Backintervaller

Vitt och backigt.

När jag dragit på mig löparkläderna i morse så hände två saker. Det första var att jag tittade ut genom fönstret och såg en hare precis utanför vårt hus. Den hoppade in på vår tomt och jag blev sådär lite paralyserad av naturen som man kan bli. Men sen vaknade jag till och sprang och hämtade kameran. Lyckades fånga den lilla rackaren på bild innan han försvann vidare.

Det andra som hände var att min Garmin inte ville vakna till liv. Jag satte den på laddning igår kväll och såg hur laddningen gick igång. Men nu var den helt död. Det var väl Garmins lilla tysta protest mot snön. Det stör mig dock för det händer alltid något med mina klockor när något lopp närmar sig. Jag känner egentligen ett behov av två riktigt bra klockor och kan inte låta bli att vara sugen på en Garmin 910, trots att jag aldrig någonsin kommer bli en triathlet.

Sen gav jag mig av. De få gånger jag springer utan klocka så känns det ofta väldigt skönt. Och idag klarade jag mig dessutom bra utan den, hade stenkoll på exakt hur jag skulle springa. 7 km uppvärmning och sedan backintervaller. Det var jobbigt på slutet, blev riktigt andfådd. Kanske var det snön, kanske var det bara en sån dag. Men känslan när man plågat sig själv och solen strilar fram genom träden, den går inte av för hackor.

När jag sprang förbi Stadion var en grind öppen och jag var tvungen att kika in.

Nu när snön ligger där känns det lite avlägset men tänk, den 1 juni springer vi in här!

Nedjogg genom stan till jobbet. Totalt 16 km.

Dusch och möte kl 08:00. Tjong!

Slut.

Springer uppåt.

Sjudomarna bara snurrar runt hemma hos oss, det är helt sanslöst. Jag har klarat mig än så länge men det är väl bara en tidsfråga innan jag själv har galet ont i halsen eller något annat trevligt. I alla fall så klev jag upp när klockan ringde, drog på mig löparkläderna, bokade tid för dottern hos husläkaren och sen iväg in mot stan.

Fin morgon. När jag tittade åt höger upptäckte jag några längdskridskoåkare.

Usch nä. Jag tycker isen är läskig när det varit varmt och kallt om vartannat. Glad att jag sprang på fast mark. Efter 7 km uppvärmning stannade jag och körde backintervaller. Ibland kan jag tycka jobbiga grejer känns lite extra jobbiga när det är fint väder. Det fina blir liksom sån kontrast mot det jobbiga om ni fattar. Kämpar man däremot på i regn och rusk så är allt bara lite allmänt eländigt och kämpigt. Men herregud, jag sitter inte här och klagar på vädret! Jag plågar mig gärna igenom sol och torr asfalt.

Efter det blev det nedjogg till jobbet.

Totalt 16 km. Sen då? Jo, detta:

Och detta:

Och lite sånt här:

Och sen:

Klar för en ny dag.

Sömngångarlöpning.

Åh. Imorse var jag trött. Hade jag inte vaknat av ljuset så vet i sjutton om jag hade kommit i löparkläderna. Egentligen för lite sömn men vädret lockade ut mig. Trots de elva minusgraderna. Startade med 3,5 km uppvärmning.

Jag tycker kylan är helt ok så länge vi slipper mer snö. Såna här vägar vill man ju kuta på:

Efter uppjoggen körde jag backintervaller. Konstigt nog gjorde de mig piggare. Ibland kan det vara lättare att dra på ordentligt istället för att lufsa runt när man är trött. Därefter 1,5 km nedjogg, på vägen hem hälsade jag på änderna. Fattar inte att de inte fryser om sina magar!

Totalt 10 km. Helt ok trots den sömngångaraktiga starten. Sen blev det gröt och en ny jobbdag. Vädret! Fredagskänsla i luften eller hur?

La fin.

Från säng till backe!

