Författare: Tove

Socialt spring och Solnatur!

Idag var det en vanlig morgon. Men ändå inte.

Jag skulle nämligen få springsällskap av Fredrik som också bor på Lidingö. Han sprang Stockholm Vintermarathon på 2:34 i vintras så han är ingen duvunge precis. Det var jag som var duvungen. Vi möttes upp på gångvägen och sprang in mot stan. Det var så länge sen jag sprang med någon, att jag innan var lite orolig för om jag ens skulle klara av att koordinera spring och prat. Jag hade även förvarnat om att jag tog det lugnt på morgonen, särskilt efter gårdagens tempo. Men det gick bra! Det funkade utmärkt att prata och springa. Fredrik visade mig en ny liten Djurgårdsrutt där man först sprang inne i skogen. Här ser ni Fredrik i farten.

Sen kom vi fram till vattnet. Ah, kolla vad fint det var:

Lustigt. Jag har sprungit runt här i krokarna så många gånger men ändå aldrig just här. Förbi Kafé Kruthuset på Hundudden, som jag nu lärt mig att det heter. Efter Djurgårdsturen tog vi Strandvägen fram. Den här stan alltså. Vad fin den är.

Ingen dålig start på dagen. Kul att få kuta med en snabbis och prata lite löpning. Just det gör jag annars rätt sällan, pratar löpning alltså, jag springer mest på. Vi avslutade språngmarschen på Violon Dingue. Totalt ca 15 km (Herregud, jag glömde faktiskt sätta på klockan där i början. Så går det när man snackar och springer, det funkade uppenbarligen inte att ta in ytterligare en grej.) Sen promenixade jag med min kaffe och macka till jobbet.

Jag jobbade på och såg The Beast ännu en gång genom fönstret. Hej då Obama, flyg försiktigt.

På eftermiddagen hade jag möte i Sundbyberg. När det var slut gick jag in på toaletten och drog på mig löparkläderna i expressfart. Jag fick skjuts av min kollega fram till Solnavägen. Där hoppade jag av. Jag gillar att bli avsläppt sådär, gärna mitt i en rondell.

Jag sprang i riktning hemåt. Förbi Solna Kyrka och en sväng genom Hagaparken.

Därefter en avstickare upp till det bortglömda området Bellevue som ligger inklämt mellan Brunnsviken och Roslagsvägen. Mitt huvud ville dit för det är så vackert där, som en liten oas mitt bland avgaserna. Där finns bland annat det här huset som är museum.

Måste gå dit någon gång. Och så den här fina skylten.

Åh vad jag hoppas den där klubben är aktiv och skickar duvor kors och tvärs över jorden. Helst med kärleksbrev eller topphemliga kodade brev i näbben. Sen var det slut på oasen. Ner till Valhallavägen och mot Lidingö.

Totalt 12 km. Nu måste jag massera min ena höft som bråkat lite idag. Eller nja, snarare rumpmuskel. Något sånt vill vi inte veta av. Hej då torsdag!

I Obamas fotspår!

Även om jag ser väldigt sur ut här på bilden, så finns det inget att klaga på vad gäller vädret om morgnarna senaste tiden. Inte heller idag. Bara att ge sig ut.

Idag kom jag iväg lite senare än vanligt och den där halvtimmen gör ganska stor skillnad: mer folk uppe och på väg till jobbet. Innan jag började kuta på morgnarna så hade jag inte kunnat föreställa mig att så pass många ändå är uppe så pass tidigt. Sen springer ju verkligen inte alla men ändå, det är ganska bra ruljans vid halv sju.

Bakom Sophiahemmet var militärträningen igång: vuxna som pressade sig i sina små dagisvästar. Och när jag kom fram till Valhallavägen så kom jag på det: Obama! Vägarna var ju alldeles tomma. Perfekt för oss löpare. Vid Sveavägen var det ovanligt öde. Bara att springa över!

Totalt 10 km. Innan lunchen så hände det: Vi såg Obamas bil och kortege från vårt glasshus!

Ni ser ju sjukt dåligt men det är två små bilar där med flaggor på. I någon av dem måste Obama ha suttit. Men mäktigast var ändå de två vattenskotrarna med secret service-agenter som brände förbi i kanalen precis innan bilarna dök upp.

