Berlin Marathon

131118-131124: Insikter, matlådor, Schyman och vår första tioåring!

Den här veckan har känts lite sådär insiktsfull. Eller nja, inte så att jag tänkt en massa geniala nydanande tankar men små grejer har gått upp för mig och slutligen landat i skallen. En sån grej är maten som jag snackade om i förra veckan. Den här veckan har jag haft med mig matlåda till jobbet nästan varje dag, och därmed ätit riktigt ordentligt och bra. Mycket bönor och linser har det blivit. Vilken skillnad! Jag har känt en helt annan energi när jag kutat och jag inser att detta är något jag borde insett för länge sedan. Träna, äta och sova. Det funkar liksom inte när man slarvar med en bit, även om man måste vara snäll mot sig själv och inse att det ibland är övermäktigt att lyckas perfekt med alla bitar samtidigt som man har ett liv i övrigt att sköta. Min syster och mamma var på mig redan i somras på Gotland när jag kastade i mig filmjölk till lunchen… Så ok, jag erkänner. Ni hade rätt. Jag borde tänkt mer på maten.

En annan sån där liten insikt fick jag en dag när jag sprang hem från jobbet. När andningen och stegen plötsligt var i perfekt harmoni. Då kände jag att allt det här jag håller på med, kutandet, det är ju inte bara en sport. Det är en konstform! Och jag fantiserade vidare om hur jag ska nöta vidare i konstens tecken tills jag blir jättegammal. Förfina och förbättra (sen att man kommer se ut som en stel skyltdocka som springer, det är en annan sak). Men insikten var alltså att det liksom är det det handlar om, inte bara en massa minuter och sekunder hit och dit. Nu gillar jag ju i för sig det här med minuter och sekunder också, jag gillar att tävla mot mig själv. Men det var ändå som att jag fick ett lugn i mig och blev påmind om glädjen som måste finnas där för att man ska nöta vidare.

Mitt knä börjar bli lite bättre, tror jag. Hoppas det är min dagliga rehab som gjort resultat, för det är så trist att det bara måste ge något. Och denna gång ska jag inte lägga av just då utan ordentligt nöta vidare. Stretchen däremot. Ja, den kämpar jag också på med men tycker inte att jag blir ett dyft mjukare.

Två saker till innan jag dundrar igenom veckan. Jag har hittat den perfekta gummisnodden. Bara en sån sak! Såhär ser den ut, typ som en bläckfiskring.

Det kanske är det där bläckfiskaktiga som känns så snällt mot håret. Den kommer dock inte från havet utan från & Other Stories.

Och jo, en annan sak. När ni skriver trevliga frågor och kommentarer så kan det ta ett tag innan jag svarar. Jag hänger nämligen bara vid bloggen en stund på söndagen. Om jag försöker mig på att kila in på bloggen någon annan dag, och barnen kommer på mig, då får jag genast skäll och det gastas saker som ”Men du har lovat att bara skriva en gång i veckan!”. Så nu vet ni. Jag svarar alltså men det kan ta en liten stund. Jahapp, såhär var veckan i övrigt:

Jag startade upp måndagen med en ullkavaj på mig. Ni kanske vet det där H&M-samarbetet med Isabel Marant? Som folk gått man ur huse för? Det gjorde inte jag. Men! Jag gick förbi H&M förra helgen och då hängde den här lilla ullkavajen kvar – på barnavdelningen. I storlek 152. Satt som en smäck. Sen att Isabel Marant hade en vision om att den egentligen skulle vara lite over size och hängig struntar jag i. Så detta var jag nöjd med där på måndagen. Spring utan ullkavaj blev det på lunchen. Vanlig distans.

Det var väldigt blåsigt och ordinärt.

När jag skulle hem blev det lite mer spring.

Hittade min pappa vid brevlådan hemma men det var knappt så jag såg honom, så mörkt var det.

Efter förra veckans mörkerspring var jag sugen på att springa så mycket som möjligt i dagsljus denna vecka. Så det blev lunchspring igen där på tisdagen.

Värmde upp och sen blev det ett tröskelpass som var precis så plågsamt som det ska vara. Därefter tillbaka till jobbet och en massa jobb.

Och tada, här har ni den – matlådan! Det är massa olika lager med grejer. Tusen gånger bättre än fil och sushi.

För när jag sen skulle springa hem i novembermörkret så var det med en jäkla energi!

För övrigt första gången på länge som jag hade musik i öronen. Jag har liksom varit så trött på all musik, allt ljud. Men nu kändes som att jag flög fram med detta i öronen, även om klockan inte riktigt visat att jag gjort det. Skitsamma, känslan var på topp!

