De första två veckorna efter operationen släpade sig tiden fram. Jag hasade fram på kryckorna hemma i huset, men tiden hasade sig fasiken fram ännu långsammare. Nu har det plötsligt, utan att jag riktigt förstår hur, gått fem och en halv vecka sedan operationen. Jag tror min rehab som intensifierats spelar in. Jag kör två pass om dagen på 50 minuter vardera, plus tar två-tre promenader. Totalt lägger jag knappt tre timmar per dag på att bygga upp kroppen igen. Förutom att jobba är det nästan det enda jag gör just nu. Tänker att tiden jag investerar i tråk här och nu, den får jag tillbaka längre fram när jag kan springa på skogsstigar och vara ute på långa cykelturer. Lite samma tänk som att pensionsspara kanske. Och mitt fokus på alla övningar får faktiskt tiden att gå fortare.

När jag är tillbaka hos Annki på Sophiahemmet i veckan får jag även ett par nya övningar. Hon viskar till mig att jag får göra dem tidigare än man vanligtvis får för hon tycker jag är stark. Ahhh. Finns inget jag älskar att höra mer än just sånt.

Jag får tillstånd att köra mina korta (och lätta) cykelpass på 10-15 min på trainern hemma och det underlättar. Tidigare har jag behövt åka till gymmet för att sitta på en cykel med hög sadel och högt styre. Alla de här små sakerna som jag återerövrar längs vägen, de får som ett symboliskt värde för mig. Just att sitta på min gröna cykel på trainern igen är en sån sak. Men bäst av allt som Annki säger den här veckan: jag får börja gå med bara en krycka!

Jag tänker att det jag tar mig igenom nog är lite nyttigt för mig ändå. För mig har träningen varit en sån källa till energi, men även alltid fungerat som motgift när livet inte är i full harmoni. Då har jag kunnat dra ut och cykla eller köra en timme hårt på gymmet, och då har det som ligger och pyr inom mig försvunnit, eller sorterats till en prydlig hög som jag kan välja att lägga undan. I och med det här har jag tvingats hitta andra sätt att nå dit, och det fina är att jag insett att det finns andra sätt, för det trodde jag faktiskt inte innan. Jag var väldigt orolig för just den biten innan operationen. Vem skulle jag bli när jag inte kunde vara mig själv? Men komiskt nog så verkar den totala motpolen, dvs 100% lugn, ha en liknande effekt på mig. Att gå långsamt, jättelångsamt, nästan som i ett slags meditativt tillstånd, titta på små stenar, stanna och titta på himlen, ta ett par steg, titta upp igen – det verkar också bita på våndor och diverse kval.

En solig dag i veckan åker jag och mina föräldrar till Vattenverket på Lidingö och äter lunch. Sen tar vi en kort promenad nere vid vattnet. Jag går med bara en krycka, får koncentrera mig för att gå stabilt och inte halta. Det är så lätt för kroppen att köra på med gamla invanda mönster.

Olle och Uma åker till Göteborg på kort sportlov mot slutet av veckan och Ruben är i Alperna. Det är bara jag och Kuba kvar hemma. Men hon är ju bara en liten katt så huset känns stort och tomt. Men jag är ganska bra på ensamhet i några dagar. Kan helt ärligt älska att vandra runt hemma i tystnaden, för jag ju att den är övergående. Jag tänder rökelse, går runt med lermask i ansiktet, testar nya vegorecept. Till exempel morotsbiffar som jag råder alla att laga. Här är receptet.

Jag passar också på att hälsa på Andreas, Mirja, Buddy och valpen Bear. Buddy är en Rhodesian Ridgeback och Bear är en Staffordshire Bullterrier. Valpsuget blev inte mindre efter det besöket. Det blev 3000% större.

Jag märker hur jag allt oftare googlar på löpkläder. När jag tvingades sluta springa gjorde det för ont att se alla mina kläder och skor i garderoben. Jag rensade ut, skänkte det mesta till vänner och klädinsamlingen. En del grejer sparade jag såklart som jag gymmar och åker skidor i. Men nu har jag fått upp vittringen på löpningen igen! Även om just löpningen är en bra bit fram så är det en härlig känsla att drömma sig iväg. Jag letar efter information om huruvida det är bra att ha rejält dämpade löpskor eller inte efter en höftprotesoperation. Det är svårt att hitta något relevant i ämnet för om du googlar så består 99% av informationen av diverse förmaningar om att man inte ska springa alls med en höftprotes. Ortopeden som opererade mig sa att det är bra att försöka springa lite mer på framfoten efter operationen så jag tänker att det är något mindre dämpat jag ska ha. Tar tacksamt emot tips på grymma trailskor, har tidigare inte sprungit så mycket på mjukt underlag. Jag var ju en asfaltsälskare på den tiden.

Jag hittade förresten en sajt innan jag opererade mig: Hiprunner.com. ”Hiprunners serves as a community of individuals of hip and knee replacements who are seeking advice on running again.” Har läst en del och ska absolut gå med. Det var fantastiskt att upptäcka att det finns hundratal (tusentals?) människor som antingen är, eller har varit, precis där jag befinner mig. Som älskar löpning, har opererat sig och kommit tillbaka, och som vill dela tankar och få tips. Jag funderar nästan på att starta en svensk förgrening. Ska bara rehabba klart först.

Tack vecka 9, sportlovsveckan utan sport men mycket annat bra. Några fler bra grejer från veckan:

Ses snart igen!