Söndagslunk.

Känns ovanligt att inte köra ett rejält långpass på söndagen. Åkte istället på utflykt till fina Skokloster. Fullt av tävlingscyklister på vägarna och jag blev sugen på att kuta efter dem. Olle var dock nöjd med att jag inte tagit med mig springdojorna så att hela familjen istället kunde slänga sten i Mälaren och äta mackor tillsammans. Jösses vad trevligt vi hade! Väl hemma trotsade jag dock vilodagen och sprang 8,5 km; lugnt och maratempo blandat i en härlig kompott. Snart lördag! Äntligen. Jag längtar!

Londonminnen.

Det här med musik och minnen. Jag har blivit helt besatt av White Stripes. Igen. Det är så otroligt förknippat med när jag bodde i London. Så fort jag lyssnar på dem ser jag framför mig hur ytterdörren på 115 Ladbroke Grove slår igen bakom mig och jag kutar backen upp mot Notting Hill Gate och Hyde Park. Åh, vilket längt. Vilket musikspringminne! Måste nog stänga av, annars är det jag som kutar ut i lördagsnatten.

Seven Nation Army

Fell In Love With A Girl

My Doorbell

The Hardest Button To Button

Expresslördag.

Inget går upp mot lite kattgos innan en springtur. Har velat lite kring hur jag ska lägga upp de återstående dagarnas träning men bestämde mig till sist för att köra snabbdistans och korta intervaller idag. 3 km uppvärmning i Lidingöloppsspåret och sen sprang jag 5 km snabbdistans. Höll bra fart och jag bannade återigen mig själv för att ha stått så långt bak på Milspåret. Man fick ju bara en bruttotid! Well, get over it. Efter det sprang jag ner till Grönsta där äldsta dottern och hennes kompisar hade picknick. Det passade ju bra för då fick jag lite motstånd på mina 200-metersintervaller.

Lång nedjogg då jag även testade geldrinken jag köpte igår. Förutom att jag öppnade den knasigt så en massa ploppade ut över hela mig så verkade magen tycka den var ok, men herregud vad sött det var! Sen hem till jordgubbar.

Står och blickar ut över våra ägor (läs radhusplätt).

Nedtrappning och solhärdning.

Det här med att trappa ner. Jag gillar det inte alls. Jag blir alldeles nojig av det och tycker mig hela tiden känna massa sjukdomstecken. Så min tanke är att jag minskar ner på antal kilometer men springer så ofta jag känner för det. Typ smårundor för att hålla psyket i schack. Idag är det dock vilodag från löpningen efter onsdagens millopp och gårdagens backpass. Har en liten känning i ena skinkan (!) så bäst jag tar det lite lugnt. Däremot har jag idag väntat på taxi ett antal gånger och då passat på att stå i stekhet sol i kolsvarta kläder för att få in känslan om det nu blir såhär varmt på maran.

Ja såhär har jag stått och pressat idag. Någon slags mental träning är det väl ändå? Jag har också varit förbi trevliga Löplabbet på hemvägen och inhandlat olika gels. Jag kan ingenting om det, kan inte ens uttala hur det heter, men tänkte i alla fall testa att äta/dricka det på något pass i helgen. Tar nog med mig det på maran utifall att men satsar på vatten och lite sportdryck i första hand.

I övrigt laddar jag kroppen med fredagsmat.

 

 

Syrénafton.

På väg hem från jobbet kom White Stripes på radion och jag kände att jag bara måste springa och lyssna på White Stripes ikväll. Spelar ingen roll att benen var lite trötta efter gårdagens mil. Bytte om och sen ut. När jag kom ner till Grönsta så var det stor orienteringstävling på gång. Barn och vuxna som kutade runt i skogen med kartor. Herregud orientering, kan knappt tänka mig något värre. Kan bero på att jag själv ogillar att läsa kartor plus har kasst lokalsinne. Jag tycker tjusningen med att springa helt försvinner när man ska lista ut var man är hela tiden. Som att köra bil i ett vackert landskap och nonstop bråka om vägen. Men söta var de, alla barn som sprang runt med kartor hit och dit. Gissar att de där 6-åringarna är vassare än jag. Kanske inte på att springa men definitivt på att hitta. Jag körde lång uppvärmning och sen 3 km backintervaller. Avslutade med skön nedjogg längs Kyrkviken

På vägen hem pallade jag syréner som hängde ut från en trädgård och tog den här oerhört artistiska bilden i kvällssolen.

Milspåret: 42,12!

Men jag tar det från början: Vid fyratiden åt jag en stor tallrik fil med nötter och russin och två leverpastejmackor. Strax efter fem bytte jag om på toaletten på jobbet. Sen stod jag i valet och kvalet hur jag skulle ta mig från Torsgatan ut till Djurgårdsbrunnsbron. Det slutade med att jag gick hela vägen. Finaste sommarkvällen på år och dag. Luktade utomlands i stan, kanske av värmen. Kände mig oerhört sportig när jag gick tävlingsklädd genom folkvimlet. Benen kändes i form och jag tog det lugnt för att inte trötta ut mig. Det tog en bra stund att knata så väl framme lämnade jag in min väska och startade uppvärmningen direkt. Sprang längs kanalen och kände igen Anna Rahm en bit framför mig.

Som vanligt lång toalettkö, tur att löpare är snabba! Ja, sen var det dags för start. Jag hade hållit på aningen för länge att värma upp så jag missade när alla börja ställa sig vid starten vilket gjorde att jag hamnade alldeles för långt bak. Träffade Martin vilket dock var trevligt! Pang! Iväg! Men nä, det gick inte att komma iväg. Det var galet trångt, inte förrän efter 500 meter lossnade det och jag tappade dyrbar tid. Det var rätt tumultartat där i början och jag hörde en kille säga till en annan ”Herregud vad stressad jag hade varit nu om jag hade velat slå mitt PB!” Ja, det är just vad jag är! tänkte jag. Lyckades till slut tråckla mig ut från massan och komma iväg. Sen pinnade jag på bra. Om man ska säga något positivt med att stå så långt bak som jag gjorde så är det just att det för varje person man kutar om blir som en liten seger, en liten morot. Höll bra tempo och sprang i mål på 42,12 vilket är EXAKT samma tid som jag hade på Premiärmilen, på sekunden! Hade jag bara stått längre fram så kanske jag kunde gjort PB i alla fall med några sekunder! Skitsamma, 11:e plats blev det, jag är nöjd. också ett bra tempopass innan maran men jag ska ta mig sjutton pressa mig neråt på milen längre fram!

Efter att ha hängt kvar ett tag, druckit lite, kollat min placering och ätit en banan så joggade jag hem mot Lidingö.  Jag blev nästan gråtfärdig när jag sprang förbi Kaknästornet, det var så lugnt och stilla och fruktansvärt vackert. Det är något med att springa och uppleva naturen, den känslan bara åker rätt in i kroppen och knockar en. Här kommer lite löparporr som avslutning:

Sov gott.