Torsdag fm: Sista tröskeln med gänget.

 

Idag upp tidigt för att köra sista tröskelpasset med Nils innan de åker hem. Sen får jag harva vidare med tröskeln själv. Jag mesade under uppvärmningen och sa saker som att ”idag kommer jag nog känna av mjölksyran fort då benen förmodligen är trötta efter halvmaran och två senaste dagarnas 57 km”. Ni vet, när man liksom vill förvarna om att man nog inte kommer vara så bra. Men vi körde våra spänsthopp och sen drog vi iväg. Var beredd på monumental trötthet men tvärtom så tyckte jag det kändes lite lättare idag. Full spurt förbi morgonmysiga pensionärer. Vägen vi springer är lite lurig, mestadels flack förutom ett par små backar men däremot mycket lösa stenar. Gäller att passa sig så ingen fot vrickas. Förbi raukarna, hamnen och sen en bit rak asfalt. Titt på klockan och vändning. Här brukar Nils få till ett litet försprång men inte idag. Sida vid sida flåsade vi samma väg tillbaka. Förbi samma morgonmysiga pensionärer som såg ut att undra vad som stod på. Flås flås. Framme! Trötta men nöjda efter titt på klockan: snittfart 4:56/km. Och klockan bara 07.05. Hela dagen kvar!

Onsdag em: Hoburgen-Vändburg, 14 400 meter.

Åkte till Hoburgen. Åt mjukglass och klättrade runt på raukarna, insåg plötsligt att vi klättrade på självaste Hoburgsgubben. Apropå denna ”gubbe”, hörde ett kul radioprogram förra sommaren där svenska folket fick ringa in och ta upp deras största resmålsbesvikelser runtom i Sverige. En tjej ringde in och nämnde just Hoburgsgubben. Förstår henne helt och hållet, själva området är ju otroligt vackert men gubben…nää va? Helt ärligt så är det ju bara en rauk som någon kladdat dit en gul näsa på, och trots det får man kämpa för att se att det föreställer en gubbe. Efter klättrandet gjorde jag som igår; bytte om i bilen och sprang hemåt. Solen i ryggen hela vägen vilket näsan tackade för. 7 km vacker väg längs havet bland kossor och får och ögonen gottar sig men de sista 7 är asfaltsväg som aldrig tar slut. Rakt och varmt, tramp tramp. Men jag vet inte, ibland kan jag verkligen gilla att bara ligga och pressa på en smått deprimerande väg. Tänker att jag är en elitlöpare som kör stenhårda pass och just detta pass ska sätta psyket på prov. Mina medlöpare ger upp en efter en i värmen medan jag kämpar vidare, haha. Exakt 14,4 km från Hoburgen fram till vår dörr. 4:35-tempo. Imorgon är det dags för lite tuffare pass igen, nu har benen fått gotta sig med distans i några dagar.

Onsdag fm: Vind i håret.

 

Det är en bra sommarkänsla att känna vind i håret och imorse när det blåste en del passade jag på; drog ut tofsen och sprang med utsläppt hår de sista kilometrarna. Lite schamporeklam över det hela skulle man kunna tro men nä, kände mig mer som en vilde med trasselhår som blivit ännu vitare av solen. Dessutom har mina ögonbryn blivit så ljusa av alla löpturer i solen att det nästan ser ut som att jag inte har några ögonbryn. Det fick mig att tänka på när jag bodde i London och blekte mina ögonbryn kritvita för att det var tufft. Det var då det. 12 km blev det idag.

Tisdag em: 13 km ny mark.

På utflykt till prästgården i Vamlingbo. Åt en Piggelin, alltså ibland glömmer man bort hur otroligt god denna glass är. Sen en snabbis in till Vamlingbolaget där jag hittade värsta bra laddarbyxorna dvs mjukisbrallor som jag älskar att gå runt i kvällen innan jag ska springa ett lopp. Bestämde mig dock för att inte köpa dem och ska istället lägga pengarna på ett par nya Nike Lunarace, exakt samma modell och färg som jag har nu. Älskar dem. Jaja, efter detta blev det Stålmannen-ombyte i bilen och löptur hem. Det är sån bra semesterkänsla att springa hem från ställen där man inte kutat förr. Vägen från Vamlingbo, förbi Hulehällar och sen svängde jag av in mot Långmyre. Kände mig hemma i skogen där det var svalt. Öppnade grindarna och sprang över åkrarna. Sen lite hav innan jag var hemma. Totalt 13 km i 4:36-tempo, nu börjar benen vakna till liv igen! Note to self: smörj in näsan innan du springer i solen nästa gång.

