Författare: Tove

Stackars stackars mig.

Jag kände det när jag gick och la mig igår kväll. En liten känsla i halsen. Måste varit hon som hostade mig rätt i ansiktet på Moderna Muséet! Jädrans. Så idag blev det varken löpning på morgonen, lunchen eller nu på kvällen. Däremot juice med massa ingefära. Jag blir såklart frustrerad på en gång. Dock känner alla i familjen av halsen och är småskruttiga så jag får hålla inne så gott jag kan med min löparångest och självömkan. Det är svårt! Det är ju så synd om mig, mitt i min mängdvecka. Fast jag försöker övertyga mig själv om att det faktiskt är bättre att lite skit kommer nu och inte om 24 dagar. Och så tänker jag tillbaka till när jag hade problem med foten. Då lovade jag att jag aldrig mer skulle gnälla över några vanliga sjukdagar.

Istället för att springa har jag hämtat klubbkläder. För jag är ju numera med i Spårvägen, tamdada! Det är ju fantastiskt att vara med i en så fin klubb med en massa duktiga löpare. Träningsmässigt så kör jag på med mitt och Pekkas upplägg men jag hoppas kunna vara med på någon träning någon gång här och där. Dock lär 99% av mina pass ske i ensamhet. Det är liksom så jag får ihop tillvaron. Saken är dock att man måste vara med i en förening för att tävla i SM. Och så måste man ha klubbkläder när man springer. De här har jag hämtat:

När jag kom hem var jag tvungen att dra på linnet. Jag hoppas på en perfekt temperatur så att jag kan köra det här korta. Jag tror dock jag hoppar jeansen även om det vore en hård stil.

Jag har även inhandlat detta:

Jag kör allt som finns att få tag på för att snabbt som ögat tillfriskna. Jag vågar inte hoppas att jag är i form imorgon men jag håller tummarna. Extra hårt håller jag dem för att vi ikväll drar till Gotland. Och om jag vill kunna kuta här hemma så kan jag säga att jag vill kuta ännu mer när jag är där. Jag kan även informera om att jag från och med nu kommer undvika alla typer av folksamlingar (bortsett från Gotlandsfärjan och jobbet) och sociala sammanhang där det är mer än sex personer. Hör jag ryktas att någon är sjuk kommer jag inte dyka upp alls, bara så ni vet. Och så tvättar och spritar jag händerna som en galning.

Det var det hela. Jag hör av mig från Gotland. Men då vi inte har internet där vi bor, och jag tvingas åka till ett pumphus för att få fatt på täckningen, så får vi se när nästa livstecken från mig dyker upp. Hej så länge.

Tisdagstankar om Stockholm Marathon och tre kvällsmil.

Jag tänker en del på Stockholm Marathon. Fast inte sådär supermycket. Jag tränar på och längtar mest efter att springa ett marathon igen. Längtar efter det där pirret som uppstår i benen den där sista veckan då man trappar ner. Det är outhärdligt och härligt på samma gång. Många frågar mig vad jag ska springa Stockholm Marathon på. Åh om det ändå vore så enkelt som att bara säga en tid och så blev det så. Då skulle jag säga… jaa… 2:37? Eller varför inte 2:30 när vi ändå är igång? Det är en elegant tid tycker jag. Tyvärr är det inte så enkelt. Inget är enkelt när det kommer till marathon. Dels ska det tränas mycket. Men inte så mycket att man skadar sig. Sen ska man hålla sig frisk. Det är inte heller helt lätt då man har tre barn. Dessutom så verkar folk i allmänhet inte ha fattat att man ska hålla för munnen när man nyser och hostar. När vi var på Moderna Muséet i helgen så hostade en kvinna mig rätt i ansiktet. Jag glodde surt på henne. Då hostade hon lite till. Herregud, vart är världen på väg?

I alla fall. Att jag kommer stå på startlinjen den 1 juni, det tar jag bara för givet trots host och sjukdomar. Jag ska stå där. Men vad jag ska springa på, tja det är inte lika lätt. Det beror på hur kroppen känns sista tiden här innan, på vädret just den dagen och om kroppen håller hela vägen. Men mitt stora mål kan jag vara ärlig med: att springa sub3. Nu ropar kanske vissa: Men det är ju helt självklart att du kommer fixa! Åh nej. Nej nej nej. Så lätt är det inte. Mitt första marathon var Stockholm Marathon förra året. Då sprang jag på 3:14:08. Sen sprang ja Berlin på 3:00:09 – nio jäkla sekunder! Stockholm är dock lite tuffare bana än Berlin. Jag vet att jag är i bättre form nu och att jag ska springa bättre än min tid i Stockholm förra året, ja det känns inte som några konstigheter. Det har jag redan gjort på träning. Punkt. Men att komma under tre timmar på Stockholm är ingen självklarhet eller mänsklig rättighet. Det får man slita för. Det är en ganska tuff bana så lyckas jag med det så blir jag överlycklig. Och nu säger kanske någon annan: Du måste tro på dig själv! Oroa er inte. Det gör jag. Det handlar inte om det alls, det handlar om vad benen klarar den 1/6. Så enkelt och svårt är det. Men bara att jag faktiskt ska springa SM i Marathon, det tycker jag är mäktigt. Svenskt Mästerskap!

Rent generellt så har jag insett att man måste ta ett steg i taget. Man blir inte en bra löpare genom att knäppa med fingrarna. Det är nästan precis 16 månader sen jag började springa mer fokuserat och bara lite mer än ett år sen jag började få hjälp av Pekka. Innan dess var det en mil här och där, utan mål eller struktur. Helt ärligt, vad en intervall var visste jag knappt, eller jag hade i alla fall inte sprungit någon. Det påminner jag mig själv om ibland. Och därför så hoppas jag nu innerligt att kroppen håller hela våren och sommaren så att jag kan fokusera på mitt stora mål detta år: Berlin Marathon. Till dess har förhoppningsvis några fler små steg tagits och kanske har man blivit en lite bättre löpare. Men en sak i sänder. Nu är det Stockholm först. Det blir spännande. Nu tränar jag på fram till dess och klurar på vilken fart jag ska försöka hålla den 1 juni.

Är ni vakna fortfarande? För idag blev det ett kvällspass efter jobbet. Ett långpass då helgens långpass gick förlorat. Jag tyckte också att det passade bra att springa en varm dag, man måste börja härda sig mot värmen nu. Det blev en bra sväng genom stan. Började med Kungsholms Strand och Norr Mälarstrand. Över Västerbron.

Här ser ni förresten mitt hål i örat, det där lite märkliga med en ring i. Intresseklubben kan anteckna att det är helt läkt nu. Så nöjd med att jag härdade ut! Sen fortsatte jag runt Söder.

En kvinna på cykel passerade mig och sa med så snäll röst ”Men åh vad du är duktig!” Jag tackade såklart. Då frågade hon hur långt jag skulle springa och jag svarade runt tre mil. ”Men är du helt galen mänska?” sa hon med chock i rösten. Jag förklarade att jag ska springa marathon och tränade som bäst, hon verkade ha svårt att ta in det hela men önskade mig en massa lycka till. Tänkte på det där sen. Att det för en själv numera är så otroligt normalt att kuta tre, fyra mil. Sprang vidare. Mötte min bloggläsare Titti som hejade!

Satan, det var rätt varmt alltså. Inget vatten hade jag heller. Munnen höll på att klibba ihop.

Men sommarkänslan i stan var det inget fel på. Jag höll på att bli tokig av alla goda glassar som folk gick runt och smaskade på. Stadsgården fram, Skeppsbron, Strandvägen, Gärdet och sen Värtan.

Benen spang över bron och i riktning hemåt. Men istället för att springa raka vägen hem så krävde de att jag skulle springa ner till hamnen. Jag vara bara tvungen att se det här fina:

Fast egentligen var det den här jag ville åt:

Totalt 30 km i 4:31 min/km.

Sen av med skorna så att fötterna fick leka sommar.

Ja sen hängde jag där en stund i solen.

Höll på att somna när jag la mig på bryggan och stretchade. Sen promenixade jag hemåt i kvällssolen.

Tre varma mil. Hoppas det blir stekhett här framåt så man vänjer sig vid värmen. Nästa gång måste jag ta med mig vatten. Jag har varit bortskämd med att kunna kuta vinterns långpass utan en droppe. Så fort jag kom innanför dörren så åt jag en sån här:

Slut!

Lunch- och hemspring!

