Författare: Tove

Mitt Stockholm Marathon 2013.

Godmorgon alla bloggläsare. En natts sömn och jag ska försöka summera gårdagens lopp. Först av allt: ett marathon är ett marathon. Inte förrän man sprungit ett så förstår man till fullo vad det innebär; hur långt det är, att man får slita för varje minut, för varje sekund! Att mycket kan hända på en så lång sträcka. Därför så kan jag nästan bli rörd bara av tanken på alla som sprang igår, som har gett sig fasen på att komma runt de 42 195 metrarna. Det är stort! Hur som helst, såhär var min lördag:

Jag sov bra på natten. Kors i taket. Vaknade först vid halv fem men kände mig inte stressad, jag var redan utvilad. Och just för att jag inte stressade upp mig lyckades jag somna om och sov ända till klockan sju. Då gick jag upp, drack kaffe och åt mina fattiga riddare. Jag hade förberett allt fix redan på fredagkvällen, det enda som återstod var att blanda energidryck. Jag skulle få vätskelangning genom Spårvägen så jag hade noga märkt upp alla flaskor.

Sen gick timmarna och det blev dags att ge sig av. Fick skjuts till Ropsten, tog t-banan till Gärdet och gick därifrån upp mot Stadion. Känslan att gå mitt på en avstängd Lidingöväg, den älskar jag. Minns den så väl sen mitt första marathon förra året.

Promenerade upp till Spårvägens klubblokal men var lite tidig. Hängde utanför i skuggan ett tag och lyssnade på bästa låten.

Och sen ner i underjorden och lämna alla flaskor. Träffade Kent Claesson och ett till gäng Spårvägare som skulle langa flaskorna. Fick äntligen träffa Anders Szalkai som ju också skulle kuta. Sen gick vi tillsammans upp mot Stadion där jag gick runt som en osalig ande en stund. Träffade duktiga Kari, så kul att träffa alla på riktigt som man annars bara sett på bloggar! I alla fall, sen började jag värma upp. Det doftade tigerbalsam i hela Lill-Jansskogen. Tio minuter före start gick jag ut på Lidingövägen. En mäktig känsla att få stå allra längst fram bland alla fantastiska löpare! Pang! Vi var iväg. Jag sprang på rätt fort i början och tänkte att jag skulle sänka tempot efter första kilometern. Men det kändes så bra i benen så jag låg kvar i ett lite högre tempo än jag tänkt mig. Jag har förstått nu senare att många tyckte det var för varmt men jag måste säga att det inte fanns något att klaga på. Lite kvavt men ändå, perfekta förutsättningar. Första milen bara försvann. Men så har jag känt på mina tidigare maror också, den är nästan som en uppvärmning. Ändå från start fick jag så många fina hejjarop, från bloggläsare, från kompisar och jobbkompisar. Önskar att jag hade kunnat vinka och le till alla, men det är svårt när man är fokuserad. I alla fall, varenda rop hjälpte mig att ta nästa steg! När Olle släppte av mig där vid Rosten på morgonen så sa han till mig att titta på vårt jobbhus när jag sprang förbi på Torsgatan. Så när jag passerade kikade jag upp mot huset. Hann inte riktigt se det helt där och då men såhär fint hade Olle gjort tillsammans med Stefan och Lennart på jobbet:

