Under 2022 börjar min höftproblematik ta sig in alltmer i det vanliga livet. Till en början handlade det mest om sport, vad jag kunde eller inte kunde göra. Nu börjar det bli knepigt med andra grejer, som t ex en så enkel sak som att sitta bakpå en moppe! Mitt höft är för stel. Saken är att man är så bra på att anpassa sig, så man hittar små lösningar som får saker att funka, fastän de egentligen inte funkar. Som att jag lyfter in ena benet med armen när jag ska sätta mig på passagerarplatsen i bilen, eller att jag alltid står på tå på mitt dåliga ben, för att komma upp i samma höjd som det andra. Jag har hållit på med det där ett tag nu men haltandet gör att jag börjar få ont i ryggen, och trots att jag på många vis är i mitt livs bästa form, så känns det som att jag samtidigt är i min sämsta. Jag har ingen värk men börjar sova sämre för det är svårt att hitta ett skönt att ligga på.
De magiska orden.
I september 2022 får jag remiss för röntgen på Sophiahemmet. Tillbaka där allt började. Röntgen visar på ökad artros, formförändringar i leden och tillplattat ledhuvud. Det finns i princip inget brosk kvar, det är ben mot ben.
Efter det här träffar jag två olika ortopeder. Jag har redan förstått att ett beslutet om en sån här operation i min ålder (en ungdom i dessa sammanhang) inte är en självklarhet för höften behöver hålla länge. Och i och med att min höft ser lite speciell ut, känns det ännu viktigare att få två bedömningar.
Mina två ortopedträffar är med drygt en månads mellanrum. Efter mitt första besök känner jag fortfarande en stor osäkerhet och ännu fler frågor dyker upp. Den andra ortopeden jag träffar heter Per Gedin och jobbar på Löwenströmska i Upplands Väsby. Listan med frågor är lång nu.
Per visar sig vara otroligt pedagogisk. Jag börjar med att berätta allt, en snabbversion från början till slutet. Sen berättar han ingående hur en operation går till, men på människovis dvs så att en person utan läkarutbildning hänger med. Han berättar också att han använder sig av en teknik som kallas ”Spaire” vilket innebär att man behåller viktig muskulatur. Detta minskar risken för luxation (att höften går ur led) och gör dessutom att man har väldigt få restriktioner kring vad man får och inte får göra direkt efter operationen.
Jag har ställt många frågor under tiden, men nu frågar jag honom den viktigaste. Hur han skulle gjort om det var hans höft. Operation eller inte? Istället för att svara på min fråga, frågar han mig tillbaka, om jag tycker tanken på att behöva byta höften när jag 70 år istället för 75 känns jobbig? Det är där jag landar i beslutet. Att få tillbaka ett mer fungerande liv nu, fem år tidigare, känns mer värt jämfört med att dra ut på det för att fördröja en framtida andra operation med några år. Båda ortopederna har nämligen konstaterat att jag inte kommer ha kvar min höft i många år till, vilket de ju trodde för sju år sen att jag skulle. Jag får också veta att jag kommer att få en ocementerad höft vilket underlättar om operationen behöver göras om längre fram.
Men det är sen han säger det. Att jag kommer kunna kunna springa igen. Inte på hård asfalt och maratonsträckor men på elljusspår och mjuka underlag. Vid det här laget har jag sedan länge förlikat mig med att jag aldrig kommer kunna ta ett enda springsteg igen. Det är det ortopederna sagt till mig. Jag kan inte tro det är sant. Jag frågar om det verkligen är sant, men Per säger att forskning på materialen man använder nuförtiden inte visar att löpning på mjukt underlag och på måttlig nivå (alltså inte 20 mil i veckan, hehe) skulle orsaka mer slitage än annat.
Där och då bestämmer mig för att göra operationen på Löwenströmska. Jag får en operationstid direkt: två månader fram i tiden. Det enda jag ska göra tills vi ses igen är att hålla mig frisk och träna på. Kör hemåt med lyckorus. Tårar! Så mycket känslor men allra mest glad över att ha landat i ett beslut efter mycket våndor. Vågskålen har tippat över.
Sista nedräkningen.
Drygt fyra veckor kvar till operationen och en oro smyger sig på mer och mer. Jag har så blandade känslor! En del av mig vill bara ha det gjort, en annan del känner en slags sorg över att vara här, över att behöva byta ut den del av mig själv. Kanske är det en fysisk separationsångest? Får fråga min psykologkompis om det finns nåt som heter så. Men jag känner också en rädsla över själva operationen, för jag vet att det kommer sågas och hamras. Jag har ännu inte tittat på en riktig film på hur en höftoperation går till, men jag har tittat på alla illustrerade filmer jag kan hitta. Jag har även slutat dricka alkohol sedan mitten av december. Lite överkurs att sluta så tidigt men jag vill göra allt jag kan för att vara i min bästa fysiska form. Jag tränar på som vanligt dvs mer eller mindre varje dag.
Ett par veckor innan operationen träffar jag en sjukgymnast. Hon säger gång på gång att jag måste börja förbereda mig mentalt redan nu på att jag inte får forcera saker och ting efter operationen, att det måste få ta tid. Hon frågar om jag gillar att läsa eller se på film. Ja det gör jag ju, men… Vi bokar en tid att ses tre veckor efter operationen.
Oron inför operationen mattas sakta av och de två sista veckorna är jag faktiskt bara orolig över att bli sjuk, eller råka skära mig när jag lagar mat. – för då kan operationen ställas in. Det är väldigt viktigt att ha en hel ”hudkostym” när man opereras, man ska varken ha finnar, nageltrång eller små sår på kroppen. Hjälp. När man börjar fundera på sånt så inser man att man nästan alltid har något sår eller finne. Så nu är jag extremt försiktig när jag hackar lök, jag har aldrig hackat så långsamt! Men såklart råkar Kuba riva mig på axeln fyra dagar innan operationen! Det blir dock aldrig ett ytligt sår även om det där rivmärket grämer mig.
Dagen innan operationen tar jag ett antigentest hemma. Det visar negativt. Man ska fota av det och visa bilden vid inskrivningen dagen efter.
Jag tar en sista promenad på kvällen innan operationen och åker sen hem till mina föräldrar där jag ska sova. Det är jätteviktigt att allt är rent så min mamma har städat hela huset och bäddat om en säng åt mig. Jag tvättar mig med bakteriedödande Descutan på kvällen innan jag lägger mig. Två gånger hårtvätt, två gånger kroppstvätt enligt anvisningen från sjukhuset. Sen ner i sängen. Har aldrig känt mig så ren tidigare, men heller aldrig så torr i ansiktet då man inte får smörja in sig med något. Efter kl 24.00 får jag varken äta eller dricka.
Operationen.
Så vaknar jag den 25 januari, operationsdagen. Jag har sovit så skönt, närmare nio timmar. Bättre än på länge. Nätterna veckan innan har varit fyllda av vilda drömmar men nu är det som att kroppen och huvudet ställt in siktet på målet. Nu ska detta göras. Punkt slut.
Kl 10.00 ska jag vara på sjukhuset. Min pappa skjutsar mig. Vi är tidiga så vi hinner ta en kaffe innan. Eller han gör det, jag får ju inte dricka. Vi åker upp till avdelningen, säger hej då och jag blir visad till mitt rum.
Efter en stund säger sköterskan till mig att det är dags att tvätta mig en sista gång med Descutan (om jag var torr i ansiktet innan så var det bara uppvärmningen). Därefter är det sjukhuskläder på och sen krypa ner i sängen. Jag får dropp med lite bedövning men känner knappt av den.
Vid halv ett kommer två sköterskor och rullar ned mig till operationen. Narkosläkaren är en 65-årig kvinna med en otrolig energi. Hon berättar allt om sin irakiska familj och jag försöker hänga med så gott jag kan, för nu börjar jag bli lite mjuk i skallen. Det grejas med mig, och sen får jag ryggbedövning. Minns att jag känner en sån tacksamhet över att alla pysslar och donar med mig, och jag gråter en skvätt. När jag inte kan känna mina ben längre rullas jag in i operationssalen. En sköterska berättar att hon kommer hissa upp mitt ben för att kunna rengöra ordentligt. Bra. Är det något jag är extremt orolig för så är det nämligen att få en infektion. En man står vid en dator och jag ser den senaste röntgenbilden av min höft på skärmen. Sen får jag en syrgasmask lätt placerad över min näsa och mun och de säger att jag snart kommer somna. Och det gör jag.
Jag vaknar upp till att jag rullas mot uppvakningssalen, tror vi är i hissen när jag öppnar ögonen. Märkligt. Det är som att tiden bara försvunnit men ändå inte. Jag har ljudminnen från operationen. Jag hörde hur det bakandes hårt med en hammare, ungefär som att grannen renoverade och jag var halvvägs på väg ur en dröm. Jag minns även ljudet av en såg men inte lika tydligt (lika skönt det, jag föredrar hammare framför såg). Min operation tog exakt 74 minuter, lite längre än vanligt för min höften är ju lite extra knepig, och jag tappade 2 dl blod vilket anses vara helt normalt.
Det är när jag ligger här på uppvaket som jag för första gången googlar upp en video som visar hur en riktig höftoperation ser ut och går till. Det är också här jag tar de första stegen på min nya höft. Tio stycken blir det ungefär, sen håller jag på att svimma och får lägga mig och dricka saft igen. Det är också när jag ligger här som jag tänker att det vore kul att starta upp bloggen igen.
Hej ni som läser min blogg. Nu är det som så att det här blir mitt sista inlägg. Nu kursiverade jag det som att det vore världens jättegrej. Det är det ju såklart inte. Det finns miljontals saker som är tusen gånger viktigare och större. Och dessutom finns det tusen miljoner andra löparbloggar kvar inom internets väggar. Men just min kommer inte vara aktiv längre, även om själva bloggen kommer ligga kvar. Vem vet, jag kanske väcker liv i den igen längre fram. Hur som helst, som jag skrev om tidigare, så har jag funderat på det här ett tag. Att lägga ner bloggen alltså. Och så har den känslan vuxit allteftersom. Varför? Tja, det är lite olika anledningar. En av dem är att jag vill ha löpningen för mig själv ett tag. Jag vill fortsätta springa en massa och långt. Och allra helst bli ännu bättre. Men jag vill göra det bara för mig själv. Vara lite hemlig. Det ska dock omedelbart sägas att det varit väldigt kul med bloggen. Oh ja! En massa bra grejer har kommit av den. Förutom alla fantastiska hejarop jag fått av er alla, både när det gått bra och mindre bra, så har jag även bekantat mig med människor som jag inte hade gjort annars. Jag har lärt mig en massa också, faktiskt. Men nu är det dags för ett nytt kapitel. Jag kände det så tydligt på dagens långpass när jag sprang i den friska luften och hade 
Tittut.
Sen blev det lite hopp för att väcka resten av familjen.
Därefter full fart på jobbet. När det var dags att ge mig av hemåt bytte jag om till spring.
Ruben hade klassträff som jag skulle på så jag hade en tid att passa. Det var bra för det satte fart på benen!
Sen ringde klockan och det var tisdag. Återigen rörlighet och styrka. Brukar ligga och glo på mina medaljer för att påminna mig om varför jag överhuvudtaget ligger där på golvet och harvar klockan halv sex på morgonen.
