Jag har aldrig gillat att springa så mycket som jag gillar det just nu. Asch, det där låter fel. Så enkelt är det inte. Men förr kunde jag gå och gräma mig inför att gå ut och springa, snudd på hittade på anledningar till varför jag borde skjuta på det ett par dagar. Det kunde vara jobbet, en förkylning, ja lite vad som helst. Så är det inte nu. Jag liksom reser mig upp ur sängen/stolen/soffan och bara ger mig ut. Jag dividerar aldrig med mig själv om det. Det är liksom en självklarhet, en del av att vara jag. Men vad var det som ändrades? Jo, jag bestämde mig för att löpningen inte var ett nödvändigt ont utan motsatsen. Inte något jag måste eller borde utan något jag vill. Jag har skakat hand med mig själv om att jag aldrig ska låta det bli ett tvång. Känner jag att det blir det, ja då kommer jag ändra på något för att springa, det ska vara precis så som det är nu. En frihetskänsla, en trygghetskänsla, en styrka och kraft. Den dagen t ex tävlingar blir till måsten eller ångest, ja då kommer jag inte springa några tävlingar mer. Man kan vara skitsnabb, inte fasiken måste man springa en massa lopp för det. Känns det så en dag, då kommer jag bara kuta på för mig själv. Det kan hända att den dagen kommer, kanske, jag vet inte. Jag tar det som det kommer och springer på det vis jag känner för. Såklart kan jag ibland ha ångest inför jobbiga pass, det hör ju till. Men då försöker jag tänka att ingen tvingar mig till detta. Absolut ingen. Jag kan välja att skita i det eller bara göra det. Men att gå och älta det hela, nä det orkar jag inte. Och hinner inte heller för den delen. Så då blir det oftast så att jag bara gör det.

Just nu springer jag en hel del. För att jag kan, för att jag mår bra av det och tycker det är jäkligt kul. Jag studsar fram och känner mig lycklig med löpardojorna på fötterna. Och jag ska vara med i lite tävlingar har jag tänkt. För det är kul just nu. Jag är ju ändå ganska gammal, 37 år, och det gör det ännu roligare på något vis. För jag känner mig väldigt ung när jag springer.

Idag kom det ett mail till alla som sprang Stockholm Marathon. I det stod det att lördagen hade varit den kyligaste junidagen på 50 år och att regnet och kylan gjorde årets lopp till det mest krävande i loppets historia. Tur att man inte visste det när man stod där i startfållan. För egen del var det ju första maran och jag hade inget att jämföra med. Såklart man kände att det var skitväder men ändå, såhär måste det väl varit förr, tänkte jag. Vi bor ju ändå i Sverige. Och jämfört med att kuta runt själv i skogen så var det ju oerhört mycket publik till exempel. Jag ska helt ärligt säga att jag tyckte loppet var helt ok, trots regn och blåst. Min stora rädsla var snarare värmebölja.

Men hur som, det här mailet fick mig att börja tänka på det här med tävlingar och personbästa. Det blev liksom så tydligt att inget lopp går att jämföra med något annat. Och ett Stockholm Marathon går inte heller att jämföra med ett tidigare Stockholm Marathon, i alla fall inte om det skiljer 20 grader och är snudd på storm ena gången. Ja, det här är ju ingen snilleblixt direkt men för mig blev det en liten aha-upplevelse. Att stirra sig blind på exakta minuter i jämförelse med andra, eller sina egna lopp heller för den delen, det går egentligen inte. Om man inte sprang samma lopp vill säga, samma dag. Då jag klurade på det här så insåg jag att jag är oerhört sugen på att springa fler lopp, fler banor, sugen på att testa ett annat Marathon-väder, en annan dagsform. Inte för att bara hålla på att samla en massa resultat och jämföra de på minuten med varandra men för att jämföra känslan, banan, upplevelsen. Och ja, såklart jag vill bli snabbare, såklart man vill se hur bra man kan bli men jag gillar också att se på det på ett större vis.

P.S. Bilden på mig är från i lördags. Jag har beställt alla, haha! Men då jag inte fått dem ännu så tänker jag att det är ok att använda denna så länge. 

Jag har uppmärksammat att det finns många människor som springer en hel del men inte gärna vill låtsas om det. När man frågar hur det går med löpningen så är det ofta svar som “ja, jag har ju varit sjuk och inte kunnat springa”, “nä fan jag har inte hunnit så mycket alltså, typ ett par rundor”. Och visst är det sant ibland. Men det finns en viss sorts människor som aldrig vill berätta hur mycket energi de lagt ned på något för då vet de att förväntningarna på dem höjs. Och därmed finns risk för besvikelse. Både inför andra men också inför sig själv. Nä det ska inte pratas om att man tränar utan helt plötsligt ska man bara stå där på ett lopp och vara snabb som en blixt. Det är ju coolast, att bara dra på sig löpardojorna och sen vinna rakt av. Men att ha tränat och kämpat? Nää. Precis som i skolan, det var larvigt att säga att man hade pluggat hur mycket som helst inför ett prov. Mycket schysstare att säga att man bara hade öppnat läxboken helt kort, ögnat igenom rubbet och sen var man bäst i klassen på provet. Det enda jag menar är att vi kan väl bara vara ärliga? Jag tror jag själv var lite sådär förut med löpningen men nu har jag insett att jag kan träna hur mycket som helst, för att det är kul, och jag behöver inte vara bäst i världen för det. Det är coolt att kämpa. Sen vart det tar en får man se.

En sak jag tänkte på när jag sprang Kungsholmen Runt. Veteran-SM var ju inkorporerat i loppet vilket jag inte visste på förhand. Efter ca 8 km blev jag plötsligt omsprungen. Jag hörde någons klapprande steg bakom mig och döm av min förvåning när det var en kvinna i 60-årsåldern som sprang om mig! Helt ärligt så blev jag rätt snopen. Jag blev också nyfiken så jag höll henne i sikte. Därmed såg jag en massa unga killars reaktioner när hon lubbade förbi på lätta steg, haha mycket kul att se! Jag fick sån energi av det och har gått och tänkt på det efteråt, hur häftigt det är att man kan vara så bra och snabb när man ändå är ganska gammal. Bara kroppen håller så ska jag också springa Kungsholmen Runt när jag är 60 år. Vill dock poängtera att jag i slutändan sprang om henne (men hon kom bara 30 sek efter mig).

Det hela fick mig att minnas en av mina favoritannonser genom tiderna. Den här som Nick Knight plåtade för Levi´s på 90-talet. Först ser man en snygg tjej med blont hår bakifrån. När man vänder sida så ser man att det är en gammal tant. Mindes att jag tänkte (20 år gammal) att jag ska också skulle bli en jeansgumma en dag. Nu tänker jag att jag både ska ha jeans och springa fort (dock inte i jeans).

Finns det någon som springer mycket och som har vackra, lena fötter? Hör av dig i så fall, jag har många frågor till dig.

En sak jag märkt: ju mer jag springer, desto mindre sugen blir jag på att gå runt i högklackat eller smått obekväma skor när jag inte springer. Inte så att jag på något vis brukar gå runt i stilettklackar men ändå. Jag har blivit så rädd om mina fötter, att något ska hända dem. För ett tag sen hade jag en liten känning i ena foten och så fort jag skulle ha lite tjusiga skor så dök den upp, ännu lite starkare. Så nu fegar jag ur inför marathon, fjäskar för mina fötter och ger dem exakt vad de vill ha. Det leder till att man allt oftare ser ut såhär när man går på kalas: