Träningspass

Dan före dan – och två meter från en legend!

Jorå, då var det bara en dag kvar. Jag inser att många trott att det är idag jag ska springa men nix. Starten går imorgon, söndag, kl 08:45. Så lite tid kvar att angsta/ladda. Igår laddade vi med att åka till Paris Bar för att äta middag.

Jag hade tur och hamnade bredvid en ung Yves Saint Laurent!

Olle var mäkta nöjd med restaurangen eftersom han ansåg att stämningen förde tankarna till Weimar-republikens tid på 1920-talet som lär varit de fria tankarnas och de roliga festernas tid i Berlin. Men jösses så trött jag var, så när vi ätit upp var det marsch tillbaka till hotellet och ner i sängen. Och sen sov jag så otroligt skönt. Minns att jag vaknade på natten och hann reflektera över det, att jag just sov så skönt. Ni vet, sängen, kudden och täcket var i perfekt konsistens. Mycket glad över detta när jag vaknade för det betyder att det inte gör så mycket om jag sover dåligt i natt, kroppen fixar det ändå. Hur som helst, jag klev upp och drog ut i den berlinska morgonen som det inte var något fel på.

Jag var rädd för att frysa så jag drog på mig en lufsig munktröja som jag annars aldrig springer i utan endast myser i.

Längs Tiergarten förbi ambassaderna.

Såg den här fina bilen.

Joggade lugnt och gjorde några fartstegringar. Då fick jag syn på ett gäng snabba afrikaner och jag blev så nyfiken på att veta hur snabbt de kör sin jogg. Så jag följde efter dem! Synd att min kamera inte gillar dunkelt ljus och rörelse i kombination men där framme är i alla fall gänget.

Och de sprang inte alls fort, jag skulle gissa på 5:00-tempo eller kanske ännu långsammare. Nu vet man det. Efter ett tag vände jag om och det är då det händer! Vem kommer springandes mot mig om inte… Haile Gebrselassie! Två meter ifrån mig! Han var så fokuserad och tittade ner i marken men jäklar vilket klipp i steget, en lätthet och styrka i kombination som jag aldrig tidigare skådat. Och jag sprang flinandes vägen tillbaka till hotellet men hann se lite annat fint.

Jag gillar de här fasta pingisborden.

Sen blev det frukost!

Därefter låste jag in mina värdefulla prylar i kassaskåpet. Undrar om det är ofta skor ligger där inne?

Jag blandade lite sportdryck att dricka under dagen.

Och spökade ut mig med läppstift dagen till ära.

Sen drog vi till Mitte och mina ögon såg allt det här:

1. En mäktig symaskinsaffär.

2. Lugna gator.

3. En rolig lekplats.

4. En neonskylt jag ville ta hem men vad sjutton står det? Får googla det.

5. Ett hotell som hade rumsnumren på gardinerna. Sånt gillar vi!

6. De här rosa rören som jag älskar med Berlin! Vi bara målar dem! I vilken färg? Rosa!

7. En fin gammal Citroën som var till salu. Jättebra baggageutrymme, vi blev sugna på att slå till!

8. Typiska husfasader, som den här.

9. Och det här märket som jag tyckte passade mig så bra just idag. No worries. Precis så ska det vara. Herregud, jag ska bara ut och kuta lite. Jomenvisst vill jag gärna springa bra. Gärna bättre än i Stockholm. Men det är inte allt, det här loppet. Bara att fokusera och känna peppen och njuta av denna underbara stad i 42 km. Så. Nog om det. Därefter satte vi oss och drack juice.

Olle läste i sin bok som han älskar och jag klottrade ner lite jox inför imorgon. Små hålltider för det ena och det andra som ska ske innan starten imorgon bitti. Tja, så mycket är det inte men jag gillar att skriva ner allt steg för steg; som t ex när jag ska äta frukost och när jag ska smörja in mig under armarna med vaselin. Och annat livsviktigt. Nej, nu ska jag koppla ner mig helt. Njuta av pianospelaren på hotellet som spelar Coldplay-covers. Jag lovar, han är riktigt vass! Hej då från nr F4870.