Vad gäller mina moprgonjoggar så har jag för tillfället dragit ner på dem. Jag tycker inte alltid det känns som att de ger så mycket i och med att jag är så stel när jag vaknar. Dessutom så kraftsamlar jag just nu hellre till de viktigare passen. Ett sånt kraftpass var det dags för efter jobbet. Då var det dags för backpass. Jag sprang hem från jobbet som uppvärmning.
Längs Husarviken.
När jag nådde Lidingöbron kom värsta störtregnet över mig.
Dock var jag genomblöt när jag väl skulle köra igång med det riktiga passet så jag skyndade mig in för att byta kläder. Och sen fort iväg igen! Var bara tvungen att stå och hålla mig på huvudet en stund innan.
Jag var rätt hungrig vid det här laget, det är utmaningen med att springa kvalitetspassen på kvällen. Men jag sprang i alla fall iväg till min backe. Så fort jag kört igång så kände jag hur mycket jag behöver de här backarna efter min platta sommartillvaro. Upp och ner, upp och ner, upp och ner, ja sådär höll jag på. Jag blev trött på ett helt nytt sätt som kändes både obehagligt jobbigt och fruktansvärt skönt.
Det var grått när jag gav mig av.
Men det sket benen i, de kändes starka och jag blev rätt uppåt av det hela. Det duggade skönt. Kameran blev blöt så efteråt såg jag ut såhär.
Eller kanske snarare såhär.
Efter jobbet var det dags att träffa Pekka. Det var längesen vi sågs men självklart hade vi hörts av under sommaren. Nu var det dock dags att snacka igenom mina sista veckor inför Berlin.
Vi lade upp ett schema som känns både lagom, utmanande och kul – hur nu en sån mix är möjlig. Galet egentligen att jag redan nu kan se fram emot de riktigt jobbiga passen för de är ju ofta allt annat än sköna (åtminstone inte medan man utför dem). Nu är det bara att hålla tummarna för att kroppen kommer vara med på noterna de sista veckorna. Som vanligt är även utmaningen att få till alla pass samtidigt som man har tre barn och ett jobb att sköta. Men det brukar funka på ett eller annat vis så länge men är ok med att inte göra så mycket mer än att jobba, springa och vara med familjen. Dock kommer jag skippa loppen innan Berlin som jag först planerade att springa. Tjejmilen kommer jag hoppa över då jag vill få till ett viktigt träningspass istället, och Stockholm Halvmarathon var egentligen aldrig del av min ursprungliga plan. Nu har jag definitivt bestämt mig för att stå över då det ligger för nära inpå Berlin. Riskera att skada mig då har jag ingen lust med även om en halvmara hade varit kul. Efter träffen med Pekka så lubbade jag glatt hemåt. Känslan av att känna sig stark just på distanspassen är jag tacksam över. När man flyter fram och kilometrarna tickar förbi utan att man tänker på det. Sen var jag hemma och så var den onsdagen slut.
På torsdagen gav jag mig återigen ner i omklädningsrummet på lunchen. Här har ni det, mitt kära skåp. Just det, bra, för nu blev jag själv påmind om att jag måste ta med mig en ny handduk.
I alla fall. Jag joggade ner till Karlberg och över på andra sidan, stretchade lite (mest för att skjuta på det jobbiga i ett par minuter till). Och sen satte jag fart. Tröskelfart!
Men så jobbigt det var. Har mest kört tröskelintervaller på sommaren men nu körde jag ett längre parti i ett svep. Puuuuh.
Vad grymt det är när man lyckas få till pass på lunchen. Också att få den där timmen frisk luft och rensa skallen, det bara älskar jag. Efter sommaren, efter att ha varit utomhus non stop om dagarna, då är man verkligen beroende av naturen och luften. Det trodde jag aldrig, att jag skulle bli en hurtig friskluftsmänniska, men se det var vad jag blev.
Sen förstår ni, sen köpte jag med mig mat från Brickan. Massa grönsaker och bönor, kyckling och så pannkakor med sylt och grädde till efterrätt. En hederlig byggjobbarlunch, precis vad jag behövde.
På kvällen sprang jag hem från jobbet.
Osäker på hur kroppen skulle kännas efter tröskellunchen men den kändes bra.
På fredagen gick jag upp redan kvart över fem. Ångrade mig så smått att jag bokat en så tidig tid med naprapatjohan… men samtidigt så himla bra att han har såna tidiga tider. Det passar mitt liv. Det var lite kyligt ute så jag drog på mig armvärmare. Och satte på musik.
Sen sprang jag på morgonstela ben in mot stan.
Förvånas alltid över hur många löpare det är ute om morgnarna längs Norr Mälarstrand, det måste vara den morgonpiggaste stadsdelen vad gäller löpare. Framme hos Johan så fick jag hoppa upp på bandet och springa fort medan han filmade mig. Sen kikade vi på det och jämförde med tidigare filmer. Även om jag har en massa att jobba med vad gäller min kropp, så är det ändå mycket bättre och stabilare än när jag var hos honom första gången. Efter detta så fixade han lite med mina stela höfter och sen fick jag ryggmassage. Höll på att somna. Men hepp, sen var det bara att dra på sig springskorna igen och kuta iväg mot jobbet. Där blev det dusch och ägg i omklädningsrummet.
Det var allt spring för den dagen. Fick dock ett ryck precis innan jag skulle somna sent på fredagskvällen. Ett styrketräninsgryck runt elvasnåret. Men sen fick det vara nog med kroppsarbete.
Idag var det återigen dags för backintervaller. Såg dock till att kuta 8 km innan jag körde igång. Planen var att köra ett par fler repetitioner än sist och verkligen få till ett bra pass. När jag var på väg uppför backen för andra gången så fick jag en hälsning och hejarop från en cyklist som cyklade om mig i backen. Det var trevligt att bli igenkänd, det svåra är dock att man själv aldrig riktigt hinner se vem det är som hejar på en när det gäller cyklister, de svischar ju förbi och har dessutom hjälm och glasögon på sig. Men jaja, vem du än var så: hej och tack! Du ropade dock också att du tyckte det såg lite skevt ut? Det var ju kanske inte lika trevligt – men dock sant! Det kändes som att jag hade en sträckning i ena skinkan där i början av backpasset, hade samma känsla innan Midnattsloppet faktiskt. Men efter halva passet försvann det helt, som tur var. Hade bra kraft i backarna och jag tror faktiskt det blev ett av de bättre backpassen för i år. Men satan vad jobbigt det var för mina ben. Och hjärtat också för den delen! Lång nedjogg efteråt och därefter hem till apelsinjuice. Jag längtar dock till att apelsinerna börjar smaka som apelsiner igen, för just nu är de tyvärr inte lika goda som de ser ut.
Bäst av allt var att få gå och äta tårta hos syrran sen. Ida fyllde nämligen sex år. Det här var barnens tårta men jag tog självklart av både den…
… och av de vuxnas pärontårta.
Vi hade köpt en kattjacka till Ida. Jag gillar det här galna mönstret, hade kunnat tänka mig att ha en själv faktiskt.
Resten av lördagen fick benen vila. Sen blev det söndag. Frukost, ja tack.
Och sen dags för långpass.
Ett himlans perfekt springväder! Jag älskar den här höstkänslan, lite kyligt och soligt. Började med att springa 15 km ute på Lidingö. Mycket folk som tränar inför Lidingöloppet nu. Därefter sprang jag in mot stan men svängde höger efter bron och sprang längs Husarviken, ut mot Stora Skuggan, förbi Naturhistoriska och så vidare. Sen tillbaka hemåt. Stängde av klockan på 35 km utanför huset. Ett riktigt skönt och stabilt pass idag, bra fart hela vägen där den sista milen var den snabbaste.
Och sen vill jag slå ett slag för de här kexen. Man kan t ex köpa dem i 
Ja som ni märker fyller jag på med en massa grejer för att slippa avsluta det här sista inlägget. Men nu har jag inga fler glass- eller kexbilder så här tar det strax slut. Bara några sista ord.
Hej då! Vi ses!
Hej vardagen. Då var jag igång med dig igen. En jäklans rivstart blev det. Inskolning för yngsta dottern, flera dagars fotografering och en massa mer grejer på jobbet såklart. Vad gäller inskolning så skulle det kunna vara intressant även för oss vuxna. Injobbning. De första tre dagarna skulle man vara där ett par timmar om dagen, heja lite trevande på varandra, kolla så att mailen funkar, kanske ha en lite samling där alla fick berätta om sommaren. Efter någon dag kanske man lite löst skulle börja prata om de pågående projekten – men helt utan krav och inga deadlines. Mot slutet av veckan skulle det trappas upp för att till nästkommande vecka vara redo för en full jobbdag. Men äsch, lika bra att kasta sig in i det. Det är kul att vara igång med allt igen. Jag ser också fram emot hösten på en massa vis, både jobbmässigt och privatmässigt. Det är ju dessutom den bästa årstiden. I för sig, ju äldre jag blir, desto mer konkurrens får hösten av sommaren. Men ändå. Det är något visst med hösten; människor är påklädda, lugnar ner sig, tänder ljus och brasor och får springa med frisk luft i lungorna. Nä ni, nu ska jag berätta om mig första jobbvecka. Här kommer den:
Jag följde med Uma till inskolningen. Hon ska nämligen börja i förskoleklass! Hon som just lärde sig sitta. Tycker för övrigt att den här mojängen är rätt bra där den hänger på skolgården.
Ibland skulle man kanske göra så med löpningen, bara snurra fram vad man ska springa för något pass just den dagen. I alla fall, efter att jag hängt i plugget med Uma så räddade min mamma oss genom att ta hand om Uma resten av dagen så att jag kunde jobba. Min mamma räddar oss väldigt ofta ska ni veta. Det är jag oändligt tacksam för och något jag ska komma ihåg den dagen vi själva får barnbarn. På kvällen var det äntligen dags för ett distanspass.
Jag sprang och sprang och ville faktiskt nästan inte sluta.
Men det gjorde jag efter 20 km. Då la jag mig på rullen hemma och stretchade ut ryggen.
Sen lagade jag räk- och fiskbiffar enligt det 
De blev goda. Lite som lyxfiskbullar. Testa!
På uppvärmningen var det nästa att jag började skratta. Ett redigt tröskelpass väntade nämligen men benen var såååå tunga. Haha, skulle jag springa fort? Med de här benen?! Ett skämt! Men se, där hade jag fel. Efter 7 km uppjogg så startade jag om klockan och satte av. Passet var uppdelat på tre block och det gick riktigt bra! Blev rädd att jag sprungit för hårt i och med att jag bestämt mig för att kuta Midnattsloppet på lördag. Men vad gäller de här milloppen så ser jag de endast som träning, så de får gå som de går. Den ordinarie träningen kommer först. Sen hem till mjölk med frysta hallon i.
Och en rejäl middag. Dvs inte à la raw food style. Efter duschen så drog jag på mig myskläder. Just nu är de här mina favoriter: ett par flera år gamla urtvättade leopardtights och en tigertröja.
Det är ju ofta mycket fokus på löparkläderna men jag vill påstå att de efterföljande myskläderna är nog så viktiga! Finns inget bättre än att trött i kroppen dra på sig mjuka, snälla kläder. Även detaljerna är viktiga, som t ex att tightsen/braxorna enkelt går att kavla upp ifall man ska massera vaderna. Här har många tights faljerat kan jag säga.
Först en bit i Grönstaskogen och sen några asfaltskilometer.