Jag drömde mig bort till att det var jag som satt där i bilen… Jaja. Sen var spektaklet slut och jag gick och åt lunch som vanliga människor gör kl 12:00. Såna här vegetariska dumplings blev det.

Efteråt lyxade Olle till det med en glass. Själv tänkte jag vara lite nyttig och inte äta glass dygnet runt, så jag köpte det här paketet istället:

Det borde jag inte ha gjort. De var verkligen inte goda. Jag lät mig luras av att det var kokos i men vad hjälpte det när de smakade som bananbark. Jag får försöka pracka på dem på någon på jobbet.

På eftermiddagen blev jag så trött. Proppade i mig kaffe och fil för på kvällsschemat stod ett tempopass, så det gällde att hålla energin uppe. När det var dags att byta om var jag lite piggare. Lite. Jag sprang Odengatan fram och svängde höger på Valhallavägen. Uppjogg fram till Gärdesfältet var tanken och därefter sätta full fart. Tur att jag inte hade tänkte starta tempopasset redan på Valhallavägen för det hade varit omöjligt. Hela gatan var avspärrad och det var sån märklig stämning. Fullt av folk som stod och väntade med kameror i högsta hugg, men ändå alldeles tyst.

Nästan som att jag blivit döv, så märkligt var ljudet. Efter drygt fyra kilometers uppjogg var jag framme vid Gärdet. Där var det avspärrat men jag såg att folk sprang runt på andra sidan så jag frågade en polis om det var ok att kliva under avspärrningarna och kuta på Djurgården.

Polisen stirrade mig rakt i ögonen och sa med allvarlig röst: ”På ett villkor.” ”Ehh, ok…” svarade jag (och nu ska ni veta att jag lider av auktoritetsskräck). ”Om du lovar att springa fort!” Aha, en skämtande polis! Det gillar man. Jag förklarade att det var precis exakt det som var planen, smet under tejpen och tog ett kort där jag fortfarande ser livrädd ut.

Sen startade jag om klockan och satte av. Idag körde jag 5+5+5 km med en minuts joggvila emellan. Det var så oerhört skönt att springa på kvällen och idag kom jag till min stora glädje ner i farterna som jag hade planerat. Skön känsla!

Totalt 20 km. Hem till apelsin och ingefära. Tycker det hostas kors och tvärs runtomkring mig just nu så det är bara att pressa på.

Nu: massera vaderna med den där Ormsalvan som Olle är allergisk mot. Hoppas vi slipper andnöd och ringa ambulans i och med alla avspärrningar. Hej.

Kunglig morgon och somrig höstkväll.

Men oj. Kallt ute imorse. På med arm- och handvärmare. Och stora hörlurarna. De är alltid så bra när man vill värma öronen.

Och sen genom den perfekta morgonen in mot stan.

Idag tog jag en tur ut till Norra Djurgården. Kungligt värre. Längesen jag sprang där.

Men alltså. Denna figur. Kan man ha en sån i ett radhus tro?

Sen fick det vara slut på lantlig idyll. In mot stan! När jag sprang Odengatan ner, med Jack White i öronen, och det var soligt och benen pinnade på som aldrig förr i nerförslutet och kroppen var stark – då sände jag en tacksam tanke till alla hårda pass som gjort att jag kan springa såhär i räserfart en tisdagsmorgon i september. Ja, det kändes i alla fall som räserfart men så var det ju nerförsbacke också. Totalt 15 km.

Kaffeverket-stopp.

Därefter raka vägen till omklädningsrummet. Det är nuförtiden ovanligt mycket folk där som cyklar till och från jobbet. Och duschar efteråt, för man blir visst svettig även av att cykla har jag förstått. I för sig bara en tidsfråga innan ”säsongsarbetarna” försvinner men idag var jag i vilket fall som helst ensam. Jag kunde därmed fortsätta discot, göra lite styrketräning och spännig stretch.

Sen fortsatte dagen som AD i glashuset.

Och när dagen blivit till kväll och jag skulle springa hem hade det blivit alldeles ljummet ute.