Ojoj, vilken dag det varit. Tidigt morgonmöte och sen från det ena till det andra non stop. Men springa på morgonen hann jag! Det handlar ju bara om vilken tid man ställer klockan på. Uppjogg och sedan backpass i den grå morgonen. Fräste upp och ner med ryggsäcken på ryggen. Ibland tänker jag att benen måste bli chockade av att kastas från en skön säng till hårda backintervaller. Men i för sig, de är väl vana vid det här laget och dessutom fick de ju en lång uppjogg idag. Efter backen genom stan till jobbet. Kom på att en av de bästa springgrejerna jag vet är att springa tvärs över stora gator som Sveavägen och Torsgatan, ni vet när man får en lucka genom alla bilar och bara kutar rätt över. Samma känsla får man om man springer okristligt tidigt (eller sent) och alla gator är öde.

Totalt 15,5 km. Sen hängde jag på låset på cafét och köpte en kaffe. Jag jobbar på att fylla upp papperskorgen i omklädningsrummet igen.

Det var den dagen. Nu blir det magstyrka!

Pay back time.

Det är som att vädret bestämt sig för att ge oss lite tillbaka, ja efter tusentals grå dagar då man inte såg en endaste millimeter av himlen. Nu vaknar jag och känner att ljuset nästan är lika snabbt uppe som jag är att komma i mina löparkläder. Ut i naturen. 4 km uppjogg och sen backträning. Idag ute på Lidingö, skönt med lite variation.

Många frågar mig om jag alltid tycker det är kul att springa, kan jobbiga pass verkligen vara kul? Och nä, det kan jag inte påstå. Det är inte alltid kul. Men inte heller tråkigt, jag tänker liksom inte på det så. Det jobbiga kan sporra mig och jag kan känna nyfikenhet inför hur det ska gå och kännas. Annars tycker jag att man kan tänka på de jobbigare passen lite som med tandtråd eller kanske frosta av kylskåpet? Det är ju inte jättekul att ta tandtråd, men man vet att det känns jäkligt skönt efteråt. Och kylskåpet ska vi inte tala om!

Efter backen blev det nedjogg.

Totalt 10,5 km. Därefter dusch och iväg till fotostudion. Idag var det premiär för Converse!

Förr gick jag non stop i Converse; vinter,vår, sommar och höst. Men nu var det längesen. Ja, ni vet ju vid det här laget att jag är så rädd om mina fötter, och därför ersattes Conversen med Nike Free. Men ändå, det finns inget snyggare än Converse. Så de ska få vara med litegrann här i vår. Hej då.

Backmorgon!

Upp ur sängen och raka vägen ner i löparkläderna. Men vad sjutton, minus tio grader ute? I förra veckan gick det ju rykten om att det skulle bli plus tio grader den är veckan. Men spela roll, bara att dra på sig en varmare mössa. 7 km uppjogg och sen framme vid backen där jag körde backintervaller.

Inte ett enda Army Training-gäng, de måste fått sportlov den här veckan. Det har inte jag men jag sportar på som vanligt ändå. Våra två äldsta barn flög däremot iväg till Göteborg på sportlov nu i helgen. Helt själva! Det känns enormt stort, att de satt där på planet bredvid varandra utan Olle eller mig. Fint. Men också lite vemodigt. Att de blivit så stora. Just det tänkte jag dock inte på just när jag sprang. När jag kör intensiva pass så går det verkligen att tänka på något annat än att springa. Så fort tankarna fladdrar iväg så går det för långsamt.

Sen genom stan till jobbet. Torra, underbara stadsgator.

Totalt 16 km. På slutet sprang jag förbi så många människor med kaffemuggar i händerna, och det luktade så gott, så jag var tvungen att köpa en själv. Här står jag med den i min hand och suktar er.

Sen vanliga proceduren: på med duschen som tar 15 minuter på sig för att bli varm och stretch.