Sen fortsatte dagen och min fotografering. När jobbdagen var slut befann jag mig i Solna. Hade förberett och packat ner springkläderna i ryggan så jag kutade hem därifrån. Här står jag och kollar upp min rutt.
Och då kan jag ju passa på att visa mitt mobilskal.
Jorå, sen sprang jag från Solna, förbi Hagaparken, Sveavägen fram och så Valhallavägen fram till Gärdet.
Tog en liten extrasväng för att få till några fler kilometer. Ute på Gärdet såg jag en… gångare! Dem ser man typ annars bara på TV när det är något mästerskap. Men här var alltså en livs levande gångare. Tur jag hade kameran med mig.
Jämt när jag ser folk som praktiserar sporten gång så a) tycker jag att det ser så obeskrivligt oskönt ut att gå sådär med vickande höfter b) blir jag så nyfiken på varför de valde just den sporten. Nog om det. Det blev en kort sväng ute på Djurgården och sen hemåt genom Värtan.
När jag kom passerat Talinnfärjorna så insåg jag att det var ett bra tag sen jag sprang där i och med semestern. Det hade hänt en massa grejer i bygget som pågår, man kunde inte alls springa som vanligt och jag blev genast orolig för mina tempopass som jag brukar köra här igenom. Nu var det krångligt.
Vid Ropsten var det slut på löpningen för där hade jag nämligen min cykel parkerad. Trampade vidare genom kvällen.
Hemma!
Avrundade kvällen med chin-ups och sen var det god natt.
Eller nja, inte riva av utan snarare jogga av. På väg ner mot Kyrkviken hörde jag plötsligt fåglar väsnas. Ovanför mig flög ett gäng sådär fint i sträck efter varandra. Vad vackert, tänkte jag, se nu flyger flyttfåglarna till varmare breddgrader. Tio sekunder senare landade fågelgänget precis bredvid mig. Det var ett stort gäng gnälliga canadagäss som (tyvärr) inte alls tänkte flytta någonstans. Istället bajsade de vidare i den vackra morgonen. För det var verkligen vackert.
När jag kom hem stod ett rådjur på baksidan av vårt hus och käkade på en buske. Här spanar vi in varandra.
Själv käkade jag gröt när jag kom hem.
Hittade chokladen på Cajsa Warg. Det innebär att den är dyr för där är allt dyrt. Jag inbillar mig dock att den är lite nyttig, ja för att vara choklad. Om det stämmer så är det ju bra för den är faktiskt även väldigt god. Observera att jag nu pratar om Cherry/Chili-smaken, den andra kan jag inte gå i god för än. Jag vill alltså inte få några klagomål skickade till mig från folk som känner sig lurade på konfekten (kunde inte låta bli).
Dagen innan hade jag ju bara joggat en mil, så nu tänkte jag att det skulle spritta i benen av uppdämd energi och att jag skulle flyga fram! Men jag lyfte aldrig från marken. Kände mig rätt tung och benen var sega men efter några fartstegringar så kändes det i alla fall något bättre. För övrigt så hatar jag att vila inför lopp, blir alltid på dåligt humör av det. Dessutom får jag alltid ont av att vila. Min höft började jämra sig på kvällen och jag blev så förbaskat trött på den i och med att den nu faktiskt hade fått vila nästan en hel dag!
(Och grattis till våra svenska tjejer som alla gjorde grymma lopp!). Jag hann även sortera en stor hög med jätteviktiga papper som bara legat i ett hörn och drällt. Till sist var ändå klockan strax efter sju och det var dags att så smått börja bege sig hemifrån. Det var varmt så jag hade bestämt mig för att springa i kort linne.
I magen hade jag spaghetti och köttfärssås och jag kände mig väl ganska så uppåt. Jag fick skjuts till Ropsten.
Tog tunnelbanan och klev av vid Zinkensdamms. Redan ganska mycket folk vid idrottsplatsen och det såg ut att bli en riktigt fin löparkväll med klar himmel och helt vindstilla.
Ännu inga köer till toaletterna vilket var skönt. Hade alla de här för mig själv!
Jag hämtade ut min nummerlapp och skrotade runt ett tag. Ville att klockan skulle bli 21.20 någon gång så att vi skulle få starta. Irrade runt och höll på att inte hitta till kädinlämningen, trots att den var precis runt hörnet. Men jag hittade den till sist, lämnade in mina prylar och började sen värma upp. Framme vid startfållan träffade jag 
Runt tio var jag redo för att kuta dagens fyramilapass.
Idag sprang jag raka vägen in mot stan. Var sugen på mer stad efter gårdagkvällens lopp. Efter en mil mötte jag mina kära vänner Johan och Hannah så jag var bara tvungen att stanna (Det gör jag för övrigt oerhört sällan, stannar när jag träffar någon jag känner.). Vi hade inte setts på länge så vi pratade en kortis innan jag kutade vidare. Väldigt tomt på löpare idag och jag kom på att de flesta nog satt och tittade på herrarnas EM-mara. Själv sprang jag runt hela Djurgården, förbi Skansen och sen bakvägen förbi Gröna Lund och Vasamuséet. Därefter Skeppsbron och runt Söder där det inte syntes ett endaste spår av Midnattsloppet. Söder Mälarstrand och sen hemåt igen. Totalt 40 km.
Hej.
Jaha ni. Då sitter man här med bara några timmar kvar på semestern. Imorgon börjar vardagen igen. Men det känns faktiskt bra, jag börjar nämligen tröttna på att endast klura över vilken glass jag ska välja samt att glida runt i shorts. Jag är även trött på att se andra i shorts! Tycker det är hög tid att vi alla drar på oss varsitt par jeans. Dock är det alltid lite vemodigt att inte få hänga med barnen non stop, det blir man ju bortskämd med när man är ledig. Och så är det vemodigt att inte vara kvar på Gotland. Jag saknar den där ön så fort bilen rullar av färjan i Nynäshamn. Men sånt är livet. Hur som helst så är jag väldigt nöjd med sommaren. Och nöjd med sommarens träning! Våren var, som jag redan tjatat en del om, rätt tung för mig. Träningen bet inte riktigt och jag fick problem med min höft. Men jag sprang på och liksom vande mig vid att halta och ha ont. Efter att ha haltat mig igenom Womens´ Helath Halvmarathon så insåg jag dock att jag var tvungen att ta itu med kroppen. Jag drog ner rejält på löpningen och började parallellt att rehabba. Det var en rätt seg period, särskilt i och med att Stockholm Marathon närmade sig med stormsteg. Men jag rehabbade på så gott jag kunde och sprang sen loppet på 2:58:21 – dock inte med den starka känsla som jag önskar att jag hade haft. När semestern sen började och jag kom ner till Gotland, så var det som att bitarna äntligen började falla på plats. Höften kändes lite bättre och jag hade både ork och vilja igen. Det gjorde mig riktigt satans glad kan jag säga! Jag ökade upp antalet mil per vecka men försökte vara noga med att hela tiden känna efter så att det inte bara blev ett ”milsamlande” som gjorde mer skada än nytta. Bortsett från att ha varit sjuk några dagar i början av semestern så fick jag fem riktigt bra träningsveckor. Jag är ännu inte riktigt i den form jag var för ett år sedan men det känns ändå som att det går åt rätt håll. Mot slutet av denna vecka började tyvärr höften trilskas igen men jag hoppas jag kan hålla det under kontroll och träna på som planerat mot Berlin, som ju är mitt nästa mål. Efter Stockholm Marathon var jag faktiskt osäker på om det ens var rimligt att tro att jag skulle kunna springa Berlin. Nu känns det absolut rimligt men jag försöker se loppet på ett lustfyllt vis, ja mer som ett lopp på vägen. Att tro att jag ska persa känns bara dumt (även om hoppet alltid finns där såklart) för jag vet att jag har en bit kvar till den där riktigt starka känslan. Men sen vet man aldrig, det är ändå några veckor kvar och saker kan ändras och hoppet är det sista som lämnar människan och hela det där snacket. Jaja, vi lär återkomma till Berlin. Så länge river jag av min sista semestervecka. Måndagen började jag med en morgonjogg på gotländska stigar.
Det var så himlans fint ute. Fukten var dock tillbaka. Så fort man klev utanför dörren blev man klibbig.
När jag kom hem åt jag gröt. Fiberberikad havregrynsgröt med hallon, det är min melodi.
Sen blev det såklart stranden. Jag hade lyxat till det och köpt chokladbollar till alla! Gissa om jag blev populär.
Trots att det var varmt så rev jag av dagens andra distanspass runt lunch.
Det blev en bra runda där sista tredjedelen gick i riktigt bra fart. Men när jag väl stannade så var det som att jag inte hade kunnat kuta en endaste meter till, var bara tvungen att få kasta mig i havet på momangen.
Och det är just vad jag gör här.
Höll på att fastna för gott där i vattnet.
Till slut kom jag på att jag har en familj att ta hand om också, så då fick jag ruska av mig vattnet och jogga hemåt. Skylten var klar och uppsatt vid vägen.
Här kommer jag!
Hämtade upp hela gänget och cyklade tillbaka till stranden och la mig i blöt igen. Det var liksom där man hörde hemma en dag som denna.
Efter detta badande så blev det kärvare. Då påbörjade jag nämligen en rejäl storstädning av huset där jag dammsög varenda list och vrå. Det var ganska många lister och vrår, och väldigt varmt, så jag var helt slut på kvällen efter städningen i kombination med allt spring och bad. Till råga på allt så sov jag riktigt dåligt där på natten. Tror det berodde på att jag åt ett kilo vitlök till middag. På tisdagen var det hur som helst lite mulet på morgonen så jag städade vidare och passade sen på att springa ett tempopass på förmiddagen.
Passet bestod av en lång uppjogg följt av tempoblock på 5km + 7,5km + 2,5 km. Det var varmt och kvavt när jag rusade fram längs vägarna. Till en början kändes det lite tungt, men jag tycker alltid det är så första biten innan kroppen fattat att det är såhär det kommer vara nu. Sen när den väl insett att det bara är att acceptera läget så går det lättare. Lyckades hålla rätt bra fart och höjde farten successivt på varje block. Jag jämförde efteråt med ett liknande pass förra sommaren. Jag var lite starkare då men som första tempopass så fick det ändå klart godkänt. Sen fortsatte dagen som de flesta andra semesterdagar, nämligen på stranden.
När jag kom hem var dags för styrketräning. Det känns ju som att man hoppar jättehögt. Fattar inte hur det inte kan synas på bilderna, jag var ju flera meter upp i luften, jag lovar!
Och så blev det chin-ups.
Sen fick jag en teckning av Uma. Ni ser det ju självklart men det föreställer alltså en tiger. Jag gillar särskilt mönstret.
Nu var det onsdag. Redan innan morgonjoggen var jag helt färdig.
Sömnen hade nämligen återigen varit bristfällig. Först kunde jag omöjligt somna på tisdagkvällen för jag var hungrig. Till sist gick jag upp och åt några mackor. La mig igen och precis när jag skulle somna började det åska och blixtra. Barnen blev rädda och kom upp till vår säng och det var allmänt rörigt. Till sist låg jag och äldsta dottern kvar i vår säng. Hon somnade till sist men jag blev – återigen! – hungrig. Ignorerade det men magen kurrade och kurrade och vägrade sluta så till sist fick jag gå upp och äta lite till. Tillbaka till sängen – och så äntligen slockande jag. Det blev bara några få timmars sömn men fastän jag var trött där på morgonen så ville jag springa. Dagen efter skulle vi nämligen åka hem till Stockholm och jag ville inte missa mina sista fina turer.
