta hinner man under långpassen uppleva både det ena och det andra. Andra energidrickan efter 30 km. Totalt 40 km i 4:35 min/km.

När jag kom hem blev det snabb dusch och snabb lunch.

Får äta mer på båten. Sen var alla redo att ge sig av, även katterna. Och jo, kolla alla skor. Så blir det när man är många i ett hus. Kan informera om att alla mina löpardojor brukar uppta mest plats men här på bilden var de prydligt nedpackade i väskan.

Så otroligt glad jag är att jag hann blir frisk och hann springa i alla fall några pass här på Gotland. Men vi kommer snart tillbaka – fast inte förrän efter Stockholm Marathon! Aaaaaah, spännande!

Nu: färjan!

Tisdagstankar om Stockholm Marathon och tre kvällsmil.

Jag tänker en del på Stockholm Marathon. Fast inte sådär supermycket. Jag tränar på och längtar mest efter att springa ett marathon igen. Längtar efter det där pirret som uppstår i benen den där sista veckan då man trappar ner. Det är outhärdligt och härligt på samma gång. Många frågar mig vad jag ska springa Stockholm Marathon på. Åh om det ändå vore så enkelt som att bara säga en tid och så blev det så. Då skulle jag säga… jaa… 2:37? Eller varför inte 2:30 när vi ändå är igång? Det är en elegant tid tycker jag. Tyvärr är det inte så enkelt. Inget är enkelt när det kommer till marathon. Dels ska det tränas mycket. Men inte så mycket att man skadar sig. Sen ska man hålla sig frisk. Det är inte heller helt lätt då man har tre barn. Dessutom så verkar folk i allmänhet inte ha fattat att man ska hålla för munnen när man nyser och hostar. När vi var på Moderna Muséet i helgen så hostade en kvinna mig rätt i ansiktet. Jag glodde surt på henne. Då hostade hon lite till. Herregud, vart är världen på väg?

I alla fall. Att jag kommer stå på startlinjen den 1 juni, det tar jag bara för givet trots host och sjukdomar. Jag ska stå där. Men vad jag ska springa på, tja det är inte lika lätt. Det beror på hur kroppen känns sista tiden här innan, på vädret just den dagen och om kroppen håller hela vägen. Men mitt stora mål kan jag vara ärlig med: att springa sub3. Nu ropar kanske vissa: Men det är ju helt självklart att du kommer fixa! Åh nej. Nej nej nej. Så lätt är det inte. Mitt första marathon var Stockholm Marathon förra året. Då sprang jag på 3:14:08. Sen sprang ja Berlin på 3:00:09 – nio jäkla sekunder! Stockholm är dock lite tuffare bana än Berlin. Jag vet att jag är i bättre form nu och att jag ska springa bättre än min tid i Stockholm förra året, ja det känns inte som några konstigheter. Det har jag redan gjort på träning. Punkt. Men att komma under tre timmar på Stockholm är ingen självklarhet eller mänsklig rättighet. Det får man slita för. Det är en ganska tuff bana så lyckas jag med det så blir jag överlycklig. Och nu säger kanske någon annan: Du måste tro på dig själv! Oroa er inte. Det gör jag. Det handlar inte om det alls, det handlar om vad benen klarar den 1/6. Så enkelt och svårt är det. Men bara att jag faktiskt ska springa SM i Marathon, det tycker jag är mäktigt. Svenskt Mästerskap!

Rent generellt så har jag insett att man måste ta ett steg i taget. Man blir inte en bra löpare genom att knäppa med fingrarna. Det är nästan precis 16 månader sen jag började springa mer fokuserat och bara lite mer än ett år sen jag började få hjälp av Pekka. Innan dess var det en mil här och där, utan mål eller struktur. Helt ärligt, vad en intervall var visste jag knappt, eller jag hade i alla fall inte sprungit någon. Det påminner jag mig själv om ibland. Och därför så hoppas jag nu innerligt att kroppen håller hela våren och sommaren så att jag kan fokusera på mitt stora mål detta år: Berlin Marathon. Till dess har förhoppningsvis några fler små steg tagits och kanske har man blivit en lite bättre löpare. Men en sak i sänder. Nu är det Stockholm först. Det blir spännande. Nu tränar jag på fram till dess och klurar på vilken fart jag ska försöka hålla den 1 juni.