P.S. Tack igen för allt pepp, stoppar ner det i dojorna och lite i knät också så det håller imorgon.

Berlin!

Äntligen i Berlin! Exakt ett år sen sist. Fast dagen började hemma på Lidingö, precis som en vanlig morgon fast utan spring. Mina föräldrar kom tidigt för att hjälpa oss med dagislämningen. Och min pappa var snäll och skjutsade oss till Arlanda Express.

På flygplatsen såg jag många människor med löpardojor på fötterna, och även utan. Jag har blivit vass på att spotta en löpare på mils avstånd. Vi drack kaffe och åt muffins och jag glodde på kartan inför söndagen i och med att jag har så kasst lokalsinne.

Men nu när vi bor så nära starten kan det ju omöjligt gå fel, och dessutom så lär det bara vara att följa drösen med människor. Jag satt även och svalde tusen gånger. Nojig in i det sista. Särskilt eftersom jag nyste tre gånger imorse! Men mer än så kommer det inte bli, det bara är så. Jag hann även med att stretcha höften.

Jag hade som vanligt övertygat Olle om att vi skulle vara extremt tidigt på Arlanda och vi hade därför oceaner av tid. Men sen blev det dags att flyga och tjong! Framme i Berlin!

Vi drog till hotellet och lämnade väskor och åt Club Sandwich.

Sen raka spåret till Tempelhof för att hämta nummerlappen.

Det är mäktigt värre där. Lite skillnad mot Stadion måste jag säga.

Jag köpte en apelsinjuice för att mota bort de där nysningarna.

Och sen var det bara att köa för att hämta ut min nummerlapp.

Fast det gick rätt fort ändå. Förutom att jag fick köa två gånger! När det blev min tur så visade det sig nämligen att jag skulle ha ett annat chip än alla andra. Jag frågade varför men killen som hjälpte mig kunde typ noll engelska. Han kunde bara ”good”. Men det var inte alls ”good” jag ville höra för jag ville veta varför jag fick ett vitt som dessutom såg helt slitet ut. När jag till slut fick tala med en tjej som kunde engelska så förklarade hon att jag hade beställt ett engångschip som man inte behöver lämna tillbaka efteråt, och därför såg det annorlunda ut, och att det var skruttigt var inga problem. Ok. Det var inte mer med det så jag gick ut för att möta upp Olle men på vägen började det gnaga i mig. Killen som hjälpte mig hade nämligen plötsligt sett i datorn att jag skulle ha det där engångschippet dvs plötsligt så bytte han det vanliga mot det där andra, och jag började nu undra: Registrerade han verkligen det nya? Tänk om han glömde det i all hast? Tänk om det är helt BLANKT och jag inte får någon tid?! Hemska tanke. Visste att det bara var att ge sig in i smeten igen och be dem kolla chippet. Sagt och gjort. Nu fick jag prata med en kille som kunde bra engelska och han kollade att chippet hade mitt nummer kopplat till sig. Ah, skönt! Nu kan jag sova i natt. Då blir man såhär glad:

Precis som förra gången jag var på Tempelhof såg jag fina klockor jag ville ta hem.

Men det enda jag tog med mig hem, eller rättare sagt köpte, var det här ölglaset.

Jag som dricker alkoholfri öl, tyckte det var mäktigt att ha ett eget jätteglas där hemma. När vi kom tillbaka till hotellet var vi lite sega men jag bytte om för en liten jogg.

Det bästa var att Olle hängde med!

Det var sån fantastisk känsla i stan. Soligt och perfekt temperatur och det var fullt sjå inför helgens lopp.

Underbara gator att springa på. Kändes som man tjuvstartade!

Och Tiergarten. Jag älskar den parken.

