Har man tre barn så kan jag informera om att tiden runt Lucia och jul är otroligt intensiv. Vart man än vänder sig är det föräldrakaffe och uppvisningar. Mysigt på alla sätt och vis men aningen hektiskt. Särskilt då det vid samma tid på året alltid är som mest hektiskt på jobbet. Men! Springa hinner man alltid.

Efter en lång dag så fick jag äntligen byta om till springkläder. Och mina nya hörlurar! Lennart på jobbet hjälpte mig att mäta upp en bra rutt då Olle försvunnit hem med min dator. Detta blev planen:

 Kanske lite svårt att se då jag tycker kartor är så fula och därmed gjorde allt blått. Men rutten var alltså Torsgatan-Karlberg-Kungsholms Strand-Norr Mälarstrand-Västerbron-Söder Mälarstrand-Slussen-Skeppsbron-Strandvägen-Gärdet-Värtan-Lidingöbron-Norra Kungsvägen-Hemma!

Jag körde igång. Kände direkt att hörlurarna var värsta bra köpet. Dock får man passa sig för trafiken då man verkligen försvinner in i sin egen bubbla. Gick att hålla bra fart längs Kungsholms Strand men i lössnön är det fasiken svårt. Flera gånger var jag nära att vricka vänsterfoten så jag tvingade mig att ta det lite lugnare där det var svårt att få fäste.

Några saker jag tänkte på idag:

 1. Uppe på Västerbron fick jag något slags rus och fylldes av en enorm kärlek till Stockholm. Kan vara en av de bästa städerna att springa i, tänkte jag då.

 2. Vid Slussen sprang jag förbi ett äldre par. De höll varandra i handen och jag tänkte att detta kan vara en av de finaste grejerna. Gamlingar som håller varandra i handen. Alltså inte för att undvika att halka utan för att de gillar varandra.

 3. På Skeppsbron står den här jättegranen och jag tänkte att de som bor här, med utsikt mot granen, måste nästan inte ha en gran hemma, för de har ju den här.

 4. Cirkus Scott på Gärdet. Jag undrade hur mycket bröderna Scott tjänar på varje föreställning i och med att det är svindyrt att gå på cirkus. Hoppas att pengarna går till djuren så de har det bra.

Sen tänkte jag inte så mycket mer utan fokuserade på snön och stegen. Fick raska på för att hinna hem till läggning av barnen, mycket bra pepp på slutet av den här dängan. Lennart mätte rutten till 20,24 km men klockan stannade på 21,5 km. Perfekt!

Innan vi somnade igår kväll så sa Olle ”Du kommer inte kunna springa imorgon. Det ska bli snöstorm”. Äsch, tänkte jag och tog en kvällsmacka. Imorgon blir det ett kortare långpass, snöstorm eller ej.

 Jag vaknade imorse och såg att det var ett tjockt lager snö på takfönstret men klev upp och drog på mig min passande snöflingetröja.

 Allt lugnt so far. Men när jag var redo att ge mig av och öppnade ytterdörren så gick den knappt att få upp pga all snö. Fick därför börja med att skotta mig ut från huset.

 Sen började jag springa. Det var som ett skämt. Ända fram till Lidingöbron fick jag springa i decimetertjock snö. För er som inte provat det så kan jag upplysa att det blir som ett kombinerat snö- och styrketräningspass. Framme vid Lidingöbron mötte jag till min stora glädje en plogbil så jag fick det lättare i någon kilometer. 11 cyklister hade passerat på bron.

Genom Värtan var det eländigt igen. De flest plogbilarna hade uppenbarligen inte vaknat än. Men jag kämpade på. Mötte en kille som gjorde så mycket tummen upp åt mig att han nästan tappade tummen. Höll på att börja grina, ja ni hör ju hur psyket mådde. Hade tänkte springa ut på Djurgården men fick ändra planerna och istället springa där det var åtminstone var något sånär framkomligt. Tog Strandvägen fram. Ungefär såhär såg det ut:

 Kämpade på och insåg, att detta måste vara ett av mina tuffaste löppass någonsin. Snön och vinden piskade mig i ansiktet. Fötterna pinnade på och höll farten i snön (faktiskt helt ok fart!), samtidigt som jag var nära att vricka fötterna både en och två gånger. Skeppsbron fram och svängde in i Gamla Stan där jag vände efter en bit och sprang tillbaka hela vägen till Gärdesfältet där jag tog Valhallvägen fram. Alla människor, som bortblåsta. Odengatan och så äntligen Torsgatan. 19,5 km. Ah, sån seger! Där fick du, snöstormen. Mina ögonfransar och ögonbryn hade förvandlats till något annat.

 Drog in på caféet. Men tog av mig rånarluvan först för att inte skrämma slag på folk. Köpte en kaffe och juice, den där juice drack jag upp på fyra sekunder. Pustade ut lite.

 Alltså, det ligger en bok här i omklädningsrummet, jag kanske fotograferat den förut. Men varför är den här? Vems är den? Eller är det så enkelt att Bonniers Barnbok ligger här för att detta är Bonnierhuset. Men ändå? Sånt jag tänkte på medan snön smälte från ögonfransarna.

 Punkt.

 Kall decembermorgon. Åt frukost och värmde mig lite innan det var dags att ge sig av på ett efterlängtat långpass. Sen Berlin Marathon har jag bara kunnat springa två ynka pass som jag kan klassa som långpass, pga fotskadan med tvångsvila som resultat. Men idag var det alltså äntligen dags. Inte för ett jättelångt men 25 km har Pekka ok:at den här helgen.

