Jag har uppmärksammat att det finns många människor som springer en hel del men inte gärna vill låtsas om det. När man frågar hur det går med löpningen så är det ofta svar som “ja, jag har ju varit sjuk och inte kunnat springa”, “nä fan jag har inte hunnit så mycket alltså, typ ett par rundor”. Och visst är det sant ibland. Men det finns en viss sorts människor som aldrig vill berätta hur mycket energi de lagt ned på något för då vet de att förväntningarna på dem höjs. Och därmed finns risk för besvikelse. Både inför andra men också inför sig själv. Nä det ska inte pratas om att man tränar utan helt plötsligt ska man bara stå där på ett lopp och vara snabb som en blixt. Det är ju coolast, att bara dra på sig löpardojorna och sen vinna rakt av. Men att ha tränat och kämpat? Nää. Precis som i skolan, det var larvigt att säga att man hade pluggat hur mycket som helst inför ett prov. Mycket schysstare att säga att man bara hade öppnat läxboken helt kort, ögnat igenom rubbet och sen var man bäst i klassen på provet. Det enda jag menar är att vi kan väl bara vara ärliga? Jag tror jag själv var lite sådär förut med löpningen men nu har jag insett att jag kan träna hur mycket som helst, för att det är kul, och jag behöver inte vara bäst i världen för det. Det är coolt att kämpa. Sen vart det tar en får man se.