TOVE! Jäklans vad fint! Kände mig stark och pigg första varvet. Insåg att jag lite för högt i fart men ville inte sakta ner då jag ändå kände mig kraftfull. Valhallavägen fram där jag såg braiga kompisar och mina föräldrar, och sen ut mot Djurgården. Jag tänkte inte så mycket på hur jag låg placeringsmässigt. När jag springer så springer jag, orkar inte fokusera på andra men jag fick viss info från publiken ibland. Varvet ute på Djurgården tycker jag är det tuffaste. Dels för att det inte är lika publiktätt men det är också lite lömskt kuperat och just att man där i början springer ut mot Djurgården för att sedan korsa Gärdesfältet för att sedan springa i riktning mot stan och sen vända tillbaka ut mot Djurgården. Det är något mentalt jobbigt över det och kanske var det därför mina ben plötsligt kändes lite trötta. Blev omsprungen av en tjej här men kämpade vidare och försökte hålla tempot. Skön känsla sen när man sen når Skansen och Gröna Lund, tillbaka i verkligheten! Hörde en rolig finskbrytande kvinna som ropade till mig: ”Heja 151! Heja Sverige! Heja kvinnor!”. Måste annars ha varit långt inne i min egna värld för jag missade helt mina föräldrar två gånger, som åkt runt hit och dit för att hejja på mig. Strandvägen igen. Mer än halva loppet avklarat och dessutom skön känsla att veta att det är sista gången vi passerar här, det är liksom enda fördelen med en tvåvarvsbana. Och jo, vätskelangningen! Den fungerade helt perfekt! Otroligt skönt att inte behöva bry sig om alla vätskekontroller, även om jag ibland drack där också, utan veta att man får det man vill ha. Dessutom bra pepp och också lite info om placering från Kent. Framme vid Dramaten passerar jag en tjej. OK, vidare. Nu springer vi längs Söder Mälarstrand och vädret har ändrats i takt med att kilometrarna gått, det har mulnat på och vi har fått små regndroppar på oss vilket bara var skönt. Jag hällde även vatten över mig på många vätskekontroller och sprang genom duscharna som fanns. På Söder Mälarstrand passerar jag ännu en tjej. Dags för Västebron en sista gång. Kämpar uppför bron. Benen självklart inte lika pigga nu men känslan av att vi börjar närma oss slutet infinner sig, och den ger energi. Konstigt när man springer såhär långt. Det är ju många minuter som man kutar men ändå tänkte jag inte en enda gång på tiden, man är så fokuserad på stegen, banan, och känslan att tiden bara rinner iväg. När jag återigen passerar Olle, barnen och syrran med familj utan vårt kontor, då känner jag dock att jag är väldigt trött. En annan trötthet än jag kände förra året då varken Torsgatan eller Odengatan kändes särskilt tuffa. Men det gjorde de i år på sista varvet. Tur jag fick så mycket hejjarop här som gav kraft! Kämpa, kämpa. Jag fick lock för ena örat halvvägs i loppet och det satt kvar hela vägen vilket var så irriterande för jag hörde mina andetag och flåsande ännu högre – liksom som ett eko i örat! Hej från ännu fler vänner och inte långt kvar nu men ack så jobbigt! På Sturegatan passerar jag ännu en tjej och nu, nu handlar det bara om ren jävla vilja. Där och då kommer jag att tänka på alla morgnar, kvällar, nätter, luncher – alla timmar då jag sprungit senaste året och det gav mig den där sista kraften. Ser Stadion men vet sen förra året att det ändå är en bit kvar. In på Stadion och sen ett halvt varv. Gaah, ger allt jag har och nu ser jag den stora klockan. Jag har ju redan förstått att jag kommer klara mitt mål att komma under tre timmar men nu inser jag att jag har chans att komma under 2:56 – jag spurtar! JAAAAAAAA! 2:55:59! Jag är glad men också väldigt trött. Pustar ut en stund, pratar med Kent och Szalkai, dricker en massa och blir plötsligt så illamående. Lägger mig ner och pustar ut och efter en bra stund känner jag mig bättre. Kram till Kari som gjorde ett fantastiskt lopp. Hade tänkt vänta på Stadion och heja på alla andra som jag gärna hade velat träffa men jag vill bara hem till familjen nu. Får först underbar massage på benen och när jag sen bytt om och kommer ut igen, då öser regnet ner. Men skit i det. Jag traskar mot Gärdet där Olle hämtar upp mig. Då ser jag ut såhär:

Vi åker hem. Det trillar in så många fina sms, mail, kommentarer på bloggen och facebook och det är lite som att alla har förstått – utom jag. Men efter en låååååång dusch hemma i ensamhet så känner jag mig plötsligt så glad. 14:e plats av alla! 8:a på SM (men 9:e bästa svenska då en inte var med i SM). Vilken dag! Efter någon timme då åker jag med mitt bästa gäng in till stan och såhär ser de ut:

Precis som förra året så åt vi marathonmiddag på Nero.

