Kolhydrattömning och kort tempopass!

Ahh! Att vakna och ha sovit bra. Finns inget bättre när man innan dess upplevt motsatsen. Huvudet inte längre tungt och sinnet lite lättare. Idag var det dags för kolhydrattömning så min frukost såg ut såhär:

Kände mig brittisk! Vad gäller kolhydrattömningen så testade jag en lightversion av detta inför förra årets Berlin Marathon samt Stockholm i år, och tyckte det kändes bra. Tror säkert det hade känts lika bra utan det hela men jag kan gilla att ha lite procedurer såhär innan det är dags. Och jag vet, jag vet! Det råder en massa åsikter om detta och många hävdar att det bara är motionärerna som håller på med sånt här trams nuförtiden. Jag skiter i vilket. Att tro att det bara finns ett recept som passar alla, ja det är som att tro att en jeansmodell skulle passa hela världen. Så. Jag åt min brittiska frukost och var nöjd och glad. Såg att det var kallt ute så jag tog på mig mössa och vantar när jag skulle gå.

De där fårskinnstumvantarna och ullmössan var på gränsen till överkurs, inte ens dagisfröknarna hade så rejält på sig! Men bättre att vara på säkra sidan nu. På förmiddagen tryckte jag i mig lite nötter istället för den sedvanliga bananen. Pecannötter!

Och sen hade jag möten. Det sista mötet innan lunch drog ut på tiden så jag blev försenad ner i omklädningsrummet. Fick byta om i tokfart, bara ren tur att tightsen inte hamnade bakochfram. Hann knäppa en bild medan jag startade igång klockan och drog på mig vantarna.

Med andan i halsen sprang jag ner till vattnet. Insåg att det var sista gången innan maran som jag skulle kuta här.

Älskar de där grejerna innan man ska springa ett lopp, som man håller på! Det sista av det och det sista av det… ja, så håller jag på ända tills det smäller! Men än smäller det inte, några dagar kvar. Efter uppjoggen så körde jag ett kort tempopass bestående av 2×4 km. Benen var glada, tycker jag. Och jag blev glad för plötsligt var det en tjej ropade ”Heja Tove!” när jag sprang längs vattnet. Blev lite paff och hann bara vinka lite menlöst tillbaka. Så jag säger tack nu istället: TACK! Det fick det hela att kännas lite som ett lopp! En minuts vila.

Sen var det bara att springa vidare de sista 4 kilometrarna. Ganska bra att jag hade bråttom i och med att det ändå skulle gå lite fort, men annars hatar jag känslan av att stressa när jag springer. Totalt 12 km. Bra pass där benen sprang på i racetempo. Vinden åt ena hållet kunde jag dock varit utan. Fast vem vet, det kanske blir orkan på söndag. Rent allmänt är jag dålig på att acceptera vädret. Det känns ju så jädra nesligt att vind ska sätta käppar i hjulet! Å anda sidan är det oproffsigt att tänka att det inte spelar någon roll. Bättre att väga in det och inte gå ut för hårt. Vi får se. Håller på att planera loppet i mitt huvud litegrann, ja så mycket jag hinner för än så länge har jag så mycket på jobbet. Får fokusera helt på loppet när jag sätter mig på planet till Berlin på fredag. I alla fall. När jag hade hetsduschat och klätt på mig så fort att jag nästan hade sönder mina brallor, så tog jag hissen upp till jobbet igen. Olle hade handlat en specialbibimpap till mig. Utan ris och med ägg och massa grönsaker istället!

Snälla Olle. Dessa sista dagar har han varit sådär extra snäll mot mig. Killat mig i håret när jag inte kan somna, hämtat mig här och där med bil så jag ska slippa åka tunnelbana, som vanligt släpat väskor åt mig, gått på föräldramöten då jag är folkskygg (läs: förkylningsrädd) och handlat lunch till mig. Vad mer kan man begära? Tur att jag är bra på att sköta glassmaskinen och kan göra glass till honom som tack. Hej då!

Trött huvud – men pigga ben!