Tillbaka hemma blev det mycket av den här varan. Kaffe alltså.
Sen tog vi en cykeltur till Holmhällar. Jag var nästan illamående av trötthet där jag satt på cykeln och tyckte fruktansvärt synd om mig själv.
Det klättrades.
Och sen åt vi glass. Jag tryckte i mig en Tip Top och blev i alla fall lite piggare. Det var precis vad jag behövde bli inför dagens andra pass.
Det blev ett distanspass och dagen slutade på tre mil.
När vi kommit till Stockholm och körde genom stan fick jag en märklig känsla av att livet bara varit på paus. Det var som att vi inte ens varit borta! Då är det bra att ha en blogg så att man har bildbevis att visa upp för sig själv på att man har varit det, bortrest alltså. Så fort vi hade packat upp drog jag på mig springkläderna.
Jag hade egentligen tänkt köra ett tröskelpass men benen var så tunga och trötta så jag bestämde mig för att skjuta på det till dagen efter. Det blev en distansrunda istället. Otroligt vilken skillnad det var på fukten här hemma! Även om det var varmt här också så var det inte i närheten av sådär fuktigt som på Gotland. Bara man tog ett löpsteg där så rann det svett längs magen. Lättare att andas här vilket var skönt. Sen sov jag så otroligt skönt på natten och vaknade till en fredag. Jag åt yoghurt till frukost.
Och vi gjorde äppeljuice på äpplen från trädgården.
Därefter var det så dags för det uppskjutna tröskelpasset.
Jag var ganska tidigt ute och hade vägarna för mig själv. Värmde upp och sen blev det fart fram och tillbaka länga Kyrkviken. Första repetitionerna gick tyngre än väntat men på sista kändes det bättre och jag avslutade med en god känsla. Och med att ta ett tjuvdopp från en privat brygga. Ha! Hem till iskaffe.
Och mangosmoothie.
Sen hade vi stadsärenden så det blev även en yoghurtglass i stan.
Febe hade fått nya springskor så när vi kom hem var vi såklart tvungna att provspringa dem. Eller, hon provsprang dem och jag fick hänga med i mina skor. Se så glada vi ser ut!
Vi sprang ner till Grönstaskogen.
Där luktade det skogigt och gott.
Efteråt blev det chin-ups för mig.
Jag kör numera nästan alltid 30 stycken.
På kvällen gjorde jag vitlöksbröd. Jag tycker det är så gott att göra det på såna där tacosbröd.
Tyvärr så kände jag av höften på kvällen och blev lite illa till mods. Kanske inte så konstigt i och med att jag sprungit en del mil de senaste veckorna men jag tycker ändå att jag tagit det försiktigt. Jag stretchade och höll tummarna för att det bara var något litet trams. På lördagen gick jag upp klockan fem för att äta frukost. Ibland är det så att jag undrar hur det är ställt i skallen på mig själv som gör sånt frivilligt sista helgen på ledigheten. Men saken var att jag ville köra långpasset redan på lördagen och jag hade sett att det skulle bli ganska varmt. Därför blev det som det blev och jag gav mig av hemifrån när klockan slog sju.
Hade en tanke om att först ränna runt på Lidingö och därefter sätta av in mot stan. Men det var så fint här ute så istället sprang jag till Koltorp där jag körde första milen på Lidingöloppsspåret. Därefter sprang jag ut till Elfvik och runt där en sväng innan jag vände tillbaka. Jag stannade kort ett par gånger för att stretcha höften och känna efter hur den mådde. Och faktiskt så gnällde den inte så jag kunde köra på som planerat. Som avslutning sprang jag raka spåret ner till Askrikehamnen där jag hoppade i vattnet som en annan triatlet (ja förutom att jag höll för näsan när jag hoppade i samt endast flöt runt i vattnet). Otroligt skönt. Totalt blev det 36,5 km. Det blev inte mitt snabbaste långpass då en hel del av kilometrarna var rätt kuperade och dessutom måste jag säga att benen föredrar att springa lite senare på dagen. Sen fick jag i alla fall en iskaffe.
Och vi drog återigen och badade. På ett vis är jag rejält trött på att bada nu, eller jag är framförallt trött på att packa den där jäkla badväskan. Men ändå så bara måste man när man vet att man snart sitter instängd på ett kontor igen.
Sen var jag duktig och styrketränade.
Om det inte vore för den satans höften hade jag nog haft svårt att motivera mig ibland för det finns roliga saker än att styrketräna. Men nu vet jag att jag måste för att kunna springa och hålla mig någorlunda hel. Sen blev det dock roligare för då var det dags för kräftkalas hos mina föräldrar!
Och det var inte bara kräftor som var på plats utan även min pappa som precis kommit hem från sin segling till de brittiska öarna.
Han seglade iväg samma dag som jag sprang Stockholm Marathon och det var ju ett tag sen nu så det var kul. Min mamma hade fixat så himla trevligt och gott.
Jag åt mest kräftor av alla, med Ruben hack i häl.
Och så fanns det Västebottenpaj och massa annat gott.
Somnade glad -och proppmätt. Idag, söndag, sov jag länge på morgonen vilket jag behövde. Nu på eftermiddagen var det nämligen dags för enkilometersintervaller.
För övrigt har jag nu helt släppt det här med att inte kuta i sportlinne här hemma. Förr tyckte jag det kändes lite fel, fråga mig inte varför. Men efter denna långa varma sommar har man ju gått och blivit någon slags naturmänniska som trivs i så lite kläder som möjligt och därmed kommer jag köra kort linne så länge det går. Punkt. Jaha, det blev i alla fall en lång uppvärmning och sen ut mot Hustegaholm där jag körde igång med intervallerna. Vädret var helt perfekt; halvsoligt med enstaka moln som gav skugga och temperaturen var precis lagom. Inget att skylla på med andra ord. Betade av första kilometern. Gaah, gick ju för långsamt! Helskotta. På det igen. Nästa gick enligt plan. Bra! Jag hade lite motvind åt ena hållet och därför gick intervallerna åt det hållet hela tiden aningen för långsamt. Å andra sidan gick de åt andra hållet lite för fort. Inser dock jag att jag skulle behöva få upp lite mer fart i benen men det verkar vara just fart som höften reagerar på så det är lite lurigt det hela. Med nedjogg så landade passet på 19 km och och veckans dos blev därmed 17 mil. Bra avslutning på semestern! Nu dags att packa jobbväskan inför morgondagen, stoppa undan shortsen och damma av jeansen. Och planera nästa veckas löpning. Det är ju lyxen med sommaren; att man hinner allt utan någon större planering. Ok hörrni, det var allt från mig. Hej då.
Slut på sommaren!
Den här veckan har verkligen känts som semester. Det är samma visa varje år; det tar ett tag för kroppen att inse att det är ledigt – trots avsaknaden av väckarklocka och trots att man bara klär på den bikini och jeansshorts vareviga dag. Ändå så går det inte riktigt in. Men till slut så fattar den alltså och plötsligt är man tusen procent avslappnad, nästan för avslappnad. Ja jag blev så avslappnad och semestrig att jag var nära att skita i att skriva det här inlägget. Men ordentlig som jag är så skrev jag såklart det till sist ändå. För från löpningen är det ju inte precis sommarlovsledigt, tvärtom. Jag passar på att springa så mycket det går och även denna vecka landade på drygt 16 mil. En bra grej är att huvudet inte alls bråkat något med mig denna vecka utan den har lydigt sett till att benen sprungit fort när jag sagt åt den att göra det, att säga till benen alltså. Detta trots värmen och fukten. Ja herregud, fukten! Det har varit galet. Vet inte hur ni haft det i övriga Sverige men här på Gotland var vi uppe i 100% luftfuktighet vilket gjorde att vi mot slutet av veckan, när det blev mer normala fuktförhållanden, insåg att vi varit ”utomlands” i flera veckor, ja så har det känts, så fuktigt har det varit. På måndagen var det just otroligt fuktigt men tack och lov var det ändå lite moln på himlen när vi vaknade. Vi bestämde oss därför för att åka till Kneippbyn i Visby. Där har de ett vattenland och när det är lite molnigt så är det färre människor där vilket man givetvis gillar. Vi drog med oss två av kusinerna och hängde på låset när de öppnade klockan tio. Sen när folk började välla in strax efter lunch så var vi färdigbadade och och istället i full färd med att käka hamburgare. Att barnen delvis fått bada i ösregn och med åska runt knuten gjorde inget alls, man blir ju som bekant ändå blöt när man badar. Här är gänget:
När vi kom hem var det strålande väder igen och jag gav mig ut på en längre distansrunda.
I nya Boston!
Det var dags för skobyte både vad gäller mina Boston och Adios. Bra är dock att sonen har samma skostorlek som jag så han har nu övertagit mina gamla som ju ändå fortfarande går att springa i. Han är extra nöjd med Adiosen som jag sprungit två marathon i för i hans värld är jag typ världsmästare på löpning. Och ett par gamla skor från en världsmästare är inte fy skam, haha. Jag kutade hur som helst förbi kossor och annat somrigt. Jag gillar att kossor jämt verkar ha käkat glosylta.
Jag var helt genomblöt när jag kom hem, sol och fukt i kombination har ju den effekten.
Sen blev det chin-ups.
Och lite olika hopp.
Och styrketräning med Ali.
Jo, just det. Ett tips om ni är i närheten av Visby. Åk till 
Ok, ett till gotlandstips när jag ändå är igång. Nära Toftalagret så ligger Berså, ett litet café med en piratbåt utanför.
Dock hade de ett av mina absolut värsta ord på en hylla:
Jag gillar alltså att göra det, dricka kaffe och äta bullar och så, men jag vägrar använda just detta ord. Trots dessa fyra stora bokstäver så gillade jag stället; de var hur trevliga som helst och hade jättegoda kakor (och jag satt med ryggen mot ordet). Även här kunde man handla lite om man var på det humöret. Det var inte jag. Eller rättare sagt, plånboken var inte det efter Köpenhamnsresan.
Slut på måndagen. Det blev tisdag och jag vaknade till världens dimma. Kändes som jag var med i en film.
Men det var jag inte. Däremot var det en väldigt vacker morgonjogg.
Jag såg små kaniner exakt överallt men de är omöjliga att fånga på bild. Så fort jag kom hem så var dimman puts väck, solen hade trängt bort den så vi drog till stranden. Den här boken håller jag på med just nu:
Köpte den förra sommaren men då blev det inget av. Ska erkänna att det går rätt segt nu med. På eftermiddagen var det dags för tuffare tag.
Jag vill köra om passet som jag brutit i förra veckan när jag sprang med Nils. Denna gång blev det på egen hand eftersom Nils var ute och flängde. Och jo, en liten förklaring till varför passet gick så segt förra gången och varför jag plötsligt grinade en skvätt mitt där på grusvägen. Förklaringen kommer här: MENS. Jajamen. Så enkelt var det visade det sig dagen efter. För övrigt är just det ordet ett av mina andra hatord och har alltid varit. Hela mitt liv har jag istället sagt ”Det”. På söndagen fick jag alltså Det och det är ju så för oss av det kvinnliga könet, att detta kan påverka både prestationen och humöret även om det såklart är olika för alla (och kan vara olika från gång till gång). Men mitt humör påverkade det uppenbarligen där på lördagen. Jag blev så glad att det bara var just Det för det betydde ju att jag inte var på väg ner i en svacka eller så. Nog om detta och tillbaka till passet. Jag gick in med inställningen att jag skulle hitta en bra fart som var tuff men också att jag skulle få med mig en bra känsla framåt, jag ville känna mig bra. Det var rätt taktik, liksom lagom press vilket gjorde att det var kul – och då går det oftast bra. Sista kilometern gick i riktigt bra fart. Sen på kvällen var det trevligt för då lämnade vi hela storfamiljen och så cyklade Olle och jag ensamma till Hamra Krog för att äta middag. Tramp tramp.
