Tisdag: Tröskelpass på egen hand.

Idag fick jag köra dagens tröskelpass på egen hand för Nils, Åsa och gänget skulle åka tidigt till Visby. Smög iväg medan de andra så smått höll på att vakna. Kändes skönt att ha låtit benen vila en dag, energi behövs till de här passen. Uppvärmning, spänsthopp och sen tröskel. Full fart längs vattnet. Snittfart landade på 3:58/km. Nu på sommaren så tycker jag det funkar bra att köra kvalitetspass direkt på morgnen, man är väl så pass utvilad att kroppen orkar vara alert från start. Min ena vad känns dock inte riktigt bra, jag tror muskeln har blivit ansträngd av senaste tidens fokus på framfotaisättning och jag har nog överdrivit det hela lite. Jag backar nu bandet och återgår till mer normalt löpsteg och får testa igen när vaden är hundra.

Blir alltid lika förvånad när jag ser bilder på mig själv när jag springer. Det är inte alls sådär som jag tror att jag ser ut.

31 km rikare.

Regnet vräkte ner igår kväll och hela natten men imorse när jag vaknade såg vädret lovande ut. Lite svalare än vanligt, en del moln men inget regn. Jag åt havregrynsgröt till frukost och gav mig iväg runt halv elva. Idag premiär för Adizero Adios på ett riktigt långpass, kanske att utmana ödet men kände att jag ville testa. Det betydde också att passet skulle fokusera på framfotalöpning. Kände mig lite trött i benen, har blivit många mil denna vecka men det är enligt planen. Jag lyckades hitta en bättre rutt än förra helgen då det blev lite väl mycket asfalt. Nu blev det istället motsatsen; sprang så långt det gick längs vattnet men sen blev det en del sandlöpning vilket var kärvt, då vände jag och sprang tillbaka.

Plötsligt var himlen klarblå, bara att ta av sig linnet och köra sportlinne. 31 km blev det, hade gärna velat kuta ännu lite längre men min vänstra vad tyckte det räckte. Vaderna får ju jobba på ett annat vis i och med fotisättningen. Just när det kommer till långpassen så saknar jag Lidingöloppet litegrann, det kuperade och variationen. Men annars är det otroligt vad kul det är att få springa i en annan natur. Hem till yoghurt och mackor – och DN!

Lördag: Efter regn kommer sol.

När solen kikade fram på eftermiddagen gav jag mig ut på ännu ett pass. Jag ville dessutom testa mina Saucony Kinvara igen. Har ju fått känning i ena knäet av dem efter löpturerna men har nog inte sprungit helt rätt dvs på framfoten. Var rätt stel i benen till en början, trött efter tröskelpasset men sen kom jag igång. 10 km i skönt distanstempo, asfalt och grus blandat. Passerade en tjej jag känner från Stockholm men jag upptäckte det lite för sent för att stanna. Eller för att vara ärlig: jag stannar aldrig när jag är ute och springer och det kanske är lite otrevligt och asocialt – men springer jag så springer jag. Ingen känning i knät än så länge men jag måste ändå säga att mina Nike Lunaride passar mina fötter bättre. Jag tycker de sitter skönare runt foten och de är ju extremt lätta. Kan dock hända att mina Kinvara är en halvstorlek för stora och därför inte känns perfekta. Men jag ska ge dem några chanser till.

Lördag: Regntröskel.

Bara för att jag igår sa att det inte hade regnat hittills så gjorde det ju såklart det imorse. Smatter, smatter mot rutan – som en sömntablett. Lite kärvt att gå upp men Nils och jag hade bestämt oss för ett tidigt tröskelpass så så fick det bli. Visade sig att båda tagit på sig en Fast-tröja, ja det lämpade sig ju för passet i fråga. Annars de vanliga rutinerna; uppvärmning och spänsthopp och sedan 20 minuter tröskel. Vi hade båda förvarnat varandra om att vi var trötta idag – jag efter dubbla pass igår och dålig sömn pga tusen barn i sängen, Nils efter löpning och skogsarbete på tomten. Men ändå så gick det bra. Väldigt bra pepp att kämpa på tillsammans. Snittfart 3:58.

Tycker vi ser lite spända och medtagna ut, trots tröjorna!

 

Fredag: Innan middagen.

Tog ett litet extrapass framåt kvällen. Eftersom vi är många här i vårt hus så har vi delat upp matlagningen; varje familj sköter lunch och middag två dagar på raken och sedan är det avbyte. Imorgon är det vår tur att sköta maten igen så idag passade jag på att springa mitt i matbestyren. 10 km lätt distans med avslutning hos raukarna. Det har varit soligt men blåsigt idag och jag höll nästan på att blåsa bort där uppe. Jag insåg också att det inte regnat en enda dag sen vi kom hit. Det fick mig att tänka på människor som på rak arm kan säga hur sommaren 2007 var, och 2003 och 2009 osv. Är inte det helt galet att minnas sånt i detalj? Jag kommer inte ihåg att jota av vädret när det väl har passerat. Nästan så att jag glömt vädret på Stockholm Marathon. Jaja, passade även på att kasta lite macka i havet. Tillbaka hemma styrka innan det var dags för sånguppvisning i trädgården (jag var publik).

P.S. Idag var vi med barnen på Bottarve gård. Det är en fin gammeldags gård där det finns en lekplats i gammeldags stil och man kan rita på hästar och dricka kaffe och allt möjligt trevligt. Vi hittade det här hjulet och Olle tyckte jag skulle passa på att träna magen. Men herregud så jobbigt det var, funderar på att skaffa ett sånt där redskap hem (obs! Modernt, ej gammeldags!)

 

Fredag: Lila morgon.