Ahh, kött och jag önskade att jag var sugen på rödvin men det var jag inte så det blir alkoholfri öl som vanligt. Uma hittade en scen och bjöd oss på dansshow.

Och vi åt glass.

Sen var vi nöjda och glada och åkte hem i bilen – det blev ingen springtur hem om jag säger så.

I natt sov jag väldigt skönt. Och vaknade och mådde bra. Tror faktiskt att jag drack rätt bra under loppet, kände inte den där bakiskänslan som jag fick dagen efter Kungsholmen Runt. Så fort jag vaknade smög jag upp och gav mig ut på en kort återhämtningsjogg.

Vi måste klippa syrénbusken idag för nu når man verkligen inte brevlådan, och jag syns inte på bilderna. Var tvungen att hålla upp hela busken. Sen joggade jag ner mot Kyrkviken på stela ben. Sakta, sakta blev de mjukare.

Kände sån frid. Sån skön känsla av att ha klarat av något och kunna blicka framåt. Jag fick en liten Höganäskanna när jag kom i mål. Jag klippte av några syréner och satte i den. Så.

Jag hoppas jag får en stund här framöver och kan svara på alla fantastiska kommentarer på bloggen. De är som värsta presenten. Och grattis till alla er som tog er igenom loppet, och till alla er som inte orkade hela vägen också. Det där med att resan är målet, det tycker jag stämmer rätt bra. Men ändå, det där jäkla målet i sig, det är inte illa det heller. Hej då!

Stockholm Marathon 2013: 2:55:59!

Det räcker inte med att lägga upp denna kyssamedalj-bilden, det finns så mycket mer att säga om dagens lopp. Men jag hinner inte riktigt nu för jag stod i duschen i en halvtimme när jag kom hem och nu ska vi ut och fira på restaurang. Men bara kort: att komma totalt på en 14:e plats bland kvinnorna, att bli 9:nde bästa svenska och komma 8:a i SM. Det är jag så jäklans glad över. Men som vanligt tar det att tag att smälta och låta alla känslor komma in (ut?) ur kroppen. Och hörrni, alla ni som hejjade på mig – det var helt fantastiskt! Till och med så att Mikaela Kemppi (som kom 6:a i SM) kommenterade det när vi sprang Valhallavägen fram på väg ut mot Djurgården. Det var så galet mycket pepp från er! Tusen tack. Jag är en rätt gråtmild person men när jag springer lyckas inte ens jag med att grina – annars hade jag definitivt gjort det idag. Så fint var det med all er hjälp. Och hela min familj med Olle och barnen och syster och man och deras barn och mina fina föräldrar. Nä, nu slutar jag för annars blir det gråt och vi ska faktiskt på restaurang och jag har precis tagit mascara. Jag berättar lite mer sen, förmodligen blir det imorgon. Och grattis alla ni som sprang och fixade maran! Det är mäktigt.

Sista stegen och tankarna.

Nä, nu vill man ju springa det här loppet och inte snacka mer om det. Dessutom så längtar jag efter att få springa som vanligt, springa mer! Veckan innan ett marathon är ju speciellt med uppladdningen och den minskade mängden. Det är inte min favoritvecka. Men snart så. Just att inte kunna springa till och från jobbet krånglar till livet för mig, och ännu värre blir det ju när jag är prerace-hypokondrisk och inte vill åka kollektivt. Hur som, imorgon smäller det! Idag har jag jobbat utanför kontoret för att få lite lugn. Först satt jag och Olle på café. Det är fördelen med att jobba med idéer, det är inte säkert att de dyker upp vid skrivbordet på kontoret, och ibland kan det till och med underlätta att byta bord. Till exempelvis till ett cafébord. Då kan man se ut såhär:

Dessutom var det bra att de hade goda juicer som jag kunde dricka. Till lunchen åkte jag hem för en sista jogg. Jag har nu fått igång båda mina klockor så jag testkörde bägge för att vara på säkra sidan – men jag ska bara kuta med en av dem, någon måtta får det vara.

