Bullmorgon.

Idag vilar jag kroppen helt. Istället drack jag kaffe och åt en bulle på ett café imorse. Satt där och kände mig internationell som inte åt en macka (det hade jag redan gjort hemma). Dessutom så trilskas ju min fot så ett tag här framöver kommer det bara bli korta lättare pass. Jag har alltså fått ont på ett nytt ställe i foten och jag gissar att det har att göra med att jag har sprungit på ett aningen annorlunda sätt i och med den tidigare skadan. Ja, och då plötsligt får man ont någon annanstans. Ni vet hur det är. Suck. Extra tråkigt känns det för jag har sån pepp just nu. Fick enorm energi av att vara bortrest och de få passen jag hunnit springa här hemma har jag känt att jag tog med mig den där energin hem till snöslasket. Då är det extra segt att behöva lugna sig. Men å andra sidan, alltid när man blir sjuk eller få en skada så tänker man ”Åh nej, inte precis just NU.” Det är så det är att vara löpare, man vill aldrig vara still. Inte just nu.

Chins, magstyrka – och lussebullar!

Tre kära återseenden sen jag kom hem:

1. Chin-upsstången! Ändå rätt skönt att slippa hänga runt där kring klätterställningen i Mexiko på ett aningen suspekt vis. Slippa förklara för coola NY-kids vad jag höll på med (”But what are you DOING??”). Idag blev det 60 chins i serien ovan. Kände mig lite trött i armarna idag men jag tror det är jetlagen som liksom flutit ut i just armarna.

2. Katterna! Ali traskar som vanligt runt med mig i huset som en liten hund. Fick ta små kelpauser med honom mellan chinsen.

3. Gymbollen! Ok, det är tusen gånger härligare att göra magstyrka på en varm strand än i ett radhus, det ska jag inte sticka under stol med. Men just bollen, den saknade jag ändå lite. Så nu ikväll blev det diverse magövningar, sit-ups, plankan och annat jox.

Eftersom vi åkte iväg på julafton och var borta ända över nyår, så missade vi hela julen. Tiden där innan hade jag noll lust till några juliga saker alls, jag var helt osugen på både pynt och julgodis, så skönt att bara släppa det totalt. Men. Jag har haft lite sug efter lussebullar. Så det bakade vi nu på kvällen. Måste ha lite trix för att hålla barnen uppe, de är fortfarande rätt trötta av sig. Men kolla då så fina de blev:

Finito.

0 grader och 16 km.

Imorse 16 km löpning. Sprang och tänkte på hur otroligt skönt det varit att vara lediga. Hela gänget, långt bort. Just att bo sådär fem stycken i ett rum och inte ha någon TV, inte ha framme mobiler och datorer (utom en stund för bloggen på kvällen) – ja det blir något speciellt. Lite som ett klister som håller ihop en till en fin liten grupp. När man varit så mycket med varandra, då saknar man varandra när man kommer hem till vardagen. Så det kändes lite tomt när jag sprang.

Jag är så nöjd med mina olika armvärmare som jag börjat använda mer. Då kan man kuta i bara tröja, utan jacka, när det är såhär pass varmt ute. Sen blev det frukost framför datorn.

Nu kommer det bli fem dagar med lite mindre löpning. Känner som sagt av min fot och ska låta den återhämta sig lite. Alltid trist att behöva dra ner tempot men dumt att inte göra det. Vi hörs!

Springer hem med Jarvis.

Ja, i lurarna alltså. Tyvärr sprang inte mr Cocker bredvid mig för det hade ju varit oerhört trevligt. Jag tycker hans gängliga kropp hade passat till att kuta men jag befarar att han inte har så värst bra kondition. Istället sprang jag hem själv från jobbet. Lyxigt för min mamma hämtade barnen idag så Olle kunde därmed ta min ryggsäck i bilen. Jisses, rätt trött på eftermiddagen idag. Jag trodde ju man skulle få en god natts sömn i natt men nej då. Kl 24:00 tyckte Uma det var dags att gå upp och se på TV och sådär höll det på fram och tillbaka hela natten. Hur som. Jag sprang hemåt. Genom ett vanligt vinterstockholm. Huvudet piggnade till liv. Jag tog en liten extrasväng och landade på 11 km i 4:40 min/km.

