Träningspass

Från kakfest till friidrottsträning.

Först var det Fars Dag-firande för stora familjen hemma hos oss. Oerhört nöjd var jag då jag fick till en av mina favoritkakor på morgonen: schackrutan. Kan vara på topp-tre av världens bästa kaka, tillsammans med nöttopp och änglar. Verkligen inte en komplicerad kaka men ibland blir degen för mjuk och då är det kört. Efter detta frossande var det dags att ge sig ut. Första gången på länge som jag faktiskt inte kände av foten alls när jag satte av.

Grått men fint. Jag har sagt det förr men jag älskar när det plötsligt uppstår en Morden i Midsomer-känsla. Idag var det i Midsomer jag sprang runt, inte ute vid Hustegaholm på Lidingö. Planen var en lugn jogg, enligt Pekkas ordination. Men jag är för dålig på just det här med jogg. Jag tycker helt ärligt att det är jobbigare att jogga än att springa. Det känns så tungt och onaturligt. Så lite fortare fick det gå, 7 km i 4:45-tempo. Kände av foten lite på slutet men annars ok.

Kände mig duktig som inte sprang längre för det hade jag gärna gjort. Kan inte beskriva hur mycket jag längtar efter att kunna springa hur mycket jag vill och vad jag vill. Istället sprang jag hem och körde styrketräning.

Och sen fortsatte söndagen i sportens tecken: Ruben på handboll, Uma på gympa och Febe, hon hade friidrottsträningspremiär…

… i sina splitternya skor! Jag hade förresten också friidrottspremiär för jag ska vara hjälptränare. Ska till och med få gå någon liten introduktionskurs. Det var gruppens första gång inomhus så vi hängde i en liten gympasal och gjorde allt möjligt kul. Kan tillägga att det här kommer bli mycket bra och lärorikt även för mig med massa löpskolning etc.

Och där var Fars Dag så gott som slut.

Morgonjogg och spontan jacktest på stan!

Men så skönt jag sov i natt! Har sovit för lite i veckan och dessutom haft en oerhört tjatig huvudvärk som inte velat släppa. Den var tyvärr kvar när jag vaknade. Men ändå, att få känna sig utsövd! Drog på mig löparkläder och gav mig ut på en kort morgonjogg. November, en väldigt grå, och av många hatad, månad. Men för mig ändå en favorit då vår första dotter föddes i november. Vår första morgon med henne, tro´t om ni vill, så sken solen på en knallblå himmel. Men idag var det gråttgrått. Jag sprang längs vattnet och kände hur huvudvärken sakta släppte taget om mig. Och så påstår folk att människor bara springer för att bli smala. Sicket larv! Det är för allt annat än just det som i alla fall jag springer.

Vidare långt fick jag ju inte springa idag men skönt var det. Och sen hem för att jobba vidare på den ständigt pågående Juicefestivalen.

Efter detta var jag tvungen att ge mig in till stan. Vi har som sagt en dotter som snart fyller år, och i och med att jag ändå inte får lägga så mycket tid på löpning här i helgen så passade det ju bra att fixa presenter. Jag rände runt hit och dit och hittade en del bra grejer så armarna fick bra styrketräning av alla kassar. Jag kan säga att det är rätt kärvt, i synnerhet för plånboken, att ha tre barn som har sina födelsedagar i november, december, respektive januari – exakt 14 dagar mellan varje födelsedag. Och så jul ovanpå det, ka-ching! Jag smet även in på Intersport på Drottninggatan och provade lite löparjackor. Alla från Nike. Kolla här:

The Windrunner, 800 kr. Inte den optimala löparjackan men snygg. Och fin färg.

Nike Element Shield Soft, 1400 kr. Det här är en bra jacka som jag gärna skulle vilja äga. Går över rumpan på ett bra värmande vis och går under beteckningen Storm Fit. Man känner att den är bra mot vind. Svart eller orange? Båda tack! Small!

Nike Element Shield Max Jacket, 2000 kr. Åh så fin jacka eller hur? Fin färg och så det jag gillar mest; att man ur luvan kan dra fram en orange halsduk när det behövs t ex om det är kallt eller man vill springa förbi någon man känner utan att behöva heja, haha. Dock så känns den inte riktigt vindtålig, även om jag på Nike´s hemsida läst att den är bra mot både vind och regn. Jag tycker snarare det är en varm och lite mysig löparjacka med en riktigt bra halsduksfiness.