När jag sprang där lugnt och fint längs vattnet, så kom jag att tänka på att det var precis såhär jag sprang i höstas när jag var på väg tillbaka från plantar fasciit-skadan. Lika försiktigt och lika långt (läs: kort). Och när jag insåg det, då blev jag plötsligt så jäklans glad över att jag faktiskt mår bra och att kroppen är i form (ok, några små skavanker har man alltid men ändå) – och att jag KAN springa imorgon! Det är stort. Det räcker. Sen om jag har flyt med allt och lyckas med det där med att springa under tre timmar, ja det vore ju fantastiskt. Men ändå, att kunna springa långt, och ganska fort, det är större.

Totalt 4 km. Sen hem till lunch.

Och mer jobb. Men nu, nu stänger jag ner jobb och dator och hela rasket. För nu ska jag bädda om sängen. Det gör jag alltid innan jag ska springa ett lopp. Att sova i prassliga lakan, det ska man inte underskatta.

Och resten av kvällen väntar viktiga saker som att måla naglarna, äta god middag och smågodis. Och imorgon, ja då kommer jag se ut ungefär såhär med Spårvägen-linne på mig:

Fast det där smilet, det kan jag inte lova att ni kommer se skymten av, trots att jag är glad inuti. Sist men inte minst, till alla ni som ska kuta imorgon: LYCKA TILL! Vad kul vi ska ha. Och alla ni som ska heja på oss: TACK! Ni ska bara veta vad de där hejjaropen gör. Vi ska springa så fort vi kan för er!

Asocialt mood och mesjoggande.

Det är en väldans massa fester och partaj som äger rum ikväll. Det blir nog kul. Ja för de som ska gå alltså. Det ska absolut inte jag. Nu har jag nämligen gått in i ett helt asocialt mood, blotta tanken på en fest eller socialt sammanhang ger mig panik. Egentligen har jag tid för festligheter i och med att jag inte springer så mycket. Men. På kvällstid okar jag inte göra annat än att skräpa runt hemma fram till lördagens lopp. Min torsdag har annars varit såhär:

Dagens startade med gröt.

Och juice! Jag börjar faktiskt tröttna på den här juicefestivalen men det är ändå en sån där vanesak som jag gillar att hålla på med innan jag ska springa. Det är rent allmänt en massa tjat om hur man ska äta och dricka innan ett marathon och för mig är det ganska okomplicerat: man äter väl det som man mår bra av, får en att känna sig laddad, redo och trygg. Det finns såklart inget mirakelrecept som gäller för alla.

Efter frukosten klev jag ut genom dörren, genom den här busken som blir mer och mer lila för varje dag.

Och sen jobbade jag. På lunchen var det dags för jogg i det fina vädret.

Alltså, det är ju nästan helt ovärt att byta om bara för att jogga 4 små kilometer. Det är ju jobbigare att byta om och duscha än att springa. Men det var ändå skönt att röra lite på benen. Några stegringslopp och sen var det slut på det roliga. Sen hann jag sitta en stund i solen.

Obs! Jag satt inte såhär obekvämt med benen rakt ut hela tiden, det var bara för att kunna spänna lite muskler på bilden. På vägen hem åkte jag förbi Stadion för att hämta ut min nummerlapp. Där verkade man redo för helgens lopp. Det viktigaste av allt var på plats:

Jag tycker det är lite läskigt att vara på såna här nummerlappsmässor. Så många löpare på en och samma plats är skrämmande när de inte springer, och jag blir snudd på folkskygg. Jag hämtade ut min nummerlapp men jag kan nog säga att jag i övrigt var snabbast genom hela mässan.

Nr 151. Och jag som gillar jämna nummer… Kanske för att jag hade nr 12 på tröjan när jag var liten och spelade basket? Men herregud, det är liksom 25 år sen, kanske dags att gå vidare? Härmed omfamnar jag detta ojämna 151-nummer. Det kommer bli bra! Jaha, nu ska jag skräpa runt hemma medan andra dricker rosévin i kvällssolen.