Vad fanns där hemma? Jo, färdig spaghetti och köttfärssås som min mamma sparat till oss. Hur lyxigt är inte det? Tack!

Tillbaka i trevliga vardagen.

Stod redo ute på gatan kl 06:10. Och jag hör en FÅGEL KVITTRA! Trodde först det var någons mobilsignal men nej, det var en riktig fågel. Våren är på väg! Tänk vad ett litet kvitter kan göra för springkänslan. Kutade in mot stan. Oj, vad allt kändes som vanligt plötsligt. Men jag gillar vardagen. Dimma på Lidingöbron och 16 cyklister som redan trampat över bron. Genom Värtan och sen extrasvängen ut på Djurgården. Svårare att hålla bra fart jämfört med den torra marken i Tulum, men det känns ändå som att kilometrarna går fortare här hemma med fler saker att titta på. Eller tja, så mycket är det egentligen inte att titta på en tidig grå vintermorgon i Stockholm, men ändå.

Vände tillbaka på mitt vanliga ställe ute på Djurgården, nämligen vid huset som ser öde ut men som plötsligt tänder upp en stor lampa när någon passerar. Hoppar alltid till.

Sen Valhallavägen och Odengatan till jobbet. 21 km. Därefter en kaffe i omklädningsrummet! Ahh, gott. Har inte druckit en caffe latte på två veckor.

Musik, dusch och sen mascara (ur min fina mexi-necessär!) som jag inte heller sett skymten av på två veckor. Hur var det man gjorde nu igen?

Hallå! Jag är tillbaka i slasken!

Jorå. Ena sekunden står man här och tar adjö av Karibiska Havet…

… för att i nästa sitta och äta hamburgare och pommes frites på Cancuns flygplats.

Och sen plötsligt sitter man nio timmar i en flygplansstol och bara vill trolla sig hem. På vägen till Mexiko glömde jag stödtrumpor. När vi kom fram fick jag en chock: mina vader och fötter hur svullna som helst, har aldrig varit med om det tidigare. Så nu såg jag till att köpa ett par stödstrumpor på flygplatsen. Jag var helt nojig under resan, vickade på fötterna och gjorde tåhävningar non stop. Vilket gjorde att det var helt omöjligt att somna. Det blev därför noll timmars sömn för min del. Som tur var sov barnen i alla fall ett par. Vi landade i ett grått, nollgradigt Stockholm. Efter gatekrångel, baggageförseningar, buss till långtidsparkeringen och bilfärd så var vi till slut äntligen hemma. Älskar att komma hem, hur bra man än haft det. Men herregud så trötta alla var. För att hålla barnen vid liv så målade vi i deras rum. Och sen kom våra efterlängtade katter hem, som mina snälla föräldrar passat åt oss. För att hålla mig själv vid liv var jag tvungen att ge mig ut och kuta innan middagen. När man är övertrött ser man ut såhär:

Så skönt att exakt alla kläder var rena eftersom jag använt sommargarderoben i Mexiko. Och kändes bra med nollgradigt, det är ju faktiskt inte kallt alls – särskilt inte när man har armvärmare under tröjan. Lätt och friskt ute, trots slasket och mörkret. Jag blev väldigt uppåt av det hela. Just den här friskheten i luften, den har jag saknat. Dock stökar min vänsterfot med mig en aning igen, ej på samma ställe men jag får se hur det utvecklar sig. Det blev 10 km i 4:35 min/km. Sen var det bara att steka köttbiffar som jag lovat barnen. Oerhört gott, om jag får säga det själv. Tog om tre gånger.

Ok, två roliga grejer:

1. Paula Radcliffe-boken hade kommit medan vi var borta! Ser fram emot att läsa om denna grymma människa.

2. Men oj, jag var med i Runner´s World, som i alla fall jag fick i brevlådan idag!

Nu hörrni, nu ska jag dricka några liter grönt te. Sen sova i en kall, sval säng. Massa timmar. God natt.

Måndag: Sista ljuva löpstegen i Tulum.

Och så var det så till slut dags för det allra sista löppasset här i Tulum. Jag var uppe med tuppen och det vackra ljuset. Åh vad jag kommer sakna detta ljus.