Är ni vakna fortfarande? För idag blev det ett kvällspass efter jobbet. Ett långpass då helgens långpass gick förlorat. Jag tyckte också att det passade bra att springa en varm dag, man måste börja härda sig mot värmen nu. Det blev en bra sväng genom stan. Började med Kungsholms Strand och Norr Mälarstrand. Över Västerbron.

Här ser ni förresten mitt hål i örat, det där lite märkliga med en ring i. Intresseklubben kan anteckna att det är helt läkt nu. Så nöjd med att jag härdade ut! Sen fortsatte jag runt Söder.

En kvinna på cykel passerade mig och sa med så snäll röst ”Men åh vad du är duktig!” Jag tackade såklart. Då frågade hon hur långt jag skulle springa och jag svarade runt tre mil. ”Men är du helt galen mänska?” sa hon med chock i rösten. Jag förklarade att jag ska springa marathon och tränade som bäst, hon verkade ha svårt att ta in det hela men önskade mig en massa lycka till. Tänkte på det där sen. Att det för en själv numera är så otroligt normalt att kuta tre, fyra mil. Sprang vidare. Mötte min bloggläsare Titti som hejade!

Satan, det var rätt varmt alltså. Inget vatten hade jag heller. Munnen höll på att klibba ihop.

Men sommarkänslan i stan var det inget fel på. Jag höll på att bli tokig av alla goda glassar som folk gick runt och smaskade på. Stadsgården fram, Skeppsbron, Strandvägen, Gärdet och sen Värtan.

Benen spang över bron och i riktning hemåt. Men istället för att springa raka vägen hem så krävde de att jag skulle springa ner till hamnen. Jag vara bara tvungen att se det här fina:

Fast egentligen var det den här jag ville åt:

Totalt 30 km i 4:31 min/km.

Sen av med skorna så att fötterna fick leka sommar.

Ja sen hängde jag där en stund i solen.

Höll på att somna när jag la mig på bryggan och stretchade. Sen promenixade jag hemåt i kvällssolen.

Tre varma mil. Hoppas det blir stekhett här framåt så man vänjer sig vid värmen. Nästa gång måste jag ta med mig vatten. Jag har varit bortskämd med att kunna kuta vinterns långpass utan en droppe. Så fort jag kom innanför dörren så åt jag en sån här:

Slut!

Söndagslångt och söndagslugnt!

Imorse var det helt självklart att jag skulle äta fattiga riddare. Förra söndagen bestod ju matladdningen inför långpasset av endast en fattig trekantsmacka på Kastrup. Men idag var allt som vanlig igen. Jag drack kaffe…

… och Ali drack vatten ur blomkrukan. Det spelar ingen roll hur många vattenskålar jag ställer fram, katterna dricker aldrig ur dem. Endast vatten direkt ur kranen eller ur blomkrukor accepteras. Efter frukosten blev det vanliga söndagsbestyr så som att byta lakan, börja vika tvättberget och stoppa i ännu mer tvätt i maskinen. Och så tog jag en dusch. Jag måste det innan jag ska kuta långt för att vakna till liv. På med guldpannband och sen började det bli dags att ge sig av.

Idag stoppade jag ner två såna här i min fula midjeväska.

När jag och Febe var i stan igår drog vi till Löplabbet och köpte ett gäng. Jag har druckit dem på de två marathon som jag sprungit. Och en massa annat också som t ex vatten, sportdryck och buljong. Jag tror inte jag har speciellt överkänslig mage och kan nog dricka det mesta, men den här flytande gelen har jag ändå tagit med mig själv, och så har Olle fått langa ett par till mig under loppet. Så idag tänkte jag vänja magen eftersom jag tänker köra en favorit i repris på Stockholm Marathon. Sen dags att springa!

Kanske borde jag korta ner långpasset inför halvmaran nästa lördag? Kollade i min gamla anteckningsbok och såg att jag förra året sprang ett långpass på 38 km veckan innan Kungsholmen Runt – så vad sjutton, jag kutar vanliga rundan. Däremot så kände jag i benen att jag kört ett bra och ganska långt tempopass igår. Så jag tvingade mig själv att ta det lite lugnare. Inte mycket att säga om själva passet. Många löpare ute, så tydligt i stan när Stockholm Marathon närmar sig. Soligt och lite blåsigt. Fullt ös vid Nybrokajen och alla skärgårdsbåtar. Tog första gelen efter 15 km och nästa efter 30 km. Längtade efter vanligt vatten, särskilt då jag råkade hälla ut en massa gel i ena handen så den blev alldeles klibbig. Försökte slicka rent den i farten men det såg aningen märkligt ut så jag fick lägga ner rengöringsaktiviteten och skita i kladdet.

