Upp och direkt ner i löparkläderna. Har man inte fått springa på några dagar så hoppar man ner i dem rätt kvickt. Nollgradigt ute så lite kyligare idag, men jag hoppade ändå jacka och tog bara reflexväst då det är som att ha ett litet element på ryggen när man springer med en ryggsäck full av kläder. Över Lidinögbron och vägen genom Värtan, förbi Gärdet och ambassaderna och sen ut på mörka Djurgården. På vägarna ute på Djurgården var de enda bilarna jag såg bilskoleelever som irrade runt i mörkret. Haha, kom att tänka på när jag själv höll på att ta körkort och alltid hade lektion 07.00 för att hinna till jobbet i tid. Kan även tillägga att jag inte fick mitt körkort förrän på 3:e (!) uppkörningen. Prick i protokollet där om man säger så. På första uppkörningen blev jag så obekväm av stämningen i bilen, att det var sådär alldeles tyst. Så jag satt och berättade om vilka reklamenheter som byrån jag jobbade på då hade gjort, när vi körde förbi stortavlor och annat. Hade varit bra om någon berättat för mig att det sista man ska bry sig om när man kör upp är stämningen i bilen, bättre att koncentrera sig på att köra istället för att underhålla en skäggig farbror. Tänker dock inte berätta vilka misstag jag gjorde den gången. På andra uppkörningen borde jag ta mig sjutton fått körkortet men jag var nog för nervös. På tredje satt den och herrejesus så lycklig jag var!

Nog om det men det var i alla fall vad jag tänkte på i mörkret. Totalt 16 km i 5:00-fart, lagom för en postförkylningskropp.

 

Jag var så fruktansvärt trött igår kväll. Trots att jag åt lax och min favoritsallad som syrran lärt mig (quinoa, melon, ruccolasallad, gurka, tomater, cashewnötter, olivolja och balsamvinäger) så blev jag inte piggare. Men gott var det.

 När klockan ringde imorse klev jag robotlikt upp och tog på mig löparkläderna. Kände mig lite piggare ändå. Tyvärr syntes det inte.

 Sprang in mot stan. Enligt räknaren på Lidingöbron hade redan 55 cyklister passerat idag. Tog vägen via Värtan nu när jag inte är riktigt lika rädd för asfalt längre. Förbi Gärdet och en liten sväng ut mot Djurgården. Vände framme vid Djurgårdsbron och sprang tillbaka mot Valhallavägen. Klockan 07:39 släcktes gatlamporna. Odengatan ner, jag älskar att springa på Odengatan.

 Piip! Framme vid jobbet och klockan visade på exakt 16 km! Dusch och frukost.

 Idag ser min skosamling bredvid skrivbordet ut såhär:

 Dagens springskor, dagens civila skor och sist: dagens mötesskor. Adieu.

 Idag test med lite mer asfalt och därmed löpning till jobbet. Nollgradigt när jag gav mig av hemifrån. Tog en liten extrasväng utmed andra sidan av Husarviken och fram till Ropstens Båtklubb. Så otroligt skönt att få springa till jobbet igen, tog det dock lugnt. Sprang och tänkte på att löpning är väldigt fint. Det spelar ingen roll om man är fattig eller rik, ingen kan köpa sig till en bra tid på ett Marathon (eller någon annan sträcka heller för den delen). Alla de där kilometrarna måste man springa ihop själv, ingen PT i världen kan göra det åt en. Du behöver inte en massa prylar och utrustning, de där skorna och kläderna, de spelar ju inte heller någon roll egentligen. Men visst är det så att har du pengar så kan du äta bättre, du kan sova bättre och en massa annat. Men ändå. I grunden måste du göra jobbet. Och det kostar inget.

Hade sånt flyt med rödljusen. Hela Odengatan ner slog det om till grönt när jag kom springandes. Totalt 12 km. Sen kaffe och stretch. Ja och dusch, var inte oroliga.

 Springer ju med mina ombyteskläder i ryggsäcken, förutom min riddarrustning som Olle fick ta med i bilen. Jag skämtar inte, den här tröjan väger typ flera kg.

 Än så länge inget gnäll från foten. Hoppas det fortsätter så.