Ville gärna hinna med ett sista tempopass på torr mark. Ut på vägen och sprang norrut. 1 km uppvärmning i 4:52 min/km. Därefter 7 km i 4:11 min/km. 1 minuts vila. Sen 5 km i 4:03 min/km. En minuts vila. 2 km i 3:57 min/km. Och så avslutningsvis 1 km nedjogg i 4:52-fart.

Totalt 16 km. Kändes som ett riktigt bra sista pass. Tänkte lite på vad mina skor har kämpat på här i värmen. Är nog snart dags att köpa nya versioner av bägge dessa par som nu matat på en del mil.

Men ok, nu drar vi hemåt. Väskorna fulla av löparkläder som behöver tvättas i en hederlig tvättmaskin. Har använt exakt allt jag hade med mig i löparväg, både en och två gånger, ja förutom mina såna där armskydd mot solen som aldrig behövdes. Vi hörs igen när jag tagit mina första löpsteg på svensk mark. Och tack för att ni hängt med mig här i Mexiko!

Adios amigos!

Söndag: Morgonmil. Och en fantastisk eftermiddag!

Nu börjar resan gå mot sitt slut. Åh, denna fantastiska löpning jag haft här! Både för benen och ögonen. Nästsista passet när jag vaknade imorse. En hederlig mil i lugnt tempo i riktning norrut.

Jag bara älskar att hålla koll på omgivningen när jag springer. Som att den här hippiebussen stått här i några dagar.

Igår kväll spelade bussgänget musik på stranden när jag var på väg till bankomaten. Kan i för sig förstå att de parkerat på första parkett med denna morgonvy.

Som jag också njöt av imorse.

Fullt av pelikaner som ser mäktiga ut. Dock blir de rätt fjuttiga på bild.

Sprang mot ruinhållet.

Och så vände jag tillbaka. Nu var utsikten för hippiegänget ännu bättre.

Sopbilen i fullt arbete när jag stannade klockan på 10 km utanför hotellet. Här kan man snacka om oergonomiska arbetsställningar, när de lyfter alla gigantiska säckar med råstyrka.

Hur som helst, skön lugn mil i 5:00-tempo. Och nu kan alla som endast är intresserade av löpning sluta läsa och klicka sig vidare på nätet. För resten av dagen blev det inga fler löpsteg. Vi åkte nämligen till Xelha, ett helt fantastiskt vattenland en halvtimme från vårt hotell. Vi hade planerat att göra det redan förra veckan men sen blev det magsjuka som inte ville ge med sig och penicillin och grejer. Men nu var äntligen alla friska! Här kommer en bildkavalkad.

Xelha är hur stort som helst. Så stort att det aldrig känns trångt och skränigt utan bara fint och naturligt. Massa med roliga grejer man kan göra. Som att snorkla bland fina fiskar.

Eller få hinkar med vatten i huvudet.

Eller fotografera en av tusentals ödlor som vi såg.

Eller klappa såna här rackare.

Hänga i såna här kanske? (Det är jag!)

Eller vila lite.

Dricka juice och äta tacos och/eller pannkakor i restaurangen som hade typ… allt.

De som stekte mat hade till och med roliga munskydd.

En bläckfisk i lekparken.

Promenad genom djungel.

Och lyktor som skulle sättas i vattnet framåt kvällen.

Men bäst av allt var ändå att vi badade med delfiner, för första gången i mitt liv!

Men alltså, kolla här på mig och delfinen:

Ja jösses, sicken bra dag! Nu ska jag drömma om delfinerna.

Lördag em: Värdetransport och stjärnhimmel.

Alltså, jag köpte den här fina hängmattan idag. Den är gigantisk, ni ska se när man vecklar upp den. Och alla färger – mer Mexiko blir det inte. Antingen ska den få bo i träden på Gotland, eller så bara spänner jag upp den i vardagsrummet hemma. Men då blir det nog inte så mycket vardagsrum kvar. I alla fall så tog jag våra sista kontanter för att köpa hängmattan. Men eftersom vi skulle ut och fira Uma på kvällen, och nästan alla ställen bara tar cash, så behövde vi ordna kontanter. Jag hade planerat att ta en återhämtningsjogg på em så jag bestämde mig för att jogga till bankomaten. På med kepsen och iväg.

