Det var inte så konstigt att jag var lite matt igår eftermiddag. När jag räknade ihop veckans mil så blev det så mycket som 19,6 mil. Då får man lov att somna på NK. Men idag var det en ny dag och en ny vecka! På lunchen var det dags för löpning. Jag ska erkänna att jag var smått osugen. Funderade först på att byta ordning på dagens pass men insåg efter en stunds grubblande att det var lika bra att ta tjuren vid hornen. Så jag bytte om och gav mig av.

 Ute var det riktigt varmt. När jag packade väskan igår kväll stod det att det förmodligen skulle bli regn så jag hade packat ner en t-shirt. Jag borde packat ett linne för det var inga regndroppar i sikte, och varmare än yr.no siat om.

 Värmde upp och gjorde lite spänsthopp. Sprang över till andra sidan. Det var så vackert, kolla bara.

 Var det kanske en för vacker dag? Liksom synd att förstöra den med självplågeri, svett, mjölksyra och skit? Jag fortsatte vela men när jag stod där på min startposition så tänkte jag, vad sjutton, nu kör vi! Nu bara gör vi det! Så det gjorde jag. Flåsade mig fram längs vattnet och hoppades att benen skulle förlåta mig eftersom de säkert hade gårdagens fyra mil i färskt minne. Varmt var det också, kände hur min bomullströja klibbade allt mer mot ryggen. Men sprang det gjorde jag. Piiip! Klar. Konstigt det där, ofta när jag känner mig seg och miserabel så går det ofta bra.

 Genomsvettig sprang jag tillbaka mot jobbet.

 Där hävde jag i mig vatten, åt lunch och fortsatte sen med mina kreativa utmaningar. Eftersom barnen är på Gotland så hade jag ingen hämtningstid att passa utan jobbade på i lugn och ro. När det senare var dags att ge mig av hemåt så bytte jag om. Igen. Jag hänger en del i omklädningsrummet om jag säger så.

 Kände för en liten avstickare ut på Djurgården nu när det fanns tid.

 När jag sprang där så fick jag sånt längt efter barnen. Det är så ovant att de alla är borta. Även om det är härligt att få lite tid bara med varandra, tid att få jobba utan att känna stress – så känns tillvaron halv, om ens det. Men samtidigt vet jag ju att de har världens härligaste vecka, tusen gånger bättre än att hänga på fritids i värmen. Vände tillbaka och sprang mot Värtan.

 När jag kutade över Lidingbron höll jag på att få en strömming i skallen. En fiskare fick precis napp och drog upp sitt spö, det var inte långt mellan strömmingen och min skalle! Väldigt somrigt det hela. Vidare hemåt och så sista uppförsbacken!

 Totalt 15,5 km. Jo, den uppmärksamme kanske märkt så har jag slutat skriva mina kilometertider. Eller ibland gör jag det. Men ibland inte. Bara för att man har en blogg måste man inte berätta allt, man kan välja vad man vill skriva beroende på hur man känner. Det är ju inte precis någon nyhet att det är på det viset, men ändå något jag själv måste påminna mig om ibland. Det jag däremot kan berätta, och det är nu ni hissar intresseflaggan, det är att jag drack en iskaffe när jag kom hem.

 Jag har aldrig haft problem med att somna när jag druckit kaffe sent, jag gör det så gott som alltid om jag är på restaurang eller på middag. Jag har ofta skrattat åt dem som säger att de inte kan somna om de dricker kaffe sent, ja så hemsk är jag. Men eftersom jag på sistone själv haft lite svårt att somna, har ändå en misstanke börjat gro inom mig. Om att det kanske likt förbannat är det där kaffet som kan ha med saken att göra. Så det var en sån här mesig koffeinfri variant jag drack. Hur ska det här sluta?! Var det inte vid 65 års ålder man gick i pension? Hej.

Alltså. Det här var en mastig dag. Jag tar den från början.

 Jag klev upp och gav mig ut på ett morgonpass. Lite kyligt ute, tur man blir varm så fort man börjar kuta. Lång uppvärmning innan det var dags att riva av ett tröskelpass. Alltid lite nojigt att köra det dagen efter ett långpass, om benen ska leverera något av värde. Som vanligt kände jag mig seg på uppjoggen, men just det har jag börjat lära mig;  det är bara så det är och inget att bry sig om, det händer något i kroppen när man startar om klockan och kör igång. Oftast i alla fall. Jag satte fart här:

 Flås och pust. Idag lite jobbigare än sist men det är också för att banan är lite mer kuperad jämfört med när jag kutar i stan. Egentligen gillar jag den här slingan bättre. På nedjoggen sprang jag förbi den här och tänkte, men vad trevligt med en sån fågel här ute!

