Jag befinner mig i en sjukhussäng i rörelse, på väg upp från operationen i en hiss. Nu är det gjort. Operationen är avklarad. Sängen körs in i en uppvakningssal där två män redan ligger. En sköterska kommer fram till mig, jag får vatten att dricka. Jag reser på huvudet och tittar ner på mina ben. De är lika långa. Tittar igen. Jodå. Knäskålarna är i samma höjd.

Det är den 25 januari och jag har precis fått en höftprotes på höger sida. När jag ligger där på uppvaket bestämmer jag mig för att starta upp rocknrollrunning igen. Det är nio år sedan jag skrev här sist men nu börjar ett nytt kapitel i mitt liv: resan mot att kunna springa igen. Det jag trodde var en omöjlighet har visat sig kanske vara en möjlighet.

Jag tänker att jag vill dokumentera allt, för min egen skull. Kanske vill någon annan hänga med, kanske inte. Men för att fortsätta framåt tänkte jag börja med att backa.

2015 och höftstrejken.

Det är sommaren 2015 och jag befinner mig på vårt landställe på Gotland. Det är en tidig vacker morgon, bara jag är vaken. Jag ska ge mig av på ett intervallpass. Så fort jag tar det första löpsteget viker sig höger ben under mig. Som att alla musker bara försvunnit. Jag har under en tid brottats med en trött känsla i benet, jag har inte kunnat lyfta höften och ta ut steget ordentligt men har avfärdat det med att jag ligger på en hög träningsmängd. Men då, när benet bara vek sig, förstod jag att det var något annat. Följande nätter har jag svårt att sova, en molande värk i höften håller mig vaken. Och jag gör som man gör i såna lägen, börjar googla. Och ganska snabbt anade jag vad det kunde vara.

Ett hopp till 1975.

Jag hoppar tillbaka ännu längre bak i tiden. Jag föddes 1975 med luxation i höften, men det upptäcktes inte förrän jag var ett år gammal. Mina föräldrar var hos barnläkaren med mig upprepade gånger då de misstänkte att det var något som inte stämde men tyvärr var det omöjligt att få någon att lyssna. Till sist fick vi remiss till en ortoped. Han konstaterade direkt att jag hade luxation i höften och därefter gipsades jag i spagat ett halvår. Låren var utåt, vaderna hängde neråt. Min pappa byggde en specialvagn till mig och det sägs att jag blev en hejare på att ta mig fram på armarna. Varje månad behövde jag sövas och gipsas om i och med att jag växte.

Många, många år därefter upplevde jag aldrig upplevt några större problem med min höft. Förutom att långa promenader och längdskidåkning gjorde mig trött i ryggen som ung, men sånt var ju ändå inget man gillade då. Basket däremot, det älskade jag. jag spelade från det att jag var tio år till första året i gymnasiet. Då tvingades jag lägga ner basketen men det var faktiskt inte pga höften utan pga av ett sönderslitet vänsterknä. Jag opererade menisken två gånger men sista gången sa läkaren att han aldrig sett ett sånt söndertrasat knä på en ung människa, och att det bara var att lägga ner.

2015 och ett svårt besked.

I och med att de upptäckte min luxation så sent så utvecklades min höft inte som den skulle. Ledskålen blev för grund vilket gjorde att trycket på höftleden ökade. Inget som bekymrade mig som ung, men alla åren ledde upp till den där sommaren 2015.

När jag kom hem från Gotland sommaren 2015 fick jag remiss för röntgen. Jag fick träffa en ortoped på Sophiahemmet i slutet av september som bekräftade det som mitt frenetiska googlande också konstaterat: artros. Artros som 70-åringar brukar få. Det syntes tydligt på röntgen att det knappt fanns något brosk kvar i min höftled. Det första jag frågade var om jag kunde fortsätta springa (att det knappt gick att ta ett lösteg vid det laget ignorerade jag helt). Han sa: ”Om du slutar med löpningen kan det hända att du aldrig behöver operera höften.” Det fanns inte på kartan för mig så jag frågade: ”Men om jag opererar mig nu, kan jag springa då igen?”. Svaret var nej. Man springer inte med en höftprotes. Och för övrigt var jag för ung för att operera mig. (Jag var 40 men i dessa sammanhang är man en riktig ungdom!) Jag fick förklarat för mig att en ny höftled har en begränsad livslängd och för varje gång du byter den blir resultatet sämre. Max två operationer i livet är att rekommendera. Och kanske räcker proteserna, om man har tur, i 15 år vardera. Så det var ju bara att räkna.

Läkaren var tydlig: du bör inte ta ett enda löpsteg till. Jag frågade givetvis om all min löpning de fyra senaste åren lett fram till detta. Då sa han, och det här har tröstat mig många gånger sedan dess, att det här hade hänt vare sig jag hade sprungit mycket eller inte. Kanske att artrosen kom ett par år tidigare pga av all min löpträning, men det hade inte gått att undvika även om jag inte hade maratontränat. Mitt i eländet var det skönt att höra.

Jag går ut från Sophiahemmet och jag minns hur allt brister för mig när jag står vid parkeringen på Valhallavägen. Det var som att jag förlorade mig själv där och då.

Men efter ett antal tårar tar man sig samman. Och här började en upptäcksfärd för mig. Inte bara en upptäcksfärd för att hitta vad jag skulle kunna göra istället för att springa 15-20 mil i veckan, utan också en upptäcksfärd i vem jag var utan löpningen.