Vädret! Det är så bra. Så bra att det bara var att dra ner i katakomberna till omklädningsrummet när det var dags för lunch. Efter att man har bytt om och ska ta sig ut, så passerar man en slags konferensyta där olika företag kan hyra in sig in. Det känns alltid lite märkligt att gå förbi dessa konferensmänniskor i full löparstass. Idag lite extra märkligt då jag bara hade linne och korta tights. Och de hade kostymer och stod och konfererade för fulla muggar.

Det är en speciell känsla att springa samma runda som man precis sprungit på ett lopp. Framme vid Stadshuset var det fullt av blå blommor och vår. Detta såg jag ingenting av när jag sprang i lördags, var det verkligen sådär blått då? Förmodligen. Men jag hade ju fokus på annat håll än på små blomster. I alla fall så var det en härlig lunchtur. Som att benen började vakna till liv så smått igen efter helgens spring. Dessutom så är den där bakiskänslan helt borta vilket jag tackar för. Minns inte ens då jag senast var bakis på riktigt.

Bortsett från blommorna såg jag en tjej som låg och solade i bikini nere vid Karlberg. Det kanske är vad man själv borde göra för att bli av med löparbrännan som redan fastnat. Totalt 10 km i 4:26 min/km.

Sen lämnade jag solen…

… och sprang ner i katakomberna igen.

Snabb dusch och lite sån här, fastän det är måndag.

Sunday Cologne. Så fint namn. Det låter som något man ska ha på sig en dag i London, när man strosar runt i eleganta kläder i Hyde Park. Det skulle ju inte riktigt jag göra men den funkar även när man är AD på en reklambyrå i Stockholm. Hur som så påminner den här doften mig om en annan doft. Både Olle och jag har luktat och håller på att bli tokiga på att vi inte kommer på vad det är som den påminner om. Jag börjar undra om det är 80-talsdoften Kouros? Med denna cologne på mig så jobbade jag vidare. Och sen var det dags att ge sig av hemåt.

Jag brukar inte springa tre pass om dagen men denna vecka ska bli lite av en mängdvecka och dessutom så är springa det bästa sättet att frakta sig när man har lite bråttom. Då vet man ju att man kommer fram en viss tid. Så. Jag sprang.

Typiskt att man har solen i ryggen så gott som hela vägen hem. Lite varmt med ryggsäcken om man säger så.

Totalt 10 km i 4:49 min/km. Och sen denna fenomenala dryck:

Iskaffe! Förresten: mjölk. Naturens egna energidryck som det står på paketet. Det gillar jag. Sen jag började kuta mer dricker jag väldigt mycket mjölk. Det är inget jag bestämt utan kroppen som ber om det. Mjölk och yoghurt verkar den vilja ha i massor.

Men nu. Nu ska jag inte springa mer för idag. Däremot ska det bli magstyrka som godnattsaga.

Blått, blått och mera blått.

Kände mig väldigt blå när jag gav mig iväg imorse. Hade till och med ett blått sportlinne under tröjan. Kanske var det därför mina ögon såg just detta på vägen:

Och väl framme på Torsgatan fortsatte det ända in i duschen:

Blått överallt. Det är lite som när man var gravid. Då såg man bara magar överallt. Sen när bebisen väl kommit ut såg man bara barnvagnar. Hyr man en röd bil ser man bara röda bilar. Och springer man ser man alla löpare. Ja, det är väl så människan funkar. Totalt 10 blå km.

20 bakiskilometer och kultur!

Vaknade och kände mig… bakis. Man kanske kan bli det av lopp också? Jag drack inte en enda droppe under loppet igår, hade inte något som helst behov av det medan jag sprang. Efter loppet däremot var jag duktig och såg jag till att hälla i mig massa vätska, men förmodligen behövde kroppen ännu mer, det var ju ändå ganska varmt igår. Gick i alla fall upp rätt tidigt och åt en enorm portion havrgerynsgröt och drack kaffe, och mer vatten. Egentligen hade jag velat få till ett rejält långpass idag men efter sms till Pekka fick han mig att hålla tillbaka. Max 20 km, inte ett steg mer. Det var ju trots allt en urladdning igår och kroppen behöver återhämta sig. Gå och skada sig nu vill man inte. I alla fall, drog på mig kläderna.

