Träningspass

Söndagsstart.

Idag är det jobbsöndag så därför var det extra bra att man skulle vrida tillbaka klockan en timme för då kunde jag ändå springa när det var ljust ute. Minus åtta grader visade termometern när jag gav mig av. Idag tog jag mina stora tjocka vantar som inte alls är löparmässiga, men varma.

Jag ska sluta tjata om vädret men åh, det är ju så bra.

Jag promenerade ner till Kyrkviken. Beter mig som om asfalten vore brinnande lava dvs hoppar snabbt och märkligt över den för att skydda foten. Bland annat tripphoppade jag förbi denna gamla cykel som jag inte vet vad den gjorde där, men det var nästan lite konstinstallationssnyggt. Väl nere vid Kyrkviken och mjukare underlag började jag springa. Min tanke har varit att sakta men säkert öka på antalet kilometer och tempot för att se hur foten ställer sig till det.

Kände av foten till en början men efter ett tag släppte det. Så var det precis i början av min tid med plantar fasciit, då kändes det bara i början och sen släppte det. Men efter att veckorna gick höll sig det onda kvar längre och längre för att till slut inte försvinna alls under passen utan istället öka i smärta. Så det kändes faktiskt med andra ord bra. Blev sugen på att springa längre men någon måtta får det vara på risktagandet, det fick räcka med 10 km i 4:37-fart.

Sedan noggrann stretch av vaden och foten. Och ett försök att fixa håret med min ”turban” som släppte mitt under passet så jag sprang runt med något som måste sett ut som en orange tomteluva. När jag stod där i all sköns ro kom Anders springande. Man ser på en sekund att här kommer någon som är rutinerad. Anders ska kuta NYCM och jag hade ju tänkt tävla lite mot honom (Game on!) men nu blir det ju tyvärr inte så. När vi stod där och snackade några minuter så kände jag ett stråk av sorgsenhet inom mig över att jag inte ska springa ett av världens mäktigaste marathons, trots att jag har en plats. Inte i år. På vägen hem dividerade jag med mig själv om jag ändå kanske ska springa men hur gärna jag än vill så vet jag att det är fel. Pekka har sagt det till mig och jag känner det ju själv. Vill jag vara i form till nästa säsong, eller någonsin bli bra, så är det förmodligen det dummaste jag kan göra. Snyft.

Sen supersnabb dusch och iväg till jobbet. I mina nya skor!

En salig morgon.

Att vakna till en frostig, solig morgon. Springa på mjukt underlag längs vattnet med solen i ansiktet. Vara alldeles ensam sånär som på en man som man såklart måste springa om trots att man egentligen inte ska springa så fort (som tur var var han inte så snabb). Känna att foten i alla fall idag är ganska ok, att löpsteget inte känns helt galet. Springa dubbelt så långt som igår.

Sen stå och glo och tänka på jordklotet, familjen, livet och att man inte behöver så mycket egentligen. För att sen väckas ur de enorma tankarna och slås av att det alltid ser så konstig ut med båtar på land:

Därefter traska hemåt för att vara snäll mot foten och inte mata den med asfalt i onödan.

Sen stretcha ut vaderna ordentligt. Skölja händerna i kokhett vatten hemma för att väcka dem ur förfrysningen (trots vantar). Ni hör va? Bättre morgon blir det inte! Så se upp för mig idag, jag befinner mig i något slags saligt tillstånd.

Försiktiga steg.

Upp i mörkret och på med pannlampan – för idag var det dags för en provjoggtur! Kallt, frostigt och halt ute så detta anser jag vara första vinterdagen. Promenerade ner till Grönsta för att låta foten slippa hård asfalt. Sen en kort sväng i mörkret. Önskar jag kunde säga att jag inget kände men jo, tyvärr gjorde jag det. Sprang dock lugnt och försiktigt. Tog en extrasväng på gräsfältet efteråt och det är väldigt tydligt att ju mjukare underlag, desto skönare för foten. Jag har ännu inte heller listat ut vilken väg jag ska ta vad gäller skor. Många säger rejält uppbyggda och inlägg men saken är att min fot till vardags mår bäst i mina Nike Free 3.0 (just nu). Såklart är det en annan sak när man springer men de senaste dagarna har det känts som att ju mer uppbyggda i hålfoten, desto sämre. Foten verkar just nu vara inne på det raka men samtidigt mjuka. Idag sprang jag i mina Saucony Kinvara som jag inte tidigare gillat men idag kändes de rätt. Det känns bättre när jag verkligen landar på mellanfot/framfot och inte låter hälen ta för många smällar. Vi får se, jag får försiktigt prova mig fram.