Trodde det skulle bli tungt efter morgonens pass men det kändes bra. Så skönt att mjuka upp kroppen. Och kepsen var en hit i eftermiddagssolen. Tog ut pengar, stoppade ner dem i fickan och sen hem igen. Totalt 6 km i 4:57 min/km. Dagens dos på 46 km är nog mitt mängdrekord på en dag – hittills. Och sen, sen blev det så god födelsedagsmiddag på Casa Banana. Jag åt så mycket goda grejer, hungrig efter allt springande. Därefter hem i svarta, svarta kvällen med våra ficklampor.

Stjärnhimlen, jag har nog aldrig sett en finare. Om man bara var lite haj på stjärntecken så kunde man hittat dem alla ikväll. Vi gick ner på stranden och tittade uppåt.

När man står på en mörk strand och tittar på alla stjärnor, då tycker jag man känner sig sådär liten som man egentligen är. Som ett litet sandkorn i allt det stora. Synd att min kamera inte kan återge den vackra mexikanska stjärnhimlen. Den enda stjärnan som fastnade i alla fall litegrann var Polstjärnan.

God natt alla löpare. Och alla ni andra också.

Lördag fm: Lördagen blev till låååååångpass.

Pga morgondagens planer fick jag flytta söndagens långpass till idag istället. Gick upp tidigt för att komma iväg i tid. Lämnade även denna gång kameran hemma för att få plats med energigel och Dextrosol. Satte på mig vätskebälte och fyllde handvattenflaskorna. Totalt 1,2 liter vatten med mig. Klockan 06:06 började jag springa. Fortfarande lite mörkt ute. För att undvika de bestialiska hundarna hade jag idag planerat en lite annan rutt.

Tanken var att först springa in till Tulum stad, vända där och springa tillbaka. Sen passera vårt hotell (känns ok att passera slutmålet när det är i början av rutten) och fortsatta söderut – mot hundarna. Men genom att först ta en avstickare norrut skulle jag inte behöva passera dem idag. Ja, och sedan vända tillbaka hemåt igen. Målet idag var 37 km. Började således med att springa in till Tulum stad. Trafiken började så sakta komma igång. Passerade en kille som jag gissar är mexikan och som jag stött på ett par gånger på morgnarna nu. Vi hejade på varandra. Han har ett jäkla klipp i steget, men ser inte ut att springa så långt.

Efter 7,5 km var det dags att vända. Passerade vårt hotell vid 15 km och tog lite energigel och blandade med vatten. Duktiga mage som fick ge sig av utan frukost. Tur jag åt rejäla köttacos igår kväll samt tryckte i mig både frukt och en Snickers innan jag somnade. Ok, fortsatte söderut. Tur med vädret även detta långpass; ganska mulet och helt ok temperatur. Tror också jag börjar vänja mig vid den kvava luften.

Vid 23 km fick jag en liten svacka. Benen kändes stumma och trötta. Drack det sista av gelen och tog en Dextrosol. Pinnade vidare. 37 km är långt. Man hinner en rejäl bit på den sträckan. T ex från Lidingö till… Södertälje. Men i Tulum kommer man ingen vart. Eller, det är klart att man gör det, men det känns inte så när vägen är typ identisk hela vägen. Torr mark och så djungelpalmer på sidorna. Inga sidovägar. En hel del svagt lutande backar men annars bara rak väg.

Vid 27,5 km vände jag. Hade räknat ut att det då skulle bli exakt 37 km. Det började kännas lättare igen. Vattnet var slut nu och vid 34 km väntade jag mig att Tulumporten när som helst skulle dyka upp. Men då klockan visade på 34 km, men ingen port syntes till, började jag ana oråd. Det här stämde ju inte. Insåg att jag räknat fel men var för trött för att tänka på vad det innebar. Vid 37 km passerade jag äntligen Tulumporten – och fattade att detta nog skulle bli mitt längsta långpass någonsin. Ni vet när man är inställd på en sträcka och så blir det 3 km till, ja då känns de där extra kilometrarna rätt rejält. Dock höll jag bra fart där på slutet i 4:35 min/km – jag längtade hem! Vid 40 km stannade jag klockan utanför vårt hotell. Tiden blev 3:09:03, snittfart 4:43 min/km.

Tillbaka på hotellet var det dags att fira Uma som fyller fyra år idag! Vi ska egentligen fira henne när vi kommer hem men några små presenter hade vi packat ner.

Och sen blev det ett helt underbart dopp i det fina havet. Kan inte med ord beskriva hur skönt det var.