Åh jag hade en sån sorglig dröm så jag studsade upp ur sängen när jag vaknade, svettig och tacksam över att det bara var en dröm. Drog på mig mina lila shorts och linne. Jag har kommit på att det är bra att ha springkläder i olika färger. Det gör att dagarna känns olika fastän man kutar samma runda om och om igen. Ja för nu har jag ju sprungit och förälskat mig i en fin sväng så den tog jag idag igen. Längs havet bort mot Holmhällar, förbi Austre och sen upp till asfaltsvägen och sen svänger jag in vid Augstens. 1 km ner på denna väg, sen vänster och Toscana-vägen ner till havet. Jag fortsatte längs vattnet och sprang förbi en liten fiskebod där någon numera bodde. De hade ställt upp dörrarna på vid gavel mot havet och de måste sovit hur skönt som helst där inne med vinden som fläktade och ljudet från vågorna. Jag sprang här och tänkte att det här livet, det är en jäklans grej ändå. Livet! 22 km. Snittfart 4:44/km.

Torsdag: Lyxrunda.

Det är en otroligt skön känsla att ha kört ett tufft pass på morgonen och sedan ge sig av på ett distanspass framåt eftermiddagen. Ingen press utan bara låta benen göra det som de gillar: springa. Precis som de själva känner för. Benen valde att springa längs havet. Det var riktigt varmt ute, solen gassade och jag blev nästan bländad av den vita kalkstenen. Jag vände halvvägs och tog samma väg tillbaka, 11 km totalt. En grej som man ska försöka unna sig när man kan, särskilt när man är på ett så vackert ställe som Gotland, det är att inte bara kuta direkt hem utan stanna till tio minuter på något fint ställe. Jag brukar försöka planera rutten efter det när jag har de där extra minuterna. Jag hängde en stund på stenstranden nära oss. Sen joggade jag hem, där var det full ruljans med gräsklippning och jag fick kaffe och en chokladmuffins i efterskott.

Torsdag: Morgonpigg.

Vaknar rätt tidigt fast jag är ledig och barnen sover. Å andra sidan går vi och lägger oss tidigt också. Vid halv elva på kvällen är det knäpptyst i huset, haha vi är inga vidare festprissar här: två som slitit en massa med huset och blir trötta redan vid halv nio (mina föräldrar), en som är höggravid (syrran), två som vill upp och springa tidigt och en som gillar att ligga och läsa.

Jag och Nils hade det underbara tröskelpasset på schemat nu på morgonen, vi möttes nyvakna ute i trädgården och gav oss av. Samma upplägg som sist: uppvärmning och spänsthopp och sedan 20 minuter tröskelträning. Hade klockan på armen men hade bestämt mig för att inte springa och titta på tiden utan gå på känslan i kroppen, det är den som ska styra passet. Kände mig trött i benen redan vid spänsthoppen men när vi väl satte fart tyckte jag det kändes bättre. Kul att springa med Nils, vi ligger på samma nivå på den här typen av pass så det passar oss att hålla jämnt fart. Idag var det inte lika blåsigt heller vilket var skönt. När vi kom i mål och jag kollade på klockan så låg snittfarten på dessa 20 min på 3:55/km. Den bästa kilometern låg på 3:41 och den sämsta på 4:07. Nedjogg inkl. löparsnack efter det. Sen kaffe och gröt hemma. Jag tappade förresten min kamera i marken idag, till min stora glädje. Den ska ju vara stöttålig och japp, det var den.

P.S. Som ni nog vet vid det här laget har jag ju problem med min uppkoppling här på Gotland. När jag väl hittar lite internet någonstans så är det ändå vissa saker som inte vill funka t ex svara på kommentarer som ni så trevligt lämnat. När det funkar så gör jag det men igår satt jag och väntade i evigheter på att få till det utan att lyckas. Men jag återkommer med svar så fort det funkar!

Onsdag: 20 km och ännu fler kaniner.

Att springa nere på Sudret är just nu som att springa i nån slags Disneyfilm fylld av små söta kaniner. På morgonens korta långpass såg jag ca 45 stycken. Jag skämtar inte för jag räknade, förmodligen var det ännu fler för ibland skuttade de iväg så jag inte hann med. Tyvärr såg jag också två påkörda stackare. I övrigt så var det en fin tur men idag var benen lite trötta. Dels efter tröskelpasset igår morse men också för att jag de senaste passen fokuserat på att verkligen springa mer på framfoten och det känner vaderna av. Men annars känns det bra! Så idag blev det 20 km i behagligt 5:00-tempo. Hittade en sån fin väg, lite Toscana-känsla på det hela. Italien+Disney helt enkelt, bra kombination.

Tisdag: 11 km i fästingarnas rike.

Jag var oerhört rädd för att få fästingar förr. Så fort jag såg en al så gick jag en lång omväg för det visste man ju, att fästingar bodde i alar. Sen kom nya rön: fästingar bor i gräs! Då blev det jobbigare. Då hoppade jag liksom fram i gräset alt. gick inte alls i högt gräs. Det gjorde en ju rätt begränsad om man säger så. Men sen började jag springa mycket fick min fästingskräck stryka på foten, det funkar ju inte att planera springrutten utifrån var det inte finns fästingar (läs gräs/alar). Numera kutar jag rätt in i högt gräs, vass, whatever och lever med tanken på att det kanske fastnade 10-12 fästingar på mig. Det hela har gjort att jag fått en ganska avslappnad inställning till fanskapen. Alltså, jag ogillar dem fortfarande skarpt men väljer att ignorera dem. Hittills i år har jag inte fått en enda, inte ens ikväll när jag sprang elva km genom högt gräs.

Ja, ni ser ju hur nöjd jag är med mig själv som övervunnit fästingskräcken.