Igår kväll var vi på en väldigt trevlig middag. Jag blir lite rörd när kompisar tänker på att jag knappt dricker längre och har inhandlat sånt här tjusigt, bara för min skull.

 I natt sov jag förresten åtta timmar. Åtta! Det är lyxigt. Vaknade för att somna om, vaknade igen, somnade om… Till sist gick jag upp, det var för fint väder för att ligga och lata sig. Åt frukost och spelade lite fotboll med bland annat en tomte.

 Spelade på ett oerhört mesigt och mähä-aktigt vis. Jag alltså, inte tomten. Tomten var i högform. Men själv är jag så himla rädd för att skada mig. På tal om det så höll jag på att trilla i trappan idag när jag skulle bära upp ett gigantiskt lass vikt tvätt. Herregud, tänk om ens dagar som löpare slutade på ett så nesligt vis. Efter fotbollen var det löpdags. Den här veckan är ju lättare i och med halvmaran på lördag. Jag gillar det inte alls men samtidigt ska det bli kul med ett lopp, och ska man springa så bör det väl vara med någorlunda pigga ben. Dessutom bra med lite tävlingsuppvärmning inför Stockholm Marathon.

 2,5 km uppjogg och sen ett tempopass som bestod av 5+5 km med ca en minuts vila mellan blocken. Lite blåsigt men soligt och fint. Lite seg känsla till en början men sen tyckte jag kroppen kom igång. Ville inte heller pressa den för hårt utan sparar på krafterna till lördag. Avslutade med 1,5 km nedjogg. Totalt 14 km. För övrigt nöjd med mina dojor, dem kör jag med på lördag. När jag visade dem för Lennart på jobbet sa han att jag borde haft barnens namn på dojorna. Då kände jag mig plötsligt väldigt egocentrisk. Men vad sjutton.

 Sen begav vi oss iväg på en utflykt hela familjen. Olle är bra på att hitta oväntade sevärdheter och idag var det Raul Wallenbergs föräldrars nedbrunna sommarstuga som stod på programmet.

 Det nedbrunna huset ligger i en fin liten skog på södra Lidingö och är kanske inte en upplevelse i klass med pyramiderna, men den här bronsportföljen står där som ett minne till allt fint han gjorde.

 Gatstenarna portföljen står på är riktiga gatstenar från Budapest som ju är staden där Raul Wallenberg räddade livet på tusentals judar under kriget. Vi hade  laddat upp med matsäck och allt men vet inte hur vi tänkte med kläderna när vi gav oss av. När solen gick i moln började alla frysa. Själv hade jag shorts och sandaler på mig, hade typ inbillat mig att det var mitt i sommaren på Gotland, och barnen hade inga jackor. Så efter att ha begrundat portföljen och den nedbrunna sommarstugan en stund satte vi oss i bilen och åt upp maten istället. I för sig rätt mysigt. Jag älskar allmänt att äta i bilen, tror det är efter alla bilresor ner till Göteborg. Precis lagom till att matsäcken var uppäten, dök solen givetvis upp igen. Då var vi redan hemma så jag drog jag fram jättebollen, gjorde magstyrka och pressade lite i solen.

 Var dagen slut nu? Nej. På eftermiddagen blev det fem lätta kilometer till.

 Sprang lugnt och mina ögon såg detta:

 Det kliade i benen. De tyckte de där fem kilometrarna var mesiga och ville springa mer. Men huvudet sa bara: Sansa er, er tid kommer.