Började inte fredagen med löpning utan med min favorityoghurt.

 Alltså, när ska den här kokosfixering lägga sig? Den har inte på något vis planat ut än så länge i alla fall. Efter den där yoghurten så rullade sen fredagen på i en enorm hastighet. Jesuskristus, vilket tempo. In och ut ur möten non stop, tur man har bra kondition! Men så föll till sist mörkret och klockan visade att det var dags för helg. Jag bytte om och började springa genom stan.

 Så skönt att mycket modd var borta, på sina ställen gick det att hålla riktigt bra tempo. Hade inte riktigt bestämt någon plan för dagens löpning men när jag passerade Lill-Jansskogen så beslutade jag mig för backintervaller. Liksom lika bra att fortsätta med dagens hets.

 När jag började springa uppför backen så bara tappade jag det mitt i. Det var som att jag hade rusat på hela dagen och inte hunnit konferera med kroppen om mina planer. Så jag bröt mitt i, vände om och joggade tillbaka ner, pratade lite (obs! ej så det hördes!) med mig själv och sen började jag om. Nu var kroppen och skallen med på noterna. Så där sprang jag sen upp och ner i backen som en fredagstok. Och det var så jäklans skönt för det var så mycket tankar i skallen efter den speedade dagen, tankar som jag äntligen fick lite perspektiv på och kunde börja sortera upp i hjärnlådorna. Och det var fint för bredvid backen, i en liten slinga upp i skogen, hade någon satt ut ljus.

 Och sen. Sen sprang jag hem till familjen som jag längtade galet mycket efter. Barn, det bästa pillret för att släppa jobbet och känna helg! Totalt 14 km. Ajöss.