Folk på väg hem från sina jobb. Det finns något lite sorgligt i luften vid den här årstiden. Som att alla vet att snart är det slut med shorts, öl på uteserveringar, solglasögon och långsamma promenader genom stan. Men allt som tar slut är också fint just därför. Vi får tänka så. Totalt 10 km. Sen in till pasta pesto. Obs! Hemmagjord! Ber redan nu om ursäkt för att jag kommer stinka vitlök imorgon.

Hej då.

En helt vanlig måndag.

Ibland kan jag avundas elitidrottare som kan styra hela sitt liv efter sin träning. Som helt perfekt kan planera in när de ska träna vad för att få bästa effekt, och sen se till att de får tillräckligt med vila emellan passen. Och bra mat och fantastisk sömn. Och styrketräning och allt vad det kan vara. Men egentligen, hur många lever så? Inte så många va? Även om jag kan avundades det i vissa stunder så är det inget liv jag skulle vilja ha. Men just idag blev det bara så tydligt att jag just inte har det. Jag visste att det inte var ultimat att köra ett tröskelpass idag efter helgens tuffa pass, men för att få ihop veckan så fick det bli så ändå. Bara att byta om på lunchen!

Första gången på evigheter som jag körde såna där knätights, men idag var det verkligen höstigt ute. Och förkyld vägrar jag bli. Ner till Kungsholms Strand. Kände redan på uppjoggen att benen inte var så alerta men efter lite hopp och jox fick jag ändå fart på dem och satte av längs vattnet. Ganska glest med folk vilket är tacksamt när man vill ha fritt spelrum. Lite långsammare än vanligt när jag stannade klockan men ändå helt ok. Jo, en sak jag inte blir klok på är alla dessa människor som är ute och ”springer” och pratar i telefon. Kan bara inte fatta det. Visst visst, ibland är det akutsamtal man måste ta men såna där sega samtal som bara pågår slentrianmässigt? Nää. För mig är det motsatsen till allt vad jag älskar med löpningen, vare sig det är ett tufft eller lugnt pass jag kör. Att bara få vara i min egen värld. Antingen med naturen, staden eller mina andetag i öronen. Eller musik. Men en malande röst som liksom bara ”och när jag sa det så berättade ju hon att…”. Nej tack, säger jag. Totalt 10 km. Tillbaka till jobbet och verkligheten. Några timmar senare var jag plötsligt iklädd löparkläder igen. Redo för dagis.

Nya dojorna på.

Jag har inte börjat älska dem som mina vanliga Adios än. Blir inte klok på vad som är skillnaden riktigt men de känns liksom lite klumpigare. Men jag ska springa in dem ordentligt innan jag uttalar mig. De är åtminstone väldigt fina. I alla fall. Genom stan en helt vanlig måndageftermiddag. Otur med typ alla rödljus men jag vägrar stå sådär och hoppa medan jag väntar utan springer alltid en sväng och vänder tillbaka istället. Har typ blivit expert på exakt hur länge det tar för alla rödljus längs Odengatan att slå om och hur långt jag hinner på den tiden. Alltid något att kunna!

Totalt 10 km. God afton.

Perfekt höstspring och kakor från himlen!

Idag var så till slut dags. Att säga ajöss till mina gamla Boston och hej till ett par nya likadana.

Med dessa på fötterna var jag riktigt sugen på långpass. Jag bokstavligen studsade ut genom dörren!

Ute var det rätt kyligt och jag bytte från linne till t-shirt. Passade i för sig bra till datumet. Är det första september så är det. Sen studsade jag in mot stan. Eller ja, dojorna studsade men mina ben var rätt stumma till en början. Lördagens tempopass hade helt enkelt gjort sitt. När jag nådde Gärdet så var det fullt av folk. Eller ”tuffa vikingar” om man ska utgå från tävlingsnamnet. De hade dragit igång rökmaskiner eller något för det låg rök över hela Gärdet. Tuff musik i högtalarna och en amerikansk speaker. Folk höll på att värma upp och jag la märke till att det var väldigt mycket kompressionsmaterial, på armar, ben, vader och gudvetallt. Men det kanske är de moderna vikingarnas rustning? Själv smet jag under en avspärrning och kutade längst ut på Djurgården, till lugnet. Sen upp förbi Skansen och Gröna Lund och därefter min vanliga stadstur. Men vilken skillnad det var idag! Det var som att alla turister var som bortblåsta! På Strandvägen var det lugnt och fridfullt och likaså längs Skeppsbron. Jag har alltså inget som helst mot turister, jag älskar att de kan tänka sig åka till landet som är för kallt och för långt bort, men rent löparmässigt så var det underbart att slippa trängas i stan. Det var stundtals ganska rejält blåsigt men jag ska inte klaga, att springa på hösten är det bästa som finns. Och så skönt att slippa släpa med sig vatten! Jag kutade på i ganska normalt långpasstempo men på sista fem kilometrarna körde jag en fartökning som landade på 4:07 min/km i snitt. Det kändes bra! Totalt 41 km med nedjoggen. Veckans total landade således på så mycket som…199,5 km! 19,95 mil. (Gud sån irriterande siffra insåg jag när jag slog ihop alla pass – nästan så jag måste ge mig ut och kuta 500 meter till i mörkret!) När jag kom hem från löpturen så startade juicefestivalen upp. Med bara 27 dagar kvar till Berlin Marathon är det hög tid att sätta igång med apelsiner, ingefära och grejer.