Tidigt på onsdagmorgonen gav jag mig ut i mörkret igen. Blev oerhört förvånad när jag sprang förbi fotbollsplanen och såg en tjej som höll på att göra utfallssteg. Var sugen på att ta kort på henne men det hade jag inte tid med, och hon hade säkert undrat vad jag höll på med. Men det hör inte till vanligheterna att se någon annan uppe och skutta, förutom taxichaufförer och en och annan trött hundägare. I alla fall. Backen gick bra även om det var rätt halt på sina ställen. En lurig årstid det här, i alla fall såhär tidigt på morgonen. Halt med vanliga skor men på tok för mycket överkurs att springa med dobbskor. Efter backen var benen trötta och jag begav mig hemåt.

Blev lite stressigt så det blev gröt och kaffe i bilen igen.

Fast fasiken vad sakta man får köra när man inte har något lock!

På lunchen blev det en rask distansmil.

Jag såg ett sånt där military-gäng. En storvuxen man stod och gastade på en stackars grupp som bar bildäck fram och tillbaka. Ja, det måste ju så klart varit frivilligt, men jag kan ändå inte undgå att börja fundera över vad som är så kul med bära däck under det att en arg man vrålar åt en. Absolut att pepp kan ge extra kraft och vilja, men denna typ av träning känns för mig som att mot betalning syssla med sånt man normalt sett brukar göra i sibiriska straffkolonier. Nog om det, starka blev de säkert.

På torsdagen var det så väldans grått ute. Lyckades uppbåda inre krafter och bytte om till lunchspring.

Ner till det grå vattnet.

Där det blev ett tröskelpass som var riktigt jobbigt – särskilt eftersom jag förutom att plåga mig själv, dessutom behövde parera alla vattenpölar. För egen del kan jag gärna plaska rätt fram i dem men det känns aningen oartigt att skvätta ner alla oskyldiga promenixare. Uteduschen kändes hur som helst malplacé den här regniga dagen.

På kvällen bar det av hemåt.

Regnigt och riktigt blåsigt var det. Men väldigt juligt i alla fönster så det var fint. Kan bli så imponerad av alla som orkar sätta upp tusentals ljusslingor och pryttlar. Snart ska ju allt ner igen! På Lidingöbron hade 305 cyklister tagit sig över bron mot ön.

Återigen, en helt annan energi på eftermiddagen tack vare medhavd lunchlåda. Dock tror jag att det även är järntabletterna som börjar verkar.

Och sen kom fredagen som blev en så himla bra dag. Jag startade upp den med morgondistans.

Bara 23 cyklister hade cyklat in mot stan.

Efter dusch och frukost så blev det en helt fantastisk föreläsning på jobbet av Gudrun Schyman. Så otroligt kunnig och inspirerande var hon. Föreläsningen handlade om jämställdhet och man fick sig en hel del att tänka på. Här ser ni mig bakifrån då jag försöker krama ur lite extra kunskap.

Sen fortsatte dagen med en stor presentation och känslan efteråt, när det gått bra och man är sådär trött i skallen och det är fredag och man ska hem för att ha släktmiddag, ja den känslan är oslagbar! Glad i hågen rände jag hemåt.

Och med start här på fredagkvällen så har sen helgen varit ett enda stort firande. Febe fyllde nämligen 10 år nu på söndagen så först var det släktfirande på fredagen. Och på lördagkvällen firade vi lite till i förskott. Men först sprang jag på morgonen.

Först en lång uppjogg för att trötta ut både benen och skallen innan jag avslutade med ett tröskelpass. Åh, det var jobbigt. Endast skönt efteråt. Då åkte jag in med Febe till stan. Jag behövde köpa ett lager nya yllstrumpor. Nu kommer man ju bo i dessa fram till… april?

Sen på kvällen firade vi Febe i förskott (igen) på Nero. Här är mitt gäng:

Efter alla linser och bönor i veckan var det dags för ett rejält köttlass.

Satan så gott det var. Jag drack sån här öl till.

Efter detta drog vi hem och jag stekta tusen pannkakor samtidigt som jag rehabbade och rullade runt på min foam roller på köksgolvet. Några pannkakor blev därmed lite brända men överlag gick det hela bra. Pannkakorna behövdes nämligen till idag, söndag. För idag fyllde vår fina Febe tio år! Nä, det går inte att fatta. Tio år. Hon som alldeles nyss hade storlek 56 i kläder och bara var en liten plutt. Efter brakfrukosten så skulle Febe iväg med några kompisar och det var ju lite bra för då behövde jag inte ha dåligt samvete över att jag drog iväg på ett långpass. Minus två grader visade termometern vilket betyder att jag med mina förfrusna fingrar fick dra fram skidvantar.

Det ser ju lite lustigt ut men jag blir galen av att kuta med iskalla, kritvita fingrar. Då får man hellre se ut såhär.