Jag tycker Olle är stilig på den här bilden.
Vi startade upp det hela med varsitt glas mousserande vin. Jag var så törstig efter passet att jag svepte det och blev alldeles snurrig, det är ju så sällan jag dricker nuförtiden. Sen kom maten som för övrigt också var stilig. Och mycket god!
När vi sedan rullade hemåt på cyklarna så var det så vackert ute. Solen var gigantisk där den var på väg ner bakom fälten. Svårt att göra den rättvisa med en liten pocketkamera så tänk er att det var tusen gånger vackrare än det är på denna bild.
Vi cyklade förbi den här skylten som passade bra just denna kväll.
Vi såg för övrigt även en räv som smög över vägen med en kanin i munnen. För den stackars kaninen var det nog inte en lika magisk kväll.
Under mina nio km såg jag en 60-årig man i knälånga hudfärgade shorts, tre husbilar där det ännu sovdes i två av dem och i den tredje satt det ett 50-årigt par och åt frukost mittemot varandra (Vad de åt? Omöjligt att se tyvärr.). Jag såg även en man i jeansshorts och bar överkropp som var ute och gick med sin hund (Ras? Berner sennen.). Sist men inte minst såg jag en röd bil (Märke? Mazda.). Sen såg jag inget mer. På eftermiddagen gav jag mig av på ännu ett distanspass.
Till min stora glädje så var det faktiskt några moln på himlen när jag gav mig av!
De hade tyvärr inte någon vidare effekt utan det var precis som vanligt: väldigt varmt och väldigt fuktigt. Jag var tvungen att stanna i en minut mitt i passet och lyssna på tystnaden. Sånt jag bara måste göra ibland.
När jag hade ett par kilometer kvar såg jag en man springa framför mig längs havet. Han såg oerhört medtagen ut och hasade sig fram snarare än att springa. När jag närmade mig såg jag att det var Olle!
Olle kom sen också men var helt slut efter pärsen. För egen del så fortsatte jag gottemajandet från gårdagen för nu var det nämligen dags för ett andra restaurangbesök, denna gång med min mamma och syrra. Vi drog till Hablingbo Crêperie. Där var det lika fint som vanligt.
Vi åt Moules Frites.
Nej jag petar inte tänderna utan äter en pommes frites på ett fågelaktigt vis.
Och så crêpe till efterrätt.
Sen tackade vi för oss.
Vi körde hem i skymningen och satt bara och sa saker som Vad fint det är, Åh!, Herregud så vackert osv etc.
Ali fick dock inte hänga med. Vi värmde upp i 5 km och sen körde vi enkilometersintervaller. Här är Nils innan vi brakade igång med dem. Han står och försöker förhandla sig till mer pausvila, tror jag.
Trots att det var varmt så var det enorm skillnad på luften idag. Plötsligt var det vanlig sommar och det gick att andas. Och det är rätt skönt att kunna andas lite när man ska springa fort.
Sista repetitionen gick riktigt bra och jag fick lov att ta ett nöjdkort på oss efteråt.
Sen badade vi innan vi drog hem och åt laxbiffar.
Jaha, då har vi kommit till fredagen för er som ännu är vakna. Jag sprang iväg medan alla sov. Tur man själv inte har enormt stort sömnbehov.
Efter löpningen så hjulades det på stranden.
Dock inte jag, jag kan inte på något vis hjula eller göra andra gympakonster. Jag satt istället och tänkte på att det är omöjligt att förstå hur det ska kunna bli vinter när det är såhär varmt och fint. Fast plötsligt så sitter man där i långkalsingar och täckjacka. När de andra skulle äta lunch så körde jag ett andra distanspass.
Sprang förbi den här träskon som legat där hela sommaren. Det är alltid kul att se ensamma skor för man får liksom genast många tankar i skallen.
Varför duscha när man kan bada i havet?
Sen blev det glass, bad och mackkastning vid Hoburgen. Det var faktiskt lite skönt att åka bil dit istället för att springa för en gångs skull.
Vi gick ner i en bunker och upp igen.
Och jag såg som vanligt ett dött stackars djur.
När jag kollade upp helgens kommande väder såg det ut som att söndagen skulle bli några grader varmare än lördagen så jag bestämde mig för att köra långpasset på lördagen istället. Smög upp 05.30 och åt frukost och sen iväg strax innan sju.
Idag körde jag en annan rutt; först längs havet bort till Austre och tillbaka, sen vidare till Vamlingbo där jag fortsatte ett par kilometer förbi kyrkan innan jag vände tillbaka hemåt. Benen var på gott humör, allra gladast var de den sista milen då de väl vaknat till liv ordentligt. Det var ju ändå rätt tidigt. Totalt 30 km. Kom precis hem då gänget skulle ner till stranden. Här ser ni dem på väg upp i gummibåten med dagens gäst: ett kexpaket.
På eftermiddagen blev vädret (äntligen) lite skruttigt. Jag skulle ut på en återhämtningsjogg även om jag redan kände mig väldigt återhämtad. Fick sällskap av Febe och Ruben! Det är för övrigt såhär man ska se ut på sina bloggbilder, uppenbarligen bara jag som inte fattat grejen:
Det var Febe som skötte kameran när vi sprang. Precis när vi kutade över det öppna månlandskapet borta vid småraukarna började det åska. Just en sån där öppen plats man inte vill vara på när det åskar så vi pinnade på!
Ruben blev rätt trött efter en bit, här minns jag att jag försöker berätta för honom hur man ska andas. (Även om det ser ut som att jag praktiserar sporten ”gång”.)
Sista spurten!
Lämnade av barnen hemma och sprang ytterligare en bit innan det var dags för styrketräning. Olle och Febe hade målat en skylt i huset där jag håller till när det är dåligt väder. Det luktade väldigt mycket färg, förmodligen inte alls ett hälsosamt ställe att styrketräna på men ute öste regnet ner så det var bara att köra.
Dessutom låg jag med näsan väldigt nära kattlådan vilket inte heller var en så trevlig lukt.
Avslutade med 30 chin-ups.
På söndagen, ja idag alltså, sov jag istället för att springa på morgonen. Sen slappade vi på stranden. Just det här såg så fruktansvärt skönt ut, slummer i sanden.
Jag hade egentligen tänkt vänta med springet till eftermiddagen i och med att det var så varmt. Men det är något som jag bara inte klarar av med att skjuta upp jobbiga grejer, och nu var det ett sånt där jobbigt tröskelpass på schemat. Lika bra att få det överstökat så framåt lunch bytte jag om. Precis innan jag skulle gå hittade jag en död kanin gömd precis vid mina rehab-prylar. Trevligt. Våra katter som i vanliga fall är rätt mesiga av sig, blir värsta jägarna här nere.
Sen gav jag mig i alla fall av.
Fem km uppjogg och sen var det då alltså dags för tröskelintervaller. Har varit ett väldans tröskande sista tiden måste jag säga. I alla fall så var det varmt ute, klockan var prick 12.00 när jag satte fart på grusvägen. Som tur var fläktade det lite. Jag vill dock påstå att jag blivit härdad av alla de fuktiga veckorna, för även om det var riktigt varmt nu så tyckte jag att det funkade bra. Sista biten spurtade jag på asfaltsvägen, då blev det riktigt bra fjong i fötterna. Klar!
Och så en närbild på människan. Vad ni inte ser här då håret är uppsatt, är att jag fått ett helt vitt, sprött trollhår. Det är bästa tecknet på att semestern snart är slut.
Jaha, sen joggade jag ner och såg den här mitt på vägen.
Det blev såklart ett dopp i ett underbart hav.
När jag låg där i plurret fick jag ett sånt gigantiskt lyckorus, började skratta högt likt en tok. Tänk att ett tröskelpass och ett hav i kombination kan ha den effekten på en. När jag kom hem hade Olle och barnen gjort klart skylten som vi tänkte sätta upp ute vid vägen. Tydligt och bra budskap:
Synd bara att Ruben doppade hela håret när de blandade färgen.
Men i för sig, han såg ju ungefär ut som jag brukar göra. Enda skillnaden är att jag köpt dyra färgbalsam istället för vattenfast färg. Sen blev det i alla fall stranden igen för mig och barnen. Jag hade fått Filter som jag låg och läste.
Solen var sådär lagom varm, liksom snäll. Jag kände mig trött och nöjd i benen, det blåste lite och barnen hade kul i vågorna. Jag hade gärna fryst livet just där och då, om det hade varit möjligt. Hoppas ni också har det bra med spring, liv och annat. Vi hörs!
Ajöss.
Ännu en vecka av löpning. Den här veckan ökade jag upp antalet mil. Inte till fjolårets mastodontmängder men mycket jämfört med hur våren sett ut för mig. Tror dock det blev aningen för mycket då kraften inte riktigt fanns på lördagens kvalitetspass men troligen var det en kombination av varmt väder, skruttig sömn och många mil i benen. Jag har dessutom sprungit på utländsk mark, dansk mark närmare bestämt. På söndagskvällen för precis en vecka sen drog nämligen vi hela familjen till Köpenhamn. Först ut var bil till flygplatsen i Visby.
Därifrån blev det flyg till Malmö med efterföljande flygbuss in till stan. Men hörrni, flygbussen. Sicket elände! Den tog evigheter och man höll på att få värmeslag på kuppen. I alla fall. Väl framme på Malmö Central så tog vi Öresundståget över bron.
Och vips (nåja) så var vi i Köpenhamn! Vi hade hyrt en lägenhet genom 
Gatan låg i ett område som heter Frederiksberg. Vi hittade vårt hus och nyckeln, och det var bra för nu var klockan ganska mycket och alla var trötta efter alla kommunikationer.
Fin utsikt från balkongen fick vi på köpet.
Vi kände oss hemmastadda på momangen, ja vi kunde rentav tänka oss att flytta in för gott. Också kul att bo i en riktigt lägenhet istället för på hotell. Det enda som inte var lika trevligt var sömnen natten mellan söndagen och måndagen. Åh det var varmt, väldigt varmt, och det gick bara inte att somna. Låg och skruvade på mig fram och tillbaka och lakanen blev bara varmare och varmare. Slocknade inte förrän framåt fyratiden, på tok för sent för mig. Trots detta vägrade jag ändra på morgonens springplaner men jösses så groggy jag var när klockan ringde där på måndagsmorgonen. Ut i Köpenhamn!
Jag sprang ner till sjöarna, dit var det exakt 700 meter enligt min Garmin och där har jag sprungit tidigare då vi varit i stan. De där små sjöarna är perfekta att springa runt (ja så många varv man vill) och det var många sportisar i farten på morgonkvisten.
Efter dagens löptur väckte jag mitt lilla gäng och vi drog till 
Bäst av allt var kanske ändå deras tandpetare med mintspets.