Totalt 40 km i 4:37 min/km. Ett bra pass, jag hoppas kroppen håller med om det och har energi kvar till nästa helg. När jag drog av mig kläderna så hade jag fått lite färg på armar och ben. Eller så var det bara smuts. Efter dusch och mat så satte jag mig såhär:

Kanhända kommer jag inte göra något mer idag. Bara sitta här. Kanske dricka lite kaffe. Läsa lite. Vi får se vad som händer.

Sent långpass genom stadens publik.

Och så var vi hemma igen. Vi är så oerhört nöjda med vår lilla resa. Det var som att allt klaffade; allt från att när vi ville byta restaurang en kväll fick bord trots att det alltid brukar vara fullt, till att tåg och bussar gled upp framför oss precis när vi kom. Det är bara att tacka. Var därmed helt säker på att min resväska skulle försvinna på vägen hem. Men inte ens det hände. Men hur kul vi än haft så finns det inget bättre än att komma hem till barnen. Hängde runt lite hemma men sen var jag bara tvungen att ge mig av på långpass. Det kändes lite sådär när man precis varit borta. Det fick bli till att springa snabbt!

Vädret var ju lika bra här hemma som det var när vi lämnade Köpenhamn. Därmed blev det korta brallor, eller ja till knäna, och t-shirt. Inte bästa förutsättningarna för långpass idag i och med att jag bara hade ätit en trekantsmacka på flygplatsen vid tolv. Var lite småhungrig redan när jag gav mig av men hade jag ätit hade jag behövt vänta… och således kommit hem för sent till barn och middag och allt. I alla fall. In mot stan i det braiga vädret. På något konstigt vis kändes det som att jag sprang ett lopp. Dels pga t-shirten men också för att stan var full av folk som promenixade, satt på små gräsplättar och hängde – nästan som att man hade publik! Körde vanliga rundan. Ganska blåsigt till och från men annars optimalt långpassväder. Tänkte på hur länge sen det var jag hade vatten med mig på mina långpass. Nu när det börjar bli varmare kanske det vore klokt att ha med sig lite men jag har liksom vant kroppen vid att springa rätt bra utan att dricka. Det är bra på ett vis att vara lite härdad, men jag kanske skulle behöver öva lite på att dricka i högre fart. Jaja. När jag passerade Grand Hôtel hörde jag plötsligt en massa tjejer vråla och jag insåg att det var Justin Bieber som var orsaken till känslorna. I Köpenhamn var han också samtidigt som vi och det stod horder att tjejer och vrålade utanför hans hotell. Såhär såg det ut där:

De sprang fram och tillbaka mellan huvudentrén och hotellets bakdörrar i hopp om att se honom. När vi sen landade med flyget i Stockholm så stod det ett gäng tjejer och väntade utanför tullen: de hade JB ritat på kinderna och frågade oss om vi kommit från Köpenhamn och sett Justin Bieber på planet? Det hade vi tyvärr inte, sett honom alltså. Och sen skriken runt Grand Hôtel idag. De förföljer honom men kan det vara så att han förföljer mig?? Hur som. Jag kutade vidare i den fina staden och benen var pigga idag, de var nog även lite glada över att slipa nöta runt de där danska sjöarna fler gånger. Det var också väldigt skönt att springa på eftermiddagen. Jag som alltid kutar på förmiddagen annars. Men nu var det sån loj och skön känsla i staden och lite färre löpare ute, men desto mer promenixare och gottemajor som satt och drack vin här och var. Man blev lite sugen. Kanske ska börja kuta lite senare pass ibland. Jaha, sen var jag plötsligt hemma! Piiiiip.

Totalt 40 km i 4:24 min/km. Nu var jag rätt törstig. Tur att vi hade sån god saft hemma.

Därefter blev det dusch och mat och bada alla barn och bädda om sängar och sortera horder av smutstvätt och packa ner gympakläder och packa upp resväskor och en massa annat. Och nu, nu blir det massera vaderna och se denna som vi köpte i Köpenhamn:

Fattar inte hur vi kunnat missa säsong två? Ettan och sista säsongen har vi sett men denna har vi alltså kvar. Kan det bli bättre? Hej då bloggläsare.

Fyra vårmil!