Sprang först in mot stan och sen ända ut till Biskopsudden. Sån underbar dag! Alldeles vindstilla. Trodde jag. När jag vände insåg jag att det blåste rejält och jag fick kämpa på för att hålla tempot. Tog en extrasväng ut till Stora Skuggan innan jag slutligen sprang över bron och hemåt igen. Det var premiär för vintertights men trots detta så tycker jag att jag blir stel av kylan. Inser också att jag har ett klent förråd av just vintertights. Det kommer behöva utökas om jag inte ska tvätta dygnet runt. Ah, det är dyrt att hålla på att kuta mycket. Nä, nu avslutar jag detta med en bild på en brosch som jag fick av tio-åringen här i veckan.

Sånt som inte kan köpas för pengar. Sista grejen då för er som ännu är vakna: Jag har fått en startplats till Berlin Marathon 2014! Yeay!!! Ok. Vi hörs. Hej.

Tar farväl av Berlin.

Vaknade. Ännu en natt med fantastisk sömn. Vad är det med den här sängen? Skulle vilja sno hem åtminstone kudden och täcket. Klev upp. Kroppen kändes precis som vanligt förutom en stel känsla i vänster lår, men tror inte det är några konstigheter. Ute var det återigen en vacker dag. Såklart det fick bli en sista återhämtningsjogg på tysk mark. En kort en. Mot Tiergarten!

Idag såg jag knappt en enda löpare. Vardagen var tydligt tillbaka i stan, de enda spåren efter loppet fanns förmodligen bara i löparnas kroppar. Vad gäller min egen kropp så kändes den oförskämt pigg, ja förutom låret då. Minns när jag joggade dagen efter Stockholm Marathon, att min puls skenade iväg och kroppen tydligt sa att den var lite trött. Idag inte alls en sån känsla. Så smått börjar jag även smälta loppet. I backspegeln var det fantastiskt! Vädret, stämningen, känslan! Och för varje lopp så lär man sig något nytt, det älskar jag. Men några grejer grämer mig verkligen och det är dels tiden jag tappade på vätskestationerna och att jag missade den där energigelen… Men jaja, ett lopp är ett lopp. Att tro att allt ska vara statiskt och gå som på räls, det är inte rimligt. Men ändå! Det hör till att älta i efterhand, det är också en del av tjusningen, i alla fall tycker jag det. Det är just det som gör att man kan leva så länge på att lopp som man fokuserat på. Men bäst av allt är ändå motsatsen: att jag längtar efter att titta framåt! Jag längtar efter träningen, svetten och nästa fokus. Får se vad det blir. Vad gäller Berlin så hörde jag idag, och läste nu på Berlin Marathons hemsida, att startplatserna lottas ut till 2014. Så kan man också göra även om jag tycket det är lite märkligt. Men de kanske har ett system sådär så att alla får kuta till slut…

Det blev en kort liten tur innan jag vände tillbaka till hotellet.

Kunde stannat här i Berlin i minst ett år, om jag bara kunde trollat hit hela familjen. Men istället så trollade vi hem oss själva. Klev ombord på flyget.

Och inte långt därefter var vi hemma i radhuset igen. Och tänk vilka snälla föräldrar jag har! Förutom att ha passat barnen hela helgen, och fixat med både det ena och det andra, så fick jag så vackra rosor av dem.

Och av Lasse fick jag den här fina bilden från loppet. Tack! Lasse åkte förresten inlines-loppet och blev näst bästa svensk i sin åldersklass. Inte illa!

Vad gäller vantarna så skulle jag egentligen bara haft dem i starten och därefter kastat iväg dem. Men det var så skönt att jag behöll dem på hela loppet. De är otroligt fula men det syns ju inte här. Fattar inte vem som designat dem, de har liksom jättekorta tjocka fingrar, typ bara halva fingrarna får plats på längden, men däremot är de superbreda. Jag hade sett fram emot att langa iväg dem för gott. Men närå, nu är de istället på varenda bild och fick åka hem i resväskan igen. Det var allt för idag. Ajöss!

P.S. Jag ska försöka hinna svara på alla kommentarer så snart jag bara kan!

Mitt Berlin Marathon 2013. Och annat Berlinjox!

Tänk att en dag kan kännas så lång. Nästan oändlig. För att inte ta saker i fel ordning så tar jag det från början och jag varnar redan nu för många bilder och massa text. Då kör vi!

Jag hade ställt klockan på 04:50. Jag vaknade ett par gånger innan dess, men trots att jag sov aningen oroligt så måste jag ändå säga att jag fick en god natts sömn. Har aldrig sovit så bra inför ett marathon. Snudd på att jag var orolig över att jag inte var nervös! I alla fall så klev jag rakt från sängen ner i mina jeans och en tröja, i med linser och sen raka vägen till frukosten. Otroligt proffsigt att de öppnade redan klockan fem för alla löpare! Men jag såg inte så många.

Jag åt plättar och crêpes och baguette och en massa gott. Sen drog jag upp till badrummet och förvandlade mig från denna trötta vålnad…

… till en lite piggare löpare!

Sen pysslade jag med en massa grejer så tyst jag kunde för Olle sov ännu. Fortfarande inte nervös vilket var märkligt och nytt. Måste varit den där No worries-skylten från igår! Det enda som störde mig lite var magen. Jag var liksom aningen öm i den och gick på toa två gånger. Men sen var klockan tjugo över sju och det var dags att så smått börja ge mig av till starten.

Sa hej då till en trött Olle som jag inte skulle se igen förrän vid 21 km, då han skulle räcka en energigel till mig. Det var planen, vid 21 och 38 km för de punkterna låg nära varandra på kartan. Såhär fint var det ute idag igen.

Jag stannade till vid judiska minnesmonumentet på vägen. Lite vemodigt.

Ska tillägga att jag hade mina jättetumvantar på mig på väg till starten. Riktigt nöjd med detta, såg ingen annan löpare med den stylen men så skönt att inte frysa. Vad gäller att hitta starten var det som jag trott, inte precis något att oroa sig över!

Så fort jag kom fram ställde jag mig i kö till toa, visste jag behövde gå en gång till med denna mage. Lång kö, precis som det ska vara med andra ord.

Till slut var jag klar med toabestyren och då hade klockan hunnit bli rätt mycket. Snabbt av med kläderna och på med den gula plastpåsen. Rätt kyligt i luften men jag bestämde mig för att springa i kort linne, var bra uppvärmd av alla ordentliga kläder jag haft på mig innan.

Lämnade in alla kläder utom en t-shirt som jag behöll på och bestämt mig innan för att lämna vid starten. Kort uppvärmning, bara en kilometer, innan jag sprang in i startfålla C. Där var det fullt av folk. Pang! Gula ballonger släpptes upp och vi var iväg! Precis när jag kom över startlinjen så fick jag sånt lyckorus att jag började grina lite. För att jag var frisk och sprang! Att allt jag tränat för inte var förgäves, jag har oroat mig så för just det. Men det är ingen bra kombo att kuta och grina samtidigt, jag fick typ en jättekonstig flåsig andning direkt, så jag sa till mig själv att skärpa mig. Vidare i den fina morgonen. Trångt var det. Var det verkligen såhär trångt förra året? Det gjorde i för sig inget, var nästan bara bra för min plan var att inte springa på för fort i början. Blir dock alltid så förvånad över löpare som redan vid 7 km andas jätteflåsigt, som att de redan är slut! Sprang förbi en sån kille som kämpade och flåsade högt. Eller så hade han också bara lyckogrinat lite? Första 10 km gick i ett nafs – uppvärmningen klar! Jag har rent allmänt rätt svårt för att redogöra för lopp i efterhand, jag minns liksom inte vad som hände var. Men en sak som hände var att jag passerade en tjej och sedan råkade jag liksom korsa hennes väg lite dumt så hon blev sur och skulle på franska läxa upp mig. Sånt orkar jag bara inte med, det händer ju hela tiden lite sånt, så jag bara höll rak min och kutade vidare. Då blev hon sur och skulle lägga in en liten spurt. Javisst, varsågod, tänkte jag. Så hon låg där sur och spurtade på framför mig medan jag lurade som gäddan i vassen. Och sen någon kilometer senare sprang jag om henne, tyvärr glömde jag ropa Au revoir! Nästa grej jag minns är att jag runt 20,5 km börjar spana efter Olle som ska langa energigelen. När jag når 21 km så borde jag verkligen se honom, han skulle stå på min högersida men jag såg ingen Olle. Detta tog lite energi för jag låg ju längst till höger för att se honom vilket gjorde att jag tog en aning ”omväg” en bit. När jag insåg att jag förmodligen hade passerat honom och inte skulle få någon gel fick psyket en liten knäck. Jag älskar att dricka den där gelen och hade sparat mig lite för den! Skitsamma, bara att kuta vidare så inte fransyskan passerar mig igen! Efteråt berättade Olle att han stått vid 21 km och glott som besatt för att upptäcka mig, men att en dansk gumma nödvändigtvis skulle veva med en stor dannebrog framför ansiktet på honom. Lustigt det här med marathon. När jag sagt att jag ska kuta Berlin så är ju standardrepliken att Jamen, det blir ju kul och lätt för Berlin är ju så platt eller hur?! Ja, det är rätt platt. Inga stora backar. Men lätt? Nä. För det är fortfarande ett marathon, och det är inte lätt. Det är fortfarande 42,195 meter som ska kutas, och ska det gå lite fort så är det inte lätt, bara fakta. Jag hade nästan själv lyckats förtränga detta men runt halva loppet blev jag påmind om det. Hade gärna sprungit på lite fortare här men jag jag vågade inte riktigt. Höll istället en rätt stadig fart. Vid varje vätskekontroll var det rätt stökigt och där tappade jag lite fart. Kände dessutom att jag behövde dricka då jag missat energigelen. Ovanpå detta så blåste det stundtals en del. Ingen galen blåst men ändå så pass mycket att jag tyckte den sänkte farten lite. Så jag fortsatte springa rätt klokt. Plötsligt har vi sprungit 35 km! Redan efter halva loppet så märker jag att jag börjar passera rätt mycket folk, både en del tjejer och desto fler män. Och runt 35 km så är det rätt tydligt för nu börjar många krokna men jag känner att jag har rätt bra krafter kvar. Vid 38 km så står Olle där, och även om det inte är långt kvar nu så blir jag så glad över den där gelen! Och att se honom! Pinnar vidare. 40 km. Bara två km kvar! Känns som att loppet gått så fort! Det är snart slut! Här dyker en snäll kille upp. Han verkar bli glad över att se en tjej och peppar mig att hänga på honom men han har lite mer spurt i benen än jag men han är ändå värsta bra draghjälpen. Som alltid blir jag lite lurad när vi närmar oss mål. Brandenburger Tor dyker upp och jag får för mig att det är målet men nej just det, samma miss som förra året, det är en bit kvar! Gaaaah, kääääämpa! Tjong! I mål! Först lite besviken då jag bara ser min bruttotid. Får medaljen, fina grattis och jag tackar den snälla dragkillen. Hämtar upp mina grejer och ringer Olle som berättar min nettotid 2:52:54 och då känner jag mig glad och nöjd. Jag vet inte, jag är alltid lite missnöjd när jag kommer i mål. Som att jag alltid tänker att jag kunde gjort bättre, mer? Men saken är att den här gången när jag sprang, så tänkte jag precis på det och sa till mig själv: ”Nu springer jag så bra jag kan här och nu. Det ska jag påminna mig själv om sen.” Så det gjorde jag. Jag sprang så bra jag kunde! Och med tanke på höften som faktiskt bråkade en hel del redan i somras, och gjorde att jag fick lägga ner mina styrke- och spänstövningar så kan jag bara vara glad. Och sen knät. Som bråkat massa sista uppladdningsveckorna, och som förutom det fysiska faktiskt påverkat mig psykiskt inför loppet. Efter lite sms med Pekka så var jag uppåt igen! Nytt PB! Mer än sju minuter snabbare än Berlin förra året! Jag är jätteglad att jag sprang tre minuter snabbare än Stockholm i år, för jag har nu förstått hur mycket som krävs för att kapa minuter. Hur som helst. Sen gick jag tillbaka till hotellet och pussade lite på Olle och medaljen.

Duschade och mumsade på lite grejer och sen, sen behövde jag se och känna något annat än löpning så vi drog på museum. Först blev det nya Nationalgalleriet. Snyggt!

På den här kaffehusvagnen utanför såg jag den perfekta reklamraden för kaffe och som liksom även passade in på dagens marathonlöpning:

Därinne såg vi roliga grejer. Som de här:

Den här stjärten var bra!

Och hela fina byggnaden av Mies van der Rohe.

Gillar att allt var så tyskt stramt. Som toaskylten och garderobsbrickorna.

Efter detta blev det glass för mig och öl för Olle.

Sen var det dags för nästa museum. Nu blev det Historiska Muséet.

Där kunde man se hela Tysklands historia från romartiden till nu. Men vi tittade mest på den moderna delen från 1900-talet och framåt. Och såklart grät man av allt sorgligt som hänt. Vi var tvungna att smälta det hela med en öl.

Obs! Alkoholfri! Annars hade jag varit full i två veckor framåt. Sen bytte Olle om till middagen. Stiligt!

Och vi drog till den här restaurangen i Kreuzberg.

Där åt vi massa god asiatisk mat och snyggt för ögonen var det också.

Sen åkte vi hem till hotellet och här sitter jag nu i lobbyn. Sicken lång dag! Känns som frukosten imorse är en evighet sen. Sprang jag idag? Känns som två veckor sen. Det enda som gör att jag vet att det var idag, är att jag är lite stel i mitt vänstra lår. Men knät har galet nog inte gnällt! Inte än i alla fall. Nu ska jag dra upp till rummet och läsa och äta smågodis. Men först vill jag säga en sak som egentligen inte borde hamna längst ner, men nu blev det så för jag liksom spar det bästa till sist: TACK FÖR ALLT! För allt pepp innan och för alla grattis. Jag blir så glad och rörd långt in. Och hoppas alla ni andra som sprang idag är glada och mår bra. Sov gott från Berlin.

Berlin Marathon! 2:52:54!

Jag är glad att loppet gick bra! Jag är glad att jag fick vakna och vara frisk och kunde kuta. Att knät höll. Att alla peppat mig så mycket. Jag är glad över att ha en fin medalj om halsen. Att jag blev bästa svenska och totalt 26:a. Att vädret var fint (om än lite blåsigt här och där). Att jag sitter här nyduschad i hotellobbyn med Olle och mår prima. Sen finns det mer att säga om dagen men det får jag göra sen. Inte säkert att det blir ikväll, beror på hur trött jag är. Men annars blir det imorgon. Tack alla människor för era fantastiska hejarop, de hördes ända till Berlin!

Dan före dan – och två meter från en legend!

Jorå, då var det bara en dag kvar. Jag inser att många trott att det är idag jag ska springa men nix. Starten går imorgon, söndag, kl 08:45. Så lite tid kvar att angsta/ladda. Igår laddade vi med att åka till Paris Bar för att äta middag.

Jag hade tur och hamnade bredvid en ung Yves Saint Laurent!

Olle var mäkta nöjd med restaurangen eftersom han ansåg att stämningen förde tankarna till Weimar-republikens tid på 1920-talet som lär varit de fria tankarnas och de roliga festernas tid i Berlin. Men jösses så trött jag var, så när vi ätit upp var det marsch tillbaka till hotellet och ner i sängen. Och sen sov jag så otroligt skönt. Minns att jag vaknade på natten och hann reflektera över det, att jag just sov så skönt. Ni vet, sängen, kudden och täcket var i perfekt konsistens. Mycket glad över detta när jag vaknade för det betyder att det inte gör så mycket om jag sover dåligt i natt, kroppen fixar det ändå. Hur som helst, jag klev upp och drog ut i den berlinska morgonen som det inte var något fel på.

Jag var rädd för att frysa så jag drog på mig en lufsig munktröja som jag annars aldrig springer i utan endast myser i.

Längs Tiergarten förbi ambassaderna.

Såg den här fina bilen.

Joggade lugnt och gjorde några fartstegringar. Då fick jag syn på ett gäng snabba afrikaner och jag blev så nyfiken på att veta hur snabbt de kör sin jogg. Så jag följde efter dem! Synd att min kamera inte gillar dunkelt ljus och rörelse i kombination men där framme är i alla fall gänget.

Och de sprang inte alls fort, jag skulle gissa på 5:00-tempo eller kanske ännu långsammare. Nu vet man det. Efter ett tag vände jag om och det är då det händer! Vem kommer springandes mot mig om inte… Haile Gebrselassie! Två meter ifrån mig! Han var så fokuserad och tittade ner i marken men jäklar vilket klipp i steget, en lätthet och styrka i kombination som jag aldrig tidigare skådat. Och jag sprang flinandes vägen tillbaka till hotellet men hann se lite annat fint.

Jag gillar de här fasta pingisborden.

Sen blev det frukost!

Därefter låste jag in mina värdefulla prylar i kassaskåpet. Undrar om det är ofta skor ligger där inne?

Jag blandade lite sportdryck att dricka under dagen.

Och spökade ut mig med läppstift dagen till ära.

Sen drog vi till Mitte och mina ögon såg allt det här:

1. En mäktig symaskinsaffär.

2. Lugna gator.

3. En rolig lekplats.

4. En neonskylt jag ville ta hem men vad sjutton står det? Får googla det.

5. Ett hotell som hade rumsnumren på gardinerna. Sånt gillar vi!

6. De här rosa rören som jag älskar med Berlin! Vi bara målar dem! I vilken färg? Rosa!

7. En fin gammal Citroën som var till salu. Jättebra baggageutrymme, vi blev sugna på att slå till!

8. Typiska husfasader, som den här.

9. Och det här märket som jag tyckte passade mig så bra just idag. No worries. Precis så ska det vara. Herregud, jag ska bara ut och kuta lite. Jomenvisst vill jag gärna springa bra. Gärna bättre än i Stockholm. Men det är inte allt, det här loppet. Bara att fokusera och känna peppen och njuta av denna underbara stad i 42 km. Så. Nog om det. Därefter satte vi oss och drack juice.

Olle läste i sin bok som han älskar och jag klottrade ner lite jox inför imorgon. Små hålltider för det ena och det andra som ska ske innan starten imorgon bitti. Tja, så mycket är det inte men jag gillar att skriva ner allt steg för steg; som t ex när jag ska äta frukost och när jag ska smörja in mig under armarna med vaselin. Och annat livsviktigt. Nej, nu ska jag koppla ner mig helt. Njuta av pianospelaren på hotellet som spelar Coldplay-covers. Jag lovar, han är riktigt vass! Hej då från nr F4870.

P.S. Tack igen för allt pepp, stoppar ner det i dojorna och lite i knät också så det håller imorgon.