När vi sprang runt där och jag såg alla människor som sprang på lätta fötter inför söndagen, fylldes jag av den där mäktiga känslan att vi är en massa människor som tränat och kämpat, och på söndag ska vi under några timmar tillsammans försöka uppnå det där vi drömmer om. Det kanske går. Det kanske inte går. Men oavsett så är det fint. Det är riktigt fint! En annan sak som är fin är alla era fantastiska kommentarer. Ni ska veta hur otroligt glad jag blir av dem! Som en skön dunväst när det är kallt ute, ungefär så känns det att läsa allt fint ni skriver. Jag hoppas hinna svara en dag längre fram men här i Berlin är det svårt att hinna. Jag har en man att ta hand om också! Sist men inte minst: till alla er som ska springa Lidingöloppet imorgon, världens största lycka till! Några av er som jag följer önskar jag lite extra lycka till. Kör hårt! Backarna är inte så galet farliga men spar karfter till sista 15 för det är då ni behöver dem. Nu: middag!

Sista milen (och naprapatbesöket) på hemmaplan.

Upp i mörkret för en sista mil på svensk mark. En lugn mil.

Har jobbat sent så gott som varje kväll den här veckan, men trots detta kände jag mig pigg imorse. Jag tror det är tävlingsvibben som börjar vakna till liv så smått för herregud, nu längtar jag! Kan det inte vara söndag snart, åtminstone på lördag så kan det väl ändå vara söndag? Så länge fick jag i alla fall njuta av den här fina milen där det om ett par dagar kommer trampa fram tusentals människor. En liten favoritutsikt jag har är precis här.

Men riktigt så långt når inte Lidingöloppslöparna, de svänger av ca en halv kilometer tidigare.

Totalt 10 km. Intressant det här med färre kolhydrater, det gör mig faktiskt mindre sötsugen vilket är bra. Men jag skulle aldrig klara av sån där kost när man inte käkar det, jag älskar kolhydrater! Särskilt i gröt som jag åt när jag kom hem för då var dags att fylla på igen.

Efter det fixade jag något slags orange hår. Tyckte det kunde vara marathonfärgen den här gången. Grått plus orange!

Efter detta begav jag mig till naprapat-Niklas. Här, inklämt mellan ett café och en bio, håller han hus.

Och kolla vad rejält klädd jag är! Så himla ordentlig, bara långkalsongerna som saknas.

I alla fall så var det tredje och sista gången hos Niklas innan Berlin. Han blev väldigt uppåt när jag hoppade upp på britsen för idag var jag inte sned utan benen lika långa! Hans korrigering från förra gången hade alltså ”hållit” ända tills idag. Det var ett framsteg, förstod jag. Men så har jag ju inte sprungit så mycket de senaste dagarna heller vilket kan spela in. Därefter följde den vanliga behandlingen som känns… ja den känns väldigt mycket om man säger så. Lustigt hur olika smärta kan vara. Den här som jag nu utsätts för är liksom sådär molande, strålande – hemsk! Men ändå helt underbar för igår när jag sprang så kände jag mig så lätt, tror det har med denna tortyr att göra. Kort och gott: Niklas har gjort ett väldigt bra jobb med denna överstela kropp, så bra man kan på bara några futtiga dagar. Sen ni, sen åkte jag hem och jobbade hemifrån. Idag klarade jag bara inte av sitta i ett hav av host och nys och dessutom gick det utmärkt att vara modern och jobba via datorn.

Jag har även packat klart. I handbaggaget kommer söndagens utstyrslar ligga. Antingen kör jag geting-style, typ såhär. Gula linnet tar jag om det känns för kallt med kort.

Eller så kör jag Spårvägen-style, även om det inte är ett måste på lopp utomlands. Samma här, långt linne om det är kyligt.

Får se vad jag väljer. Även armvärmare är nedpackade samt ett par fula vantar som jag kan kasta iväg i farten om det är kallt vid starten. Förutom detta har en massa annat packats ner som toastbröd, snask och grönt lime-te. Och så det här joxet.