Allvarligt. Jag sov så sjukt dåligt i natt. Jag jobbade intensivt framför datorn in i det sista och sen därifrån rätt ner i sängen. Det som händer när jag då äntligen ska sova, är att jag inte gör det. Eller, jag somnar men sen liksom jobbar jag vidare i sömnen, vaknar från och till och kommer på nya grejer… men det är ju värdelöst för det är ju oerhört sällan man löst eller förbättrat något på det viset. Det enda som händer är att man vaknar trött. Dessutom skulle jag iväg med katterna tidigt på morgonen. De skulle nämligen till veterinären för vaccination samt sövas för att ta bort tandsten. Hets, hets men klockan åtta var de inlämnade och jag kunde fortsätta jobba. Nu på riktigt och inte i sömnen. Dock med tungt huvud. På lunchen blev det äntligen lite spring!

Snabbpjuck inklusive skåpnycklar på!

Bort mot Rörstrandsgatan och tunneln…

… och ner till vattnet.

Sprang 6 km i lagom fart. Bra känsla i kroppen, känns som att benen börjar bli laddade! Huvudet var däremot fortfarande trött. Efter detta var jag sugen på lite fart så jag körde 7×250 meter här.

Absolut inte full sprutt men det var skönt att ruscha så smått utan att slita på kroppen. Nedjogg på det så det hela landade på 9 km. Stretchade sen här för att komma in i Berlin-mood.

Imorgon kör jag ett kort tempopass, ett sånt som jag gillar att springa såhär dagarna innan. Men nu, nu blir det böcker och brasa för att komma in i kvällsstämningen och sen förhoppningsvis sova riktigt bra. Sånt som är allra viktigast den här veckan. Och jo, det gick bra med katterna. Såhär såg de ut när vi körde hem.

Dock informerades jag om att vi (jag) bör borsta tänderna på dem. Varje dag! Hallå, jag har haft katter i hela mitt liv men aldrig borstat några tänder på dem! Men jaja, bara att köpa läget och åka och införskaffa två små barntandborstar. Jag som precis började se ljuset i tandborstningstunneln med tre barn… Ajöss!

En lugn mil, människoplågeri och allmän hypokondri.

Vaknade av vågskvalp på klockan men ute var det ingen sommar precis. Bara åtta grader när jag sprang in mot jobbet. Idag tog jag det lugnt, njöt mest av hösten. Såna här morgnar i stan alltså! Helt perfekt.

Men den här hypokondrin! Till och med när jag springer förbi folk som småhostar på gatan får jag panik. Håller andan och rusar förbi i full sprutt. Och blänger argt på dem!

Totalt 10 km. Sen blev det kaffe och The Strokes i duschen.

Värst idag var däremot att jag tvingades ta tunnelbanan en sväng. Vad jobbigt det är när man inte får springa överallt och måste gå ner i underjorden. Eller får och får. Såklart jag får springa men det vore ju dumt att landa på 17 mil samma vecka som det är marathon. Och jag dessutom har ett gnälligt knä.

Höll typ andan hela vägen och stod tryckt mot dörrarna. Dock blev jag som vanligt glad när jag klev av och såg favoritmärket på Östermalmstorg.

Varför utsatte jag mig då för tunnelbanan? Jo, för att ta mig till naprapat-Niklas. Men det var det värt. I väntrummet spanade jag in de här två:

Och sen blev det en sån där hemsk behandling igen men idag var det faktiskt inte fullt lika jobbigt. Det går åt rätt håll. Och dessutom så vet jag ju när jag ligger där, att det är bra. Efter detta hann jag med att gå till Apoteket. Jag lovar, de kunde sålt på mig exakt vad som helst där inne men det blev följande:

Den där Physiomer ska jag skölja näsan med varje kväll. ColdZyme sprayar jag vidare med och förutom att dricka juice med ingefära i kommer jag nu boosta upp med detta rör. Saken är att jag har en liten liten liten vag känsla av förkylning på gång. Jag har nyst ett par gånger så nu gäller det att mobilisera exakt allt som finns att tillgå. Även denna köpte jag hos Niklas. Inget mot förkylning men kan vara skönt att dra på knät innan jag kutar.

Ja som ni hör så är jag i mitt esse just nu vad gäller hypokondri. Det blir ju så när det närmar sig, och ännu mer när jag inte får springa så mycket som jag egentligen vill för då går huvudet igång på annat. Annars två grejer:

1. En bra mask! Vi köpte den i Köpenhamn för 20 spän och jag tycker den är så rolig och kass på samma gång. Här är Uma i den.