 Ja, tills jag insåg att den var av plast. Jag tyckte väl att den stod väldigt still.

 Totalt 10 km med upp- och nedjogg. Efter det så satt vi hemma och jobbade på förmiddagen. Fritids hade nämligen en såkallad planeringsdag. Jag vet, jag vet. Det är bra med planeringsdagar, såklart det ska planeras grejer men ändå – man tycker ändå att de dyker upp lika chockartat varje gång. I alla fall, vi hade planerat att ta eftermiddagen ledigt pga detta och så blev det. Och vad gjorde vi då? Jo, drog till Gröna Lund med alla barnen! Men innan dess gjorde jag att smart drag och tog på mig sportlinnet under tröjan. Jag är oerhört bra på att planera, måste jag säga.

 Vi tänkte att vi var smarta som gick på Gröna Lund en vardag. På en måndag! För det gör ju ingen annan. Trodde vi tills vi kom fram. Lång, ringlande kö. Men det gick fort och strax var vi inne.

 Jag vet inte hur det är för er men jag har blivit helt handikappad på såna här nöjesfält sen jag blev äldre. Jag mår illa av att bara titta på grejerna. Tur att vi har duktiga barn som tycker det är ok att åka det mesta på egen hand. Och det är faktiskt rätt bra att stå vid sidan av också, och titta på barnens miner när de åker. När man ser dem skratta/gapa etc – ja, där och då har man glömt vad åkbanden och allt jox kostade. Ok, såhär var dagen på Grönan i några bilder:

 Mina fötter när vi var redo att åka hem, de var lika varma som lavan från en vulkan. Hade gett rätt mycket för att stoppa ner dem i en ishink. Men någon sån fanns inte i sikte. Istället bytte jag om i bilen. Till löpning!

 Sa hej då till gänget men det var typ ingen som hörde för alla satt med stora polkagrisgodisnappar i munnarna. Själv fortsatte jag ut på Djurgården, utan napp i munnen. Men hörrni. De här gängen som åker runt på såna här i stan:

 Alltså, det kanske är jättekul men helt ärligt: det är för fult att åka runt på såna där. Man får faktiskt cykla eller något istället tycker jag. Jag sprang runt där på Djurgården, gjorde ett extravarv för att återuppleva en bit av Stockholm Marathon. För jag har typ glömt bort varvet ute på Djurgården för just det tycker jag är rätt trist. Fast idag var det hur fint som helst, men så hade jag inte ett halvmarathon i benen heller.

 Sen hemåt. Som vanligt törstig och inget vatten. Bara att kämpa på.

 Totalt 16,5 km i 4:37 min/km. Slet av mig dojorna och drack en iskaffe på nolltid.

 Och slukade två såna här hemgjorda hamburgare.

 Det är alltså ingen dockhamburgare, bara en väldigt stor tallrik. Efter detta åkte jag och hämtade ut ett paket med FYRA par löparskor.

 Jag måste skapa ett litet lager inför sommaren och hösten men ojoj, det är dyrt att springa mycket… Sist men inte minst så drack jag ett glas rödbetsjuice som jag köpte i affären.

 Det har ju pratats så mycket om det där med att det ökar syreupptagningsförmågan genom nitraterna som finns i den. Vi får väl se hur det går med den saken, jag springer också för säkerhets skull. Jösses, nu får den här dagen vara slut. Ajöss.

 Igår kväll gjorde jag det som jag kanske gillar mest av allt. Nämligen sprang hem genom stan på kvällen, efter att jag varit ute och ätit. Det hela var väldigt trevligt, vi hade sommaravslutning med kunder och åt på Nytorget 6. För mig blev det tonfisk till huvudrätt och chokladboll till efterrätt. När det var dags att bege sig hem och avlösa mina föräldrar som var barnvakter, smet jag först ner på toaletten för att byta om. Det var mindre trevligt. Det är svårt att byta om på små toaletter där det inte finns krokar och är typ blött på hela golvet. Och man undrar om det är vatten eller kiss men har ingen lust att ta reda på det. Tur man är bra på att hålla balansen. Kom ut från toan som löpare, och en tjej som stod i toakön frågade mig om jag skulle springa ett lopp. Det hade i för sig varit kul om det funnits något lopp runt hörnet. Men alltså, det är en rätt märklig känsla att gå runt i löparkläder på en bar där alla dricker öl och vin som att det inte fanns någon morgondag. Och så de vanliga utropen ”Ska du springa?! Nu?!” Helt förståeligt i för sig då det är mer socialt accepterat att ta en taxi än att ta på sig löpardojor. Men allt det där skiter jag i, om de bara visste vad de gick miste om. oOch en grej som de flesta inte förstått: det går typ lika fort för mig att springa hem som att jaga upp en taxi.

 Alla dessa gator för mig själv. Älskar känslan att springa nerför Götgatan omringad av stadssorlet och så himlen som började spricka upp efter eftermiddagens ösregn.

 Ser ju ut som en fullis tagit bilden men jag skyller på kameran som inte gillar dåliga ljusförhållanden och rörelse i kombination. Jag sprang längs Skeppsbron och förbi turisterna, vidare längs Strandvägen och alla kvällsflanerare. Vidare över Gärdet.

 Genom Värtan. Inga tidsmål, jo bara ett: att hinna över Lidingöbron innan solen gått ner. Och det gjorde jag! Precis. Kolla nu vad de andra missade som satt i sina taxibilar:

 Hemma prick 22:45.

 Totalt 12 km. Blir alltid lika fascinerad av att stan är så nära. Väl hemma pysslade jag för länge, somnade för sent och vaknade helt slut imorse. Trots noll alkohol. Men det har varit för lite sömn hela veckan. Köpte Nordens godaste chokladcroissant på väg till jobbet men inte ens det kunde pigga upp mig. Men när jag väl var på plats på jobbet så kom jag igång. När det var dags för lunch så kändes det ändå aningen tungt att ge sig ut. Ni vet när man känner att både huvud och kropp är trötta – och samtidigt vet att de snart ska plågas! Men det där gillar jag ju också så jag bytte om från svart…

 … till svart.

 Och gav mig av. Uppjogg och sen dags för tröskelpass. Rusade fram längs Kungsholms Strand. Idag tack och lov glesare med både barnvagnar och hundägare så jag slapp kryssa alltför mycket. Inte en enda titt på klockan förrän jag var klar. Tiden visade precis samma tid som innan Stockholm Marathon så jag gissar man kan säga att jag är återhämtad, det kändes i alla fall så. Totalt 9 km med upp- och nedjogg. Sen åt jag kass lunch framför datorn. För lite och ja, så kan det bli ibland. Stackars kropp.

När jag efter jobbet skulle springa till dagis, så blev det plötsligt väldigt mörkt precis när jag klev utanför dörren.

 Först kom bara några små oskyldiga droppar.

 Men efter bara någon minut så vräkte regnet ner. Över mig. Och just detta älskar jag. Springa i ösregn när det är varmt i luften.

 Medan andra sprang för att ta skydd sprang jag gatorna fram och kände mig som ett barn som hoppade kors och tvärs över vattenpölarna. Ja jag vet, jag kan ha blivit galen men vad spelar det för roll när man är glad och mår bra?

 Jag hade ett kort ärende in på Adidas på vägen. Jag har länge spanat på en jacka men inte slagit till. Fast nu var det REA! Snabbt in och köpa, knöla ner i ryggan och sen vidare i regnet som ännu öste ner. Uppe vid Stadion tyckte jag synd om alla som skulle på Summer Burst för det var så lite Summer Burst i luften som man bara kunde tänka sig. När jag nådde Lidingöbron så slutade dock regnet lika plötsligt som det börjat, och långt bort i himlen började det spricka upp.

 Totalt 10 km. Nu blir det oxfilé, rotfrukter i ugn och bearnaisås. Och sen såna här:

 Och förhoppningsvis lite mer sömn. Ajöss!

P.S. 1: Såhär såg jackan ut:

 P.S. 2: Jag har fått fina pioner från mina föräldrars trädgård:

 Hej då.