Fina blommor fanns det mittemot.
Sen var det dags för dagens utflykt: Tivoli! Där dracks det såna här sliskiga grejer:
Och åktes sånt här:
Tur att barnen har varandra så att Olle och jag bara kunde sitta kvar på fast mark. När man är på såna här nöjesparker så skulle jag säga att det blir ungefär 50/50 mellan åkattraktioner och sockerintag.
Vi var helt slut efter Tivolit och värmeböljan. Vi avslutade kvällen i våra kvarter, på Madklubben.
Sen ringde klockan och det var tisdag. Hade som tur var sovit lite bättre och hade åtminstone mer energi jämfört med måndagen. Dagen var full av planer så det var bara att riva av dagens pass i ottan.
Ner till sjöarna igen. Inte ett moln på himlen och redan riktigt varmt.
Idag blev det ett längre pass där jag först värmde upp ordentligt och sen körde tempovarv kring den sista sjön. Hade inga exakta tidsriktlinjer utan tävlade istället mot mig själv att varje nytt varv skulle gå snabbare än det föregående. På sista varvet sprang en dansk kille in precis framför mig och han kutade på rätt fort. Han harklade opch spottade non stop, och då menar jag non stop, så förutom att vilja springa om honom bara för att, så kände jag mig tvungen att göra det för att få lite lugn och ro från hans harklande. Sagt och gjort. Riktigt svettig när jag var klar.
Joggade hemåt.
Där på andra våningen med den öppna dörren bodde vi!
Sen hittade vi ett nytt frukostställe runt knuten.
Somliga tyckte att vi hade gått upp på tok för tidigt.
Men när de fick varsin milkshake så blev det nöjdare miner.
Ahh riktigt gott och trevligt var det. Det är något speciellt med semesterfrukostar. Särskilt när man rivit av ett bra pass innan.
På tisdagen var det dags för den andra utflykten, min favoritutflykt, nämligen ZOO! Det är så bra med Olle för han gillar också att gå på zoo så det brukar vi alltid göra när vi kommer till någon stad. Vi har varit flera gånger på Zoologisk Have men det är lika kul varje gång. Och ja, jag vet, kanske är det fel att gå på Zoo. Med tanke på djurens alltså, Köpenhamn kanske ju inte är deras favoritmiljö om man säger så. Men ändå kan jag inte låta bli, och det kanske är knasigt i och med att jag älskar djur. Hur som helst så såg vi såg en massa fina djur. T ex en isbjörn.
Och vackra tigrar!
Här var ett annat slags djur, en slags människokanin som var söt.
Giraffer såg vi.
Och trötta noshörningar.
Jag kände mig förresten ungefär som dem där i hettan, tur det finns massa skugga på Zoologisk Have. Efter detta besök var vi både hungriga och törstiga så då drog vi hit.
Vi åt en långlunch och det kändes lyxigt att ha så stora barn att man faktiskt kan sitta och äta lunch i lugn och ro. Hör och häpna, jag drack en riktig öl till maten (de hade för övrigt inte alkoholfri öl på ett enda ställe). Kvällen avrundades med glass där vi bodde.
Det var så varmt och fint och somrigt och härligt så man inte ville att kvällen någonsin skulle ta slut. Såhär nöjd gick jag runt och såg ut.
Men kvällen tog givetvis slut till sist och det blev onsdag. Upp och hoppa!
Ner till mina små sjöar för sista gången. Man kan inte påstå att det är kuperat. Tur jag inte tränar för Lidingöloppet eller EM-banan i Zürich.
Det finns en så fin liten brädsäng ute i vattnet där en svan hade gått och lagt sig. Blev sugen på att lägga mig bredvid.
Hur som helst så körde jag en repris av gårdagens pass med uppvärmning, några tempovarv runt sista sjön och så en lång nedjogg. Totalt 16 km. Återigen hem och väcka trötta gänget och dra ut dem på frukost. Idag satte vi oss här.
Det här var vår sista dag i Köpenhamn, vi skulle åka hemåt på eftermiddagen. Vi bestämde oss för att testa ett av Köpenhamns stadsbad. Vi bodde inte långt ifrån 
När vi närmade oss Fisketorvet kändes det först ganska avlägset att det skulle gå att bada här.
Men plötsligt stod vi där vid havsbassängen. Älskade inramningen med alla glashus runtomkring.
Vi konstaterade att det var rätt annorlunda jämfört med stränderna på Gotland.
Vi badade och badade.
Och badade.
Och badade.
Kolla in Olles Stålmannen-dykning!
Vi kunde inte haft en bättre avslutning på Köpenhamnsresan. Till sist var vi dock tvungna att ta bussen till stationen och göra hela resan igen, ja fast omvänt. Enda skillnaden var att jag la till löpning som sista färdmedel. Jag bytte nämligen om på parkeringen på Visby flygplats. Här ser ni mig i färd med att på ett rutinerat vis hala ner bikiniöverdelen.
Sen åkte jag med en bit, hoppade av drygt en mil hemifrån. Övriga gänget fortsatte i bilen.
Medan jag sprang hemåt i den vackra kvällen. Hade riktigt bra klipp i steget och höll bra tempo. Äntligen lite svalare!
Jag är typ salig inuti mig på den här bilden när jag precis stannat.
Torsdag! Dags för morgonjogg.
När jag kom hem hade Ali fångat en liten mus som jag fick plocka upp. Den var stendöd. Och väldigt söt. Kolla minen.
Vi badade i värmen och jag började redan bäva för dagens tröskelpass. Jag rev av ett gäng chin-ups efter stranden.
Har kommit på att det är det bästa sättet att göra chins på; de ska aldrig planeras utan just rivas av när man är i färd med att göra något annat. I detta fall skulle jag fylla på mat till katterna men så var stången där – och vips! Så hade jag gjort 30 chin-ups. (Obs! Ej på raken. Än.) Vi åt glass på Razzle Dazzle.
Och badade lite till.
Men så till sist var tiden kommen. Tröskelpasset. Gaaaah. Knöt skorna väääääldigt låååångsaaaamt.
Körde min långa uppjogg och sen blev det 3×3 km tröskel. Tyvärr hade jag inte Nils med mig idag utan fick harva på i min ensamhet på de torra grusvägarna. Ganska rejäl motvind åt ena hållet och fastän det var jobbigt så var det skönt med lite svalka. Frustade förbi några hus, de måste börja undra vad jag är för typ som nödvändigtvis alltid ska frusta utanför just deras hus som ligger så avlägset och fint. Jag får ropa till dem någon gång, att de har den bästa grusvägen och att det är därför jag hänger runt där. Jobbigt var det men tycker att jag fixade det rätt bra. Njöt av känslan efteråt när jag joggade hemåt och tog ett dopp på vägen. Det blev fredag och det blev återigen en morgonjogg.
Precis när jag skulle sätta av kom Nils ut genom dörren och skulle också ta en tur så vi gjorde sällskap.
Innan dagens andra pass blev det klädbeställning på Vamlingbolaget (jag är beroende av deras plysch som myskläder).
Och bad i hamnen. Här är det jag som hoppar. Som ni ser håller jag för näsan på ett mesigt vis, kommer aldrig sluta med det.
Uma gjorde sitt första hopp någonsin.
Sen blev det födelsedagsfix för syrran fyllde år.
Tårta!
Här sticker jag in en bild på Olle i sina ”stjärtbyxor”. Har inget med löpning alls att göra men värda att se, tycker jag.
Jaja, efter att tårtan smält någorlunda gav jag mig av på ett distanspass.
Det var sen eftermiddag och varmt. Stötte på två bekanta längs havet, det har aldrig hänt mig förr här nere, måste vara något slags rekord för ensamvargen.
Och så bad som efterrätt.
På lördagen gick jag upp för alla andra men idag blev det ingen morgonjogg utan istället rörlighet och styrka. Klockan var sju på morgonen så jag tänkte det skulle vara skönt att ligga i solen.
Men det var redan ruskigt varmt så det var bara att flytta till skuggan.
Jag kör min rörlighet varje dag och har även försökt hålla i styrketräningen även om den blev lite lidande i Köpenhamn. Idag var i alla fall planen någon form av tröskelpass men det var verkligen för varmt på dagen, så jag beslutade mig för att springa efter middagen istället. Men det var något med mig idag, kände mig helt trött och nere och kanske borde jag egentligen vilat helt. Trots det så masade jag mig ut vid halv nio medan barnen spelade fotboll. Idag hade jag Nils med mig.
Upplägget var uppjogg och sedan 1×3 km + 2×2 km + 2×1 km. Men näää. Mitt i första blocket var jag tvungen att stanna, redo att bryta. Grinade till och med en skvätt! Jorå, det gjorde jag. Kände mig så vek och trött på allt. Trots detta hann jag få upp kameran så här ser ni Nils när han säger att jag kanske borde jogga lite lugnt istället.
Men efter några sekunders frustration så fortsatte vi. Fast hjärnan var inte med mig alls, hela tiden tänkte jag att jag bryter efter nästa. Jag hängde dock med ända till enkilometersintervallerna och vi höll bra fart hela vägen. Det var helt enkelt hjärnan som inte tyckte det var kul och jag kände igen känslan som jag brottats med under våren och ju äntligen blivit av med! Tror att den krassa sömnen i Köpenhamn och så värmen ovanpå det blev lite för mycket i kombination med många mil. Och att torsdagens hårda pass hamnade lite för nära dagens. Så det kändes klokt, om än nesligt, att låta Nils springa vidare själv på de sista två. Själv joggade jag ner i skymningen.
Här står jag och är rätt besviken på mig själv, man gillar ju inte att inte fullfölja helt. Dock nöjd med att veta när jag ska bromsa.
Natten till idag, söndag, hade vi världens åskväder nere på södra Gotland. Det blixtrade och mullrade och återigen blev det skruttig sömn i och med att det lät som att åskan skulle slå ner i huset alternativt mitt huvud. Hade egentligen tänkt springa långpass runt sex på morgonen för att slippa hettan. Men då åskade det ännu och jag kände mig halvsugen på att springa runt Hoburgen i åskväder, dessutom tänkte jag att temperaturen nog förmodligen ändå skulle vara lägre idag, så jag somnade om ett par timmar. Sen åt jag frukost, tog det lugnt och bytte om till långpass framåt tiotiden. Laddade flaskorna med energidryck.
Var lite orolig att solen skulle dyka upp men än så länge var det skönt disigt.
Var lite kluven inför passet då det inte var så många timmar sedan det tunga tröskelpasset, men jag visste att det skulle bli varmare framåt eftermiddagen så jag ville inte vänta. Dessutom hade jag världens träningsvärk i skinkorna efter att ha kört Borsovhopp på lördagens styrkepass. Rörde mig förmodligen som en 90-åring där i början. Men åh, det var ändå en befrielse att slippa gassande sol, fast luften var i för sig otroligt fuktig så jag blev ändå rätt klibbig från start. Min tanke var att kuta 30 km men jag ändrade mig och tog den lite längre rundan nu när vädret ändå var ok. Sprang förbi en man som hejade och vi enades om att åskan och regnet hade gjort gott. Den här långa rundan jag kör här är rätt lurig. Första 17 kilometrarna är på väldigt varierande underlag så det gäller att fokusera och parera och stundtals är det svårt att hålla bra tempo. När man sedan är framme vid Sundre så kommer man äntligen ut på hederlig asfalt men nu följer å andra sidan fem kilometer som sluttar uppåt. Man tänker inte på det först men efter en stund undrar jag alltid varför jag är så trött och inser då att jag faktiskt sprungit i motlut en bra bit. Väl uppe på Hoburgen får man lite nedförsbacke och sen blir det några kilometers raksträcka innan man återigen får lite motlut, om än svagare än på ditvägen. Sista sex kilometrarna är platta och känns lätta. Eller nja, så lätt kändes det faktiskt inte idag. Skulle klassa passet som ganska tungt även om tempot var godkänt. Återigen, det var huvudet som ville annat. Typ ligga på en strand. Stannade klockan på 35 km och efter lunchen så var det dags att lyssna på huvudet och lägga sig just på stranden med fötterna i vädret (Bildinfo: nageln på vänster stortå är det nu ännu mindre kvar av, kommer eventuellt rycka loss den någon dag då jag är på humör).