2. En tjusig ryggsäck som jag fått! Med insydda reflexer! Proffsigt! Hoppas den sitter som en smäck. Återkommer i ärendet.

Nu ska jag gå och skölja näsan och spraya munnen och massera vaderna och stretcha knät och dricka te och C-vitamin. Och ja, vi hörs!

Ett kort, grått och öde långpass.

Första dagen med långa tights för den här säsongen. Och det var faktiskt riktigt skönt! Jag gillar annars att köra shorts så länge det går men den här veckan tänker jag inte chansa, kommer se till att inte frysa en endaste sekund. Tyckte mig känna några små förkylningssymptom igår men imorse var de borta. Nu håller vi tummarna för att de inte dyker upp igen. I alla fall så stod ett kort långpass på schemat idag, det blir den sista längre springturen innan Berlin. Väldigt grått ute.

Och tomt. Helt fantasilöst sprang jag ut till Djurgården.

Tyckte tyvärr att benen kändes lite tunga, jag tror de känns lite extra tunga pga knät som förmodligen kommer fortsätta bråka in i det sista.

Men benen har några dagar på sig att vakna till liv! Förbi Silja Line-terminalen där det också var tomt och sen vidare hemåt igen.

Totalt 25 km. Sen gick jag in och åt yoghurt med tusentals olika nötter och frön.

Idag kollade jag förresten in startlistan för Berlin Marathon. Det var kul för det är många bra svenskar som ska springa. Och det är ju inte så konstigt i och med att det är det näst största marathonet för svenskar, efter Stockholm. Och det blir dessutom bara populärare och populärare. Ja hörrni, om en vecka sitter jag, förhoppningsvis, nöjd och glad och dricker en öl på något ställe i Berlin. Det känns märkligt att tänka. Nu ska jag börja packa så smått!

Tempo och rehab!

Vaknade av Uma och inte väckarklockan och jag kan inte beskriva lugnet jag kände. Även om jag gärna sovit längre så är det stor skillnad att få vakna av sig själv, när det är ljust, och dessutom med en gosig unge bredvid sig. Som i för sig inte ville gosa så länge utan upp och äta frukost. Så det gjorde vi. Jag pressade juice för kung och fosterland, sista veckan som alla bara måste hålla sig friska. Sen fortsatte jag stöka runt i det fd arbetsrummet. När man väl börjat ta sig an ett rum går det ju omöjligt att sluta. Nu är jag i full färd med att rensa alla skåpen och herregud så mycket prylar det är. Ni ska veta att jag förr sparade alla räkningar, och då menar jag alla, varenda liten sketräkning. Nu spar jag bara de viktiga och dit hör t ex elrälningar. Ganska meningslöst kanske men ingen blir gladare än jag när (ok, jag erkänner genast, detta när händer otroligt sällan) någon vill kolla in vår elförbrukning. Jag tänker att den dagen vi säljer huset ska jag överlämna alla årens elförbrukning till de nya ägarna. För detta bara måste de ju bara vara intresserade av!? Medan jag stökade runt så njöt Ali av morgonsolen. Finns nästan inget jag älskar mer än katter i sol. Jag blir alldeles lugn av det.

Men sen! Sen var det dags för tempopass!

Jag är ju uppvuxen här på Lidingö (men jag lovar, jag bodde en massa år i stan innan jag flyttade tillbaka hit! Vet inte varför men det känns viktigt att tillägga.) och det här vädret är riktigt Lidingöloppsväder för mig. Friskt och höstigt och klart. Hoppas alla ni som ska springa nästa helg får exakt precis det här perfekta vädret. Idag hade jag för övrigt matchat lite, sörrni. Måste omedvetet blivit inspirerad av den där citronen i juicen.