Efter stretch och dusch och mat så åkte Olle och jag in till stan med det här gänget:

Ibland kan jag inte fatta att det här är mina barn. När jag ser dem såhär liksom utifrån. Är de verkligen mina, våra? Jo men de är det. Och de är utan tvekan det bästa jag har gjort. Men vart skulle vi då? Jo, på 2-årskalas i stan!

Så otroligt trevligt att få sjunga Ja må han leva, babbla och dricka kaffe efter att ha ränt runt hela stan. Och! Äta de godaste kakorna någonsin. Kolla de här 2:orna, så himla fina och så goda att jag inte kunde sluta äta av dem. Men jag tänkte som så att om jag är 38 år så borde jag få dela 38 genom 2, för det står ju på siffran. Och 38/2=19. Alltså 19 kakor till mig. Observera att det dock inte är min hand som ni ser där suddig till höger, det är faktiskt Rubens.

Efter detta eminenta 2-årskalas promenerade vi genom stan någon kilometer, dit bilen stod parkerad. Det var sådär stadssoligt och stadshärligt och det är då man plötsligt frågar sig: Varför bor vi i ett radhus? Varför bor vi i en förort? Varför bor vi inte här? Men jag är luttrad och vet att det är samma visa varje höst och vinter när stan är som bäst. Men sen kommer våren och då sitter man där nöjd i sitt lilla radhus. Förresten, tur Uma hade vattenflaska med sig när vi gick så långt (1 km). Jag undrar hur mycket vatten hon skulle behövs släpa med sig på ett 4-milapass?

Jag såg förresten ett till fint elskåp. Ett gammeldags.

Och det här huset tycker jag är flott för det har guld på sig och får mig att tro att jag är i Italien.

Tillbaka i radhuset så var det lika bra att omfamna radhus- och förortslivet så vi gjorde tacos.

Och vips var söndagen slut. Nu väntar två fortsatt ganska mastiga veckor rent löparmässigt. Lite mindre mängd men en del tuffa pass kvar innan jag börjar lätta upp. Fasiken, nu längtar jag. Efter att stå där i Berlin. Gode gud/whatever/whoever, låt mig hålla mig frisk. God natt.

Lördagslångt! Och fort!

Att bli bjuden på middag och dessutom få en present av de man blir bjuden av, det hör inte till vanligheterna. Men det hände mig igår! Fick den här av boken av snälla Magnus och Annika.

Låg och gottade mig med den innan jag somnade igår kväll. Ja den korta stunden jag kunde hålla ögonen öppna vill säga. Det fönstret är nämligen oerhört kort nuförtiden. Sen sov jag men vaknade på natten av ett galet regn mot vårt takfönster. Kunde knappt somna om, så mycket lät det. Men när jag sen vaknade igen var det lördag, sol och ledigt. Från jobbet, inte från löpningen. Ett rejält pass väntade mig. Gick upp och åt havregrynsgröt. Efter detta var jag riktigt laddad med energi, särskilt med tanke på att jag på gårdagkvällens middag klämde två hamburgare och en massa andra goda grejer. Allt fick smälta och sen var det så dags.