 Tur att grått är fint. Och lite lagom melankoliskt vilket jag gillar. Sprang 11 km i den grå morgonen. Hade en låt i huvudet hela tiden. Ja, inte i öronen alltså utan den bara dök upp av sig själv och stannade kvar hela vägen. Jag såg tre rådjur och ganska många mountainbikes med killar och tjejer på, de verkar morgonpigga de där cykelmänniskorna.

 Stretching och sen hem. Hem till frukost och Anyone Else But You som var låten jag tänkte på hela vägen. Ah, de där rösterna. Det enda dåliga är att den gör mig så sugen på att åka till New York.

 Barnens farmor och farfar är uppe från Göteborg och nu på morgonen gav de barnen deras födelsedagspresenter i förskott. Bland annat fick Febe en gigantisk whiteboard. Kan vara så att det inte finns något bättre än när barnen leker tillsammans, är helt sams och snälla – och det dessutom inte är elektronik inblandat. Ligger i alla fall på topp fem Bästa stunderna.

Pratade med Pekka på morgonen idag. Vi enades lite kring veckorna här framåt. Jag kommer helt fokusera på distans för att jobba mig tillbaka till en bra veckomängd. Jag har ju kört några pass som haft en del tempo men ska nog akta mig lite för det, eller i alla fall vara sparsam med det, just för att inte belasta foten alltför mycket. En del fartlek kommer jag nog köra men grundtanken är annars att öka upp antal km varje vecka och köra distanstempo – allt förutsatt att foten inte gnäller. Det gäller att vara lyhörd nu och påminna mig själv om att man ska vara glad att man kan springa överhuvudtaget, och slipper trampa på en cykel i ett garage.

 På lunchen var det dags för löpning. Vanliga rutten på 10 km. På Norrbackagatan såg jag kanske den största hundbajskorven i mannaminne. Eller, det var alltså mer som en stor lös komocka, jag skulle uppskatta diametern till 25 cm. Men det kan väl inte traskat runt en ko där? Upptäckte den i sista sekund och lyckades göra ett fenomenalt hopp över den. Jag insåg samtidigt att någon annan stackare inte lyckats med detsamma då bruna fotsteg ledde från komockan och 20 meter fram.

Ja, sen sprang jag längs vattnet bort till Stadshuset. Höll emot impulsen att köra snabbt tempo och landade på ett snitt på 4:36/km. Sen stretch vid garaget där Säpo parkerar sina bilar. När jag står där och stretchar kommer plötsligt en polisbil åkandes och parkerar precis intill mig. Först glömmer de lägga in handbromsen så bilen rullar lite sådär. Sen när de fixat det så lyckas polisen i bilen komma åt sirenknappen så jag studsar högt i luften. Verkar som det är dags för helg för oss alla. Jag fångade dem på bild när de kommer rullandes:

 Jag hoppas att foten håller med mig om att det varit en bra vecka. Tänk att vi kunnat springa varje dag! Om den i tysthet håller med om detta så blir det fortsatt löpning i helgen. Men jag påminner mig själv: lugnt och fint, inte allt på en gång. Håller foten så är jag snart tillbaka där jag var innan trasslet med den började. Det måste få ta lite tid. Igen: Det måste få ta lite tid.

Det här åt jag till frukost:

Det här hade jag på mig:

 Det här vädret var det:

 Det här åt jag till lunch:

 De här strumporna tog jag på mig när jag skulle springa efter jobbet:

 Och de här kläderna:

 Den här bilden tog jag i bilen. Jag skulle börja med att testa fem kilometer på asfalt så jag åkte med Olle till Ropsten:

 Vid det där lilla caféet vid Lidingöbron var det redan julstämning. Här började jag springa:

 Jag höll 4:45-tempo de första fem kilometrarna. Foten kändes bra. Jag sprang förbi hemma och ner till Lidingöloppsspåret där jag kutade ytterligare 5 km. Jag sänkte farten till ca 5:00-tempo och fick sätta på pannlampan:

 Jag såg en kvinna med schäferhund och ficklampa samt två cyklister när jag sprang i skogen, annars bara det kolsvarta mörkret. Och massa träd. Totalt 10 km. Såhär såg jag ut efter det:

 Innan jag klev in innanför dörren såg jag den här filuren i fönstret:

 La fin.