Jösses så sugen jag var på att springa! Ska erkänna att den där vilodagen jag motvilligt tog igår, den gjorde nog gott. Dels fick jag ett lugn i mig. Det har varit många tuffa träningsveckor på sista tiden och jag har helt gått upp i detta. Den där storstädningen jag satte igång var bra, liksom något annat att fokusera på, som just gjorde mig lugn. Men också att benen var lite spralliga och sugna på spring, det var skönt att känna. Hoppas på just den känslan i Berlin! I alla fall så blev det uppvärmning och sen tempo in mot stan. Kom på varför jag ofta gillar att just springa in mot stan. Varje kilometer går så fort när man liksom tar sig någonstans och har riktmärken. I alla fall så var vädret underbart, men lite väl blåsigt för oss som inte kunde gömma oss bland träden i skogen. Kort paus och sen vidare på nästa block. Vände framme vid Lilla Sjötullen och sen tillbaka. Men satan! Magen spökade så jag fick springa in en kortis i skogen. Helt ok på träning men mardrömmen på tävling! I alla fall, sen var det bara att fräsa vidare. Sprang tre block på 6 km vardera. Totalt 22 km. När jag kom hem satt Ali fortfarande i solen, bara på ett annat ställe.

Det går ju inte att låta en så söt liten varelse bara sitta där och vara söt.

Efter jag varit präktig och stretchat åkte vi in till stan för jag behövde köpa ett par rehab-prylar och så vinterskor till Uma. Dags för lite spray spray. Särskilt när jag skulle vara bland massa folk.

Inne på NK så upptäckte jag en grej som kommer sticka i ögonen på löparvärlden. Stella Mc Cartney har gjort ett par långa tights med ett par små shorts ovanpå! Ja, de sitter alltså ihop. Kolla:

Det är allmänt känt i löparvärlden att det är ”fel” att springa runt så. Nu tillhör ju inte jag den (när gör man förresten det?) utan brukar springa runt just precis så ibland. Tyckte i alla fall det var kul att Stella Mc Cartney bara sket i det, ja förmodligen hade hon inte ens koll på det ens men spela roll. Jag hann även med att säga hej till en bloggläsare – oh så glad jag blev av ett hej mitt på stan! Och sen hann vi med att dra till Nero.

Där åt jag en bulle med det här gänget. Obs! Det var premiär för Olles nya glasögon! Jag tycker han är himla stilig i dem. Men själv tyckte han snarare att ”de adderar en dos drama i mitt i övrigt händelselösa ansikte.”

När vi kom hem drog jag fram rehab-prylarna som jag köpt.

Dels såna där vristvikter för att öva upp styrkan i mitt vänsterben. Ser lite mesigt ut men såhär ska jag göra.

Och sen var det alltså den här bubbliga foam-rollern som jag ska rulla runt med.

Det är ju lätt hänt att man ”råkar” att inte göra lika hårt som naprapaten men jag ska göra mitt bästa för att plåga mig, det var bra att den var sådär bubblig. Mitt mål är att inte längre vara Sveriges stelaste människa utan bara Lidingös. Så, nu ska jag rulla vidare och sen ikväll ska jag knäcka den här pavan:

Äkta fransk lemonad! Adieu.

Tar tag i mig själv och garderoben.

Håll i er för nu ska ni få höra: jag har inte tagit ett endaste litet löpsteg idag! Nu måste jag väl få lite applåder ändå? Istället för att springa på morgonen så gick jag raka vägen till en naprapat som Elin tipsat mig om. Nu var just ”tipset”och spelade golf på Öland men han hade i sin tur tipsat mig vidare till en kollega, Niklas, så jag blev väl omhändertagen ändå. Jag har varit hos några olika naprapater tidigare och tycker faktiskt alla har varit bra men den här mottagningen låg på rätt sida stan. Jag tog en promenad genom Humlegården på väg dit. Oh. Så vackert. Och en fin hund kom springandes precis när jag knäppte av kameran, ser ut som det är min!

Jag gick där och mindes när Olle och jag bodde på Gärdet och jag och syrran var föräldralediga båda två, och rullade runt med vagnarna här. Febe kunde bara somna när man på ett vansinnigt vis rullade över de mest ojämna partierna som gick att hitta i gräset. Bäst var det på vintern när det var kallt och knöligt.

Kände mig som en turist med min kamera. Sen var det dags att gå in till naprapaten. Jag gillade trappuppgången.

Och sen låg jag där plötsligt på britsen efter att ha förklarat vem jag var, vad jag gjorde och vad som var på tok. Innan jag hoppade upp förvarnade jag dock Niklas om att han nu skulle få se på världens stelaste människa, ja åtminstone Sveriges. Han började trycka lite på höften och jag hörde honom mumla ”Oj ja, det var längesen…”. ”Vadå längesen?” frågade jag. ”Ja, längesen jag stötte på någon så stel.” Haha, jag visste det! Folk brukar tro jag skämtar om hur stel jag är men nu fick jag det svart på vitt. Ångrar att jag inte bad honom skriva ett bevis eller kvitto åt mig på detta, jag kanske kunde använt det som något slags handikapp när jag springer lopp? Han kunde dessutom konstatera att jag är sned, det syntes både på knäskålarna och fotknölarna – detta har jag dock vetat om innan. Även att mitt vänstra ben är svagare än mitt högra påpekade han (även detta har jag fått höra förut) och det leder till att knäskålen liksom lutar mer inåt på det benet. Sen följde en halvtimmes (men det kändes som ett halvår) fruktansvärd massage och sen på slutet lite knäck så att jag blev rak igen. Herregud. Sicken pärs. Men bra! Efteråt alltså. Jag, som är Sveriges stelaste människa, klassar helt ärligt denna form av behandling i nivå med att föda barn, fast då håller man oftast på tusen gånger längre. Jag fick även några bra övningar att köra hemma för att på sikt stärka upp mitt vänsterben. En gång till ska jag dit innan Berlin, eventuellt även en tredje men i så fall blir det bara en lite mjukare omgång. Sen var klockan nio och dagen satte igång.

Inte ens hem sprang jag även om jag var så sugen. Jag håller mig till imorgon. Men jösses vilken energi jag hade till övers när det inte blev spring. När jag kom hem tog jag tag i rummet som gud glömde. Det är vårt arbetsrum, bara att vi aldrig sitter just där och jobbar utan det fungerar mest som ett skrotupplag. Skrivbordet är inget skrivbord längre utan högar av papper, löparklockor, skruvar som ingen vet vart de hör, löpardagböcker, kvitton etc osv. Dessutom har vi alldeles för lite krokar till jackor vilket leder till att kläder slängs till höger och vänster. Men nu! Tjong! Jag tömde skrivbordet, bar ut det till garaget. Skruvade ihop en garderobsställning och satte upp en lampslinga.

Jag sorterade in mina springskor i de där små lådorna. Ali var för övrigt intresserad av dessa.

Jag inser nu att den här ställningen kommer bli min löparställning. Kanske att barnen kan få en galge var men det lär inte bli så många över när jag hängt upp alla mina löparjackor och prylar. Hur som helst, mycket får man gjort när man inte kutar. Nu ska jag bara se var jag ska göra av alla papper och små skruvar och jox. Imorgon blir det spring och jag hoppas att kroppen kämpar på i åtta dagar till för sen är det SÖNDAGEN DEN 29:E SEPTEMBER! Och efter det ska jag vara ordentlig och göra övningar för vänsterbenet och jag vet inte allt. Jag lovar. Hedersord. Hej.

Morgontröskel.

Ut i mörkret även imorse för att beta av ett litet kvalitetspass. För ikväll är det föräldramöte så då blir det inget spring. Och på lunchen sitter jag i fotostudion. Idag kände jag av både höft och knä när jag gav mig av. Höften har annars blivit bättre medan knät har känts av rätt konstant senaste veckan. I för sig inte så konstigt då jag kört på. Men men, det var inte ett så mastigt pass utan en kortare tröskel så det kändes ändå ok. Jag sprang ner till Kyrkviken.

Medan jag värmde upp tänkte jag på att starten för Berlin Marathon är tidigt på morgonen, kl 08:45. Minns att jag förra året var så nervös över att benen inte skulle ha hunnit vakna, att kroppen skulle kännas seg. Men just det var i alla fall minsta problemet! I och med att jag knappt sov en blund natten innan loppet var jag så att säga helvaken när startskottet gick. Det där adrenalinet brukar ju lösa saken så detta är inget som oroar mig i år. Knät däremot. Så länge det inte känns som att någon sticker in hundra knivar i knät så springer jag och ger det jag kan. Sen att det är sjukt irriterande att inte känna sig fullkomligt ”hel”, det är en annan sak. Men vadsjutton, jag övar mig på att förtränga det och bara fylla skallen med pepp. Hur som helst satte jag av ut mot Hustegaholm. Lukten! Jag dör av lycka när jag känner den! Löven, äpplena, hösten!

Som sagt bara en kortare tröskel, men det var fullt tillräckligt för benen vid den här tiden. Med nedjogg så landade passet på exakt 10 km.

När jag kom hem och stängde dörren bakom mig så kom regnet. Jag duschade, satte mig i bilen och stannade på favoritstället på vägen till studion.

Det var allt spring för idag. Hej.

Tempo i ottan! Och lite distans på det.

Ok… Det var lite mörkt när jag klev ut genom dörren. Inte en kotte i sikte.

Senaste tiden har jag försökt undvika att lägga mina kvalitetspass såhär i ottan, men den här veckan är det så det får bli. Började med uppvärmning och efter en stund började det ljusna så smått.

Och jag var faktiskt inte helt ensam, det var några fler ute och sprang. Man märker att Lidingöloppet närmar sig! När kroppen kändes så vaken den kunde bli så var det dags för tempopass. Tänkte att jag får väl aldrig någon fart på benen vid den här tiden, dessutom med ett gnällande knä i sällskap. Men jorå. Det gick! Inte lika fort som när jag springer senare på dagen men jag fick nog ut det jag skulle av passet hur som helst. Sprang 5 km, en minuts vila och sen 5 km till. Kändes så skönt att kuta runt på Lidingö istället för in mot stan.

Totalt 13,5 km.

För övrigt säsongspremiär för jacka idag, inte för att det var så kallt utan för att jag var sugen på att vara en röd leopard. Sen åkte jag till fotograferingen i Hammarbyhamnen och hade kul. När det var dags att bege sig hemåt bytte jag om.

Troligtvis det sista dubbelpasset jag kör innan Berlin. Snyft. Det tar faktiskt emot att dra ner på springet, jag mår inte bra av det. Börjar bara noja och må dåligt och gudvetallt, men jag vet ju att jag måste minska antalet mil för att kunna prestera vettigt. Jahapp. Sen lämnade jag Hammarbyhamnen bakom mig.

Sprang förbi mina föräldrars fina glaskontor och där nere längs vattnet brukar jag springa på söndagarna!

På Götgatan höll jag på att bli galen av alla fotisar och cyklister. Släpp fram mig!

Men som tur var hade jag ju inte så bråttom. Dagens tempo var ju avklarat och det här var bara lite kravlös distans. Dessutom med en ovanligt tung ryggsäck på ryggen.

Totalt 13,5 km. Och kolla vad Ruben och Olle hade gjort när jag kom hem. Äntligen!

Ajöss.

Upp och ner med solen.

Sprang hemifrån precis då solen gick upp. Tog det lugnt efter gårdagens tempo.

Lyssnade på en spellista från i vintras och slungades på ett nästan kusligt vis tillbaka i tiden. Då var Berlin en evighet bort. Nu är det bara elva dagar kvar. Sen såg jag en död liten fågel. RIP.

Totalt 10 km. Köpte bröd här:

Sen jag började äta nybakat bröd varje dag, så kan jag nästan inte med att köpa ”vanligt” bröd i affären. Det hade såklart varit mer ekonomiskt att baka själv men samtidigt tänker jag att någon måste ju stötta alla stans bagerier. Och den någon råkar vara jag. Efter stretch och dusch så begav jag mig till en fotografering.

Ja, såhär lugnt var det såklart inte men jag älskar den här delen av studion som idag stod orörd. När vi var klara för dagen hade det börjat skymma så smått, och jag tittade för första gången på hela dagen ut genom fönstret: regn. Det avgjorde saken. Jag bytte om!

Det känns ju betydligt trevligare att springa hem i regnet istället för att gå till tunnelbanan utan paraply och därefter trängas med massa blöta människor, som dessutom är förkylda hela bunten.

Med fullproppad ryggsäck sprang jag således hemåt. Från Hammarbyhamnen, sen Götgatan fram, förbi Slussen, längs Skeppsbron och därefter Strandvägen. Förbi Svt och över Gärdet. Värtan var gråare än någonsin i regnet. Förmodligen jag med.