Uppjogg och sen tempopass. Fick två glada små tillrop längs vägen och det blir man ju alltid glad av. På Gärdet var det full sprutt med fixandet inför morgondagens Tough Viking. Jag har förstått att många gillar såna här machoprylar, själv är jag helt ointresserad av den typen av tävlingar – även om jag skrytigt måste säga att jag tror jag skulle vara ganska bra på det. Men herregud, sånt är ju väldigt lätt att säga när man sitter vid en dator och inte ska vara med imorgon. Faktiskt oerhört irriterande att säga just så. Förlåt. Vid Djurgårdskanalen var det en hel del folk som kutade intervaller. Mitt eget pass bestod av 10+20 km. Kort joggvila mellan blocken och därefter sprang jag längst ut till Djurgården för att sedan vända tillbaka mot Lidingö. Lite duggregn och mycket bra springväder idag. Kanske liiiite för mycket vind. Det hoppas jag att jag slipper i Berlin, vinden alltså. Min dröm är att vädret ska vara precis, exakt, identiskt som förra året när jag sprang: klarblå himmel, sol och till en början lite drag i kylan (loppet startar 09:00). Minns att jag tvekade om jag skulle kuta i kort linne där på morgonen men bestämde mig till slut för det och det var verkligen… perfekt. Jaja, nog om det. Jag kutade på bra idag och kände mig rätt stark, i alla fall med tanke på att denna vecka ändå kommer landa på rätt många mil. Stegrande fart på andra blocket. Om jag ska vara sträng mot mig själv så hade jag nog velat komma ner ännu lite till i fart. Men något ska jag väl ha för mig den här sista månaden innan Berlin! Totalt 33,5 km. När jag kom hem så käkade jag lunch och sen åkte vi in till stan.

Vi hade grejer att fixa. Det värsta med att skaffa något nytt är att det ofta leder det till att man måste köpa ytterligare något nytt för att det där första kräver det osv etc. Så har det blivit med glassmaskinen. En av mina favoritsmaker är nämligen hasselnöt men det här hackandet av nötter stup i kvarten tar på krafterna, så nu behövde jag alltså en ”hackare”. Vi drog till Mediamarkt och hittade denna lilla pryl:

Jag körde omedelbart igång den när jag kom hem. Och när jag stod där och såg hur nötterna blev till små bitar på nolltid kunde jag bara inte fatta hur jag kunnat leva utan den! Vi har en mixer men den är inte alls såhär bra på smågrejer som nötter men den här… ahh. Jag är så nöjd och rätt billig var den också och det var ju tur för glassmaskinen var det inte.

Men nu avslutar jag lördagen med detta:

Och vadmassage. Och film. Och godis. Hej.

Fram och tillbaka.

Uppe med tuppen – och tidningsutdelaren! Mötte honom när jag klev utanför dörren och fick tidningen rakt i näven. Sen i med hörlurarna och ut i fredagsmorgonen. På Lidingöbron hade 48 cyklister passerat in mot stan. Luften var kylig och lite klibbigt varm på samma gång.

Idag var ett lite längre distanspass planerat så jag sprang över Gärdet och ut mot Djurgården.

Oj så vackert det var. Tyvärr blev alla bilder i farten suddiga så de får inte vara med. Men en grej som jag såg och funderade över var tre svanungar, som i för sig inte var så små längre, men de simmade på led. Ett spikrakt led! Jag hade inte kunnat dra en rakare linje ens med linjal. Sånt där tycker jag är mäktigt. Efter min lilla Djurgårdstur sprang jag Valhallavägen fram, svängde ner på Odengatan och stannade utanför Kaffeverket. Totalt 20 km. Idag hade de hunnit öppna så jag handlade macka, juice, kokosyoghurt och kaffe. Det var ju ändå fredag.

Och sen promenixade jag med rubbet till jobbet.

Bra morgon! Och sen blev det även en bra lunch med massa roliga jobbkompisar. Jag åt lax.

Efter alla möten var klara så var det dags att springa hemåt. Ute hade det ösregnet men när jag väl klev ut genom dörren duggade det bara smått. Synd. Jag som älskar att kuta i regn.

Med fredagsmusik i öronen sprang jag på blöta gator hemåt. Fotbollsmålet i parken hemma såg lite övergivet ut och jag kände att nu, nu är hösten äntligen här!

Totalt 10 km. Nu måste jag springa, inte i löparkläder men bort på middag. Ajöss kära läsare.

