Igår kväll insåg jag att jag ju faktiskt skulle kunna hinna med ytterligare ett löppass innan behandlingen av min fot kör igång. Men i så fall skulle jag få kliva upp riktigt tidigt här på tisdagsmorgonen för att hinna med. Därmed åt jag ett par mackor innan jag la mig igår kväll och förberedde exakt allt som hör morgonen till – för att kunna springa längre och få lite pluspoäng på hemmafronten. Till exempel la jag fram alla kläder, ryggsäckar, frukter och läxor till barnen i fina högar:

 Kändes lite som att man skulle med ett tidigt flyg från Arlanda när klockan ringde imorse. Unnade mig tio minuters snooze men sen var det dag att kliva upp och ut i mörkret.

 Sprang till Koltorp och fram till Stockby. Hade hoppats att 3km-slingan vid Stockby skulle vara tänd men det var för tidigt, tror den tänds först kl 06.00. Så jag fortsatte istället på Lidingöloppets första mil. Runt 05.15 dök plötsligt en man med gåstavar upp ur mörkret och gastade “God morgon!” Trevligt med lite sällskap, även om ett ”God natt” nästan hade känts mer på sin plats. Gud vad jag kan förundras över människor som orkar kliva upp så tidigt för att gå. Annars var det bara jag, pannlampan och det kompakta mörkret i skogen. Och två rådjur vars ögon lystes upp av lampan. Det var varmare än jag trott, fick ta av mig jackan och knöla ihop den runt min fula midjeväska.

 Sprang förbi Kyrkogården på vägen tillbaka mot Kyrkviken. Så vackert med alla ljusen som fortfarande brann. Jag fortsatte längs vattnet ut mot Elfvik. Aningens aningen ljusare, men egentligen fortfarande kolsvart. Vände tillbaka hemåt efter ett par km då klockan började bli mycket. Blev totalt 17 km. Nu löpvila i fem dagar… gaaaah! Ni andra kan väl springa för mig så länge? Jag själv får köra fullt fräs på magen och armarna under tiden.

 Mina distanspass kräver lite mer planering nu när jag inte kör transportlöpning på asfalt. Lidingöloppet har endast ett upplyst elljusspår och det är bara på 1,7 km. Lite väl fjuttigt och trist att kuta så många varv. Därför var kvällens plan att kolla upp hur det ser ut vid Stockby, i de krokarna är jag bara annars då jag kutar Lidingöloppsbanan. Så jag bytte om och satte mig i bilen.

 Det hade varit den perfekta uppvärmningen att springa dit, men det får vi skjuta på framtiden. Jag är bara glad att foten kändes redo att kuta idag igen efter gårdagens pass. Fem grader ute men jag drog på mig stora vantar, pallar inte att frysa om händerna så jag varken kan få upp dörren eller skosnörena när jag kommer hem.

 Jag hade hoppats att 5-kilometersslingan skulle vara upplyst men rymdskeppen på plankan här ovanför markerade att jag fick nöja mig med de kortare slingorna. Jag hade pannlampan med mig men ett upplyst spår känns ju som en ljus sommarkväll i jämförelse med att springa med den. Sprang först 2 km och sen 3×3 km. Totalt 11 km. Skönt med backar igen, skog och lera. Kloffs, kloffs – mina fina blåa Adios fick veta att de levde. Vågade inte trycka på alltför mycket i backarna. Just kuperat har ju varit en omöjlighet för mig under en lång tid så nu ska jag ta det lugnt.

 Sen stretch innan jag satte mig i bilen. Ahh visst är det något magiskt med paneler i bilen i mörkret, sådär upplysta. Då tänker jag att jag kör på en landsväg långt bort, som i en film. Passade bra för när jag kom hem läste jag en rymdbok för barnen där texten i boken lyser i mörkret.

 Regn, vind och fyra grader när jag gav mig av hemåt – någon som får en déjà vu? Just de orden kommer nog för alltid vara förknippade med Stockholm Marathon för alla oss som sprang i år. Jag hade gärna sprungit i det vädret men tyvärr kan jag inte springa till och från jobbet just nu pga asfaltsskräcken, men jag bytte om på jobbet för att vinna tid. För springa skulle jag.

 Jag var helt uppåt över den extra timmen igår men idag blev jag påmind om baksidan med vintertid: det blir ju mörkt mycket tidigare. Inte direkt breaking news men sånt man förtränger över en sommar. När jag stod där med fötterna mot grus och redo att ge mig av, höll det precis på att skymma så jag utrustade mig med pannlampa. Mina första fem km klarade jag mig utan den och kunde hålla ett bra 4:25-tempo. Men sen blev det plötsligt becksvart. Trots att jag sänkte tempot höll jag på att trilla på rötter två gånger. De resterande 10 kilometrarna gick i 4:38-fart.

 Måste varit den där orkanen Sandy som blåste ända till Lidingö för det var ett riktigt skitväder. Men hallå! Vem bryr sig? Vem bryr sig när man kan springa 15 km i en bra fart och faktiskt inte ha ont? Känner fortfarande av foten men både igår och idag är det en annorlunda känsla. Snälla känsla, stanna kvar.