 På med varma kläder. Ylletröja, yllestrumpor och windblocker-tights. Och så vindtät jacka, jättevantarna och mössa – jag gillar såna här tofsmössor väldigt mycket. Så bra att slippa ha gummisnoddar som sliter på håret. Sen iväg mot Lidingöloppsstarten. Började med första milen av Lidingöloppet, oerhört knöligt på Koltorpsfältet men jag tog mig fram. Sen när jag kom fram vid Kyrkviken och såg vassen, solen, gnistrande snön och I´m waiting for the man kom på i lurarna, höll jag på att spricka.

 Ut mot Elfvik. Sicket galet fint väder. Jag har fått harva på i rätt dåligt väder på sistone, sist jag minns att det var fint så var jag sjuk, satt och snorade och stirrade ut genom fönstret. Också mycket lättare att springa idag då folk har gått man ur huse för att njuta av snön, och därmed har trampat upp bra för oss löpare. Kände mig lätt på stegen, bra fäste. Ända ut till Elfviks gård och sen tillbaka. Stannade när klockan visade på 25 km. Snittfart 4:45/km.

 Nästan lite sommarkänsla, minus snön på bryggan då.

 När jag stod där och stretchade så kom min mamma och syster promenerandes med lillplutten i vagnen. Jag hade även sprungit förbi dem ett tag tidigare men det var knappt att de såg att det var jag, förrän jag viftade med mina jättevantar.

 Enligt mig ska man antingen springa fort, eller ligga såhär i en vagn.

Nu hoppas jag att foten tycker långpasset var lika skönt som jag. Det kändes bra medan jag sprang men foten får väl suga på karamellen ett tag.

 Det känns lite som en utmaning att springa två marathon så nära inpå varandra som jag kommer göra i och med Berlin och New York. Jag kommer inte hinna åstadkomma några kliv framåt med träningen utan istället handlar det mer om att försöka förvalta formen så gott det går. Och att göra det samtidigt som kroppen behöver viss återhämtning är lite lurigt.

Innan Berlin så tänkte jag att jag ger järnet i Berlin och tar New York som en upplevelse. Men näääääää? Nu när NY närmar sig så kommer ju peppet igång för fullt. Håller tummarna för att inte bara huvudet ska känna pepp utan att kroppen också snabbt ska hinna återhämta sig så att jag kan göra en bra tid. Det är lite lurigt för jag känner det ju som att kroppen är med på noterna men det är ju bara så att skaderisken ökar kraftigt efter en så pass stor utladdning som ett marathon, så man måste vara lite försiktig. Och jag känner att tempot inte riktigt finns där än, och inte heller orken på samma vis. Men det är ju några veckor kvar, herregud!

Jag kollade för övrigt tillbaka på mina träningsanteckningar efter Stockholm Marathon och det var som jag mindes det; jag kände en seghet på långpassen en tid därefter. Nu gäller det att så snabbt som möjligt få segheten ur kroppen och bli sådär lätt och snabb i känslan igen. Om det går, ja då jävlar! Jag masserar foten allt jag kan för att hålla den i så bra form det bara går. Jag tänker mentalt att jag nog inte kan räkna med att springa på lika bra tid som i Berlin, NY-banan är ju aningen tuffare dessutom. Men har jag en bra dag den 4 november och träningen funkar fint de här veckorna som är kvar, ja då får vi se vad som händer. Peppen är i alla fall på topp!

Men för att inte utmana ödet så blev det därför ett lite kortare långpass än vanligt idag. Sprang till Koltorp och tog första milen på Lidingöloppet. Vid Stockby mötte jag förresten Magnus som sprang Lidingöloppet förra helgen. Lite snack medan vi följdes åt en bit, trevligt. Sen fortsatte jag vidare och på väg ut mot Elfvik ropade någon hej! Det var Gunilla, en fd kollega som fick mig att titta upp från min långdistansdvala. Sprang ända ut till Elfviks Gård och sen tillbaka – och på tillbakavägen sprang Emi förbi i motsatt riktning, riktigt bra klipp i steget hade hon! Många hej blev det med andra ord. Totalt 24 km, det kändes lagom.

Sen då? Sen åkte vi till Millesgården och köpte nya årskort. Vi gillar att hänga där.

 Och för den som är stenrik så finns Millesgårdens lanthandel. Vi är inte stenrika så vi åkte hem och gjorde gryta istället.

 Just det, för övrigt så funderar jag starkt på att hoppa över Hässelbyloppet. Jag anmälde mig till det innan jag bestämde mig för både Berlin och New York. Det var samma sak med Stockholm Halvmarathon och jag har nu lite samma känsla som jag hade inför det. Hässelbyloppet vore grymt kul för att bräcka min gamla miltid från i våras men samtidigt sätter det käppar i hjulet för mina få långpass som jag hinner klämma innan NY, och dessa är jag rädd om. Och om målet är att springa Hässelbyloppet på en riktigt bra tid så måste jag även ändra veckans träning inför det och det har jag inte heller lust med. Och så sist men inte minst, finns inget jag är mer rädd för än att skada mig. Och när jag tänker på allt detta sammantaget så känns Hässelbyloppet plötsligt helt oviktigt. Vi får se men så går tankarna. Ska snacka med Pekka om det på tisdag.