Och så en favvo som jag redan äger: Nike Vapor 5 Max. 2200 kr. Den är dyr men å andra sidan så är den gjord av Nike´s ”Storm-FIT 5 fabric” och blockerar vind och vatten (upp till 5000 mm i vattentryck vad det nu betyder…). Den har en bra luva som man enkelt kan justera, den andas… ja, den lever faktiskt, har ett heltidsjobb och egen lägenhet i Vasastan. Det låter nästan så med alla finesser. Men framförallt: äger man denna så har man inga som helst ursäkter för att inte springa fort och långt och i exakt alla väder. Hur som helst, pga kommande födelsedagar blev det inga presenter för mig själv på Intersport idag men jag blev positivt överraskad av deras utbud – mycket fina och bra löparprylar inne. Lite senare blev det dock en minipresent till mig själv: en ring med ett T på.

Kan vara den tunnaste ringen jag sett. Och bilden med den tunnaste handleden i kombo med största knytnäven jag sett. Snart: middag hos kära vänner i ny lägenhet. Imorgon: mer löpning.

17 km rakt in i mörkret.

Igår kväll insåg jag att jag ju faktiskt skulle kunna hinna med ytterligare ett löppass innan behandlingen av min fot kör igång. Men i så fall skulle jag få kliva upp riktigt tidigt här på tisdagsmorgonen för att hinna med. Därmed åt jag ett par mackor innan jag la mig igår kväll och förberedde exakt allt som hör morgonen till – för att kunna springa längre och få lite pluspoäng på hemmafronten. Till exempel la jag fram alla kläder, ryggsäckar, frukter och läxor till barnen i fina högar:

Kändes lite som att man skulle med ett tidigt flyg från Arlanda när klockan ringde imorse. Unnade mig tio minuters snooze men sen var det dag att kliva upp och ut i mörkret.

Sprang till Koltorp och fram till Stockby. Hade hoppats att 3km-slingan vid Stockby skulle vara tänd men det var för tidigt, tror den tänds först kl 06.00. Så jag fortsatte istället på Lidingöloppets första mil. Runt 05.15 dök plötsligt en man med gåstavar upp ur mörkret och gastade “God morgon!” Trevligt med lite sällskap, även om ett ”God natt” nästan hade känts mer på sin plats. Gud vad jag kan förundras över människor som orkar kliva upp så tidigt för att gå. Annars var det bara jag, pannlampan och det kompakta mörkret i skogen. Och två rådjur vars ögon lystes upp av lampan. Det var varmare än jag trott, fick ta av mig jackan och knöla ihop den runt min fula midjeväska.

Sprang förbi Kyrkogården på vägen tillbaka mot Kyrkviken. Så vackert med alla ljusen som fortfarande brann. Jag fortsatte längs vattnet ut mot Elfvik. Aningens aningen ljusare, men egentligen fortfarande kolsvart. Vände tillbaka hemåt efter ett par km då klockan började bli mycket. Blev totalt 17 km. Nu löpvila i fem dagar… gaaaah! Ni andra kan väl springa för mig så länge? Jag själv får köra fullt fräs på magen och armarna under tiden.

10 km skotest!

Oftast brukar jag vila dagen efter mina långpass. Men eftersom det kommer bli ofrivillig vila i fem dagar i och med behandlingen av foten här i veckan, så körde jag ett lugnt pass här på morgonen. Att jag hade ett par nya skor att testa gjorde mig ännu mer sugen på att stiga upp i mörkret trots regndropparnas sövande effekt. Vad är det för skor? Jo Inov-8 X-talon 190. Ett par väldigt lätta off trail-skor.

Jag promenerade ner till Grönsta på dobbarna, klonk klonk, kanske inte skorna man tar på en långpromenad. Väl nere så kutade jag sista milen på Lidingöloppet. Benen lite trötta, dels för det var tidig morgon men också efter gårdagens 33 km. Men jag såg det mer som en återhämtningsjogg så fart var inget krav idag. Skorna då? De sitter otroligt skönt på men gissar att de funkar bäst på oss med ganska smala fötter. Bra grepp men poängen med dem blir nog tydligare när man springer på mer terrängartat underlag än Lidingöloppsspåret. Bäst kändes de när jag sprang genom hala högar av löv. På tal om löv, skogen nuförtiden – den går inte av för hackor. De här röda haven av löv, så himlans vackert. Jo, en skillnad för egen del vad gäller de här skorna är att häldroppen bara är 3mm. Även om jag annars springer en hel del med lätta skor som Adizero Adios så har ju de ändå en häldropp på ca 11mm. Men det kändes bra! Ser fram emot att springa med dem när det börjar bli lite halt i skogen.