P.S. Jo, lördagens väder! Jag förbeställde 16 grader och mulet. Just nu säger vädret att det ska vara mellan 15-20 grader och halvsoligt på lördag. Det får jag vara nöjd med. Men det ska blåsa en del och det hade jag faktiskt inte kryssat i.

Sinnliga röster och kolhydrater.

Ser lite trött ut? Men faktum är att Linas sovtips gjort susen och två nätter i rad har jag somnat riktigt bra. Det ena tipset var den här appen. Varning för alla som inte gillar mindfulness och sånt jox. Jag vet inte riktigt själv vad jag tycker om hela den grejen men jag blev lugn av hennes röst. Olle påstår sig däremot fyllas av en fruktansvärd stress av den sinnliga rösten och tvingas läsa historiska biografier i timtal för att komma till ro igen. Men så få det vara nu dessa skälvande sista dagar.

Tanken med morgonens pass var lätt distans för att tömma ”kolhydratdepåerna”. Sprang i godan ro och tänkte på att nu är allt gjort, nu är det bara att springa på lördag. Hoppas på bra väder och en bra och pigg kropp. Och en bra publik! Kände hur pirret började komma och den känslan älskar jag, när man verkligen längtar efter att få springa!

Totalt 10 km. Sen blev det kolhydratpåfyllning i form av gröt med indisk mango som var så god att jag nu tvingas åka till Indien för att äta mer. Och apelsinjuice med ett ton ingefära i.

På vägen till jobbet stannade vi till här.

Jag köpte mer kaffe och detta te.

Jag dricker egentligen alltid samma te som är en grön varaint, men detta te får hänga med nu när jag ändå hoppat på mindfulnesståget. Jag ska dock inte bjuda Olle på det. Hej.

P.S. Senaste nytt om min Garmin: Jag uppdaterade mjukvaran på den igår kväll och nu verkar den må bättre igen. Hurra!

Från klockjox till indisk mango!

Sicken dag. När jag imorse packade väskan för dagens löppass så skulle jag lägga ner min Garmin. Den hade varit på laddning under natten. Nu är det ju så att det är något med mig och mina klockor inför lopp. Inför förra årets Stockholm Marathon så började min klocka konstra – jag fick panik och köpte en ny. Inför årets Premiärmil ballade klockan ur – jag fick panik och tvingades köpa en ny då jag inte kunde leva utan en klocka i 3-4 veckor. Så det som hände imorse var ju egentligen rätt väntat: klockan freakade ur. Orkar inte gå in på allt tokeri som den höll på med, det var som ett skämt! Det svors en hel del i radhuset kan jag säga. Jag testade allt som stod i min makt innan jag var tvungen att dra. Just sån skit man inte orkar joxa med dagarna innan man ska kuta. Och eftersom min gamla klocka ännu inte är fixad och levererad så fick jag smärre panik. Så. Jag fick panikringa samtal och därefter låna en klocka på Runner´s Store. Det var ju snällt. En sån där Garmin 310XT. Så när jag gav mig av på lunchpasset så var det med den på armen.

Jag kutade ner mot Karlberg. Gillar inte alls känslan av att ha en annan klocka – trots att killen på Runner´s var snäll och hjälpte mig att ställa in allt. Ändå var det en del finesser som vi inte fick till så den pep när den inte skulle pipa och annat irriterande. Skit i det. Huvudsaken var ju att jag sprang där och då. Först uppjogg och sen 2×4 km tempo. Oväntat varmt ute. Och rätt blåsigt! Efter första fyran stannade jag i höjd med Stadshuset och pustade ut lite, mentaliserade mig fram till lördag då vi passerar här. Fast allra mest i skallen var det här irriterande grejset med klockan.

Sen nästa fyra och nu kom jag in i ett skönt flow som jag hoppas att jag hittar på lördag. Jag har en vag känsla i min vänsterfot men den kan glömma att jag kommer bry mig om den innan lördag. Jag har nog med klockan!