Söndag igen. Men visst går tiden fort? Jag sov i alla fall som en prinsessa eller drottning eller något sånt i natt. Åtta hela timmar! Vaknade bredvid en lite figur som ännu sov. Tänkte vara effektiv och gå upp men insåg sen hur oerhört dumt tänkt det var. Klart jag ska sova vidare om nu alla andra sover. Jag hinner ändå. Så jag somnade om men till sist var det dags att gå upp och laga Fattiga riddare. Ovanpå langade jag på frysta bär som jag värmde i mikron, sirap och nyheten för dagen: kokosflingor.

Medan jag väntade på att maten skulle smälta så höll jag koll på vädret. Det där riktiga vårvädret och värmen, som exakt varenda människa snackat om hela veckan, syntes ju inte alls till. Men precis när jag skulle ge mig av började det klarna upp och då blev det velande med kläderna. T-shirt eller inte? Till sist blev det t-shirt men med en tröja under. Fegade helt enkelt ur.

Men nymålade naglar hade jag!

Sen drog jag iväg. Insåg direkt att benen var lite trötta efter gårdagens tempopass som ju också blev ett slags långpass med sina 33 km. Men vad sjutton, vi kutar och ser hur det känns. Och tar det så lugnt som kroppen vill. Kände också direkt att det kunde vara så att jag var för varmt klädd. Hade inte hunnit klura på en ny runda så jag bestämde mig för vanliga stadsturen. Men jag älskar den! Jag får liksom allt i den. Därmed sprang jag ut på Djurgården. I Djurgårdskanalen såg jag tre kanoter och på två av dem kunde jag läsa Jimmy Seger och Julia Seger. De såg otroligt målinriktade ut och lite märkvärdigt sådär med namnen – men kom ihåg, jag har ju mina Adios med namn på! I alla fall var jag tvungen att googla dem när jag kom hem. De här var de alltså. Det är alltid något visst med syskon som gör samma sak, typ idrottar tillsammans eller har band tillsammans. Jaja, hur som helst hade folk gått man ur huse för att njuta av vädret på Djurgården.

Vanliga snurren längre ut på Djurgården. Här blåste det rätt rejält och jag var rätt glad över klädvalet. Sen tillbaka mot Strandvägen. Skeppsbron och sen framme vid Fotografiska visade klockan två mil. I vanliga fall är jag på söndagar alltid sugen på att springa långt. Idag var det helt ok men inte riktigt samma mentala energi. Jag märkte också tydligt att jag var tvungen att lyssna ordentligt på kroppen. Så fort jag kutade på lite för fort så sa kroppen till mig att sakta ner. Jag lydde. Genade förbi långtradarna vid Viking Line-båtarna. Alltid sitter chaufförerna och trycker i förarhytten, jag kan inte förstå att de inte hellre sätter sig utomhus en stund en sån här solig dag. Men vad vet jag om deras långtradarliv? Vid Norra Hammarbyhamnen såg det väldans mysigt ute, folk satt och pressade i solen och ahh, här hade jag gärna satt mig en stund. Men icke. Sprang vidare och njöt däremot av att bara vara med mig själv. Jag är nog en äkta enstörning innerst inne. Eftersom jag så gott som aldrig kutar med andra, men vet att man gärna ska hålla snacktempo på långpassen, så brukar jag ibland prata lite med mig själv när jag springer, liksom för att kolla att jag inte springer på för fort. Ja, när ingen ser vill säga. Jag säger saker som ”Jaha, det här går ju bra och jag kan prata. Prat, prat.” Ja, det är det hela, sen finns det liksom inte så mycket mer att säga till mig själv. Jaha, plötsligt var jag återigen vid Slussen och klockan visade tre mil. Sista milen började kroppen vakna till liv och jag sprang genom en av världens finaste städer. Som alltid när Stockholm visar sin bästa sida så var jag lite mallig inför alla turister. Fräste på och när klockan visade 40 km stannade jag. Snittiden landade på 4:40 min/km vilket kändes perfekt och lagom, det var ungefär det tempot jag tänkt jag skulle försöka ligga kring idag.

När jag kommer hem efter långpass så är det som att hjärnan kopplas ifrån och kroppen bara tar fram det som den är sugen på. Idag blev det först apelsinjuice.

Jag gjorde typ en liter men råkade välta ut den. Det var jäklig trist faktiskt, så ovärd detta. Så det blev bara ett glas. Sen drog jag av mig de svettiga kläderna och tog på lite torra och åt spaghetti i solen.