Lägger pussel.

Att träna fokuserat och ordentligt inför att marathon tycker jag känns lite som att lägga ett tusenbitarspussel. Det är mycket som ska göras och varje pass fyller ett litet hål i det där stora pusslet. Blir man sjuk eller skadad och får avbrott i träningen så kommer några bitar saknas. Förhoppningsvis gör det inget utan man… (hmm… nu blev pusselliknelsen plötsligt svår, jag som kände mig så smart.)… typ, ser vad pusslet föreställer ändå? Men drömmen är att alla bitar läggs på sin rätta plats, och att pusslet blir jäkligt tjusigt till sist. Idag på lunchen var dags för ännu en pusselbit i form av ett tröskelpass. Bytte om.

Lite ångestfylld värmde jag upp. Kroppen var nog lite trött efter gårdagens tempo. Men vadsjutton, bara att köra på, huvudet var ju med på noterna! Lyckades trots tröttheten fylla just huvudet med fokus och koncentration vilket gjorde att jag sprang på i bra fart. På slutet såg jag en kille långt framför mig som jag bestämde att jag skulle springa om. Han var ute och sprang i godan ro och förstod inte alls att han plötsligt transformerats till min motståndare. Kääääämpa! Piiiiip! När jag var förbi honom var jag klar. Och dessutom hade jag pinnat på bra, alltid skönt när man fixar det trots att kroppen segar i början. Totalt 10 km. Sen duschade jag iskallt och då menar jag iskallt. Det har jag börjat med efter sommaren, saknar den där känslan i kroppen som jag fick när jag badade på Gotland efter alla varma löpturer. Nu försöker jag återskapa den i duschen. Jaha, sen åt jag lunch vid datorn och jobbade som man gör på ett jobb. Jag måste ändå säga att jag har ett väldigt roligt jobb. Massa smarta och roliga människor som jag får umgås och jobba med där i vårt glashus. Plötsligt hade dagen gått och det var dags att hämta barn på dagis. Ombyte – igen! Jösses vad jag tvättar löparkläder…

Genom stan. Tomt huvud. Det är det sköna med hederlig distans, att hjärnan kan kopplas bort och kroppen jobbar på av sig själv. Förbi mina byggarbetare.

Och hem till välkomstkommittén! Välkomstkommittén är den enda jag får krama när jag är svettig.

Dagens andra pusselbit lagd. Totalt 10 km. Sen när vi cyklade till basketträningen på kvällen såg jag det här:

Den har förmodligen sett ut så i tusen år men det var nytt för mig. Jag blir alltid lika glad av sånt här, när man plötsligt blir uppåt av ett litet anspråkslöst elskåp! Ajöss.

Lätt och hårt! Och annat jox!

Började dagen med att kliva ut genom våra syrénbuskar. Efter att ha sovit lite smårisigt sådär. Trots min kuddspray!

Drog på mig ryggsäcken och sprang in mot stan.

Inget att klaga på vad gäller vädret. Jag blir fullkomligt galen av lukten utomhus på morgonen. Friskt och höstruttet på samma gång – jag älskar den! Kan man få den som parfym?!

Sprang förbi byggjobbarna vid Husarviken. De stod utomhus och drack kaffe och snackade och det såg så trevligt ut. Jag känner mig rent allmänt lite nära byggjobbarna då vi tenderar att vara uppe och ”jobba” vid samma tider. Mina ben jobbade dock inte så hårt just då, de var lite morgontrötta. Jag blev hur som helst otroligt sugen på kaffe och bestämde mig för att ta en liten extrasväng förbi Kaffeverket för det hör man ju på namnet, att de kan det här med kaffe.

Där var de snälla och jag fick köpa kaffe fast de egentligen inte hade öppnat än. Ah så god den var. De flesta bra caféer öppnar först kl 07:30 här i Stockholm, det tycker jag är alldeles för sent! Jag försöker ofta vara riktigt tidigt på jobbet för att hinna med allt jag ska och jag tycker det hör en storstad till att öppna upp sina caféer och bagerier senast 07:00. På tal om städer: när det är såhär soligt och fint – det känns så internationellt i stan då. Jag fick ett oproportioneligt stort längt efter London när jag stod där på gatan och drack kaffe.