Efter 7km började det ljusna och jag kunde stänga av pannlampan sista biten. Tio lugna, sköna km. Sen snabbt hem till en ny dag.

Vi ses.

33 km grått Lidingölopp.

Vaknade till en typisk novembermorgon; grått och sex grader. Åt rejäl frukost: havregrynsgröt med frysta jordgubbar och hallon som jag blandar och kokar ihop med gröten, croissant, kaffe och juice. Efter det tog jag itu med följande:

Jag monterade alltså ihop två bokhyllor som vi köpt till barnen. Jag måste säga att jag är rätt bra på det här med att montera grejer. Ja inte för att det är så svårt kanske men jag anser ändå att jag har skills utöver det vanliga. Efter det hade frukosten smält och det var dags för långpass. Det riktiga långpasset sen Berlin, och med riktigt menar jag långt.

Klädde på mig och fyllde handvattenflaskorna. Man känner sig inte så törstig precis när man ger sig ut i sex graders värme men jag vet att kroppen kommer tacka en någon timme senare.

Sen kutade jag till Lidingöloppsstarten. Försökte undvika asfalten så gott det gick genom att istället springa i dyblött gräs. Sen sprang jag hela Lidingöloppet. Idag var det inte många ute i spåret, passerade några killar men annars mest hundägare. Det var ett tag sen jag sprang hela Lidingöloppet men nu framöver kommer det bli desto oftare eftersom jag lär få undvika asfalt ett tag. Jag kan verkligen varenda sväng, varenda sten och rot på Lidingöloppet. Kanske därför jag inte är så sugen på att springa det riktiga Lidingöloppet, det är förknippat med så mycket harvande träning för mig. Men såklart annorlunda när det är fullt pådrag och tusentals människor att tävla mot, istället för några enstaka hundägare eller folk med gåstavar.

Min fot däremot kände jag av litegrann. Jag är så förbannat trött på den. Men samtidigt tacksam över att det går att springa och i terräng känns det ändå helt ok. Det är mest efteråt jag känner av den.

Vid 15 km började det kurra rejält i magen, trots min bastanta frukost. Vid 23 km när jag passerade Grönsta för att ge mig på sista milen var jag riktigt hungrig och det hade ju varit så lätt att bryta här och springa hem och käka. Men icke. Tio km till för att slutligen landa på totalt 33 km i 5:03/km-tempo. Bra långpass i bra terrängfart. Om än lite grått och trist.

Sen kom jag hem till en snäll man som lagade omelett till mig. Äntligen mat!

P.S. En sak jag blir så irriterad på när jag springer är människor som springer/joggar och samtidigt pratar i telefon. Jag kan förstå att man måste ha telefon med sig och svara om man väntar ett oerhört viktigt telefonsamtal, men ni vet när samtalet är i stil med ”Ja vi sa att jag ska återkoppla till honom imorgon…blablabla”. Då blir jag så trött. Gör inte löpspåret till kontor. Lämna telefonen hemma. Lämna snacket hemma. Bara en liten stund. OK? Bra, då säger vi så.

Tempopass på hemmaplan!

Åkte tidigt från Göteborg. Läser att NY Marathon blivit inställt. Sicken downer. Jag tänker på alla som tränat hårt och satsat mot detta, att liksom inte få det där efterlängtade crescendot. Men såklart fattar man att de ställde in, jag tycker egentligen det var konstigt att de inte bestämde sig tidigare för det. Vi åt lunch på McDonald´s och spurtade vidare mot Stockholm.

Bytte om till springkläder så fort vi kom innanför dörren för att hinna kuta medan det ännu var ljust. Precis när jag gav mig av kom en hagelskur följt av ösregn. Aha, nä du vädret, så lätt är det inte, såklart jag ska springa. Och fort ska det gå.

Joggade ner på gräset till Kyrkviken. Idag var det dags för tempopass. Jag satte av. Sprang först 10 km i stöten – de första fem gick på 4:20/km och resterande fem på 4:15/km (jag gillar att nollställa klockan och splitta tiden på 5:or). Två minuters vila och därefter ytterligare 5 km som gick i 4:09/km. På slutet passerade jag Kyrkogården (på asfalt, förlåt foten) där det var fullt av människor för att tända ljus i skymningen. Allhelgonahelgen är så fin, och sorglig. Tänkte på barndomsminnen från mormor och morfar i Västerås när jag flåsade förbi.

Kändes faktiskt riktigt bra idag, skönt med fart. Foten ok. Saken är dock att den fortfarande är lite svullen och hård på undersidan så i nästa vecka ska jag genomgå en behandling. Det innebär att jag inte kommer få springa på sex dagar så jag passar på nu innan. Ångest över det? Nä inte så mycket faktiskt, det känns ok. Jag har faktiskt insett att man inte tappar så mycket på lite vila, springet finns där i benen. Men trist är det såklart. Det blir så tomt när jag inte får kuta och andas och bli genomtrött.

Sen promenad hem. Och där: brasa. Och lördagkväll!

Au revoir.

Favorit i repris.

Tillbaka i Skatås. Idag med klocka på armen och med Olle med mig. Fast tanken var inte att vi skulle springa tillsammans för Olle hävdar att jag springer tusen gånger fortare än han.

Olle skulle springa milspåret och min plan var ett tempopass på 15 km. När jag kör just tempopass brukar jag egentligen försöka springa rätt flackt. Jag satte i alla fall av i bra fart men insåg efter ett par km att det skulle bli svårt att hålla planerad hastighet pga kuperingen. Jag ändrade då planen till 4×10 minutersintervaller.

Jag körde 90 sekunders vila mellan intervallerna och farten låg på 4:33/km på första tio min, 4:13/km på nästa tio min, 4:28/km på den tredje intervallen och 4:22/km på sista. Inte några fantastiska tider sådär men absolut godkänt i och med backarna, och dessutom med gårdagens 20 km i benen (fördelat på 45 min på första milen och 47 min på andra milen). När vi kom hem stod den här fina lyktan och väntade på oss:

I övrigt kommer här några bilder från gårdagens Göteborg:

Vi köpte kaffe på Da Matteo.

Vi var på min favoritaffär i Göteborg: Artilleriet. Med en rejäl kraftansträngning lyckades jag ta mig ut därifrån utan att köpa en endaste liten pryl.

Vi tog en öl på Avalon.

Vi åt middag på Puta Madre. Det kanske inte ser så gott ut men det var det. Långkokslamm med stark god mexikansk sås, bönor och jox.

Och sen gick vi på bio och såg Palme-filmen. Åh herregud så bra den var. Mäktig och fin. Och sorglig såklart.

20 km i Skatås!

Kom fram sent till Göteborg. Vanemänniska som jag är var jag tvungen att dricka te innan jag la mig men jag hade glömt mitt gröna te. Som tur var hade jag ingefära och lime med mig så jag gjorde sånt där hälsote.

Vaknade till en grå morgon bland alla barn och kände mig alldeles lycklig över att vara i Göteborg och inte NY. Frukost och sedan var det dags för löpning.

Hela släkten blev engagerad i det hela för jag var tvungen att få skjuts till Skatås. På väg i bilen insåg jag att jag glömt min klocka men som tur var fick jag låna Brittas. Sportigt!

I påskas när vi var här sprang jag milspåret här vid Skatås. Idag hade jag planer på ett tempopass men i och med att jag inte hade min klocka fick det bli hederlig distans. Jag stod och klurade lite på om jag skulle ta 18 km eller köra två varv på milen och bestämde mig för det senare. Kändes skönt att springa utan klocka, eller ja, jag hade ju en klocka men det gick ju inte att hålla koll på kilometertider på det viset. Jag gillar den här banan, den är ju rätt ordentligt kuperad på sina ställen. Jag kutade på och jag insåg att jag verkligen borde springa utan klocka oftare och bara gå på känslan.

Första varvet gick på 45 minuter, nästa varv saktade jag ner aningen då foten gav sig tillkänna. Absolut inte ont så att jag borde stannat utan bara en påminnelse om att den rackarn fortfarande delvis behöver behandlas med silkesvantar.