Olle däremot, han har inte så mycket packning. Han ska ju bara vara turist och hejare. Men den här boken tyckte han passade resan.

Nix, nu återstår en massa annat fix. Det är en del att styra upp när man ska lämna tre barn hemma (ja inte ensamma, med sin mormor och morfar, men ändå). Annars hoppas jag att vi hörs från Berlin, jag brukar kunna snoka upp lite internet. Däremot så brukar det inte alltid funka att svara på era kommentarer. Så tro inte att jag är otrevlig i så fall. Hej så länge!

Kolhydrattömning och kort tempopass!

Ahh! Att vakna och ha sovit bra. Finns inget bättre när man innan dess upplevt motsatsen. Huvudet inte längre tungt och sinnet lite lättare. Idag var det dags för kolhydrattömning så min frukost såg ut såhär:

Kände mig brittisk! Vad gäller kolhydrattömningen så testade jag en lightversion av detta inför förra årets Berlin Marathon samt Stockholm i år, och tyckte det kändes bra. Tror säkert det hade känts lika bra utan det hela men jag kan gilla att ha lite procedurer såhär innan det är dags. Och jag vet, jag vet! Det råder en massa åsikter om detta och många hävdar att det bara är motionärerna som håller på med sånt här trams nuförtiden. Jag skiter i vilket. Att tro att det bara finns ett recept som passar alla, ja det är som att tro att en jeansmodell skulle passa hela världen. Så. Jag åt min brittiska frukost och var nöjd och glad. Såg att det var kallt ute så jag tog på mig mössa och vantar när jag skulle gå.

De där fårskinnstumvantarna och ullmössan var på gränsen till överkurs, inte ens dagisfröknarna hade så rejält på sig! Men bättre att vara på säkra sidan nu. På förmiddagen tryckte jag i mig lite nötter istället för den sedvanliga bananen. Pecannötter!

Och sen hade jag möten. Det sista mötet innan lunch drog ut på tiden så jag blev försenad ner i omklädningsrummet. Fick byta om i tokfart, bara ren tur att tightsen inte hamnade bakochfram. Hann knäppa en bild medan jag startade igång klockan och drog på mig vantarna.

Med andan i halsen sprang jag ner till vattnet. Insåg att det var sista gången innan maran som jag skulle kuta här.

Älskar de där grejerna innan man ska springa ett lopp, som man håller på! Det sista av det och det sista av det… ja, så håller jag på ända tills det smäller! Men än smäller det inte, några dagar kvar. Efter uppjoggen så körde jag ett kort tempopass bestående av 2×4 km. Benen var glada, tycker jag. Och jag blev glad för plötsligt var det en tjej ropade ”Heja Tove!” när jag sprang längs vattnet. Blev lite paff och hann bara vinka lite menlöst tillbaka. Så jag säger tack nu istället: TACK! Det fick det hela att kännas lite som ett lopp! En minuts vila.

Sen var det bara att springa vidare de sista 4 kilometrarna. Ganska bra att jag hade bråttom i och med att det ändå skulle gå lite fort, men annars hatar jag känslan av att stressa när jag springer. Totalt 12 km. Bra pass där benen sprang på i racetempo. Vinden åt ena hållet kunde jag dock varit utan. Fast vem vet, det kanske blir orkan på söndag. Rent allmänt är jag dålig på att acceptera vädret. Det känns ju så jädra nesligt att vind ska sätta käppar i hjulet! Å anda sidan är det oproffsigt att tänka att det inte spelar någon roll. Bättre att väga in det och inte gå ut för hårt. Vi får se. Håller på att planera loppet i mitt huvud litegrann, ja så mycket jag hinner för än så länge har jag så mycket på jobbet. Får fokusera helt på loppet när jag sätter mig på planet till Berlin på fredag. I alla fall. När jag hade hetsduschat och klätt på mig så fort att jag nästan hade sönder mina brallor, så tog jag hissen upp till jobbet igen. Olle hade handlat en specialbibimpap till mig. Utan ris och med ägg och massa grönsaker istället!

