Först var det Fars Dag-firande för stora familjen hemma hos oss. Oerhört nöjd var jag då jag fick till en av mina favoritkakor på morgonen: schackrutan. Kan vara på topp-tre av världens bästa kaka, tillsammans med nöttopp och änglar. Verkligen inte en komplicerad kaka men ibland blir degen för mjuk och då är det kört. Efter detta frossande var det dags att ge sig ut. Första gången på länge som jag faktiskt inte kände av foten alls när jag satte av.

 Grått men fint. Jag har sagt det förr men jag älskar när det plötsligt uppstår en Morden i Midsomer-känsla. Idag var det i Midsomer jag sprang runt, inte ute vid Hustegaholm på Lidingö. Planen var en lugn jogg, enligt Pekkas ordination. Men jag är för dålig på just det här med jogg. Jag tycker helt ärligt att det är jobbigare att jogga än att springa.  Det känns så tungt och onaturligt. Så lite fortare fick det gå, 7 km i 4:45-tempo. Kände av foten lite på slutet men annars ok.

 Kände mig duktig som inte sprang längre för det hade jag gärna gjort. Kan inte beskriva hur mycket jag längtar efter att kunna springa hur mycket jag vill och vad jag vill. Istället sprang jag hem och körde styrketräning.

 Och sen fortsatte söndagen i sportens tecken: Ruben på handboll, Uma på gympa och Febe, hon hade friidrottsträningspremiär…

 … i sina splitternya skor! Jag hade förresten också friidrottspremiär för jag ska vara hjälptränare. Ska till och med få gå någon liten introduktionskurs. Det var gruppens första gång inomhus så vi hängde i en liten gympasal och gjorde allt möjligt kul. Kan tillägga att det här kommer bli mycket bra och lärorikt även för mig med massa löpskolning etc.

 Och där var Fars Dag så gott som slut.