 God morgon! Foten kändes bra när jag vaknade. Det är så ovant att inte ha ont. Planen den här veckan, om allt känns bra, är att springa 10 km varje dag. Och eftersom det kändes bra så blev det ett hederligt morgonpass. Springkläderna förberedda och framtagna igår kväll.

 Löpningen är just nu lite besvärlig i och med att jag undviker asfalt så gott det går. Det gör att jag inte kan springa till och från jobbet. Dock har jag tänkt att testa det senare i veckan om foten håller. Men idag fick det bli 10 mjukare km och därmed påklädd och klar tidigt för att hinna. Stjärnklar himmel. Hade svårt att få upp tempot i mörkret, jag är så rädd för att stuka någon fot, det bara vägrar jag nu. Men egentligen var det nog rätt lagom fart i och med att jag sprang på bra igår. Höll 5:00/km-tempo.

 Gick nästan sönder inuti för det var så vackert ute. Tur jag har kameran då, när jag inte har någon att prata med. Det är en mäktig känsla att börja springa i totalt becksvart mörker och sen så sakta, sakta se himlen bli ljusare och ljusare. Mötte en annan löpare med pannlampa. Kunde inte se vem det var men jag kände igen springstilen, jag tror att han springer exakt samma tid varje morgon.

Totalt 10 km. 10 km utan att ha ont. Det känns fantastiskt. När jag stannade utanför vårt hus och tittade upp mot fönstret på övervåningen, såg jag de här små öronen sticka upp. Kuba som satt och spejade mot mig. Jag älskar de där små knaskatterna.

 Mycket nöjd med mina jättevantar. Bara aningen kall om händerna när jag har dem. Dusch, smörgås i bilen och sen en kaffe på ett café där jag sitter just nu inför ett möte. Åh, sicken bra tisdagsstart!

 Punkt.

Idag första gången på länge som jag var nere i omklädningsrummet på jobbet. Trevligt att vara tillbaka hos mitt gamla skåp.

 Bytte raskt om och sedan marsch iväg.

 Idag var det dags att öka upp till 10 km och testa foten. Kändes segt till en början och asfalten kändes så hååård. Jag har ju helt undvikit asfalt på sistone men i och med att jag bara hade lunchen på mig så fick det bli ett par km på hårt underlag.

Sprang ner till Karlbergs slott och över på andra sidan och mjukare underlag. Kutade Kungsholmsstrand fram i det fina vädret. Många sportisar ute. Men det är klart, lunchlöpning är ju perfekt om man vill få springa i dagsljus den här årstiden. En annan bra grej med lunchlöpning är att man har begränsat med tid och därmed kan/måste få till bra tempopass. Jag vågade inte ta i för kung och fosterland och tanken är absolut inte att göra det denna vecka, men jag sprang ändå på i ganska rask takt. Försökte samtidigt fokusera lite extra på tekniken. Fram till Stadshuset och sen tillbaka samma väg med en liten extra sväng bort mot Kristineberg. Tillbaka på Rörstrandsgatan och sen in på Norrbackagatan, förbi alla lunchätande människor.

10 km, snittfart 4:33/km. Snabb dusch och hopp i kläderna. Eller nä, inte precis hopp i… det som tog mest tid var att få på mig mina oerhört tajta hårdrocksjeans. Får lite panik varje gång de ska av och på för det är precis så att foten kommer i och ur.

 Nu några timmar senare så känns foten fortfarande ok efter språngmarschen. Åh snälla låt det förbli så. Låt skiten vara på väg bort. Senaste dagarna har jag traskat runt barfota hemma, det var längesen jag kunde göra det utan att ha ont. I övrigt så har jag lagt ner exakt allt annat denna vecka i form av fotrehab, stretching, massage och grejer. Jag har testat så mycket olika pryttlar att det till slut blir omöjligt att skilja på vad som hjälper och inte. Denna vecka är det löpning med efterföljande stretch. Funkar det så kör jag igång med mina excentriska tåhävningar och förebyggande fotgympa och stretch igen.

 Jo en grej till. Vi hade en sån gullig tax på besök på jobbet idag. Korven heter han. Alltså, hur gölligt får det bli?

 Jag mutade upp Korven i knät med hjälp av hundsnask.