Efter beskedet att det var slut på allt som hette löpning så harvade jag på med crosstrainer i garaget. I efterhand tror jag att den perioden var någon slags tid av motvilligt accepterande. Men sen så började sakta en nyfikenhet växa fram och jag testade bikramyoga. Jag blev helt fast. Bikramyoga var så annorlunda mot allt jag tidigare gjort. Det var fortfarande riktigt jobbigt men det fanns ytterligare en dimension, att vara mycket närmare sina tankar. Minns hur jag under ett pass plötsligt började storgråta. Det var sånt som kunde hända och jag gillade det.

Men störst av allt som jag gör hösten 2015 är att jag köper en landsvägscykel. Jag hade vid det laget redan en mountainbike som jag halvhjärtat använt som komplement till löpningen under våren. Men det här var något annat. Nu blev det en form av satsning från min sida. Lite som att jag frågade chans på cyklingen.

Men det var verkligen inte kärlek vid första ögonkastet. Jag kände inte alls att jag hade en naturlig fallenhet för cykling. Det var många som trodde att jag med min kondition skulle bli helt grym på cykeln. Tyvärr gjorde jag dem besvikna för riktigt så blev det inte. Men det var ingen idé att älta hur mycket mer jag älskade löpningen, det var bara att trampa på. Och med tiden så blev benen starkare, och jag hittade till sist en liten cyklist i mig.

Men viktigast av allt var att jag lärde känna en massa andra cyklister som invigde mig i cyklingens magiska värld. För den blev magisk. Hela den sociala biten av cyklingen var nytt för mig. Som löpare sprang jag ju alltid ensam. Jag fick lära mig vad cykling var genom andra, och fick träna med människor som var tusen gånger bättre cyklister än jag.

Cykling är dessutom krävande i form av prylar och tid, och jag hade nog aldrig haft tålamodet att ta mig an allt det, om jag inte hamnat där jag hamnade och tvingades till det.

Så man kan säga att tack vare min skithöft lärde jag känna en stor, ny värld.

Därefter har jag fått uppleva fantastiska saker på cykeln. Som att ta mig uppför en lång stigning i bergen på Mallorca. I varannan serpentin hittar du skuggan, i varannan gassar solen.

Det luktar från cypressträden och det gnisslar från syrsorna. På toppen tar du en paus och köper en isglass. Kanske köper du två. Och sen drar du upp tröjan, för det kommer bli kyligt när du åker nerför. Vinden, den slingrande vägen och det osannolika landskapet, jag hade aldrig velat dö utan att ha fått uppleva det. Men varje gång jag kör nerför tänker jag på barnen, för det är tyvärr också lätt att dö om man inte är försiktig.

2016 går jag med i en cykelklubb, CK Valhall. Tänker att det blir kul att ha mål att jobba mot. I juni är jag med i en cykeltävling ute på Arlanda.

Dagarna går och svullnaden lägger sig inte. Tvärtom. Höften blir mer och mer svullen. När jag ligger ner känns det som att jag har en vattenfylld ballong innanför huden. Efter att ha väntat på att svullnaden ska lägga sig av sig själv, men den bara ökar, tvingas läkaren tömma den för att blodansamlingen inte skada vävnader. Jag är tillbaka på cykeln redan dagen efter kraschen men bestämmer mig efter den här incidenten för att inte tävla mer på cykeln. Känner så starkt att jag måste vara rädd om det jag har, som fortfarande är helt.

Cyklingen är numera min mittpunkt men åren som följer har jag en nyfikenhet som jag tror att höfteländet väckt inom mig. Jag är mer öppen för saker (när jag sprang fanns det inget annat), så jag testar allt från att börja simma och ta crawl-kurser till att börja med längdskidor och till och med investera i ett par rullskidor. Det är för övrigt det sämsta köp jag gjort. Rullskidorna blir en mycket kortvarig historia. Om jag tycker att längdåkningen känns instabil med höften så är det här mycket värre och det slutar med att jag säljer de splitternya rullskidorna till en gubbe från Mora. Han var 80 år men som såg ut som 60.

2018 börjar jag tillsammans med min kompanjon Filip lägga grunden till det som vi ett par år senare lanserar som Closely. Nu börjar en fantastisk tid där jag får enormt mycket energi av att lära mig en massa nytt och jag tror faktiskt att jobbet får mig att komma över saknaden efter löpningen ännu lite mer. Jobbet med Closely innebär en hel del resor till Göteborg så jag köper ett gymkort. Det blir som en gammal kärlek som blommar upp och på vintern är jag varannan dag på gymmet, varannan dag på trainern. Jag har dock svårt att göra en hel del övningar. Dels för att min höft är instabil men också för att leden gör att jag inte kan ta ut rörelser på rätt sätt. Men som med det mesta i livet så hittar man en väg och övningar som funkar.

På somrarna cyklar jag mil efter mil efter mil på Gotland och löpningen känns ganska avlägsen. Nu kan jag konstatera att jag älskar att cykla. Särskilt just här.

Cyklingen är dock en ganska statisk träningsform och på somrarna saknar jag efter några år något att variera träningen med. Closely-Filip har introducerat mig för surfski, eller rättare sagt; han har berättat om hur fantastiskt det är. Surfski är en populär sport i varma länder som Australien, Sydafrika och Nya Zeeland. Filip bor dock inte i Sydafrika utan Göteborg. Men jag blir ändå inspirerad och efter ett par paddlingskurser slår jag 2019 till på en surfskikajak. En surfskikajak är alltså gjord för att surfa i vågor med.

Men jag bor ju i Stockholm och här finns det inga vidare vågor att paddla i. Efter ett par år hänger jag med på en rolig kurs nere i Göteborg en helg. Nu förstår jag vad surfski är. Häftig upplevelse men problemet är att jag alltid varit rädd för vatten. Jag hatar att tumla runt i vågor och inte veta vad som är upp och ner. Iskallt vatten ovanpå det gör det till en skräckupplevelse för mig. Så jag bestämmer jag mig för att paddlingen gärna får vara snabb, men inte behöver vara så våghalsig. Jag bor trots allt i Stockholm!

På somrarna paddlar jag numera varannan dag och cyklar varannan dag. Min pappa har börjat ro så vi tränar ofta tillsammans, framförallt på Gotland. Det är fantastiskt. Ännu en sport jag nog aldrig hade haft tålamod att sätta mig in i om jag fortfarande kunde springa.