Snälla Olle. Dessa sista dagar har han varit sådär extra snäll mot mig. Killat mig i håret när jag inte kan somna, hämtat mig här och där med bil så jag ska slippa åka tunnelbana, som vanligt släpat väskor åt mig, gått på föräldramöten då jag är folkskygg (läs: förkylningsrädd) och handlat lunch till mig. Vad mer kan man begära? Tur att jag är bra på att sköta glassmaskinen och kan göra glass till honom som tack. Hej då!

Trött huvud – men pigga ben!

Allvarligt. Jag sov så sjukt dåligt i natt. Jag jobbade intensivt framför datorn in i det sista och sen därifrån rätt ner i sängen. Det som händer när jag då äntligen ska sova, är att jag inte gör det. Eller, jag somnar men sen liksom jobbar jag vidare i sömnen, vaknar från och till och kommer på nya grejer… men det är ju värdelöst för det är ju oerhört sällan man löst eller förbättrat något på det viset. Det enda som händer är att man vaknar trött. Dessutom skulle jag iväg med katterna tidigt på morgonen. De skulle nämligen till veterinären för vaccination samt sövas för att ta bort tandsten. Hets, hets men klockan åtta var de inlämnade och jag kunde fortsätta jobba. Nu på riktigt och inte i sömnen. Dock med tungt huvud. På lunchen blev det äntligen lite spring!

Snabbpjuck inklusive skåpnycklar på!

Bort mot Rörstrandsgatan och tunneln…

… och ner till vattnet.

Sprang 6 km i lagom fart. Bra känsla i kroppen, känns som att benen börjar bli laddade! Huvudet var däremot fortfarande trött. Efter detta var jag sugen på lite fart så jag körde 7×250 meter här.

Absolut inte full sprutt men det var skönt att ruscha så smått utan att slita på kroppen. Nedjogg på det så det hela landade på 9 km. Stretchade sen här för att komma in i Berlin-mood.

Imorgon kör jag ett kort tempopass, ett sånt som jag gillar att springa såhär dagarna innan. Men nu, nu blir det böcker och brasa för att komma in i kvällsstämningen och sen förhoppningsvis sova riktigt bra. Sånt som är allra viktigast den här veckan. Och jo, det gick bra med katterna. Såhär såg de ut när vi körde hem.

Dock informerades jag om att vi (jag) bör borsta tänderna på dem. Varje dag! Hallå, jag har haft katter i hela mitt liv men aldrig borstat några tänder på dem! Men jaja, bara att köpa läget och åka och införskaffa två små barntandborstar. Jag som precis började se ljuset i tandborstningstunneln med tre barn… Ajöss!

En lugn mil, människoplågeri och allmän hypokondri.

Vaknade av vågskvalp på klockan men ute var det ingen sommar precis. Bara åtta grader när jag sprang in mot jobbet. Idag tog jag det lugnt, njöt mest av hösten. Såna här morgnar i stan alltså! Helt perfekt.

Men den här hypokondrin! Till och med när jag springer förbi folk som småhostar på gatan får jag panik. Håller andan och rusar förbi i full sprutt. Och blänger argt på dem!

Totalt 10 km. Sen blev det kaffe och The Strokes i duschen.

Värst idag var däremot att jag tvingades ta tunnelbanan en sväng. Vad jobbigt det är när man inte får springa överallt och måste gå ner i underjorden. Eller får och får. Såklart jag får springa men det vore ju dumt att landa på 17 mil samma vecka som det är marathon. Och jag dessutom har ett gnälligt knä.

Höll typ andan hela vägen och stod tryckt mot dörrarna. Dock blev jag som vanligt glad när jag klev av och såg favoritmärket på Östermalmstorg.