Blev lite chin-ups också när jag kom hem. Har glömt att rapportera att det hände en olycka med stången nyligen. Trots rätt monterad och säkerhetsbyglar uppe så skruvade den upp sig och jag trillade ner och gjorde illa hålfoten. Stackars mig! Tur att det inte påverkade löpningen dock. Så nu har jag tappat viljan till chins här nere på Gotland, sätter full fart igen hemma där jag har en mer pålitlig stång. Jo, och så fick jag värsta bra benvärmaren som Febe hade knåpat ihop. Om den bara satt uppe lite bättre skulle jag kuta Berlin Marathon med den. Slut för idag, tack för idag.

Tisdag fm: 18 km svettlös sol.

Har sovit längre de senaste morgnarna. Kroppen (och barnen) har väl anpassat sig till att det är semester. Överlag sover jag mycket; lägger mig tidigt och går upp senare och senare – men förmodligen fortfarande väldigt tidigt i jämförelse med människor utan barn. Idag när jag vaknade kändes kroppen som vanligt igen. Sprang 18 km i snittfart 4:50 till frukost, försökte mig på några stegringslopp men fick inte upp någon vidare fart. Där verkade kroppen tycka att gränsen gick. Nöjd med vädret; soligt men ändå lite blåsigt och friskt så man inte blir genomsvettig. Dessutom skönt att springa långt utan att känna att man behöver dricka. Tillbaka hemma riktig frukost i form av havregrynsgröt med sylt.

Måndag em: Pilatesbollen inkl. två 3-åringar.

 

Jag tog några dagars paus med styrkan innan halvmaran. Kände mig allmänt lite seg dagarna precis före och tänkte att det var bäst att spara på krafterna. Men nu på eftermiddagen var det dags igen. När jag gjorde plankan och sit-ups på bollen, så kände jag i magen att jag sprungit hårt. Även efter Stockholm Marathon fick jag lite träningsvärk just i magen. Igår kände jag faktiskt även av ryggen litegrann. Det känns som beviset på att även löpare behöver sin styrketräning. Idag fick jag hjälp av Uma och Ida som var otroligt engagerade. Hatten av för Ida som dessutom klätt sig i fullt Adidasställ i värmen.

Löpstil med stil? Eller inte?

 

När vi åkte hem i bilen från halvmaran så sa Olle återigen att jag fått en väldigt egen löparstil på sistone. Jaha? svarade jag och väntade på fortsättningen som jag tänkte skulle skulle vara något i stil med att jag springer så lätt och snyggt. Nä, liksom du springer lite sådär efterblivet som duktiga löpare gör. Ja liksom ekonomiskt och massa små steg och armarna pumpandes. Ok? Vart tog det där snygga och eleganta vägen? Misstänker dock att det stämmer. Ibland när jag ser bilder på mig när jag springer så tänker jag först att just den där bilden blev ju inte så bra, och kanske inte den där heller, och inte den där, den är ju fel liksom och inte… tills jag inser att jo, de stämmer nog väldigt bra allihop. För jag springer förmodligen sådär. Men! Jag är inte missnöjd. Jag och Nils pratade om det en morgon när vi kutade och han sa ungefär samma sak, fast lite mer politiskt korrekt, nämligen att han tyckte att jag fått en maraton-löparstil. Ekonomisk. Och jag tror det är så, att börjar du springa långa sträckor så påverkar det din löparstil, i alla fall om det är distans du kör allra mest. Jag har väl blivit som en sån där senig gubbe som maler sig fram, trots att jag bara är 37 år. Men så länge det går fort så är jag nöjd.

Upploppet.

 

Hörde ni P1:s nya program Upploppet igår? Programmet ska handla om ”de nya löparna” och självklart försökte jag lyssna där jag satt i bilen – dock med barn i baksätet som sjöng och tjoade så det gick sådär. Rockkillen Lüc Carl (för övrigt Lady Gaga´s ex)  intervjuades och Per Hüttner, konstnären, snackade också. Känns som en kul ansats och jag gillar grundtanken med programmet men jag var lite för splittrad där jag satt i bilen för att verkligen kunna utvärdera ordentligt. Kanske att det kändes aningen energilöst men jag ser fram emot nästa avsnitt. Han rockkillen konstaterade att maratonlöpning är mer rock´n´roll än att dricka och ta droger och det tyckte jag passade min filosofi i alla fall, haha.

Måndag fm: Återhämtar mig ännu mer.

Vaknar till en frisk morgon efter nattens ösregn. Allting känns sådär blött och nytt. Det finns något väldigt skönt med dagarna precis efter ett lopp. Kroppen kräver att man ska ta det lugnt, fysiskt men kanske ännu mer psykiskt, kan jag känna. För mig betyder det inte att jag måste ta en vilodag utan snarare mår min kropp bäst av lugn jogg. Inga som helst krav eller titt på klockan musklerna bestämmer. Idag 10 km i lugnt 5:15-tempo (tittade på klockan först efteråt, lovar). Hav. Sol. Blött gräs och droppar på träden. Kaniner. Tack.