När jag pustade ut lite innan nedjoggen så tänkte jag att det är ju rätt bra det här med klockan. Det får mig liksom att ha något annat än loppet att älta – det kanske helt enkelt är en välmenande gest från klockorna att hålla på att strula dagarna innan jag ska springa? Jag joggade tillbaka mot jobbet och sprang som vanligt förbi den här dörren.

Det är något med den. Den får mig alltid att känna att tja, saker behöver inte vara så svåra. Behöver du en tapestserare? Bra, här är numret, bara att ringa. Denna enkla mentalitet kan man applicera på en hel del i livet när det känns krångligt och motigt. Gör något, bara gör´t! Jag hade kanske kunnat bli en sån där livscoach med detta som min metodik? Totalt 10 km. Sen lunch. Jag har käkat en del kolhydrater på förmiddagen idag men helt naturligt kör jag en lightvariant av kolhydrattömning som sträcker sig fram till imorgon fm. Inte alltför hard core med risk för att bli förkyld.

Nu två trevliga tisdagsting:

1. Mango från Indien. Våra snälla grannar hade fått färsk mango från Indien. En hel låda! Så vi fick smaka. Ja, inte jag kolhydrattömmande människa. Men jag spar min bit till imorgon.

2. Umas nya mustaschpyamas. Man blir glad av den. Jag vill också ha en sån. Morgondagens problem kommer dock bli att få henne att köpa att man inte ska ha den hela dagen utan vika ihop den fint i sängen på morgonen och ta på sig vanliga kläder.

Nu ska jag fixa med min klocka så att den tar sig samman. Och jag har även låneklockan i reserv. Och har även säkrat upp på andra vis. Så. Lugn lugn.

Närkontakt av tredje graden.

Efter regn kommer sol. Och spring! Det var som att allt det som funderat på att blomma ut, hade bestämt sig under nattens regn och nu på morgonen gjort slag i saken. Så det var alldeles grönt och blommande och friskt när jag klev ut genom dörren.

Tyvärr kände jag mig inte lika frisk själv. Inte sjuk på något vis men trött. För mycket som snurrade runt i skallen igår natt. Tur då att man blir piggare av att kuta. På med musik och in mot stan. På vägen mot Ropsten såg jag en löpare som smitit in i skogen och satt sig på huk för att uträtta sina behov. Men jag var snäll och låtsades som jag inte sett det hela. Hur som, sånt man hoppas slippa på lördag! Mardrömmen! I alla fall, sprang längs Husarviken och sen en extrasväng ut mot Stora Skuggan.

Stora Skuggan. Jag älskar det namnet. Minns att jag tyckte det lät så jäkla spännande när jag var liten. En stor skugga. I alla fall, när jag sprang runt där på de blöta vägarna som höll på att torka i solen, så såg jag ett gäng lamm. Inte vilka lamm som helst utan Kungliga Lamm för det har man ju hört, att kungens lamm går runt där. Det är inte ofta jag stannar för att ta kort men när jag sprang förbi så var det som att de blev nyfikna och kom fram, så jag stannade. Och herregud, kolla här. Det blir inte gölligare. Lambireklam upphöjt till tusen.

Ojojoj, jag höll på att smälla av! Efter en halv minuts snack med dem sprang jag vidare till jobbet.

Totalt 15 km. Och sen ikväll, då blir det sova av. Fick bra lugn- och sovtips av min jobbkompis, för sånt här larv som att ligga vaken fast man är trött kan vi inte hålla på med. I övrigt så känns allt fint. Ja förutom att jag är paniskt rädd för alla baciller och sväljer ca 20 gånger i minuten för att känna efter hur halsen känns. Men det gör vi väl alla mer eller mindre, ja vi som ska springa på lördag. Det är ju lite så; man har tränat länge för något och man får bara en chans. Och den är på lördag. Det blir aningen laddat, men det är ju också tjusningen med just marathon. Allt eller inget! Sov gott.

Mor springer och går på museum.