Berlin!

Äntligen i Berlin! Exakt ett år sen sist. Fast dagen började hemma på Lidingö, precis som en vanlig morgon fast utan spring. Mina föräldrar kom tidigt för att hjälpa oss med dagislämningen. Och min pappa var snäll och skjutsade oss till Arlanda Express.

På flygplatsen såg jag många människor med löpardojor på fötterna, och även utan. Jag har blivit vass på att spotta en löpare på mils avstånd. Vi drack kaffe och åt muffins och jag glodde på kartan inför söndagen i och med att jag har så kasst lokalsinne.

Men nu när vi bor så nära starten kan det ju omöjligt gå fel, och dessutom så lär det bara vara att följa drösen med människor. Jag satt även och svalde tusen gånger. Nojig in i det sista. Särskilt eftersom jag nyste tre gånger imorse! Men mer än så kommer det inte bli, det bara är så. Jag hann även med att stretcha höften.

Jag hade som vanligt övertygat Olle om att vi skulle vara extremt tidigt på Arlanda och vi hade därför oceaner av tid. Men sen blev det dags att flyga och tjong! Framme i Berlin!

Vi drog till hotellet och lämnade väskor och åt Club Sandwich.

Sen raka spåret till Tempelhof för att hämta nummerlappen.

Det är mäktigt värre där. Lite skillnad mot Stadion måste jag säga.

Jag köpte en apelsinjuice för att mota bort de där nysningarna.

Och sen var det bara att köa för att hämta ut min nummerlapp.

Fast det gick rätt fort ändå. Förutom att jag fick köa två gånger! När det blev min tur så visade det sig nämligen att jag skulle ha ett annat chip än alla andra. Jag frågade varför men killen som hjälpte mig kunde typ noll engelska. Han kunde bara ”good”. Men det var inte alls ”good” jag ville höra för jag ville veta varför jag fick ett vitt som dessutom såg helt slitet ut. När jag till slut fick tala med en tjej som kunde engelska så förklarade hon att jag hade beställt ett engångschip som man inte behöver lämna tillbaka efteråt, och därför såg det annorlunda ut, och att det var skruttigt var inga problem. Ok. Det var inte mer med det så jag gick ut för att möta upp Olle men på vägen började det gnaga i mig. Killen som hjälpte mig hade nämligen plötsligt sett i datorn att jag skulle ha det där engångschippet dvs plötsligt så bytte han det vanliga mot det där andra, och jag började nu undra: Registrerade han verkligen det nya? Tänk om han glömde det i all hast? Tänk om det är helt BLANKT och jag inte får någon tid?! Hemska tanke. Visste att det bara var att ge sig in i smeten igen och be dem kolla chippet. Sagt och gjort. Nu fick jag prata med en kille som kunde bra engelska och han kollade att chippet hade mitt nummer kopplat till sig. Ah, skönt! Nu kan jag sova i natt. Då blir man såhär glad:

Precis som förra gången jag var på Tempelhof såg jag fina klockor jag ville ta hem.

Men det enda jag tog med mig hem, eller rättare sagt köpte, var det här ölglaset.

Jag som dricker alkoholfri öl, tyckte det var mäktigt att ha ett eget jätteglas där hemma. När vi kom tillbaka till hotellet var vi lite sega men jag bytte om för en liten jogg.

Det bästa var att Olle hängde med!

Det var sån fantastisk känsla i stan. Soligt och perfekt temperatur och det var fullt sjå inför helgens lopp.

Underbara gator att springa på. Kändes som man tjuvstartade!

Och Tiergarten. Jag älskar den parken.

När vi sprang runt där och jag såg alla människor som sprang på lätta fötter inför söndagen, fylldes jag av den där mäktiga känslan att vi är en massa människor som tränat och kämpat, och på söndag ska vi under några timmar tillsammans försöka uppnå det där vi drömmer om. Det kanske går. Det kanske inte går. Men oavsett så är det fint. Det är riktigt fint! En annan sak som är fin är alla era fantastiska kommentarer. Ni ska veta hur otroligt glad jag blir av dem! Som en skön dunväst när det är kallt ute, ungefär så känns det att läsa allt fint ni skriver. Jag hoppas hinna svara en dag längre fram men här i Berlin är det svårt att hinna. Jag har en man att ta hand om också! Sist men inte minst: till alla er som ska springa Lidingöloppet imorgon, världens största lycka till! Några av er som jag följer önskar jag lite extra lycka till. Kör hårt! Backarna är inte så galet farliga men spar karfter till sista 15 för det är då ni behöver dem. Nu: middag!

Mot Göteborg!

Här sitter jag i bilen och bloggar och är modern. Hörrni, jag drar till Göteborg istället för New York. Det känns faktiskt helt ok även om de två städerna kanske inte riktigt ligger på samma nivå. Ett tag tänkte jag åka och vara turist i New York, men kände sen att nej. Jag åker en annan gång, när den där Sandy inte är i stan. Men framförallt var jag så inställd på NY i kombination med löpning och när det nu inte blev så kan det vara. Jag är inte så sugen på att gå runt i affärer och jag är helt ärligt halvsugen på att heja på andra. Jag är inte heller sugen på att kuta runt på asfalt, eller jo sugen är jag men det funkar ju inte. Så jag ger mig ut i de västgötska skogarna istället.

Och jag tror att det hela känns extra ok efter att jag idag bekräftat min anmälan till Berlin 2013. Så nu är jag redo för att ytterligare en gång kuta ett av världens bästa lopp!

Auf Wiedersehen.

Berlin Marathon 2013!

Jaa! Berlin Marathon 2013 är bokat! Bokningen öppnade kl 12.00 idag och 12.02 hade jag säkrat min startplats. Danke schön. Tyvärr är läget som så att jag kommer inte springa New York Marathon 2012. Nu är det definitivt bestämt. Min fot pallar det inte och även om jag kanske, kanske hade kunnat plåga den genom loppet så är jag inte en sån person som vill springa bara för att. Jag vill springa bra, känna mig frisk och förberedd, och jag har ju inte fått träna på ett tag. Många frågar om det inte är fruktansvärt att jag har chansen att springa NY men inte kan ta den. Svaret är nej. Det är såklart jättetråkigt men mitt fokus har flyttats från loppet till att rent allmänt kunna springa bra igen. Och mitt stora mål för hösten var just Berlin, det var det som jag bestämde mig för att satsa på långt innan NY ens dök upp. Och som jag sagt förr, jag är så lycklig och tacksam över att det blev ett sånt fruktansvärt roligt lopp där jag, trots ont i foten, lyckades springa på en bra tid. New York finns kvar. Nu är min förhoppning att få igång foten inom en snar framtid för att kunna springa Stockholm Marathon och sen Berlin igen. Jag är lyckligast i världen om jag får till det. Das war es.

Das ist Berlin.

Några bilder från Berlin! Jo, jag kom på en rätt rolig grej, nämligen att kolla upp hur det gick för de andra som syns på bilderna förutom mig själv. Ok, vi börjar med den första. Tjejen framför mig på bilden, hon med de rosa kompressionsstrumporna, hon kommer tio platser efter mig, ca två minuter efter. Och så han som kämpar på bakom mig, han kommer i mål lite mer än en timme senare.

Och så nästa bild. Killen jag kutar bredvid här, han kommer in 11 minuter och 31 sekunder efter mig. Nu kanske ni tror att jag medvetet valt bilder där jag kommer före alla som syns? Det har ni helt rätt i i så fall. Närå, jag kan faktiskt inte se numren ordentligt på de andra bilderna jag hittills fått. Lovar.

Nu och framåt.

Den här fina bilden fick jag från Lasse igår. Han körde inlinesloppet i Berlin på lördagen och sen knäppte han den här mäktiga bilden vid Marathonstarten på söndagen. Tänk att jag stod där bland alla människor! Det känns otroligt mäktigt. Annars håller minnena från loppet på att sjunka in, plötsligt dyker små fragment upp; något man såg eller kände. Det var också fint att komma hem, fick hur mycket pussar och kramar som helst från barnen – de är mina bästa peppare!

Denna vecka kommer jag ta det lite lugnt. Kommer bli en del pass men bara lätt distans. Passar bra då jag också behöver vila min fot. Den fick sig ju en kyss i helgen om man säger så. Men som jag skrev innan loppet så tror jag ändå den är på bättringsvägen och den känns ändå helt ok efter omständigheterna, ja i alla fall om man jämför med hur den kändes för ca tre veckor sen. I nästa vecka ska jag träffa Pekka och prata om upplägget framåt. New York Marathon är ju redan om en månad! Jag har inte ägnat det ens en sekunds tanke, förrän nu. Kunde inte fokusera på två lopp samtidigt utan först var det fokus på Berlin. Nu kan jag öppna upp huvudet för New York. Ska bli helt grymt att springa det. Jag får sån mersmak efter loppen, det kändes likadant efter Stockholm också. Egentligen ligger inte NYCM helt optimalt i tiden, kroppen hade behövt vila lite längre. Hade tänkt att köra det lite lättare men jag får se hur det känns här framöver; hur kroppen mår, om jag håller mig frisk, om foten pallar… men om allt är bra, ja då ska jag försöka ge järnet. Kommer nog inte springa på samma tid som i Berlin utan får se Stockholm Marathon som mitt nästa större mål. Men när jag tänker på NY, att jag ska stå bland alla människor igen och få kuta, långt och förhoppningsvis ganska fort, då blir jag alldeles lycklig.