Veckan summeras till 16 mil. Nu väntar två sista semesterveckor som jag ska vara rädd om. Nu gäller det att träna klokt och lagom mycket och allt det där låter ju så lätt men är faktiskt ganska svårt. I alla fall om man heter Tove Langseth. Vi får se hur det går. Fortsättning följer!
Hej hej (uttalas på danskt vis dvs haj haj).
Jorå. Jag blev frisk till slut. Men det var en jäkla segdragen grej jag fick med halsont och ett himla hostande. Ovanpå detta en envis huvudvärk som vägrade ge med sig. De tre dagarna jag vilade helt kändes (som vanligt) som en evighet. Och för varje dag kom mitt planerade millopp närmare…
Och passade på att dra till Visby i regnkläder.
Där åt vi som vanligt crêpes på det 
Sen kollade vi på lite gammalt visbybråte. Jag gillar när det växer grönt på gamla byggnader, då blir det väldigt fint. Kolla bara:
Vi spatserade runt där i stan. Fast det var lite segt för jag kände mig rätt hängig. Men när man har barn så kan man liksom aldrig vara 100% sjuk så det var bara att knata på och vara positiv. Här var det en fin vägg:
En bra grej är för övrigt caféer där barnen kan hänga och slänga medan man själv dricker sitt kaffe i, förhoppningsvis, lugn och ro.
När vi kom hem så hade min mamma köpt en växt som heter Rosengeranium som säga vara hälsobringande. Det är sånt man gillar att ha runt sig när man är skruttig. Jag stod väldigt nära den och bad den att bjussa på lite hälsa.
Jo! Jag köpte två grejer i Visby.
Jag älskar de här små tefaten som förutom att vara väldigt snygga smälter ljuvligt i munnen. Synd att de ska vara så svåra att få tag på. Jag köpte 20 stycken (ville egentligen köpa hundra men vågade inte). Jag sa till barnen att de självklart skulle få smaka. Det fick de inte. Jag åt upp allihop på några minuter.
Jag är inte så mycket för såna här masker och jox men jag tyckte burken var så snygg så jag får väl testa att kleta på det någon gång.
Men nää. Det gick inte. Den är säkert jättebra men jag hade inte biografi-viljan inom mig. Det får bli en annan gång. På kvällen skulle i alla fall Olle ut och springa och jag tänkte att jag skulle testa att jogga lätt. Torsdagens lopp närmade sig ju med stormsteg så jag ville prova på hur några lätta kilometer kändes. Vi gav oss av.
Det var inget fel på vädret och naturen men de lätta kilometrarna kändes inte så lätta.
Kroppen var långt ifrån loppsugen. Halsontet var självklart borta vid det här laget, annars hade jag aldrig gett mig ut (tack till Pekka som verkligen fått mig att inse när man inte bör träna). När jag sprang hade jag ingen huvudvärk men ändå en svag och halvsvajig känsla i kroppen.
Men än hade jag inte gett upp tankarna om loppet.
Jag tog det väldigt lugnt och tyckte det var aningen bättre än gårdagen, kanske på väg att bli frisk. Vid lunch gav jag mig ut igen, skam den som ger sig!
Nu var tanken att testa några kilometer i högra fart för att se hur det kändes.
Och mitt i det fina låg plötsligt en död liten kanin på vägen. Aj. Stackars plutt.
Det är vid såna tillfällen man får vara glad över att man själv bara är lite småkrasslig. Sen fortsatte det fina.
Det blev en bra dagsdos där på onsdagen men tankarna på loppet la jag ner helt och hållet nu. Det kändes för riskabelt att springa ett lopp i hög fart då man inte ens hunnit ha en enda dag med riktigt bra och ”vanlig” känsla i kroppen. Det är stor skillnad på att springa lätt distans och snabbdistans.
Jaha, som ni ser så har jag nu tappat halva nageln. Det är inte alls snyggt och jag borde väl rycka loss hela skiten men just att slita loss naglar är inte riktigt min grej. Jag lovar att hålla er uppdaterade om utvecklingen. I alla fall. Efter onsdagens löpning åkte vi och badade i Burgsvik. Inte jag för det kändes som att utmana sjukdomsödet. Men barnen fräste på i vattnet.
Det finns ett gammalt hopptorn där som ser rätt gammaldags ut, eller ”vintage” kanske man ska säga?
Det avskräckte dock inte Febe som tillsammans med Olle är modigast i hela familjen när det kommer till vatten. Hon är min idol på detta område!
Sen hängde vi lite på Guldkaggen.
Jag och Ruben drack alkoholfria mojitos
Jag satt där som en annan stekig spännbult – det var dock väldigt varmt vill jag inflika! Jag ser verkligen inte sympatisk ut här, jag vet. Men det är inte därför jag lägger upp denna bild utan det är för att den förevigar sekunden innan Olle slår ihjäl en fluga på sitt ben, ja ni ser den svarta lilla pricken? Såna bilder gillar jag; när man tagit en bild och först efteråt upptäcker något som man inte såg när den togs.
På kvällen var jag dock inte alls lika morsk som på bilden. Då var den anskrämliga huvudvärken tillbaka. Hela den här sjukan var just så, att man i någon minut trodde att man ändå var helt ok, för att i nästa gå och lägga sig med dunkande huvud.
Det blev strandhäng och fredsmärkeverkstad.
Eftersom jag inte skulle springa loppet så kunde jag lika gärna klämma ett till pass runt lunch. Ingen fart nu heller utan bara distans.
Och nu minsann! Mot slutet av passet började jag så smått känna mig som vanligt. När jag stannade klockan och summerade dagen till 25 km så funderade jag ett tag på om jag ändå skulle springa på kvällen. Loppet startade inte förrän halv åtta på kvällen men lite nesligt att ha 25 km i benen redan vid start? Styrketränade lite.
Och hepp, så var huvudvärken tillbaka. Trots detta så hade jag världens ångest på vägen till loppet. Övriga familjen skulle nämligen kuta, så jag satt där i bilen och klurade på hur det skulle vara att springa i jeansshorts och huvudvärk. Gud vad jag ältade! Ska jag, ska jag inte? Ska jag, ska jag inte? I vanliga fall hade det varit självklart för mig att inte springa men just det här loppet gillar jag, och så vann jag det förra året vilket gjorde mig lite extra sugen. Men att riskera något allvarligt för att millopps skull, som jag inte ens tränat för, nä där går ändå gränsen för dumheter. Vi åt varsin hamburgare när vi kom fram.
Och hämtade nummerlapparna till Febe, Uma, Ida och Ruben som skulle springa barnloppen. Kolla Idas klädsel, helt klart överlägsen. Särskilt med de röda solbrillorna till. Där har man att lära!
Observera gärna att Ruben fått låna mina Adios. Han var oerhört nöjd med detta. Nils och Olle skulle också kuta!
Uma var först ut. Jösses så hon kämpade. Kan helt ärligt varit topp tio det gölligaste jag sett, Olle och jag höll på att skratta oss fördärvade. Här ger hon järnet innan mållinjen.
Sen var det dags för resten av barngänget.
Febe satte en jäkla fart och tog ledningen på direkten. Jag trodde aldrig hon skulle orka hålla det tempot hela vägen. Här ser ni henne älga fram, på väg att varva en stackare i gult.
Killen bakom låg dock och lurade i vassen och slog henne på mållinjen, trots att hon inte tappade fart. Så hon blev alltså 2:a i loppet men bästa tjej! Bravo! Ruben var också otroligt stark och kom in på en femteplats! Vet dock inte varför han ser så moloken ut här.
Och sen var det då dags för milloppet och jag höll på att börja grina över att jag inte skulle springa. Helt perfekt väder, helt perfekt publik. Och hade det inte varit för sjukan så hade jag nog känt mig i helt ok form. De satte av medan vi hejade på. Nils mål var att komma under 39 minuter. Och jajamen, det fixade han!
Jag höll på att skrämma slag på några damer när jag skrek JAAAAA! när han korsade mållinjen. Han fick sluttiden 38:51! Olle var också duktig. Han har ju knappt tränat något alls och bestämde sig samma dag för att springa. Han sprang på drygt 47 minuter. Heja!
Ja det var ju en kul kväll men jag höll ändå på att bli galen av att titta på. Kommer nog aldrig någonsin följa med igen om jag inte springer själv, sån är jag. Bästa dam vann på drygt 41 minuter… Ältade non stop hela vägen hem som en annan galning. Borde jag sprungit och hit och dit. Hade dock världens huvudvärk när jag kom hem och rosslig hals så jag vet ju att det var rätt beslut.
Jag fick ge mig av själv eftersom Nils bara satt och gottade sig med sin sub39-tid. Extra lång uppjogg för att verkligen känna att jag var frisk och sen sprang jag in här:
Och satte igång med tröskelpasset. Trots att det var jobbigt njöt jag av att kunna ta i! Det är enda fördelen med att ha varit sjuk, att man får ny pepp till ångestpassen. Kort vila och på det igen!
När det hela var avklarat la jag mig som vanligt ner på marken. Det kanske inte syns här men ni ska veta att min blå hårfärg nu liksom gått och blivit grön. Det ser rätt märkligt ut faktiskt, lite som att jag legat för länge i gammalt diskvatten. Dock bra att det matchade springlinnet, alltid något!
Jo, när jag låg där och pustade och glodde på trädtopparna så insåg jag att det är en rätt unik känsla ändå.
Ja alltså den underbara känslan efter att man tagit ut sig totalt. Den går liksom inte att få på annat vis. Tur är väl det för annars hade man nog inte orkat traggla på med de svinjobbiga passen. Efter detta filosoferande på hög nivå sprang jag ner till havet.
Låt det aldrig bli höst!
Uppfylld av att vara frisk fortsatte jag med diverse hopp i trädgården.
Och rev av ett gäng chin-ups!
Efter middagen drog vi ut i sommarkvällen för att se på en 
Det finns nämligen en del att välja på.
Sen var det i alla fall dags för trolleriet!
Åh! Föreställningen var så bra! Fin dekor och scenografi! Känslan var maximal.
Och kvällen var galet vacker. Här står jag efteråt och ser präktig ut i en slags spetskjol och funderar på om jag ska sadla om till trollkarl.
Vi var tvungna att avsluta kvällen med en efterrättscrêpe.
Ljuset var som att det kom från en annan planet. Eller nja, åtminstone från Grekland eller något.
Här har ni min crêpe! Innan den försvann ner i tarmsystemet.