Tur jag springer ensam för igår kväll gjorde jag pasta pesto med tio miljarder vitlökar i.

För säkerhets skull tog jag vitlök i tomatsalladen också. Det kanske bara är skrönor att vitlök håller förkylningar borta men denna vecka lyssnar jag till allt skrock som finns, säkrar upp på alla fronter om man säger så. När jag sen vaknade imorse var det Mors Dag. Det är inget vi firar sådär speciellt så jag behövde inte ligga kvar i sängen och låtsassova utan gick upp och åt frukost. Efter det var det dags att ta itu med tvättberget. Känns inte lika illa att det hunnit växa till Mount Everest när somliga tycker att det är helt perfekt.

Sen var det i alla fall dags för mitt sista långpass innan Stockholm Marathon, som inte skulle vara så långt utan snarare ett kortare långpass på 25 km. Idag hade jag energidricka med mig eftersom jag lyxade till det såhär på Mors Dag. Synd bara att det såg ut som urinprov.

Sen drog jag iväg.

Idag följande rutt i det fina vädret: Över Lidingöbron, genom Värtan, förbi Gärdesfältet och sen första biten på Stockholm Marathon med Strandvägen, Skeppsbron, Söder Mälarstrand, Västerbron och Norr Mälarstrand. Men istället för att fortsätta mot Torsgatan så sprang jag förbi Operan, Kungsträdgården och sedan Strandvägen fram och tillbaka samma väg. En skön tur på alla sätt och vis med bitar av rejäl motvind. Efter Västerbron fick jag pirr i benen som ville kuta på fortare. Men jag var duktig och höll emot, även om det tog emot, särskilt då en kille och jag sprang jämsides en bra bit och jag har så svårt för att ta det lugnt och se någon kuta iväg. Men jag måste spara på den där energin till nästa helg. Totalt 25 km i 4:42 min/km. När jag kom hem fick jag duscha fort för sen skulle vi på utflykt till Artipelag. I bilen fick jag en Trisslott i present.

Alla små tankar man hinner tänka innan man skrapar. Men…

… nej. När vi var framme på Värmdö så gick vi ner till vattnet för att äta matsäcken som vi hade med oss.

Observera att det på en skylt stod lite om den här strandpromenaden och de kallade bland annat den här träbryggan för ”träspänger”, att man skulle gå på ”spängerna”. Sånt som man pratar om en stund när man är gift med en copywriter. Jaha, sen slog vi oss ner vid ett litet bord som vi hittade men precis när jag skulle hugga in på den grillade kycklingen så började det regna. Ösregna! Jag fick slita av köttet på kycklingen på ett medeltida vis för att hinna äta lite!

Och vi fick panikskära upp denna fina rulltårta som Febe hade bakat till mig och äta medan vi sprang mot museet.

Där inne var det varmt och skönt. Jag kände mig dock som en blöt tysk turist för jag hade jeansshorts och mina Birkkenstock. I alla fall, det kostar rätt mycket att gå in som vuxen. 250 kr per person men det är gratis för barn som tur är. I såna lägen känns det bra att ha massa barn med sig, man får liksom mer för pengarna. I alla fall, har ni inte varit här så åk hit. En fin utflykt, särskilt om det inte ösregnar och man kan promenera på träspängerna i solen. Och igår öppnade en väldigt fin och kul utställning med William Wegman.

Fantastiska bilder och kul film som barnen gillade. Till och med Olle som inte gillar hundar tyckte om allt. Och sen så är det bara fint där också.

Det var den Morsandagen. Sen åkte vi hem i spöregnet.

Finito.

Trädgård, tempo och glass!

Sicken lördagskänsla när jag vaknade. Som vanligt smög jag upp först av alla för att hinna äta tidigt, och därmed komma iväg på mitt löppass i tid. Annars blir det som att hela dagen rinner iväg. Efter frukosten hängde jag lite i trädgården, redan varmt fast det var så tidigt.

Det bästa vi har i vår trädgård är den här klätterväxten.

