När vi åkte hem i bilen från halvmaran så sa Olle återigen att jag fått en väldigt egen löparstil på sistone. Jaha? svarade jag och väntade på fortsättningen som jag tänkte skulle skulle vara något i stil med att jag springer så lätt och snyggt. Nä, liksom du springer lite sådär efterblivet som duktiga löpare gör. Ja liksom ekonomiskt och massa små steg och armarna pumpandes. Ok? Vart tog det där snygga och eleganta vägen? Misstänker dock att det stämmer. Ibland när jag ser bilder på mig när jag springer så tänker jag först att just den där bilden blev ju inte så bra, och kanske inte den där heller, och inte den där, den är ju fel liksom och inte… tills jag inser att jo, de stämmer nog väldigt bra allihop. För jag springer förmodligen sådär. Men! Jag är inte missnöjd. Jag och Nils pratade om det en morgon när vi kutade och han sa ungefär samma sak, fast lite mer politiskt korrekt, nämligen att han tyckte att jag fått en maraton-löparstil. Ekonomisk. Och jag tror det är så, att börjar du springa långa sträckor så påverkar det din löparstil, i alla fall om det är distans du kör allra mest. Jag har väl blivit som en sån där senig gubbe som maler sig fram, trots att jag bara är 37 år. Men så länge det går fort så är jag nöjd.