Sen duschade jag och tada! Tog fram en nystruken skjorta ur, nä inte ur ryggsäcken, ur mitt skåp. Jag hade proffsigt nog fraktat dit den redan igår.

Jag börjar få det riktigt hemtrevligt i mitt lilla skåp, släpar dit mer och mer grejer. Sen jobbade jag. Mitt jobb är på det viset att det inte alltid syns att jag jobbar och sliter. Kolla här där jag sitter helt avslappnad i en fåtölj och till synes dagdrömmer – ni ska veta att min hjärna går på högvarv!

På lunchen blev det mer spring. Skyndade mig iväg, jag hade mycket att göra! Uppjogg och därefter tempopass. Hade tänkt dela upp passet på tre block men ändrade planen och slog ihop de två första blocken till ett för att hinna – på lunchen är varje minut dyrbar! Efter första blocket en kort paus.

Just det, ursäkta alla ni lunchätare som jag flåsade förbi när ni satt där i godan ro med er mat, men det kunde inte hjälpas. Det blev ett riktigt bra pass i fin fart men jag hoppas att farten ska kännas ännu lite lättare när jag så småningom lättar upp träningen… Totalt 16 km. En annan rolig grej är att Febe har börjat på basket. Jag älskar basket och spelade det som liten och tonåring i massa år. (Jo, man kan spela fast man bara är 164 cm lång). Jag har försökt med barnen tidigare men ingen har nappat trots (eller kanske på grund av av?) mitt stora pepp men nu kanske så… Jag blev helt nostalgisk när jag klev in i Hersby, fick gåshud av alla matchminnen jag har därifrån.

Två saker till bara:

1. Jag har vägt mina vanliga Adios 2 och mina nya Adios Boost. Jag har tyckt att Boosten känns aningen tyngre och mycket riktigt. Mina vanliga Adios väger (i storlek 39 1/3) 183 gram och mina Adios Boost i samma storlek väger 193 gram. Kan det vara möjligt att jag känner skillnaden på 10 gram?

2. Tro´t eller ej men jag har saker att säga även utanför löparspåret. Jag är med i senaste numret av tidningen Icon och babblar kort om mitt jobb, men lyckas givetvis flika in lite löpning också. Såhär ser det hela ut och ni ska veta hur mycket jag vlil ha den här satans skinnvästen från BLK DNM som jag fick ha på mig på plåtningem. GAAH!

Slut för idag.

Slåss mot backen och ljummen distans.

Startade morgonen med backintervaller. Men först värmde jag upp ordentligt. Det måste vara något som kommit med åldern men jag har blivit så fascinerad av naturen. Och liksom tacksam över allt det fina. Som det här:

Därefter var det dags att omfamna backen. Jag gillar verkligen att springa backintervaller och idag kom jag på varför. Grejen är att jag ju nästan alltid tränar ensam. Det betyder att jag får tävla med mig själv så gott som alltid. När jag ska springa fort så är liksom mitt eget huvud och min egen kropp det enda jag har att tävla mot. Men när jag springer backintervaller så har jag den perfekta motståndaren: backen! Tänker att jag ska knäcka backen, ge den vad den tål osv etc. Det är rätt kul. Om man har aggressioner inom sig så kan man även passa på att få utlopp för dem där i backen. De sista två intervallerna var jobbiga idag. Både backen och mina ben hade fått vad de förtjänade.

Joggade ner. Totalt 13 km. Sen började min vanliga dag med barn till dagis och skola och jobb. På tal om jobbet så fick jag den här av gänget som jobbar i vår reception:

En egen handpump med desinficerande medel att ha på mitt skrivbord. Bästa presenten nu inför Berlin. Tack. De enda är att jag typ missbrukar den nu när jag har så mycket och så nära, pumpar non stop. Efter jobbet bytte jag om igen.

Och gav mig ut i den helt galna sensommarkvällen.

Det var alldeles ljummet. Snart säger det PANG och så är det höst och slut på att springa i linne och t-shirt. Man får njuta så länge det varar. Så det gjorde jag. Tog därmed en lite längre tur hem för jag hade dessutom nya dojorna på fötterna, massa bra musik i öronen och i ryggsäcken nyinköpta kokosflingor. Allt var frid och fröjd med andra ord.