Nu jobb. Observera min fina tygkasse jag köpte på KaDeWe i Berlin!

I ljuskäglans sken.

Idag ville jag ta en löptur på mjukare underlag så när klockan ringde 05.15 var det på med pannlampan. Jag köpte pannlampan förra året men kom aldrig riktigt igång med att använda den ordentligt. Det är något med farten i mörker, automatiskt är det som att kroppen sänker tempot för att inte råka snubbla. Hur som helst så tyckte jag det kändes rätt bra idag men det kanske var just för att jag inte heller skulle springa fort.

Känslan med pannlampa är lite som att vara med i Blair Witch Project-filmen. Eller som att man vore ute på ett topphemligt men ack så viktigt uppdrag, där man ska bana sin väg genom svårframkomlig terräng. Man känner sig också som ett med naturen, såg en hare plötsligt skutta förbi i ljuskäglan. När mitt löpuppdrag var avverkat sprang jag hemåt. Vår gata höll precis på att vakna.

Lite agentkänsla eller kanske mer yttre rymden?

Tacksam tisdag.

Hela veckan kommer bestå av distans i lugnt tempo. Om/när jag inte känner av foten alls är tanken att öka på lite. Men till dess är jag lycklig bara jag får springa och jag försöker att inte stressa upp mig över ovissheten. NYCM tänker jag inte alls på just nu, jag tar det sen. Därmed har jag tid just nu, tid att försöka läka. En känsla slog mig imorse precis innan jag gav mig av hemifrån, barnen satt och åt frukost och plötsligt kände jag en sån jättestor mäktig tacksamhet. Tacksamhet över att ha ett sånt fint litet gäng som satt där och åt mackor och yoghurt, tacksamhet över att familjen är frisk, över att jag är frisk. Och i de stora sammanhangen är foten ändå småpotatis. Ibland är det skönt att vidga sina vyer lite. Sen ska jag inte sticka under stol med att allt vad gäller foten är frustrerande. Men just idag är det inte det.

10 km lätt distans. Med vantar på. Gatlamporna slogs av en minut senare jämfört med igår.

Måndagstest!

God morgon! Mörkt och blöta gator när jag gav mig av med ryggsäcken på ryggen. Även idag ett vad jag kallar testpass men en ökning upp till 10 km. Samma känsla som igår; det känns helt ok men lite känning av foten. Att den skulle vara helt borta har jag aldrig någonsin trott skulle gå så fort. Det kommer ta tid, det vet jag, men varje litet framsteg ska få mina applåder. Och jag ska också säga att det känns tjugo gånger bättre än på länge. I backarna var det nästan som en aha-upplevelse; ja just det, såhär känns det att springa i backar och inte behöva ändra löpsteget utan kunna hämta kraft från framfoten, inte helt men på väg åt rätt håll.

Prick klockan 07.30 stängdes gatlamporna av och jag var framme vid jobbet. Åh, sån underbar känsla att springa igen! Dusch och sen såg jag ut såhär:

Tur det finns smink. Efter det såg jag ut såhär:

Ja, inte så värst stor skillnad men det känns alltid bättre med lite jox i ansiktet. Särskilt på en måndag.

Tillbaka till skogen.

Idag: testjogg! Har haft helvila i fyra dagar, ja egentligen fem dagar, då min sista springtur i tisdags knappt kan räknas då jag pga smärta fick gå större delen av vägen. Kändes helt underbart att få snöra på sig springskor igen! Stoppade ner mina formgjutna inlägg i mina gamla trotjänare Adidas Supernova Glide, ja modellen är en trotjänare men just detta par är splitternya. Och sen gav jag mig av, med mig hade jag Febe. Vi joggade ner till Grönsta. Sprang försiktigt uppför Grönstabacken, jag var beredd på ett hugg i foten men nej. Kändes ok.

