Jag har aldrig gillat att springa så mycket som jag gillar det just nu. Asch, det där låter fel. Så enkelt är det inte. Men förr kunde jag gå och gräma mig inför att gå ut och springa, snudd på hittade på anledningar till varför jag borde skjuta på det ett par dagar. Det kunde vara jobbet, en förkylning, ja lite vad som helst. Så är det inte nu. Jag liksom reser mig upp ur sängen/stolen/soffan och bara ger mig ut. Jag dividerar aldrig med mig själv om det. Det är liksom en självklarhet, en del av att vara jag. Men vad var det som ändrades? Jo, jag bestämde mig för att löpningen inte var ett nödvändigt ont utan motsatsen. Inte något jag måste eller borde utan något jag vill. Jag har skakat hand med mig själv om att jag aldrig ska låta det bli ett tvång. Känner jag att det blir det, ja då kommer jag ändra på något för att springa, det ska vara precis så som det är nu. En frihetskänsla, en trygghetskänsla, en styrka och kraft. Den dagen t ex tävlingar blir till måsten eller ångest, ja då kommer jag inte springa några tävlingar mer. Man kan vara skitsnabb, inte fasiken måste man springa en massa lopp för det. Känns det så en dag, då kommer jag bara kuta på för mig själv. Det kan hända att den dagen kommer, kanske, jag vet inte. Jag tar det som det kommer och springer på det vis jag känner för. Såklart kan jag ibland ha ångest inför jobbiga pass, det hör ju till. Men då försöker jag tänka att ingen tvingar mig till detta. Absolut ingen. Jag kan välja att skita i det eller bara göra det. Men att gå och älta det hela, nä det orkar jag inte. Och hinner inte heller för den delen. Så då blir det oftast så att jag bara gör det.

Just nu springer jag en hel del. För att jag kan, för att jag mår bra av det och tycker det är jäkligt kul. Jag studsar fram och känner mig lycklig med löpardojorna på fötterna. Och jag ska vara med i lite tävlingar har jag tänkt. För det är kul just nu. Jag är ju ändå ganska gammal, 37 år, och det gör det ännu roligare på något vis. För jag känner mig väldigt ung när jag springer.