Varför utsatte jag mig då för tunnelbanan? Jo, för att ta mig till naprapat-Niklas. Men det var det värt. I väntrummet spanade jag in de här två:

Och sen blev det en sån där hemsk behandling igen men idag var det faktiskt inte fullt lika jobbigt. Det går åt rätt håll. Och dessutom så vet jag ju när jag ligger där, att det är bra. Efter detta hann jag med att gå till Apoteket. Jag lovar, de kunde sålt på mig exakt vad som helst där inne men det blev följande:

Den där Physiomer ska jag skölja näsan med varje kväll. ColdZyme sprayar jag vidare med och förutom att dricka juice med ingefära i kommer jag nu boosta upp med detta rör. Saken är att jag har en liten liten liten vag känsla av förkylning på gång. Jag har nyst ett par gånger så nu gäller det att mobilisera exakt allt som finns att tillgå. Även denna köpte jag hos Niklas. Inget mot förkylning men kan vara skönt att dra på knät innan jag kutar.

Ja som ni hör så är jag i mitt esse just nu vad gäller hypokondri. Det blir ju så när det närmar sig, och ännu mer när jag inte får springa så mycket som jag egentligen vill för då går huvudet igång på annat. Annars två grejer:

1. En bra mask! Vi köpte den i Köpenhamn för 20 spän och jag tycker den är så rolig och kass på samma gång. Här är Uma i den.

2. En tjusig ryggsäck som jag fått! Med insydda reflexer! Proffsigt! Hoppas den sitter som en smäck. Återkommer i ärendet.

Nu ska jag gå och skölja näsan och spraya munnen och massera vaderna och stretcha knät och dricka te och C-vitamin. Och ja, vi hörs!

Ett kort, grått och öde långpass.

Första dagen med långa tights för den här säsongen. Och det var faktiskt riktigt skönt! Jag gillar annars att köra shorts så länge det går men den här veckan tänker jag inte chansa, kommer se till att inte frysa en endaste sekund. Tyckte mig känna några små förkylningssymptom igår men imorse var de borta. Nu håller vi tummarna för att de inte dyker upp igen. I alla fall så stod ett kort långpass på schemat idag, det blir den sista längre springturen innan Berlin. Väldigt grått ute.

Och tomt. Helt fantasilöst sprang jag ut till Djurgården.

Tyckte tyvärr att benen kändes lite tunga, jag tror de känns lite extra tunga pga knät som förmodligen kommer fortsätta bråka in i det sista.

Men benen har några dagar på sig att vakna till liv! Förbi Silja Line-terminalen där det också var tomt och sen vidare hemåt igen.

Totalt 25 km. Sen gick jag in och åt yoghurt med tusentals olika nötter och frön.

Idag kollade jag förresten in startlistan för Berlin Marathon. Det var kul för det är många bra svenskar som ska springa. Och det är ju inte så konstigt i och med att det är det näst största marathonet för svenskar, efter Stockholm. Och det blir dessutom bara populärare och populärare. Ja hörrni, om en vecka sitter jag, förhoppningsvis, nöjd och glad och dricker en öl på något ställe i Berlin. Det känns märkligt att tänka. Nu ska jag börja packa så smått!

Tempo och rehab!

Vaknade av Uma och inte väckarklockan och jag kan inte beskriva lugnet jag kände. Även om jag gärna sovit längre så är det stor skillnad att få vakna av sig själv, när det är ljust, och dessutom med en gosig unge bredvid sig. Som i för sig inte ville gosa så länge utan upp och äta frukost. Så det gjorde vi. Jag pressade juice för kung och fosterland, sista veckan som alla bara måste hålla sig friska. Sen fortsatte jag stöka runt i det fd arbetsrummet. När man väl börjat ta sig an ett rum går det ju omöjligt att sluta. Nu är jag i full färd med att rensa alla skåpen och herregud så mycket prylar det är. Ni ska veta att jag förr sparade alla räkningar, och då menar jag alla, varenda liten sketräkning. Nu spar jag bara de viktiga och dit hör t ex elrälningar. Ganska meningslöst kanske men ingen blir gladare än jag när (ok, jag erkänner genast, detta när händer otroligt sällan) någon vill kolla in vår elförbrukning. Jag tänker att den dagen vi säljer huset ska jag överlämna alla årens elförbrukning till de nya ägarna. För detta bara måste de ju bara vara intresserade av!? Medan jag stökade runt så njöt Ali av morgonsolen. Finns nästan inget jag älskar mer än katter i sol. Jag blir alldeles lugn av det.