Vi joggade vidare. Så skönt med mjukt underlag! Jag insåg att jag kutat non stop på hård asfalt i tre månaders tid. Ska nog ändra på det här framöver om foten blir frisk, då blir det lättare med kuperat igen. Tanken idag var inte att springa långt på något vis, bara tre km som test. Jag känner av foten litegrann när jag springer men inte ont, jag bara känner att den är lite svagare. Men ändå, det känns lovande! Snart så.

En sån här liten jogg är inte alls fel, särskilt inte när man har så trevligt sällskap!

Tröööööskel! Aaaaaj.

Var tvungen att känna på lite tempo idag då jag tycker det kändes lite väl segt i helgen. Och så kan vi ju inte ha det. Bestämde mig för att köra ett hederligt tröskelpass på lunchen. Just tröskelpassen fick jag tyvärr ligga lågt med sista tiden inför Berlin för jag fick rejält ont i foten av dessa. Jag kommer ju liksom upp mer än vanligt på framfoten när jag kutar riktigt fort och då spänner det och sliter. Samma sak med backträningen.

Hur som, idag var det dags att testa både form och fot. 2 km uppjogg, förbi Karlbergs Slott och över till Kungsholms Strand.

Där satte jag full fart. Kändes till min stora glädje bra, kände mig äntligen snabb! Flåsandes och frustandes spurtade jag förbi alla lunchjoggare och hundrastare. Vände tillbaka halvvägs och passerade alla ännu en gång, ännu mer flåsandes. Hela tiden på mjölksyretröskeln, och hela tiden bittert medveten om foten. Piip, 20 minuter, klar!

Ja, tempot finns där vilket var skönt och bra för självförtroendet. Men foten. Ojoj, stackars stackars foten. Jag hade glömt hur illa den gillar dessa pass – hur mycket jag än gillar dem. Haltjoggade tillbaka till kontoret. Rejält ont men ändå… lite nöjd. Dock ska jag inte ösa på med dessa pass om jag ska komma iväg till New York och fixa en bra tid, det är ett som är säkert. Förlåt foten men jag var tvungen, en gång. Så. Nu pratar vi inte mer om det.

Lite NY-känsla på den här bilden eller hur? Ja om man bortser från Volvon.

Första långpasset efter Berlin. Och tankar framåt.

Det känns lite som en utmaning att springa två marathon så nära inpå varandra som jag kommer göra i och med Berlin och New York. Jag kommer inte hinna åstadkomma några kliv framåt med träningen utan istället handlar det mer om att försöka förvalta formen så gott det går. Och att göra det samtidigt som kroppen behöver viss återhämtning är lite lurigt.

Innan Berlin så tänkte jag att jag ger järnet i Berlin och tar New York som en upplevelse. Men näääääää? Nu när NY närmar sig så kommer ju peppet igång för fullt. Håller tummarna för att inte bara huvudet ska känna pepp utan att kroppen också snabbt ska hinna återhämta sig så att jag kan göra en bra tid. Det är lite lurigt för jag känner det ju som att kroppen är med på noterna men det är ju bara så att skaderisken ökar kraftigt efter en så pass stor utladdning som ett marathon, så man måste vara lite försiktig. Och jag känner att tempot inte riktigt finns där än, och inte heller orken på samma vis. Men det är ju några veckor kvar, herregud!

Jag kollade för övrigt tillbaka på mina träningsanteckningar efter Stockholm Marathon och det var som jag mindes det; jag kände en seghet på långpassen en tid därefter. Nu gäller det att så snabbt som möjligt få segheten ur kroppen och bli sådär lätt och snabb i känslan igen. Om det går, ja då jävlar! Jag masserar foten allt jag kan för att hålla den i så bra form det bara går. Jag tänker mentalt att jag nog inte kan räkna med att springa på lika bra tid som i Berlin, NY-banan är ju aningen tuffare dessutom. Men har jag en bra dag den 4 november och träningen funkar fint de här veckorna som är kvar, ja då får vi se vad som händer. Peppen är i alla fall på topp!