Somnade rätt sent och sov otroligt dåligt. Det måste vara värmen som stör min sömn. Hade ställt klockan på 06.00 på lördagsmorgonen för det var dags för långpass. Trött smög jag upp och åt lite frukost. Strax innan halv åtta gav jag mig av. Vätskebälte på!
Ojoj, redan varmt fastän det var så tidigt. Tog min långa tur längs vattnet bort till Hoburgen. Här sprang mina fötter:
När klockan visade på 22 km var jag framme vid Hoburgen. Var tvungen att stanna en kortis och dricka. Inte en endaste bil mötte jag på hela vägen och bara en endaste homo sapiens.
Fortsatte vägen fram och höll på att spricka av 1) värmeslag och 2) av att det var så himlans vackert.
Insåg dock att jag borde tagit mina handflaskor också, hade för lite dricka med mig och det var mer än en mil kvar. Det fick bli ett till litet stopp även om det tar emot att stanna mitt i ett långpass. Men läget var bada eller dö. Då valde jag att bada. Här är jag efteråt. Även om det inte syns så kände jag mig som en ny människa.
Sen harvade jag vidare i hettan och jag insågs att doppet gjort gott för nu pinnade benen på och det gick snabbare än tidigare. Trots detta var det en kamp de sista kilometrarna. Jag var så törstig och varm och det enda jag kunde tänka på var havet. Till sist stannade jag klockan på 36 km. Då var jag precis framme vid stranden där hela familjen höll hus.
Låg i vattnet som en annan säl och fick livet åter.
Efter lunchen åkte vi till Hamra och drejade.
Och sen badade vi igen.
Det var en sagolik eftermiddag.
Innan middagen skulle Olle springa en tur. Jag tänkte det kunde passa med en återhämtningsjogg så jag hängde med.
Olle ville dock ta en lite längre tur men det var inte jag så sugen på efter mitt långpass så vi skildes åt.
Vid stranden hittade jag istället Nils som också hade kutat. Vi joggade hem tillsammans sista biten och enades om att det var uppåt väggarna varmt.
Söndag!
Jag hade planer på ett tröskelpass men kände ganska snabbt att det inte var en bra idé då benen var lite trötta efter grådagens långkörare och dessförinnan fredagens tröskelpass. Bättre att ta det säkra före det osäkra så det blev en bra distansrunda istället. Försökte hitta så mycket skugga som möjligt då det var varmt.
Avslutade passet här.
När man ligger såhär i vattnet, ja då känns livet ganska så komplett.
Trots att veckan började med nästan två dagars helvila så lyckades jag ändå komma upp i 13 mil, det är jag nöjd med. Nu hoppas jag få vara frisk och kunna fortsätta enligt plan med träningen. Bäst av allt just nu är ändå att löpningen känns så kul. Förmodligen är det för att jag, förutom att ha förmånen att springa i fantastisk natur, har möjlighet att vila och inte behöver klämma in alla pass mellan allt annat som också ska hinnas med i vardagen. Det gör ganska så stor skillnad för mig mentalt. Och än är semestern inte slut! Hörrni, hoppas ni har det bra. Vi hörs om en vecka!
Här säger jag hej då under vattnet. Hej då.
Herregud. Semestern. Så lägligt den kom. Det var precis vad jag behövde. Ibland fattar man inte innan hur mycket man faktiskt behöver vara ledig, det kan vara svårt att känna när man har fullt upp och kul om dagarna. Men sen när man cyklar där på en smal stig genom skogen och det luktar torrt och barr och en femåring sjunger högt så det ekar mellan träden framför en, det är då den kommer. Den där stora fina känslan av frihet och familj, den som är svår att fånga i vardagen. Och så det där med vardagen. Som jag skrev om i förra inlägget så var min förra sommar ganska inrutad, det blev liksom lika mycket vardag över den som den vanliga vardagen. Den här sommaren har börjat bättre vad gäller den saken, jag har inte planerat träningen lika mycket – men ändå fått till bra träning som istället varit styrd av lust. Sen att man går och blir skruttig när man slappnar av, ja det är ju typiskt. För det blev nämligen jag. Men det var inte förrän mot slutet av veckan. Men vi kommer dit, om ni inte somnar på vägen vill säga. Nu drar vi gång!
Hopp! (Extra jobbigt att hoppa i sand).
När de andra skulle äta lunch, då drog jag på mig springkläderna och gav mig av på ett distanspass. Tog med mig vatten. Det här med att springa när solen står i zenit är kanske inte bästa tiden, men jag har kommit på att det är en bra tid ur familjesynpunkt.
Efter detta fick det bli en Razzle Dazzle-repris eftersom det bara var jag som fått glass dagen innan.
Tisdagen började också på stranden. Barnens sandhål hade blivit jättestora.
Jajamen, framåt lunch var det återigen dags för spring.
Nils hängde med. Vi körde vår långa uppjogg för att bli varma i kläderna (Ha! Hade räckt med en meter!). Framme vid vårt nya ”vanliga ställe” väntade kossorna på oss.
Pustade ut ett par minuter innan vi drog igång med tröskelpasset. Jag har ofta ett behov av att få samla mig en kortis mentalt innan självplågeriet startar. Här står jag och gör just det, samlar ihop mig mentalt.
Och sen var vi igång! Såhär ser det ut där vi nöter fram.
En minuts vila = ett svettigt självporträtt.
Under den där korta vilan försökte Nils hitta lite skugga. Det var dömt att misslyckas.
Jaja, vi fräste på hit och dit och det kändes riktigt bra. Kul! Just att ha sällskap på dessa pass är fantastiskt. Efteråt la jag mig ner och blev ett med jorden.
Ja tills det kom en bil och jag fick maka på mig och bli en vanlig människa i akrylmaterial igen. Efter detta joggade vi ner till stenstranden.
Minns hur jag förra sommaren tog ett dopp efter nästan varje löppass. Det var en härlig grej att tänka på medan man harvade på, vetskapen att man snart skulle få bli sval igen.
Sen var det bara att hoppa i sommarskorna (och så tittar vi inte på min vänstra stortånagel, nej).
Jag bor verkligen i mina Birkkenstock under sommaren. Det ska mycket till för att jag ska ta på mig ett par andra skor, ja förutom springskorna då. Vi åkte till Hamra Krog och åt glass (igen).
Efter middagen gav jag mig ut i det andra huset där jag har min chin-upsstång.
Förra sommaren svek den mig fullständigt; en dag när jag som bäst höll på att hänga och slänga i den så ramlade jag, inklusive stången, ner! Det var inte alls skönt. Och ganska läskigt eftersom den hänger precis ovanför en trappa som leder ner till ett stengolv. Det kunde gått riktigt illa, sanna mina ord! Som tur var gjorde det nu inte det (men tänk om) utan jag fick bara lite ont i ett knä. Trots det har jag inte förlåtit den ännu. Men nu stod jag alltså där på nytt, sugen på att hänga lite. Såg dock till att skruva fast den ordentligt innan jag hoppade upp. Sen var jag igång i mitt lilla skrymsle. Känner mig alltid rätt suspekt när jag hänger här inne.
Efter hängandet var jag svettig så jag kunde lika gärna ge mig ut på ett kvällspass när jag ändå var igång. Min syrras lilla Felix var skeptisk till det hela.
Men gissa vem jag fick med mig? Olle! Tyvärr dog kameran där och då så jag har inga fler bilder från denna fina kväll, ja förutom denna romantiska springbild:
Och ser ni, jag har nya skor på mig, nämligen 
Hade på mig mina dödskallebadbraxor som jag är väldigt nöjd med.
Efter strandhänget bytte jag om från bikini till löparkläder och fyllde vattenflaskorna.
Redo!
Jaja, såja, ge dig av nu.
Fint men svettigt var det.
Sen raka vägen ner till stenstranden.
Det var min snälla mamma som varit igång. Jag åt paj och bullar först. Sen lunch. Därefter blev det mer strand. Krokodilen fick hänga med. Och stackars Olle som mådde skruttigt med ont i halsen.
Sen roade jag och Ums oss med att göra styrka i trädgården. Eller… jag vet inte riktigt vad Uma gjorde om jag ska vara ärlig.
Och jaa, vid det laget var man ju svettig (igen) och kunde lika gärna klämma ett till löppass.
Denna kväll. Den var MAGISK.
Sen var det godnatt.
Korna borde vid det här laget ha lärt sig sig att vi dyker upp med jämna mellanrum, men de såg lika förvånade ut som vanligt.
Det var riktigt varmt. PUH.
Inget vatten hade vi med oss heller. Det är sånt där som känns helt onödigt när man ger sig av, sval och fräsch och kaxig, men som man ångrar bittert efteråt när man sitter och pustar på marken.
När vi var klara och sprang hemåt så mötte vi en bil på vägen. Den svängde så snällt åt sidan och stannade så att vi skulle kunna passera. Trodde vi. Men när vi sprang förbi så viftade och pekade de till oss inne i bilen och precis framför bilen låg en stor huggorm och s l i n g r a d e sig på vägen, bara någon meter från oss! Tur att jag inte satt mig på den där innan. Dopp efter detta? Ja tack, det tar vi.
Fredagen började med den första morgonjoggen på semestern.
Svalt och tyst och somrigt.
Vid havet hade en husbil parkerat sig på första parkett.
Själv njöt jag av vägarna.
Och vidderna.
Och här kommer nu en bild som inte har med något att göra men som jag tycker är fin. Själv kan jag ju inte hålla en endaste blomma eller växt levande så sånt här tycker jag är extra fint just därför. När det plötsligt växer och frodas i urnor och hinkar. Det är tack vare min mamma.
Vid lunchen var det dags att springa igen.
Och sen var jag nära att skicka ett mms till naprapat-Johan så han kunde se hur duktig jag är, kolla bara:
På kvällen skulle vi ut och äta på Grå Gåsen i Burgsvik. På vägen dit svängde vi förbi nyöppnade 
Det såg väldans mysigt ut.
Om man kände sig lössläppt och avslappnad (inte jag) kunde man ligga i såna här fina kuddar och jäsa.
Deras grej är annars olika former av potatis, och att man kan välja mellan hundra sorters öl.
Detta måste ju testas innan sommaren är över. Men på fredagskvällen blev det Grå Gåsen.
På lördagen vaknade jag och hade ont i halsen. Buhuuuu. Olle hade smittat mig, inte så oväntat. Så irriterande! Jag tycker alltid att sjukdom tenderar att dyka upp precis när man har lite flyt i träningen och tycker saker och ting går åt rätt håll. Varför just nu? Varför just jag? Tittade tillbaka i min träningsdagbok och insåg att jag senast var sjuk i slutet av februari dvs drygt fyra månader sen. Jag brukar ha ca tre förkylningar per år så det var väl dags nu igen. Men vad göra åt saken mer än att vila och påminna sig om att en förkylning är en petitess i det stora hela. Jag mådde dock tillräckligt bra för att trampa ner till stranden en stund och börja på en ny bok.
Och tillräckligt bra för att baka en tigerkaka som jag sedan åt tillsammans med syrrans paj.
Och tillräckligt bra för att köpa en fårskinnsväst. Obs! Jag har shorts på mig även om man kan misstänka motsatsen.
Och tillräckligt bra för att färja håret blått!
Min syrra tyckta jag såg ut som ett skogsväsen. Det var snällt sagt. Jag gick och klurade hela dagen vem det var jag kände mig som och precis när jag skulle somna kom jag på det: 
Hej.
rocknrollrunning.se 