20 km i bra fart för att vara ett vanligt distanspass. Jag gillar Skatås, de har ju en 5 km-slinga som är upplyst på kvällen, bara en sån sak. Och kolla här vad mycket grejer som finns:

Sen excentriska tåhävningar och stretch medan jag väntade på Nisse som så snällt skulle hämta upp mig. Det är väldigt fint, att hela familjen engagerar sig för att jag ska få kuta. TACK.

Och nu, nu blir det stan!

Klofs, klofs.

Mina distanspass kräver lite mer planering nu när jag inte kör transportlöpning på asfalt. Lidingöloppet har endast ett upplyst elljusspår och det är bara på 1,7 km. Lite väl fjuttigt och trist att kuta så många varv. Därför var kvällens plan att kolla upp hur det ser ut vid Stockby, i de krokarna är jag bara annars då jag kutar Lidingöloppsbanan. Så jag bytte om och satte mig i bilen.

Det hade varit den perfekta uppvärmningen att springa dit, men det får vi skjuta på framtiden. Jag är bara glad att foten kändes redo att kuta idag igen efter gårdagens pass. Fem grader ute men jag drog på mig stora vantar, pallar inte att frysa om händerna så jag varken kan få upp dörren eller skosnörena när jag kommer hem.

Jag hade hoppats att 5-kilometersslingan skulle vara upplyst men rymdskeppen på plankan här ovanför markerade att jag fick nöja mig med de kortare slingorna. Jag hade pannlampan med mig men ett upplyst spår känns ju som en ljus sommarkväll i jämförelse med att springa med den. Sprang först 2 km och sen 3×3 km. Totalt 11 km. Skönt med backar igen, skog och lera. Kloffs, kloffs – mina fina blåa Adios fick veta att de levde. Vågade inte trycka på alltför mycket i backarna. Just kuperat har ju varit en omöjlighet för mig under en lång tid så nu ska jag ta det lugnt.

Sen stretch innan jag satte mig i bilen. Ahh visst är det något magiskt med paneler i bilen i mörkret, sådär upplysta. Då tänker jag att jag kör på en landsväg långt bort, som i en film. Passade bra för när jag kom hem läste jag en rymdbok för barnen där texten i boken lyser i mörkret.

15 km i Sandy light.

Regn, vind och fyra grader när jag gav mig av hemåt – någon som får en déjà vu? Just de orden kommer nog för alltid vara förknippade med Stockholm Marathon för alla oss som sprang i år. Jag hade gärna sprungit i det vädret men tyvärr kan jag inte springa till och från jobbet just nu pga asfaltsskräcken, men jag bytte om på jobbet för att vinna tid. För springa skulle jag.

Jag var helt uppåt över den extra timmen igår men idag blev jag påmind om baksidan med vintertid: det blir ju mörkt mycket tidigare. Inte direkt breaking news men sånt man förtränger över en sommar. När jag stod där med fötterna mot grus och redo att ge mig av, höll det precis på att skymma så jag utrustade mig med pannlampa. Mina första fem km klarade jag mig utan den och kunde hålla ett bra 4:25-tempo. Men sen blev det plötsligt becksvart. Trots att jag sänkte tempot höll jag på att trilla på rötter två gånger. De resterande 10 kilometrarna gick i 4:38-fart.

Måste varit den där orkanen Sandy som blåste ända till Lidingö för det var ett riktigt skitväder. Men hallå! Vem bryr sig? Vem bryr sig när man kan springa 15 km i en bra fart och faktiskt inte ha ont? Känner fortfarande av foten men både igår och idag är det en annorlunda känsla. Snälla känsla, stanna kvar.

Glassgubben och glassgumman kändes lite ensamma i regnet utanför tennishallen. Jag gjorde dem sällskap medan jag stretchade ut vaderna och fötterna. Det är så jag gör nu; så fort jag kutat klart så stretchar jag ordentligt och fortsätter ännu mer när jag kommer hem, känns faktiskt som det gör skillnad.

Men kolla här vad jag fick idag! Två fina nagellack av Kattie som alltid ger mig så fina färger, de här direkt hemkomna från Miami. Åh så fina! Jag som precis målade naglarna gröna igår får genast göra om. Blått är det såklart som gäller.