Men för att inte utmana ödet så blev det därför ett lite kortare långpass än vanligt idag. Sprang till Koltorp och tog första milen på Lidingöloppet. Vid Stockby mötte jag förresten Magnus som sprang Lidingöloppet förra helgen. Lite snack medan vi följdes åt en bit, trevligt. Sen fortsatte jag vidare och på väg ut mot Elfvik ropade någon hej! Det var Gunilla, en fd kollega som fick mig att titta upp från min långdistansdvala. Sprang ända ut till Elfviks Gård och sen tillbaka – och på tillbakavägen sprang Emi förbi i motsatt riktning, riktigt bra klipp i steget hade hon! Många hej blev det med andra ord. Totalt 24 km, det kändes lagom.

Sen då? Sen åkte vi till Millesgården och köpte nya årskort. Vi gillar att hänga där.

Och för den som är stenrik så finns Millesgårdens lanthandel. Vi är inte stenrika så vi åkte hem och gjorde gryta istället.

Just det, för övrigt så funderar jag starkt på att hoppa över Hässelbyloppet. Jag anmälde mig till det innan jag bestämde mig för både Berlin och New York. Det var samma sak med Stockholm Halvmarathon och jag har nu lite samma känsla som jag hade inför det. Hässelbyloppet vore grymt kul för att bräcka min gamla miltid från i våras men samtidigt sätter det käppar i hjulet för mina få långpass som jag hinner klämma innan NY, och dessa är jag rädd om. Och om målet är att springa Hässelbyloppet på en riktigt bra tid så måste jag även ändra veckans träning inför det och det har jag inte heller lust med. Och så sist men inte minst, finns inget jag är mer rädd för än att skada mig. Och när jag tänker på allt detta sammantaget så känns Hässelbyloppet plötsligt helt oviktigt. Vi får se men så går tankarna. Ska snacka med Pekka om det på tisdag.

Från Älvsjö till Lidingö. Nja, nästan.

Var hos kompisar som köpt sånt mysigt hus i Älvsjö. Massa vinklar och vrår och så en fin trädgård med äpplen, päron och körsbär. Vi åt dock inte frukt utan massa goda kakor och väldans trevligt var det. Och så var det ju just så fint ute. Kände att jag var tvungen att passa på att ta en liten sväng till men Älvsjö-Lidingö kändes lite väl långt som mitt andra pass för dagen. Bytte om i bilen och funderade på vad som kunde bli en lämplig sväng.

Aningen svårt att hoppa av mitt på E4:an tyvärr. Så jag klev av vid Norrtull och vinkade hej då till gänget i bilen.

Bestämde mig för att ta mig över till Hagaparken och springa en sväng längs Brunnsviken till att börja med.

Titta vad fint, bröllopspar och allt! Det var så idylliskt att jag hoppades att det var riktigt många turister i krokarna så att de fick se Stockholm från sin bästa sida. Här sprang jag runt i ungefär 6 km och sen satte jag kurs mot Lidingö. Gamla vanliga vägen som jag tar från jobbet; Vallhallavägen och sen svänga av vid Sophiahemmet och ta bakvägen fram till Ropsten, Lidingöbron och sen raka spåret hem.

Totalt 13 km i 4:45-fart. Många säger till mig att jag kunde ta bort en del distans för att ha mer kraft till kvalitetspassen. Så är det kanske och saken är att jag tar bort distans då jag känner mig trött. MEN. Som ni ser är det ett stort men. Jag springer inte bara för att pressa mina tider, verkligen inte, absolut inte. Jag springer för att jag gillar det. Och den här distansen utan krav, kilometrarna som just bara är kilometrar, det är något fint som jag är rädd om. Det är det som är löpning för mig. Just nu i alla fall. Tävlingar, de är jag med i så länge det känns kul.

Hörrni, kolla in det här brödet på bilden nedanför. Jag fick det av Anna när vi skulle åka. Det är väldigt tjusigt att få presenter när man är bortbjuden och just bröd är det bara två personer i världen som brukar ge mig. Min mamma och Anna. Det är fint att ge bort bröd. Om jag inte sprang så mycket så kanske jag också kunde göra det. Jag smakade det i alla fall så fort jag kom hem från löpturen. Fikon och nötter i – så jäklans gott! Merci!