Tänk att man kan springa i linne! Jag har insett att jag är ganska tålig av mig så fort jag börjar springa, och trivs bäst i ganska lite kläder. Men folk som promenerar tycker väl man är galen när de går runt med jackor och halsdukar. På Lidingö var det cykellopp runt ön, så för att störa cyklisterna så lite som möjligt sprang jag mot Ropsten trots att jag egentligen var sugen på ön.

En jäkla blåst! Så bra att den kom idag och inte igår. Kroppen då, hur kändes den? Jo faktiskt bra. Men jag såg verkligen till att ta det lugnt, tycker kroppen reglerar det där rätt bra själv. Den liksom känner vad den orkar.

Sådärja, nu var det cirkusdags igen. Hoppades få se en elefant som stod på Gärdet men än så länge var det bara hästar utsläppta. Det är annars det jag gillar med cirkus i stan, att man plötsligt kan få se en elefant eller giraff mitt i det svenska. Den knasiga synen betalar jag hellre för än själva cirkusen.

Sprang längs Djurgårdskanalen och vände sedan tillbaka hemåt. Det blåste som sagt. På tillbakavägen insåg jag att mitt hårband hade blåst iväg. Det var lite trist, framförallt för att mitt hår fladdrade i ansiktet på ett otroligt irriterande vis de sista tio kilometrarna. Totalt 20 km i 4:58 min/km. Men sen behövde huvudet och intellektet få göra något efter helgens springfokus, så vi åkte till Moderna Muséet hela gänget och en kompis. Där var det Hilma af Klint-utställning.

De minsta tyckte inte det var så kul med Hilma. Men den här grejen gillade de:

Och Niki de Saint Phalle (asså detta underbara namn!) var också ganska populär.

Sen drog jag och minigänget ut och väntade på de andra. Herrejisses, vilken dag. Nästan overklig.

Ruben blickade suktande mot Vasamuséet, hans favorit. Även Gröna Lund spanade vi in. Vi hade munkar med oss som jag inte hann fota för vi åt upp dem så fort. Vi hängde i solen, snudd på somnade.

Den här årstiden, det som är så bra med den är att man är så tacksam. Man är tacksam över att det är varmt, tacksam över att det är ljust, tacksam över att man bara kan ha t-shirt och springa i shorts. Sen i juni och juli börjar man liksom gnälla: ”Men vad det blåser!”, ”Fast i skuggan är det ju kallt!” osv etc. Så det är bäst att passa på nu! Hej då för idag och tack för alla otroligt fina pepp och kommentarer. Jag ska minnas dem tills jag blir en gammal gumma.

Kungsholmen Runt! 1:23:51!

Känslan efter ett lyckat lopp, finns det något bättre? Det jag älskar är att den där känslan inte kan köpas för pengar utan man måste prestera och leverera för att få uppleva den. Idag fick jag det. Sprang halvmaran Kungsholmen Runt på 1:23:51 vilket betyder att jag slog mitt gamla pb med 6 minuter och 8 sekunder. Tycker nästan lite synd om mig själv, mitt gamla jag. Men såhär var det:

Jag vaknade till en så himla fin morgon. Kunde knappt tro det var sant. Ljummet i luften och sol. Dessutom hade jag sovit bra. Inte alls vaknat och oroat mig. Det ska jag försöka ta med mig framåt. Att slappna av. Finns ju ändå inget man kan göra där på natten. I alla fall så klev jag upp och gjorde… fattiga riddare!

Är det loppdags så får man lyxa till det med färska jordgubbar.

För just till loppet så vore det ju synd att få hepatit, det har ju varit ett jäkla tjat om frysta bär.

I alla fall så åt jag två och en halv riddare. Sen fixade jag matsäck till hejarklacken.

Och sen hängde jag lite i solen.

Och herregud, sen blev det plötsligt dags att åka! På med kläderna!

I bilen lyssnade jag självklart på:

Sen släppte hejarklacken av mig i Rålambshovsparken. Och där såg det ut som det gör på lopp.

Sen dags att gå på toa.

Där träffade jag Staffan! Ja inte på toan men i kön. Och sen var det ungefär 40 minuter kvar till start. Jag lämnade in min väska och överdragskläder och värmde upp i 3 km. Smet in på toan igen, fick låna det snälla caféets toa för att slippa köa. Dags att ställa sig i fållan! Jag hade lyxen att vara topp seedad vilket innebar att jag fick ställa mig framför första startgruppen. En minut kvar… pang! Och där var vi iväg! Lennart fångade oss på bild.