Men sen! Sen var det dags för tempopass!

Jag är ju uppvuxen här på Lidingö (men jag lovar, jag bodde en massa år i stan innan jag flyttade tillbaka hit! Vet inte varför men det känns viktigt att tillägga.) och det här vädret är riktigt Lidingöloppsväder för mig. Friskt och höstigt och klart. Hoppas alla ni som ska springa nästa helg får exakt precis det här perfekta vädret. Idag hade jag för övrigt matchat lite, sörrni. Måste omedvetet blivit inspirerad av den där citronen i juicen.

Jösses så sugen jag var på att springa! Ska erkänna att den där vilodagen jag motvilligt tog igår, den gjorde nog gott. Dels fick jag ett lugn i mig. Det har varit många tuffa träningsveckor på sista tiden och jag har helt gått upp i detta. Den där storstädningen jag satte igång var bra, liksom något annat att fokusera på, som just gjorde mig lugn. Men också att benen var lite spralliga och sugna på spring, det var skönt att känna. Hoppas på just den känslan i Berlin! I alla fall så blev det uppvärmning och sen tempo in mot stan. Kom på varför jag ofta gillar att just springa in mot stan. Varje kilometer går så fort när man liksom tar sig någonstans och har riktmärken. I alla fall så var vädret underbart, men lite väl blåsigt för oss som inte kunde gömma oss bland träden i skogen. Kort paus och sen vidare på nästa block. Vände framme vid Lilla Sjötullen och sen tillbaka. Men satan! Magen spökade så jag fick springa in en kortis i skogen. Helt ok på träning men mardrömmen på tävling! I alla fall, sen var det bara att fräsa vidare. Sprang tre block på 6 km vardera. Totalt 22 km. När jag kom hem satt Ali fortfarande i solen, bara på ett annat ställe.

Det går ju inte att låta en så söt liten varelse bara sitta där och vara söt.

Efter jag varit präktig och stretchat åkte vi in till stan för jag behövde köpa ett par rehab-prylar och så vinterskor till Uma. Dags för lite spray spray. Särskilt när jag skulle vara bland massa folk.

Inne på NK så upptäckte jag en grej som kommer sticka i ögonen på löparvärlden. Stella Mc Cartney har gjort ett par långa tights med ett par små shorts ovanpå! Ja, de sitter alltså ihop. Kolla:

Det är allmänt känt i löparvärlden att det är ”fel” att springa runt så. Nu tillhör ju inte jag den (när gör man förresten det?) utan brukar springa runt just precis så ibland. Tyckte i alla fall det var kul att Stella Mc Cartney bara sket i det, ja förmodligen hade hon inte ens koll på det ens men spela roll. Jag hann även med att säga hej till en bloggläsare – oh så glad jag blev av ett hej mitt på stan! Och sen hann vi med att dra till Nero.

Där åt jag en bulle med det här gänget. Obs! Det var premiär för Olles nya glasögon! Jag tycker han är himla stilig i dem. Men själv tyckte han snarare att ”de adderar en dos drama i mitt i övrigt händelselösa ansikte.”

När vi kom hem drog jag fram rehab-prylarna som jag köpt.

Dels såna där vristvikter för att öva upp styrkan i mitt vänsterben. Ser lite mesigt ut men såhär ska jag göra.

Och sen var det alltså den här bubbliga foam-rollern som jag ska rulla runt med.

Det är ju lätt hänt att man ”råkar” att inte göra lika hårt som naprapaten men jag ska göra mitt bästa för att plåga mig, det var bra att den var sådär bubblig. Mitt mål är att inte längre vara Sveriges stelaste människa utan bara Lidingös. Så, nu ska jag rulla vidare och sen ikväll ska jag knäcka den här pavan:

Äkta fransk lemonad! Adieu.