I övrigt så har jag det inkommit information från Intresseklubben. Såhär lyder den:

1. Jo, jag tog ju ett nytt hål i örat för ett tag sen. Ja det är diamanten där i örat (som tyvärr inte är en diamant). Jag vet att vissa av er funderat på hur läkningen gått? Den har gått sådär faktiskt och det var nog därför jag tog ut örhänget förra gången jag gjorde ett hål precis exakt där. Men denna gång härdar jag och tvättar det massa med bakteriedödande medel, och nu tycker jag det börjar bli lite bättre ändå. Jag vägrar ta ut örhänget, det ska sitta där vare sig örat vill eller ej.

2. Jo, jag traskar runt i klackisskor en del nuförtiden. Ja nu pratar vi inga höga klackar för det gillar jag ändå inte längre. Men klackar som på de här cowboystil-på-rätt-sätt-aktiga skorna. 90% går jag fortfarande i mina Nike Free-dojor men ändå, det är lite nytt det här med klackisar. Allra oftast har jag dock inga skor på mig alls. Så fort jag sitter ner rullar jag nämligen golfbollar under fötterna.

Det var det hela från Intresseklubben. Hoppas ni antecknade noga. Vi hörs!

Vårtecken en masse!

Avslutade gårdagkvällen med magstyrka. Precis när vi sen skulle sova så hördes det ett litet kraxande från ett av barnrummen och rutinerad som man är, så vet man inom sig på bara en sekund, att yngsta dottern är sjuk. Mycket riktigt. Feber. Jag kan nog utan att ljuga säga att vi har haft alla åkommor som finns sen vi kom hem från Mexiko. Det har liksom bara vispats runt mellan oss; förkylningar, influensor och kräksjukor om vart annat. Till slut sov dock hela huset, inklusive jag själv, men då var klockan mycket.

Min mamma var snäll och kunde ta hand om sjuklingen på fm så jag gav mig av tidigt hemifrån, i löparkläder som vanligt. Denna vecka har från start till slut varit full av viktiga möten och presentationer, och att få en förmiddag på jobbet var guld värt. Snälla mamma. Men! Först skulle det som sagt springas.

Det är som att hela min kropp törstar efter alla vårtecken som går att finna. Kanske därför jag tyckte (ville tycka) att fåglarna kvittrade extra högt och tidigt imorse. Och i vattnet nedanför Lidingöbron var det en drös fåglar som flög fram och tillbaka och skriade på ett sommaraktigt vis. Lite som om de velade kring om det nu verkligen var på väg att bli vår och värt att stanna i Sverige eller ej. Jag sprang vidare mot Lill-Jansskogen. Där var det som vanligt ett Military Training-gäng som gjorde massa övningar. Själv skulle jag bara göra en enda sak: springa backintervaller. Satte igång och slogs plötsligt av en härlig insikt.

Att jag faktiskt såg himlen! En blå himmel! Och vet ni, idag släcktes faktiskt gatulamporna sex minuter tidigare än häromdagen! Kutade upp och ner en bra stund. Kändes i benen att de fått jobba rätt hårt flera dagar på raken. Sen begav jag mig mot jobbet och tog en liten extrasväng i stan för jag blev så uppåt av ljuset och gruset på gatan (isfläckarna och snön valde jag att ignorera).

Totalt 16 km. När jag kom ner i omklädningsrummet var jag full av denna vårenergi jag hittat på vägen och bestämde mig för att ta tag i den överfulla papperskorgen. Samlade ihop allt skräp som trillade ur när jag försökte lyfta upp den och gick sen ut och slängde den i en städvagn jag hittade. Och sen satte jag i en ny påse. Gud så präktigt!

Mer vårkänslor än så tror jag inte att det blir i omklädningsrummet. Jag blev faktiskt sugen på att skura golvet också för det verkar inte blivit gjort senaste halvåret. Vi får se. Stretch, dusch och sen packa ihop alla prylar.

Det var min vårmorgon, minusgraderna till trots.

Hetsfredag och backlöpning!

Började inte fredagen med löpning utan med min favorityoghurt.