Lätt att dras med i tempot i början men efter ett tag så la jag ig i min planerade fart. Eller, planerade och planerade. Jag visste faktiskt inte riktigt hur jag skulle lägga mig utan gick på känslan – och lite förnuft. Efter en kort stund kom Staffan ifatt mig och vi sprang tillsammans en bra bit. Mycket trevligt och skönt att hålla tempot tillsammans. Kilometer efter kilometer gick. Kom in i en bra känsla av att det flyter på och man inte reflekterar så mycket över hur långt man sprungit utan bara maler på. Men så fina hejarop jag fick både här och där av er kära bloggläsare! Ni ska veta hur mycket kraft jag fick av det. Och mina snälla jobbkompisar! Och massa andra ansikten jag kände igen! Och sist men inte minst: hejaropen från min egen hejarklack som stod vid Kungsholms Strand. I alla fall. Vi sprang. Ganska snabbt låg jag som andra dam men hade ingen aning om hur nära de bakom mig låg. Tänkte överhuvudtaget inte på det heller utan utgick bara från mig själv och mina egna ben. Jag vet inte när det var, för jag har typ tappat minnet, men efter en ganska lång stund så släppte Staffan mig och jag sprang vidare själv. Kämpade på i backarna och tackade himlen för att vädret var så bra, solen var snäll och inte mycket till vind. Tre km kvar. Funktionärerna upplyste mig hela tiden om att jag vara andra dam. Två km kvar. Bara ett ge järnet! Till sist var det bara det där lilla varvet i Rålambshovsparken kvar. Där fångade Lennart mig återigen på några bilder.

Och plötsligt i mål på en andraplats! 1:23:51! När jag kollade på tiden nu när jag kom hem insåg jag att jag gjorde ett otroligt jämnt lopp, snittempo 3:59 min/km på första tio och 3:58 min/km på sista halvan.

Babblade lite med en massa trevliga människor och sen, sen drog jag till bilen och min hejarklack som skrek GRRRRRAAATTISSS!!! något vansinnigt högt när jag öppnade bildörren. Bättre blir det inte. En banan och en macka senare var vi hemma. Stretch, dusch och sen kaffe. Självklart spatserandes i den nya jackan. Kanske kommer jag sova i den i natt. Vi får se.

Men de här shortsen. De är rätt märkliga alltså. Kan informera er om att jag inte går runt med dem på stan, var inte oroliga. Hur som, vilken bra dag! Hoppas ni andra som sprang är glada. Nu längtar jag till Stockholm Marathon.

Klart slut.

Laaaaaaddning!

Ibland är det svårt att veta om man är krasslig eller om det bara är tävlingsnerver. För igår kväll kände jag mig plötsligt lite… förkyld? Jag nös några gånger och gick runt och kände mig sådär lite stel och ynklig. Så kunde vi inte ha det. Därför rotade jag fram en gammal citron utan skal, ingefära och massa apelsiner.

Och så gjorde jag juice. Drack tre glas. Hade riktigt mycket ingefära i. Men man kan inte lita enbart på frukt och grönt så jag tog även fram den här sprayen som en bloggläsare tipsat mig om.

Spray spray. Inte nog med detta. Jag drog också fram denna burk. Kanske är den det starkaste kortet av dem alla mot krassel.

Åt två Nutellamackor – tjong! Och sen gick jag och la mig. Och mådde som vanligt när jag vaknade! Sen jobbades det på och framåt lunch bytte jag om för en sista liten tur innan loppet.

Det var inte många kilometer som skulle avverkas i det fina vädret.

Jag körde 2km+2km+2 km med några fartstegringar.

Det var det hela. Nu kan man inte mer än hålla tummarna, sluta nysa och ge järnet.

Eller nä förresten. En del högst ytliga, men nog så viktiga, prylar återstår. Såhär har jag tänkt.

Rosa hår i kombination med…

… rött linne och dessa dojor. Vita ben till det. Så att min hejarklack med barnen och Olle ser mig. Blir det kallt får jag ta armvärmare men än så länge utlovas ju 14 grader och lite sol. Och det är bäst att klä sig lite kallt för då måste man helt enkelt springa fort. Ok, lycka till alla som ska kuta imorgon! Vi ses på startlinjen.