Sen dusch och ut i solen igen. Islatte och muffins till den här låten som gjorde att vårt radhus plötsligt kändes som en villa på Côte d´Azur. Nästan.

Och medan jag satt såhär…

… gjorde Olle det här.

Men jag ropade såklart peppande saker som ”C´est magnifique!”, ”Olle, très bien!”, ”Formidable!” och ”Je t´aime!”. Man måste ju dra sitt strå till stacken. Det var det. Hej då alla människor, hoppas ni fått springa under solen.

40 schizofrena söndagskilometer.

Igår kväll åt jag en av mina favoriträtter.

Torskrygg och zucchinisalladen som jag alltid tjatar om. Jag ser det lite som min uppgift att få hela svenska folket att prova den, så god är den. Till denna rätt lyssnades det om och om igen på denna fantastiska låt. Jag är beroende av den också.

Imorse när jag vaknade åt jag en annan favorit. Precis. Fattiga riddare! Fast jag har lagt upp så många fattigariddarebilder att nu får jag ta en liten paus. Men jag åt i alla fall två och en halv såna och drack kaffe. Medan maten smälte så vek jag enorma mängder tvätt och tog ner den här:

Kändes som att det var dags. Sen jag började springa mer är jag inte alls så noga med sånt här längre. Detsamma gäller städning och tvätt. Förr var jag galet petig med sånt, det plockades undan stup i kvarten, jag städade typ undan folk. Det känns faktiskt som att jag har en mycket mer hälsosam inställning till den där biten nuförtiden och dessutom tjafsar jag och Olle knappt om sånt längre för nu är vi mer på samma nivå. Medan jag höll på med den där julstjärnan så började det plötsligt snöa ute. Blev jag förvånad? Svar nej. Som jag tidigare sagt så är jag en luttrad aprilfödelsedagsmänniska. Fram till den 19:e kan vad som helst hända. Men sen. Sen kommer våren. Det betyder dock inte att jag blev glad över snön. Men efter en stund slutade det och solen sken igen. Då var det dags för veckans långpass! Idag med nya Boston på fötterna.

Gud så skönt det var med nya skor, har blivit många långa rundor i de gamla. När jag närmade mig Lidingöbron började det återigen snöa och blåsa rejält. Bakom mig låg Lidingö fortfarande i sol men stan borta i horisonten var alldeles vit och dimmig. Blev rädd att jag hade för lite på mig så det var bara att hålla tempot. Men väl ute på Djurgården så kom solen fram igen och jag sprang på. Vanliga långrundan: Lidingö-Djurgården-Strandvägen-Skeppsbron-Söder runt-och så tillbaka samma väg efter Söder Mälarstrand. Jag gillar rutten så mycket men snart är det nog dags för lite förnyelse. Eventuellt. Tyckte annars det var ovanligt få löpare ute idag, såg bara en enda Stockholm Marathon-grupp på Söder Mälarstrand och längs Årstaviken gick det faktiskt att ta sig fram i ett bra tempo. Jaa, finns inte så mycket mer att säga om själva springturen förutom vädret då. En ständig kamp om himlen mellan snöflingorna och solen. Benen och fötterna var glada och nöjda med nya dojorna. Totalt 40 km i 4:27 min/km.

Sen raka vägen till frysen för att ta fram dessa:

Sen blev det solsmoothie.

Jag ser ju arg ut, fråga mig inte varför för smoothien var väldigt god. När jag sen gick in igen kom snöflingorna tillbaka. Men det gjorde inget för då var det färdigsprunget och dags att jobba. Min snälla mamma var barnvakt och jag och Olle drog till Foresta, ett hotell på Lidingö, för att sitta och jobba i lugn och ro. Och det kan man lugnt säga att vi fick. Herregud, bor det en endaste människa på hotellet?

Notera golfbollen som jag rullar under foten. Jag har alltid med mig den. Har till och med suttit på finrestaurang med den under bordet.

Jaha ni, jag avslutar inlägget med reklam för en bra produkt som jag upptäckt. Jag har haft så jäklans sjaviga naglar senaste tiden, de har bara gått sönder och nagelbanden har varit bedrövliga. Då fick jag tips om denna produkt:

Jag tycker faktiskt att naglarna blivit bättre trots att jag bara använt den några dagar. Och även om det inte skulle vara så så älskar jag ändå konsistensen på oljan. Nej, nu måste jag dricka en kaffe. Ajöss kära bloggläsare.