 Glassgubben och glassgumman kändes lite ensamma i regnet utanför tennishallen. Jag gjorde dem sällskap medan jag stretchade ut vaderna och fötterna. Det är så jag gör nu; så fort jag kutat klart så stretchar jag ordentligt och fortsätter ännu mer när jag kommer hem, känns faktiskt som det gör skillnad.

Men kolla här vad jag fick idag! Två fina nagellack av Kattie som alltid ger mig så fina färger, de här direkt hemkomna från Miami. Åh så fina! Jag som precis målade naglarna gröna igår får genast göra om. Blått är det såklart som gäller.

 Idag är det jobbsöndag så därför var det extra bra att man skulle vrida tillbaka klockan en timme för då kunde jag ändå springa när det var ljust ute. Minus åtta grader visade termometern när jag gav mig av. Idag tog jag mina stora tjocka vantar som inte alls är löparmässiga, men varma.

 Jag ska sluta tjata om vädret men åh, det är ju så bra.

 Jag promenerade ner till Kyrkviken. Beter mig som om asfalten vore brinnande lava dvs hoppar snabbt och märkligt över den för att skydda foten. Bland annat tripphoppade jag förbi denna gamla cykel som jag inte vet vad den gjorde där, men det var nästan lite konstinstallationssnyggt. Väl nere vid Kyrkviken och mjukare underlag började jag springa. Min tanke har varit att sakta men säkert öka på antalet kilometer och tempot för att se hur foten ställer sig till det.

 Kände av foten till en början men efter ett tag släppte det. Så var det precis i början av min tid med plantar fasciit, då kändes det bara i början och sen släppte det. Men efter att veckorna gick höll sig det onda kvar längre och längre för att till slut inte försvinna alls under passen utan istället öka i smärta. Så det kändes faktiskt med andra ord bra. Blev sugen på att springa längre men någon måtta får det vara på risktagandet, det fick räcka med 10 km i 4:37-fart.

 Sedan noggrann stretch av vaden och foten. Och ett försök att fixa håret med min ”turban” som släppte mitt under passet så jag sprang runt med något som måste sett ut som en orange tomteluva. När jag stod där i all sköns ro kom Anders springande. Man ser på en sekund att här kommer någon som är rutinerad. Anders ska kuta NYCM och jag hade ju tänkt tävla lite mot honom (Game on!) men nu blir det ju tyvärr inte så. När vi stod där och snackade några minuter så kände jag ett stråk av sorgsenhet inom mig över att jag inte ska springa ett av världens mäktigaste marathons, trots att jag har en plats. Inte i år. På vägen hem dividerade jag med mig själv om jag ändå kanske ska springa men hur gärna jag än vill så vet jag att det är fel. Pekka har sagt det till mig och jag känner det ju själv. Vill jag vara i form till nästa säsong, eller någonsin bli bra, så är det förmodligen det dummaste jag kan göra. Snyft.

 Sen supersnabb dusch och iväg till jobbet. I mina nya skor!

 Var hos kompisar som köpt sånt mysigt hus i Älvsjö. Massa vinklar och vrår och så en fin trädgård med äpplen, päron och körsbär. Vi åt dock inte frukt utan massa goda kakor och väldans trevligt var det. Och så var det ju just så fint ute. Kände att jag var tvungen att passa på att ta en liten sväng till men Älvsjö-Lidingö kändes lite väl långt som mitt andra pass för dagen. Bytte om i bilen och funderade på vad som kunde bli en lämplig sväng.

 Aningen svårt att hoppa av mitt på E4:an tyvärr. Så jag klev av vid Norrtull och vinkade hej då till gänget i bilen.

 Bestämde mig för att ta mig över till Hagaparken och springa en sväng längs Brunnsviken till att börja med.

 Titta vad fint, bröllopspar och allt! Det var så idylliskt att jag hoppades att det var riktigt många turister i krokarna så att de fick se Stockholm från sin bästa sida. Här sprang jag runt i ungefär 6 km och sen satte jag kurs mot Lidingö. Gamla vanliga vägen som jag tar från jobbet; Vallhallavägen och sen svänga av vid Sophiahemmet och ta bakvägen fram till Ropsten, Lidingöbron och sen raka spåret hem.

 Totalt 13 km i 4:45-fart. Många säger till mig att jag kunde ta bort en del distans för att ha mer kraft till kvalitetspassen. Så är det kanske och saken är att jag tar bort distans då jag känner mig trött. MEN. Som ni ser är det ett stort men. Jag springer inte bara för att pressa mina tider, verkligen inte, absolut inte. Jag springer för att jag gillar det. Och den här distansen utan krav, kilometrarna som just bara är kilometrar, det är något fint som jag är rädd om. Det är det som är löpning för mig. Just nu i alla fall. Tävlingar, de är jag med i så länge det känns kul.

 Hörrni, kolla in det här brödet på bilden nedanför. Jag fick det av Anna när vi skulle åka. Det är väldigt tjusigt att få presenter när man är bortbjuden och just bröd är det bara två personer i världen som brukar ge mig. Min mamma och Anna. Det är fint att ge bort bröd. Om jag inte sprang så mycket så kanske jag också kunde göra det. Jag smakade det i alla fall så fort jag kom hem från löpturen. Fikon och nötter i – så jäklans gott! Merci!