Fyra månader.

Torsdagstio.

Idag vaknade jag till spöregn. Ja, på väckarklockan. Ute var det inte ett moln i sikte. Drog på mig kläder och gav mig av.

Tralala, benen sprang på i den fina men blåsiga morgonen. 10 lugna kilometer till jobbet. Och sen: frukost!

Tyvärr fanns det ingen kokosyoghurt men det känns som något man kan leva med – även om det är svårt! I övrigt så har jag kikat på lördagens väder. Det ser ju väldigt bra ut om man ska tro yr.no. Ca 14 grader, lite sol, lite moln och lätt bris. Nu håller vi tummarna för att det stämmer. Och så kan vi bara trolla oss fram till lördagen nu för jag hatar de här dagarna precis innan man ska springa och man ska ta det så lugnt med benen och kroppen och man ska äta och dricka ordentligt och inte känna sig sjuk och inte känna några skavanker och bestämma vad för kläder man ska ha osv etc. Nä, bara kom lördag.

Springer in maj.

Igår kväll var vi på en väldigt trevlig middag. Jag blir lite rörd när kompisar tänker på att jag knappt dricker längre och har inhandlat sånt här tjusigt, bara för min skull.

I natt sov jag förresten åtta timmar. Åtta! Det är lyxigt. Vaknade för att somna om, vaknade igen, somnade om… Till sist gick jag upp, det var för fint väder för att ligga och lata sig. Åt frukost och spelade lite fotboll med bland annat en tomte.

Spelade på ett oerhört mesigt och mähä-aktigt vis. Jag alltså, inte tomten. Tomten var i högform. Men själv är jag så himla rädd för att skada mig. På tal om det så höll jag på att trilla i trappan idag när jag skulle bära upp ett gigantiskt lass vikt tvätt. Herregud, tänk om ens dagar som löpare slutade på ett så nesligt vis. Efter fotbollen var det löpdags. Den här veckan är ju lättare i och med halvmaran på lördag. Jag gillar det inte alls men samtidigt ska det bli kul med ett lopp, och ska man springa så bör det väl vara med någorlunda pigga ben. Dessutom bra med lite tävlingsuppvärmning inför Stockholm Marathon.

2,5 km uppjogg och sen ett tempopass som bestod av 5+5 km med ca en minuts vila mellan blocken. Lite blåsigt men soligt och fint. Lite seg känsla till en början men sen tyckte jag kroppen kom igång. Ville inte heller pressa den för hårt utan sparar på krafterna till lördag. Avslutade med 1,5 km nedjogg. Totalt 14 km. För övrigt nöjd med mina dojor, dem kör jag med på lördag. När jag visade dem för Lennart på jobbet sa han att jag borde haft barnens namn på dojorna. Då kände jag mig plötsligt väldigt egocentrisk. Men vad sjutton.

Sen begav vi oss iväg på en utflykt hela familjen. Olle är bra på att hitta oväntade sevärdheter och idag var det Raul Wallenbergs föräldrars nedbrunna sommarstuga som stod på programmet.

Det nedbrunna huset ligger i en fin liten skog på södra Lidingö och är kanske inte en upplevelse i klass med pyramiderna, men den här bronsportföljen står där som ett minne till allt fint han gjorde.

Gatstenarna portföljen står på är riktiga gatstenar från Budapest som ju är staden där Raul Wallenberg räddade livet på tusentals judar under kriget. Vi hade laddat upp med matsäck och allt men vet inte hur vi tänkte med kläderna när vi gav oss av. När solen gick i moln började alla frysa. Själv hade jag shorts och sandaler på mig, hade typ inbillat mig att det var mitt i sommaren på Gotland, och barnen hade inga jackor. Så efter att ha begrundat portföljen och den nedbrunna sommarstugan en stund satte vi oss i bilen och åt upp maten istället. I för sig rätt mysigt. Jag älskar allmänt att äta i bilen, tror det är efter alla bilresor ner till Göteborg. Precis lagom till att matsäcken var uppäten, dök solen givetvis upp igen. Då var vi redan hemma så jag drog jag fram jättebollen, gjorde magstyrka och pressade lite i solen.