Idag behöver jag jobba så jag fick gå upp tidigt för att hinna springa distans innan söndagsruschen kör igång. Just söndagar gillar jag annars att äta frukost i lugn och ro, och sen springa långpass. Men men, idag blev det till att ge sig ut direkt när jag vaknade men å andra sidan skulle jag inte kuta så himla långt idag.

 Om jag kände pepp i benen igår så var det lite mindre av den varan idag. Tempopassen jag springer tar uppenbarligen på krafterna. Men idag var det ingen fart planerad utan mer känna spring i benen. 16 km blev det.

 Det var även premiärpasset i mina nya Adidas by Stella McCartney-tights med de där plastiga bitarna på knät. Först tyckte jag de gnisslade lite ovant när knäna snuddade vid varandra men efter en stund kändes de bara väldigt sköna.

 Spindlarna. Börjar det inte bli för kallt för dem? De skulle också behöva långa tights nu.

 Sen frukost och juice. Idag blev det apelsin+grapefrukt. Grapefrukter är ju så stora och bra för då behöver man inte hålla på att pressa så mycket, och det är bra när man har bråttom. Senare idag blir det nog den dära tomatjuicen. Till sist en vädjan till allmänheten: Alla ni som är eller blir sjuka här i veckan som kommer, det är verkligen jättesynd om er. Men snälla snälla, håll er hemma. Sitt inte och hosta på tunnelbanan, bussen eller jobbet. Tänk på alla oss som ska springa maror eller Lidingölopp nästa helg. Tack.

 Jag hade inte tänkt köra ett dubbelpass idag men tanken på att kliva ner i t-banan kändes inte alls bra. Jag har liksom sprungit så mycket till och från jobbet att jag nästan blivit kollektivtrafikskygg. Det fina fredagsvädret hade dock försvunnit och det duggade så smått när jag gav mig av.

 Grått var det ute. I för sig lyste jag upp det hela genom min indiska look, ja den här ”yllebuffen” får mig att känna mig lite internationell.

 Samma utsikt som imorse, bara lite annat väder. Jag insåg under löpturen att jag måste förbereda mig mentalt vädermässigt inför Berlin. Jag har liksom tänkt att det kommer vara soligt och varmt, att jag springer där på Berlins gator i bara shorts och sportlinne. Men… ja, det är ju ändå slutet av september och Tyskland ligger inte i södra Europa. Så det blir ju till att packa ner exakt allt. Vem vet? Det kanske blir ösregn och 4 grader varmt. Måste ställa in mig mentalt på exakt allt.

 Totalt 10 km i 4:50-fart. Nu drar jag fram följande fyrtal ur ärmen: familj, mat, godis och film. Trevlig kväll!

 Fyra grader när jag gav mig av in mot stan så det blev vantpremiär. När jag skulle leta upp vantarna så insåg jag hur många vantar jag använde i vintras då det emellanåt var svinkallt och jag verkligen hade problem med mina förfrysta fingrar. Jag körde lager på lager på lager. Idag fick det dock räcka med ett par. Och i vantar kommer man väl kuta i ca sju månader framåt.

 Den här morgonen. Den var sådär isigt ljusblå. Jag sprang över bron och tog vägen via Värtan och sen en extrasväng ut mot Djurgården. Fint var det, riktigt bra fredagskänsla på vädret. Totalt 13 km, avslutade med kaffe i omklädningsrummet. Funderar på att fixa lite mysigare belysning hit på eget bevåg.

 Kom hem. Fick sånt akut behov av att springa med White Stripes i öronen. Att rensa ut huvudet, fylla det med musik och låta vinden få in helgkänslan i kroppen.

 Sprang 10 km i 4:44-fart. Och tackade gudarna för att det är Berlin Marathon och inte Lidingöloppet jag ska springa om två veckor – vänsterfoten gillar inte att ta i i uppförsbackar, i alla fall inte på framfoten. Jag insåg också att det börjar bli kallt om händerna när jag springer. Jag lyckades förfrysa mina händer för ett par vintrar sen vilket gör att de blir alldeles vita och tappar känseln bara jag står vid kyldisken i mataffären. Så det är dags att ta fram löpvantarna.

 För övrigt så har jag fått ett enormt kokossug. Kokos i alla former. Var på jakt efter vit choklad med kokos i men insåg att det är fler än jag som blivit besatta av den, för den var slut överallt. Men detta kommer käkas ikväll:

 Imorgon är det Stockholm Halvmarathon och jag har ett enormt pepp att springa. Men ändå känner jag mig tvingad att stå över, foten är verkligen inte i skicket den borde vara och jag vill spara allt jag har till Berlin. Men alla ni som kutar: LYCKA TILL!

 Alldeles för få timmars sömn i natt. Inspelning som höll på till långt in på natten. Och ovanpå det mycket jobb i veckan. Men ändå, när man sovit sådär lite så är det som att tröttheten inte hunnit slå rot i kroppen än så jag klev upp när klockan kvittrade, och så på med springkläderna. Benen verkade faktiskt tycka det var rätt skönt att pinna på de 10 kilometrarna till jobbet. Huvudet däremot längtar efter vila och häng med familjen.

 Det luktade höst när jag sprang. Löv som börjat multna så smått. Igår kväll hörde jag folk prata om orkan och oväder men det märkte jag inget av. Bara fin höst. Dusch och ombyte. Här nedanför ser ni hur jag ser ut idag när jag inte har löparmundering på mig. Tröjan jag har ullar något enormt och står jag någon närmare än en meter så är den personen också plötsligt ullig. Varning helt enkelt.

 Vad händer ikväll då? Jodå, det blir en brakkväll på stan; restaurang och klubb och hela rasket. Nä, herregud. Vilken mardröm. Det enda det blir är gos, god mat, godis, film, ostbågar och glass i stora lass. Och mer gos. Måste bara ta av mig ulltröjan först.

 Distanspass till jobbet med en extrasväng ut mot Lill Jansskogen. Av någon anledning har jag aldrig sprungit här. Eller jo, jag har sprungit runt här en hel del men mest på asfaltsvägarna, liksom aldrig tagit mig för att springa i skogen. Men idag tog jag en extrasväng i området som har det fina namnet Vårhagen. Kändes som det passade fint såhär i september.

 Att jag aldrig kutat här förut! Jättefint och bra kuperat. Dock var benen trötta, trötta idag. Lät dem bara springa i sin takt utan koll på klockan. Men ändå, trötta var de. Det är så märkligt att jag ofta känner såhär just på onsdagar. Vad är det med onsdagar? En post-trötthet efter helgens långpass? Mittiveckantrötthet?

Sen tillbaka mot jobbet i den ljumma morgonen. Totalt 15 km för mig och benen.

 Efter en väldigt social dag kan det vara skönt med en asocial mil. Precis som det efter en kreativ dag kan vara skönt med en ickekreativ mil. Därför sprang jag Lidingöloppets sista mil som jag kan utan och innan, innan vi stoppade barnen i säng. Inga konstigheter alls, inga intervaller eller fartlekar utan bara skön distans. Kände en bra kraft i skogen, insåg att jag saknat den en del. Men ändå tror jag det varit bra att köra på mer flackt på sistone och därmed fått upp farten. Men glad blir man av starka ben i backarna, jag vill tro att tröskelpassen gjort sitt.

 Och sen juice. Till nästan hela familjen.

 Nu: dags att vara kreativ igen!

Var på konferens idag. Konferens! Låter så oerhört proffsigt. Det gjorde att jag befann mig mitt inne i city och därmed fick springa därifrån när det var dags att bege sig mot dagis. Bytte om på en minitoalett och sen iväg.

 Rätt mäktig och märklig känsla att springa sådär mitt bland shoppingstråken.

 Kände mig som en udda fågel när jag kom rännandes nerför Hamngatan, dessutom fotograferandes i farten. På tal om udda fågel: bilden här nedanför som jag tog på Sibyllegatan tycker jag säger så mycket om att vara löpare i stan. När man zickzackar sig fram så snällt och försiktigt man kan – och så får man ändå den här blicken. Det är liksom en blandning av irritation och total oförståelse i den. Som att man vore helt galen som sprang.

 Jag fortsatte Lidingövägen fram, bland härliga lastbilar och avgaser.

 Såg många roliga grejer på vägen. Bland annat blev jag omkörd av den här lilla ”bilen”:

 Sen hemma hos barn och katter. Totalt 9 km i 4:51-fart. Tack för idag benen, fötterna, lungorna, hjärtat och alla andra organ som kämpat på. Bra jobbat!

 Bytte om. Från Acne till Nike på några minuter. Sen full sprutt hemåt för att hämta på dagis. Kände direkt på första stegen att nu, nu är min vanliga andning tillbaka, helleluja! Vet inte vad som hände där ett par dagar, det var nästan som astmakänsla (så som jag tror det är att ha astma eftersom jag aldrig haft det). Fruktansvärt! Att vilja springa och ta i men liksom inte få upp tillräckligt med luft och sen stumma ben på det. Jaja, nu på eftermiddagen kände jag mig i alla fall som vanligt igen. Tänk vilken mardröm om det där skulle dyka upp på ett lopp…

 10 km i in vanliga genomstan-4:54-fart. Jag skulle vilja veta hur mycket ryggsäcken ger i form av muskler och hur mycket den tar i form av tid. Något snille som kan räkna på det?

Jo! Förresten! Jag gick till Stadium och köpte golfbollar på lunchen. Jag fick ju ett bra tips från Magnus som går ut på att man ska rulla en golfboll fem minuter under vardera fot. Detta  för att råda bot på min vänsterfot/plantersena. Otroligt ovant att befinna sig på golfavdelningen! Tyvärr fanns det bara 12-pack golfbollar så jag fick slå till på det fast jag egentligen bara behövde två bollar.

 Men tillbaka på jobbet insåg jag att det var rätt smart att ha många bollar. Då kan jag placera ut dem lite varstans och så fort jag sitter ner så kan rulla lite.

 Sagt och gjort. Hade en stund när jag satt och jobbade vid datorn och då passade jag på att köra lite, kändes väldigt skönt. Helt galet men när jag sen reste mig upp och gick så kände jag inte av foten alls! Vad är detta för mirakelkur? Inte ens när jag sprang hemåt så kände jag något, ingen ömmande känsla som det kan vara i början ibland. Lite senare så kände jag av det igen men hallå, jag har ju bara rullat en gång. Nu ska jag gå och placera ut mina övriga tio bollar här hemma på strategiskt utvalda ställen.