Morgontröskel.

Ut i mörkret även imorse för att beta av ett litet kvalitetspass. För ikväll är det föräldramöte så då blir det inget spring. Och på lunchen sitter jag i fotostudion. Idag kände jag av både höft och knä när jag gav mig av. Höften har annars blivit bättre medan knät har känts av rätt konstant senaste veckan. I för sig inte så konstigt då jag kört på. Men men, det var inte ett så mastigt pass utan en kortare tröskel så det kändes ändå ok. Jag sprang ner till Kyrkviken.

Medan jag värmde upp tänkte jag på att starten för Berlin Marathon är tidigt på morgonen, kl 08:45. Minns att jag förra året var så nervös över att benen inte skulle ha hunnit vakna, att kroppen skulle kännas seg. Men just det var i alla fall minsta problemet! I och med att jag knappt sov en blund natten innan loppet var jag så att säga helvaken när startskottet gick. Det där adrenalinet brukar ju lösa saken så detta är inget som oroar mig i år. Knät däremot. Så länge det inte känns som att någon sticker in hundra knivar i knät så springer jag och ger det jag kan. Sen att det är sjukt irriterande att inte känna sig fullkomligt ”hel”, det är en annan sak. Men vadsjutton, jag övar mig på att förtränga det och bara fylla skallen med pepp. Hur som helst satte jag av ut mot Hustegaholm. Lukten! Jag dör av lycka när jag känner den! Löven, äpplena, hösten!

Som sagt bara en kortare tröskel, men det var fullt tillräckligt för benen vid den här tiden. Med nedjogg så landade passet på exakt 10 km.

När jag kom hem och stängde dörren bakom mig så kom regnet. Jag duschade, satte mig i bilen och stannade på favoritstället på vägen till studion.

Det var allt spring för idag. Hej.

Tempo i ottan! Och lite distans på det.

Ok… Det var lite mörkt när jag klev ut genom dörren. Inte en kotte i sikte.

Senaste tiden har jag försökt undvika att lägga mina kvalitetspass såhär i ottan, men den här veckan är det så det får bli. Började med uppvärmning och efter en stund började det ljusna så smått.

Och jag var faktiskt inte helt ensam, det var några fler ute och sprang. Man märker att Lidingöloppet närmar sig! När kroppen kändes så vaken den kunde bli så var det dags för tempopass. Tänkte att jag får väl aldrig någon fart på benen vid den här tiden, dessutom med ett gnällande knä i sällskap. Men jorå. Det gick! Inte lika fort som när jag springer senare på dagen men jag fick nog ut det jag skulle av passet hur som helst. Sprang 5 km, en minuts vila och sen 5 km till. Kändes så skönt att kuta runt på Lidingö istället för in mot stan.

Totalt 13,5 km.

För övrigt säsongspremiär för jacka idag, inte för att det var så kallt utan för att jag var sugen på att vara en röd leopard. Sen åkte jag till fotograferingen i Hammarbyhamnen och hade kul. När det var dags att bege sig hemåt bytte jag om.

Troligtvis det sista dubbelpasset jag kör innan Berlin. Snyft. Det tar faktiskt emot att dra ner på springet, jag mår inte bra av det. Börjar bara noja och må dåligt och gudvetallt, men jag vet ju att jag måste minska antalet mil för att kunna prestera vettigt. Jahapp. Sen lämnade jag Hammarbyhamnen bakom mig.

Sprang förbi mina föräldrars fina glaskontor och där nere längs vattnet brukar jag springa på söndagarna!

På Götgatan höll jag på att bli galen av alla fotisar och cyklister. Släpp fram mig!

Men som tur var hade jag ju inte så bråttom. Dagens tempo var ju avklarat och det här var bara lite kravlös distans. Dessutom med en ovanligt tung ryggsäck på ryggen.