Varje vinter är det samma sak; man tror att busken helt gått och dött och aldrig kommer kunna blomstra igen. Men så vaknar den plötsligt till liv, det dyker upp blad och framåt juli så har den bokstavligt talat slukat hela baksidan av huset. Nu låter det ju nästan som att jag vore en trädgårdsintresserad människa. Oh, så missvisande. Trädgården är skön att ha och fin att titta på, men så fruktansvärt tråkig att sköta om! Önskar jag kunde känna frid av att klippa häckar och buskar eller plantera blommor – men tyvärr känner jag absolut ingenting. Förr om åren lurade vi oss själva. Då åkte vi iväg till det där härliga Zetas Trädgård. Och där är det ju så härligt och alla besökare går runt med gummistövlar och skottkärror fulla av fina växter och plantor – och man vill ju också vara en sån! Som kan det där med jord och sol och allt vad det är. Så vi köpte en massa fina grönskande saker till trädgården, som vi knappt ens visste vad det var, det mesta i krukor för det är ju så lätt att sköta om. Eller inte. Vi orkade ju inte ens vattna de stackars krukväxterna så förr ett par år sen utfärdade vi ett besöksförbud för oss själva på Zetas Trädgård. Sen dess har vi inte spenderat en krona på växter och blommor. Bara såna man köper och stoppar i en vas. Nog om detta. Sen var det äntligen dags att springa!

Alldeles ljummet ute, kunde ju kutat i bara sportlinnet. Började med 3 km uppjogg och sedan dags för lite tempo. Jag sprang in mot stan, genom Värtan och framme vid Gärdesfältet visade klockan 5 km. 1 minuts vila. Sen vidare ut mot Djurgården och jag fick lite rys av tanken på att vi snart ska springa här i krokarna – om bara en vecka! Förhoppningsvis med lite mer publik. Förra året var det inte en kotte ute på Djurgården. Fyra grader och piskande regn och blåst var väl inte så lockande. Vände tillbaka och när klockan visade fem km så pausade jag en minut. Sen sista femman hemåt. En jädra motvind genom Värtan och ännu mer på Lidingöbron, kämpa på. Piiiiip. Sista femman avklarad. Klockan sa följande: första fem km gick i 4:06 min/km, andra femman gick i 4:01 min/km och sista fem km i 4:10 min/km. Hade en bra känsla i benen och kunde gärna sprungit längre.… Men det ska man ju inte hålla på att göra nu! 1 km nedjogg så totalt 18 km. Och sen: juice!

En massa ingefära i.

Som ni ser här ovanför så försökte jag dricka upp juicen i smyg men Uma kom såklart på mig så jag fick bjuda. Efter detta så blev det dusch och lunch och fotbollsträning och sen en kortis in till stan. Där fick vi glass.

Jag körde hasselnöt och marsipan. Men hörrni, om precis en vecka så har jag/vi förhoppningsvis sprungit Stockholm Marathon! Det är ju inte klokt att det snart är dags. Åh, kan det inte vara den 1 juni imorgon? Jag hatar den här sista veckan. Jag går och sväljer non stop, tycker jag har känningar i halsen och sista dagarna känns alltid benen så tunga och kassa… Kom nu 1:a juni. Tack på förhand.

Chin-ups-expresskurs i fem enkla steg!

1. Köp en chin-upsstång.

2. Sätt upp den så att du passerar den ofta.

3. Se till att stången sitter ordentligt.

4. Nu börjar den riktiga kursen.

Gör chin-ups.

Varannan dag.

Du gör så många du orkar på raken.

Sen vilar du i ca en minut och sen gör du några till.

Spelar ingen roll vad du har på dig, alla kläder passar för att göra chins.

Spelar ingen roll vad du tänkte göra, några chins hinner du alltid med.

Det är alltså bara att gör´t.

5. Klart.

P.S. För er som inte kan göra en endaste chins så gör såhär: Kliv upp på en stol och häng dig i stången. Sänk dig sedan ned sakta, sakta så att du får hålla emot. På så sätt övar du upp armstyrkan så att du så småningom kan dra dig upp istället. Detta skall också göras varannan dag.