Alltså, när ska den här kokosfixering lägga sig? Den har inte på något vis planat ut än så länge i alla fall. Efter den där yoghurten så rullade sen fredagen på i en enorm hastighet. Jesuskristus, vilket tempo. In och ut ur möten non stop, tur man har bra kondition! Men så föll till sist mörkret och klockan visade att det var dags för helg. Jag bytte om och började springa genom stan.

Så skönt att mycket modd var borta, på sina ställen gick det att hålla riktigt bra tempo. Hade inte riktigt bestämt någon plan för dagens löpning men när jag passerade Lill-Jansskogen så beslutade jag mig för backintervaller. Liksom lika bra att fortsätta med dagens hets.

När jag började springa uppför backen så bara tappade jag det mitt i. Det var som att jag hade rusat på hela dagen och inte hunnit konferera med kroppen om mina planer. Så jag bröt mitt i, vände om och joggade tillbaka ner, pratade lite (obs! ej så det hördes!) med mig själv och sen började jag om. Nu var kroppen och skallen med på noterna. Så där sprang jag sen upp och ner i backen som en fredagstok. Och det var så jäklans skönt för det var så mycket tankar i skallen efter den speedade dagen, tankar som jag äntligen fick lite perspektiv på och kunde börja sortera upp i hjärnlådorna. Och det var fint för bredvid backen, i en liten slinga upp i skogen, hade någon satt ut ljus.

Och sen. Sen sprang jag hem till familjen som jag längtade galet mycket efter. Barn, det bästa pillret för att släppa jobbet och känna helg! Totalt 14 km. Ajöss.

Vita backar.

Och så var det morgon igen! Vaknade med rejäl träningsvärk i rumpan. Inte från träningen utan från gårdagens akupunktur. Herregud, jag måste se till att bli mjukare i kroppen. Kommer framöver sitta på golfbollar när jag ser på TV. I alla fall, klädde på mig löparkläderna som jag så präktigt hade lagt fram igår kväll innan jag la mig. Sen ut till snön.

Alltså, vi är ju inte dumma. Vi har ju alla förstått att vintern inte är slut. Men ändå blev jag lite besviken. Jag längtar faktiskt galet mycket efter barmark. Men också efter ljuset då jag pga livet nästan alltid kör kvalitetspassen tidigt på morgonen. Det hade ju varit göttigt att kunna förlägga de passen till efter jobbet istället, för man är ju liksom lite piggare då än klockan sex på morgonen. Men det är ofta svårt att få ihop för mig med familj och jobb. Jaja, jag kutade in mot stan. Idag var det backpass. Men först 7 km distans till Lill-Jansskogen.

Därefter 20 minuter backintervaller. Fint var det. Och jobbigt. Avslutningsvis 6 km distans.

Totalt 17 km. Sen blev det kaffe och stretch i omklädningsrummet, gäller att göra många grejer samtidigt för att hinna.

I övrigt så har jag på mig min fina Mexikoring idag.

Jag älskar den här lilla dödskallen. Den får mig att tänka på när jag sprang på torra gator i bara shorts och linne. Sen tog jag ett dopp i havet. Suck. Snart så! Hej då.

Upp, upp, upp!

Kärvt att gå upp idag. Jag har sovit så risigt hela veckan pga all sjuka hemma. Antingen har man flyttat runt kräkhinkar, mått illa själv eller som i natt, haft snörvel och host bredvid sig non stop. Samt dåliga drömmar ovanpå det. Nä nu får det bli bättring på den fronten. Men i alla fall så kom jag upp och ner i löparkläderna och sprang iväg in mot stan. 7 km fram till Lill-Jansskogen. Där körde jag 20 minuters backintervaller. Jag såg två såna där Army Training-grupper. Tränaren i den ena gruppen gastade så det ekade genom hela skogen. Alltså, det är ju jättebra att mäniskor får pepp av det där. Själv skulle jag aldrig palla att höra sånt där vrålande i öronen just så tidigt på morgonen. Då föredrar jag i såna fall Jack Whites stämma i hörlurarna. Efter backintervallerna tog jag en liten extrasväng genom skogen och sen mot jobbet.