Idag kom det ett mail till alla som sprang Stockholm Marathon. I det stod det att lördagen hade varit den kyligaste junidagen på 50 år och att regnet och kylan gjorde årets lopp till det mest krävande i loppets historia. Tur att man inte visste det när man stod där i startfållan. För egen del var det ju första maran och jag hade inget att jämföra med. Såklart man kände att det var skitväder men ändå, såhär måste det väl varit förr, tänkte jag. Vi bor ju ändå i Sverige. Och jämfört med att kuta runt själv i skogen så var det ju oerhört mycket publik till exempel. Jag ska helt ärligt säga att jag tyckte loppet var helt ok, trots regn och blåst. Min stora rädsla var snarare värmebölja.

Men hur som, det här mailet fick mig att börja tänka på det här med tävlingar och personbästa. Det blev liksom så tydligt att inget lopp går att jämföra med något annat. Och ett Stockholm Marathon går inte heller att jämföra med ett tidigare Stockholm Marathon, i alla fall inte om det skiljer 20 grader och är snudd på storm ena gången. Ja, det här är ju ingen snilleblixt direkt men för mig blev det en liten aha-upplevelse. Att stirra sig blind på exakta minuter i jämförelse med andra, eller sina egna lopp heller för den delen, det går egentligen inte. Om man inte sprang samma lopp vill säga, samma dag. Då jag klurade på det här så insåg jag att jag är oerhört sugen på att springa fler lopp, fler banor, sugen på att testa ett annat Marathon-väder, en annan dagsform. Inte för att bara hålla på att samla en massa resultat och jämföra de på minuten med varandra men för att jämföra känslan, banan, upplevelsen. Och ja, såklart jag vill bli snabbare, såklart man vill se hur bra man kan bli men jag gillar också att se på det på ett större vis.

P.S. Bilden på mig är från i lördags. Jag har beställt alla, haha! Men då jag inte fått dem ännu så tänker jag att det är ok att använda denna så länge.