Berlin Marathon

Återhämtningsjogg och farväl.

Ahhhhh. Vad det var skönt att sova! Vaknade runt åtta, huvudet återställt om än aningen groggy. Olle åkte redan vid halv sex men som tur var somnade jag om efter det. En säng har aldrig någonsin känts så skön som den gjorde idag. Dessutom hade jag ju varit proffsig och tagit med egen huvudkudde vilket var en hit då hotellets kuddar mer liknade stora oformliga maneter. Kolla här på bilden:

Min kudde är alltså den högra, det är en helt vanlig Ikea-kudde. Den vänstra är hotellets. Den är gigantisk och samtidigt alldeles mjuk och märklig. Nog om det. Jag gick i alla fall upp och tog på mig löparkläder. Efter Stockholm Marathon tog jag en återhämtningsjogg och det här är ju väldigt olika för alla, men för egen del så tyckte jag det var väldigt skönt, liksom mjuka upp kroppen som slitit i tre timmar. Tog trapporna ner till receptionen, stela lår. Joggade saaaakta bakgatorna ner mot Tiergarten. Om det var någon som såg mig så måste de antingen trott att jag hade något form av handikapp, höll på att rehabiliteras efter en skada – eller så fattade man att jag sprungit Berlin Marathon. För sakta gick det på de stela benen men efter en stund kändes det mjukare.

När jag joggade gatorna fram så mindes jag att det var så många schyssta broar vi sprang under igår, ungefär såna här:

4 km blev det och sen efterlängtad frukost på det. Den här staden, jag har blivit helt kär.

Tack för att jag fick springa på dina gator, Berlin. Jag kommer tillbaka.

Berlin Marathon. Den långa varianten!

Ok, såhär gick mitt Berlin Marathon till:

Igår kväll så åt vi världens godaste spaghetti, sen åkte vi hem och släckte lampan redan klockan 22.00 då jag skulle gå upp klockan 05.30. Men kunde jag somna? Nej. Vred och vände på mig, läste, tände, släckte. Inget fungerade. Jag var så otroligt nervös och hjärtat slog så högt. Väckte Olle, tvingade honom att berätta gamla historiska grejer för att tråka ut mig men nej, inget fungerade. Olle somnade om men jag bara låg där. Gick på toa, läste mer, surfade, kollade mail. Inget funkade. Och nu var klockan tre på natten. Förstå stressen! Om två och en halv timme ska jag upp och kuta ett marathon. Maximal angst. Och hjärtade dunkade på. Jag somnade en halvtimme, det var allt jag sov. Var helt grinfärdig när jag vaknade, kände mig helt slut och grusig i ögonen. Olle peppade dock upp mig och påminde mig om hur mycket bar sömn jag fått kvällen innan. Ja faan, tänkte jag. Precis som jag tänkte att Stockholm Marathon-vädret i juni inte skulle sätta käppar i hjulet för min prestation så skulle fasiken inte denna sömnbrist heller få göra det. Lite gladare satte jag mig i bussen som skulle ta oss till starten.

I bussen hamnade jag bredvid Lina, en trevlig tjej från Oslo. Vi hade kul Marathon-snack och sen följdes vi åt ända tills vi skulle gå mot olika startfållor. Förutom en trevlig människa så var Lina oerhört väl förberedd med fleecefilt och näsdukar ifall det skulle saknas papper på toaletten, mycket proffsigt och bra för mig som fick låna papper. Jag hoppas det gick bra för dig idag, Lina!

Jag velade som vanligt kring vad jag skulle springa i för kläder men valde till slut sportlinnet. Det var för övrigt det bästa Marathonvädret man kunde tänka sig; klarblå himmel och sol men lite kyligt och friskt i luften. Ja, sen stod jag plötsligt där i startfållan för de som hade tidigare tider mellan 3:00-3:15. Så märklig känsla när du gått och laddat för något så länge och sen står du plötsligt där. Nu gäller det liksom! Jag och en massa män och en del kvinnor. Men mest män. Sen gick starten. Det var trångt och svårt att få upp någon bra fart där i början, en stackars man blev omkullvält. Blev förvånad över att jag inte kände mig sådär lätt som jag hade hoppats göra. Jag kände omedelbart av foten och dessutom lite ont i vaden på samma ben. Men. Bara att springa på! Framåt 15 km började jag verkligen komma in i löpningen och tog min första energidryck som jag hade i fickan. Jag drack för övrigt lite på alla vätskekontroller, varvade vatten och sportdryck men tog bara ungefär en klunk varje gång. Vid 21 km kände jag att detta känns riktigt bra! Där studsade jag fram. Det kändes i alla fall så. Och herregud, denna publik! Jag har aldrig varit med om något liknande; alla rop på ens namn, all musik, alla trummor! Osannolikt bra och kul. Och vädret, ja jag kommer aldrig få springa i ett sånt perfekt Marathonväder igen, misstänker jag. Och sen alla coola gator och byggnader. Jag highfivade med en massa barn som stod där med sina gulliga händer utsträckta. Stämningen var på topp. Mitt nästa delmål var runt 34 km där jag visste att Olle skulle stå och ge mig nästa energidryck. Jajamensan, han stod där! Jag kände mig stark här och min klocka visade bra tid. Jag tänkte, att jag kommer klara sub3 med marginal. Fortsatte kuta och sprang om en hel del här, både tjejer men framförallt en massa killar. Bästa peppen! Ökade tempot här på slutet och fasiken, jäkla klocka som ljög för mig. Den visade fel. Jag trodde jag hade god marginal, annars hade jag kunnat öka. Men nu struntar jag i det, vi glömmer det. Jag hade en riktigt fin sista mil med fullt pepp och där stod Lukas och Andreas och hejade också, haha. Mäktigt att spurta in i Brandenburger Tor! När jag kom i mål visste jag inte vad min sluttid var. Min egen klocka insåg jag nu inte visade helt korrekt men jag tänkte, att om jag har tur så blir min nettotid sub3. Drog mig sakta mot klädutlämningen och där fick jag upp min mobil och då insåg jag att jag fått tiden 3:00:09. Nio små sekunder. Grämde mig lite men ändå, väldigt glad.

Sen träffade jag Mirjam som jag lärde känna på Visby Halvmarathon. Hon hade skadat sitt knä och sprang därför bara halva loppet den här gången men det på en riktigt bra tid runt 1:22. Snyggt! Vi jämförde våra skor i olika färger, snackade och följdes åt mot våra hotell och mötte upp Olle på vägen. Han var så glad och peppade upp mig och fick mig att inse att hallå, jag sprang Marathon på tre timmar!

Sen duschade jag och sen direkt ut på stan. Ville hänga på stan utan att tänka på ett lopp som jag har framför mig utan bara bakom mig. Vi åkte till Mitte och åt glass, drack öl och gick på C/O Berlin, ett riktigt bra fotogalleri som dessutom hade en fin fotoautomat.

I fotoautomaten tog vi den här bilden. Kändes som man var 12 år igen. Då var det ju väldigt hett med fotoautomat.

Sen till Keyser Soze igen där jag drack kaffe innan vi drog vidare till kvällens restaurang: Bandol. Vi trodde det var en lite enkel fransk restaurang. Visade sig typ ha Guide Michelin-mat men till världens bästa priser.

Och där satt vi och pratade en massa om loppet och det var så skönt för nu landade hela känslan och jag kände att JAG KLARADE MARATHON PÅ TRE TIMMAR! Och nio sekunder! Nu väntar en massa sömn. Kroppen känns bra (förutom stackars foten som kämpade på och ska få massage nu) men mitt huvud, det är så trött. Ett tips innan jag slutar: är ni i Tyskland, köp det här godiset. Jag har blivit helt besatt.

Och så allra sist, men inte minst: TACK alla snälla för de fina kommentarerna. Jag blir helt rörd så fina saker ni skriver. Ni ska veta att det ger en så jäkla pepp! De där orden, de fastnar. Sov gott!

Berlin Marathon: 3:00:09!

Då var det sprunget och klart! Sluttiden blev 3:00:09 och jag kom på 46:e plats av alla kvinnor och tredje bästa svenska tjej. JAG ÄR NÖJD! Trots de nesliga nio sekunderna. Lite extra nesligt är det för min klocka visade fel och jag trodde de sista 6 kilometrarna att jag skulle komma in på 2:58. Om jag bara vetat… då hade jag ju pinnat på lite till. Men hörrni, egentligen, vilken skit det är med allt detta sub hit och dit. Jag var frisk. Jag stod på startlinjen. Jag slog mitt personbästa med 14 minuter. Då ska man vara glad och inte gnälla. Jag ska skriva mer senare ikväll om det hela. Men nu, nu ska jag ta en dusch och sen gå ut i solen och dricka segeröl med Olle. Och: tack för allt pepp och fina ord! Jag tänkte på er när jag sprang!

Nedräkning och nagellacksmålning.

Vaknade till en tysk lördag. Jösses vad skönt vi sovit! Inga (gulliga) små barn som snurrat 360 grader nonstop i sängen eller ropat på en mitt i natten. Lite tomt. Men också väldigt skönt. Särskilt när ett marathon hägrar. Vaknade också till världens finaste sms: i natt fick min syster och hennes man sitt 4:e barn! Det ni, det kan man också kalla ett marathon. Som man gick och väntade innan vi åkte, såklart kisen skulle komma just nu.

Dagen innan Berlin Marathon så kutas något som kallas för frukostjoggen; 6 lugna km i festlig stämning. Jag bestämde mig redan igår för att hoppa över detta, slippa passa en tid och istället njuta av att bara kunna ta det lugnt. Och så vill jag liksom spara på känslorna till imorgon. När jag vaknade gav jag mig istället ut på en egen frukostjogg. Jag träffade en massa andra löpare som var ute på gatorna för samma sak: känna lite spring i benen och slappna av.

Samma rutt som igår ner till Tiergarten och jogg längs kanalen. 5 små km. Egentligen gillar jag inte att jogga. Det är som att promenera, det gillar jag inte heller. Jag tycker typ det är jobbigare att jogga än att springa och det får mig alltid att känna mig seg och dålig och tvivla på om jag någonsin hållit en kilometerfart under 5:00/km. Påminner mig själv om att ja, du har det. Du kan det.

Sen åt vi frukost och gav oss ut på stan. Kollade i lite affärer, köpte roliga föremål gjorda av choklad och jag köpte lite träningskläder. Sen satt vi oss på ett mycket trevligt ställe, Keyser Soze, där vi åt Club Sandwich. Jag drack juice och Olle öl.

Vi satt där och hyllade Berlin, känslan är ju på topp i denna stad! Sen lite till affärer, bland annat R.S.V.P., världens finaste pappersbutik som jag var i sist jag var här. Det är butiken för alla er som gillar block, pennor och såna grejer. Sen ville Olle gå på museum men jag kände att jag behövde åka hem och vila mig och fötterna. Den lilla känslan av förkylning/trötthet kommer smygande då och då så här gäller det att spara på krafterna.

Ja, så jag drog hem och målade naglarna. Ja ni, nu är det bara att räkna ner. Om lite mindre än 17 timmar står jag på startlinjen. Gaaaaaaaah!

Hörrni, det här med att namnet står utskrivet – det känns ju så FLOTT!

Guten Tag!

Jag sov skönt i natt. Tvingade mig själv att släcka lampan i bra tid igår kväll trots att vi kollade på världens bästa deckare. Tidigt ute på Arlanda, är alltid nervös att missa flyg. Eller nä, jag är inte nervös egentligen, jag gillar att vara på flygplatser i lugn och ro. Gillar att vara på väg till flygplatsen, titta på klockan och tänka ”Men oj så god tid jag är ute i!” Därför gillar jag också att flyga på egen hand och få åka ut till Arlanda hur tidigt som helst, utan gnäll från andra. Upplägget den här gången är perfekt: Olle hänger med men tar ett annat plan! Framme i Berlin checkade jag in på hotellet. Jag åkte hit med Springtime Travels så det bor ett stort gäng svenskar här.

Och här, här har ni vårt lyxiga rum! Undrar hur ofta vi kommer sitta där framför sängen i varsin stol?

Jag dumpade väskorna och sen knatade jag till t-banan för att ta mig till nummerlappsutdelningen.

Klev av vid Berlin Tempelhof och promenerade in till den gamla nedlagda flygplatsen där utdelningen ägde rum. Märkligt att kliva runt på en flygplats med alla skyltar och baggageband kvar, men som endast är full av löpare.

Herrejösses vad mycket folk det var. Och tusentals tröjor, tights, kompressionstrumpor, energidrycker och gudvetallt att köpa. Jag blev nästan lite nedstämd av all kommers. Till slut hade jag hämtat nummerlappen. Då köpte jag pasta bolognese och satte mig i solen ute på startbanan.

Och när jag satt där i det perfekta vädret och hade fått lite mat i mig, då kände jag mig genast mycket snällare och uppfylldes istället av den där känslan jag minns från Stockholm Marathon: tänk vad fint att alla dessa människor åkt från världens alla hörn för att springa. Tillsammans. Satt där i solen och tittade på alla en stund innan jag åkte tillbaka till hotellet. Där bytte jag om och gav mig ut på en kort jogg.

Sprang ner till Tiergarten och där ligger ju Berlin Zoo. Jag och Olle var där när vi sist var i Berlin – vi brukar gå på zoo i alla städer vi är i. Sprang längs kanalen i sakta fart och då kunde man liksom tjuvkika in på de här filurerna:

Det var så himla fint.

4,5 km lugn jogg blev det. Väldigt lugn. Benen kändes på gång men mitt huvud är fortfarande lite trött. Foten helt ok, stackarn vet inte vad den snart ska utsättas för. Tillbaka till hotellet och precis då dök Olle upp! Nu blir det middag och liten bön om att det här fina vädret ska stanna till söndag. Och att mitt huvud ska piggna på sig. Sist men inte minst till er alla som kutar Lidingöloppet imorgon: LYCKA TILL! Hälsa backarna från mig.

Tejpad fot och neongul tröja.

Ja som ni ser behöver jag måla naglarna. Men bortsett från det så kan jag berätta att jag var hos naprapat-Kim igår igen. Han mjukade upp mitt knä för att öka rörligheten då han tror att en möjlig orsak till min onda fot kan vara att mitt ena ben är lite kortare än det andra. Och sen fick jag nålar i foten. Ahh, gör rätt ont alltså när han sticker in dem. Men så fort de är inne så känns det inget och efteråt är det skönt. Han tejpade även foten hårt så nu ska jag känna efter hur jag vill göra i Berlin, springa med tejpad fot eller ej.

I övrigt så dricker vi juice som aldrig förr. Det är så fruktansvärt många som är hostiga och sjuka runt omkring mig men jag försöker att mentalt övertyga mig själv om att ”Jag kommer inte bli sjuk. Jag kommer inte bli sjuk. Jag kommer vara friskare än någonsin på söndag om två veckor.” Och så dricker jag alltså juice. Jag har en liten liten känsla i halsen, inte ont på något vis men ja, något pyttelite som inte känns som vanligt. Ska låta dagen utvisa om det är något eller bara är inbillning. För jag minns hur det var precis inför Stockholmsmaran; jag kände efter och trodde nonstop att jag höll på att bli sjuk. För övrigt så fick jag flygbiljetten till Berlin igår. Känns lite overkligt att jag ska flyga iväg för att springa – just detta är ju premiär för mig så det känns stort. Mest glad är jag att Olle ska följa med mig. Känns trevligt och tryggt att inte vara helt ensam. Innan loppet hade det helt ärligt inte varit något problem för då är jag ändå rätt asocial men efteråt…förstår ni vad trevligt att ha världens bästa sällskap då?

I övrigt försöker jag hålla alla bakterier på avstånd genom att klä mig i neongul tröja idag. Man ser ju hur de bara studsar iväg från mig.

110 dagar kvar!

Och sen är det jag som kutar runt här. I Berlin! Efteråt tänker jag mig att jag dricker en stor Kaltenberg och äter lite Bretzels. Sen blir det kanske bratwurst och trots att jag inte gillar fruktefterrätter så avslutar jag nog med en apfelstrudel. Jag beräknar också att min ”inte-bli-sjuk-noja” startar upp om ca 80 dagar.