På Lidingöbron hade 1251 cyklister cyklat över bron till Lidingö under dagen. Och när jag vände på huvudet såg jag att 1454 cyklister i sin tur hade cyklat in mot stan. Kan betyda att ca 203 cyklister inte kände för att trampa hemåt i regnet efter jobbet. På något vis tycker jag det ser mycket eländigare ut att cykla i regn än att springa i det. I alla fall, precis när jag kommit över bron tändes gatubelysningen för klockan var 19:02 och nu var det dags att säga ajöss till solen för idag. Inte för att den hade gjort så mycket väsen av sig i regnet. Det påminde mig om att det är dags att sätta på reflexer och grejer på ryggan.

Totalt 13,5 km. Ser ju ut som kolsvart natt men det är bara för att det är blixt på kameran. Hej då!

Regnvansch!

Visste ni att solen går upp klockan 06.18 i Stockholm? Det är 16 minuter senare än förra veckan! Och ner går den kl 19.05. Det är 21 minuter tidigare än förra veckan! Jag visste det inte men såg det på SMHI idag. Och på något vis så märks de där minuterna så tydligt när det är mulet och regnigt ute. Som imorse.

Jag som tjatat om hösten, nu kom den som ett brev på posten. Men upp kom jag fast det var så mörkt och sen iväg mot jobbet, med löpardojorna på fötterna.

Den här veckan är lite lurig för jag håller på med produktionen av ett jätteroligt jobb tre dagar av veckan, vilket betyder att jag måste lägga löpningen innan eller efter jobbet. Lunchpassen går bort helt. Dessutom är det föräldramöten och grejer så det har krävts lite planering och ommöblering för att få till mina sista pass innan Berlin. Det kanske inte är det optimala upplägget men sånt är livet. Detta pusslandet klurade jag på medan jag sprang där i regnet. När jag passerade Husarviken så jag den här lilla sorgliga skon.

Var tvungen att stanna till helt kort och sätta upp den på ett staket. Sen vidare i regnet. Jag gillar regn ändå, äntligen lite drag i luften! Sommarkänslan var som bortblåst i stan.

Totalt 10 km. Höften ok men det här förbannade knät! Som det är nu känner jag mest av det inledningsvis när jag springer och så lägger det sig efter ett tag, eller jag kanske förtränger jag det. Bara hoppas att det funkar likadant när jag springer 42 km i förhoppningsvis ganska bra fart. Sen om jag får skitont i knät efteråt, ja så får det vara i så fall. Bara att härda nu. Dagens andra pass blev efter jobbet. Lyxigt nog slapp jag ryggsäcken för den åkte bil med Olle. Och det var bra för det var tempopass på schemat.

Först 4 km uppjogg bort till Gärdet.

Där nollställde jag klockan och satte igång med passet 5+5+5 km. Första femman gick riktigt bra, det regnade och var så gott som öde ute på Djurgården. Man känner sig aldrig så duktig som då! Tog en kort paus och nu hade det börjat regna desto mer.

Efter en minut på det igen och jösses, nu vräkte regnet ner! Så mycket att det var svårt att se och jag klafsade fram genom pölarna. Dessutom en irriterande buss som absolut skulle köra ut, fastän den såg mig komma galopperandes, sinkade mig med några små (men viktiga!) sekunder. Men jag höll så gott som den planerade farten ändå. Nästa paus blev här.

Sista femman gick som planerat snabbast och det var riktigt skönt att få till detta pass då lördagens tempo kändes tungt. Jag vet att det inte är så mycket mer jag kan göra för formen, men psykiskt känns det viktigt att ha några sköna pass innanför västen. Och just precis därför tänker jag sköta om knät så gott jag kan men i övrigt låta bli att tänka på det. För det stör mig och nu vill jag inte ha några störningsmoment.

Lite nedjogg på det och så landade passet på totalt 20 km. Tack för idag, slut för idag.

P.S. Idag gjorde jag apelsin- och citronjuice. Sen bara hällde jag den rätt ner i glassmaskinen och så fick den veva runt en stund. Inget annat i. Blev hur gott som helst, äkta fruktsorbet! (Och nej, jag är inte sponsrad av glassmaskinsmärket även om jag kan förstå att ni tror det.)