 Imorse drog jag på mig avslutningskavajen igen. Det var nämligen dags för skolavslutning för våra två äldsta barn. Den ena går ut ettan och den andra trean. Jag borde inte säga det för det känns så slentrianmässigt att säga just såna saker, men ändå, jag bara måste få säga det nu: vad tiden går fort. Att vår äldsta slutar trean, det är ju inte klokt! Efter sommaren börjar hon mellanstadiet och herregud, vad hände? Det var ju nyss vi låg där på BB med henne på magen och undrade vad det här var för en liten figur.

 I alla fall. Det var så otroligt fint. Alldeles blå himmel och alla dessa sånger av små ljusa barnröster. Det var bara för mycket. Tårarna kom givetvis direkt och det var snudd på att jag ville hulka, för så fint var det. Efter sången var det samling i klassrummen och det enda tråkiga med det är att man inte kan vara med alla barnen samtidigt. I klassrummet när det togs farväl av fröken koncentrerade jag mig allt jag kunde för att inte börja grina igen och se helt normal ut. Men som min dotter sa: Jag såg att du höll på att börja gråta för din näsa var plötsligt alldeles röd.

 Efter denna härliga sommarmorgon så åkte vi till jobbet. På lunchen var det dags för löpning. Men när jag kom ner i omklädningsrummet så blev jag så irriterad.

 För klockan som var nyladdad var plötsligt helt död och när jag försökte starta om den höll den på att larva sig, så som den gjorde precis innan Stockholm Marathon. Så. Det var bara att ge sig av utan klockan och det funkade i för sig rätt bra för jag skulle köra tröskelpass och gillar ändå bäst att gå på känslan då. Ner till Karlberg där jag insåg att halva staden redan måste ha sommarlov, för det var fullt av folk i badkläder på handdukar, gottandes i solen, läsandes tidningar och de hade kaffe och hela rasket med sig. Kände mig som en hederlig industrisemesterarbetare som kämpar på några veckor till. Denna semesterkänsla gav mig dock ännu lite mer angst inför passet. För det hade jag nämligen lite av redan. Det var första hårda passet efter Stockholm Marathon och ja, sånt kan ta emot lite när man mest distansat runt. Eftersom folk låg överallt fick jag köra mina spänsthopp på ett annat ställe än jag brukar. Hopp, hopp. Sen dags att köra igång här:

 Och det var skönt när jag väl var igång! Eller… skönt kanske inte är rätt ord. Men självklart. Gillar inte när hjärnan ifrågasätter saker och ting, det är bara att göra´t! Så det gjorde vi. Sprang fullt fräst framåt och då jag kört det här passet några gånger precis här vet jag exakt var jag ska vända. Och saken är att det var väldigt skönt att springa utan klockan och verkligen känna in känslan. Fast jag önskar att jag i efterhand kunnat se tiden.

 Det var rätt tungt men jag vet med mig andra gånger, när det känts precis så, att det ofta varit några av mina bästa pass. Sen tillbaka till jobbet för lunch framför datorn och jobb. Och det ska jag säga, den här veckan har varit väldigt kul jobbmässigt! Många nya roliga saker som händer.

Tjong! Sen var det dags för dagens andra pass. Rent löparplaneringsmässigt så är denna veckan lite utmanande, jag har en hel del grejer men har nu lyckats skapa en plan som verkar hålla. Därför var det ett lite längre pass på schemat nu på kvällen.

 Istället för att springa hemåt sprang jag återigen ner mot Karlberg. Med musik i öronen och Runkeeper igång eftersom klockan ännu var i strejk. Egentligen onödigt för jag vet exakt hur lång den planerade rutten är, men jag ville ändå få lite koll på tempot. Längs Kungsholms Strand, sen Norr Mälarstrand och över Västerbron.

 Söder Mälarstrand, Skeppsbron, Strandvägen och över Gärdet. Det var rätt varmt alltså. Borde haft med mig vatten. Men det hade jag inte och då ser man ut såhär:

 Genom Värtan.

 Och så hemma! Det blev drygt 21 km i 4:34 min/km. Dagens totala dos blev 30 km.

 Men bäst av allt var ändå detta:

 Kommunen har äntligen satt upp ett sånt här 30-farthinder på vår gata där bilarna kör på tok för fort. Tack duktiga grannar som legat på! När jag kom in halsade jag denna märkliga smak som legat och lurat i kylskåpet en längre tid.

 Ahh, gott. Tyckte jag först. Sen plötsligt tyckte jag den var jätteäcklig. Men man kanske inte bör halsa hela flaskan på fyra sekunder. Hej då!