Tröskelpass

Spurtar fram på trötta shoppingfötter!

Men så många gratulationer jag fått! Tusen tack från mig. Tyvärr försvann det där perfekta födelsedagsvädret. Det blev sådär lite halvmulet och soligt om vartannat, och ganska så kyligt. Jag frös så jag köpte en konstig kappa som ser ut såhär:

Det var ju kanske lite dumt när våren egentligen är här men jag gillar den. Känns som en rockpsykadelisk morgonrock som kanske Mick Jagger kunde haft på sig om det var kallt? I alla fall så har dagen varit så trevlig som en födelsedag kan vara. Den kan nog kvala in som den bästa födelsedagen i mitt liv, även om jag saknar barnen lite. Vi har promenerat runt, runt, runt och sett t ex det här:

Och vi åt lunch på Café Victor. Tryckte i mig en Club Sandwich. Sen gick vi ännu mer. Och handlade fina prylar. Men nu undrar jag: varför blir man så otroligt trött i fötterna av att gå en mil när man springer det utan att bli det minsta trött? Märkligt. På eftermiddagen kom vi tillbaka till hotellet. Olle slumrade lite. Jag bytte om trots att sängen var frestande.

Lämnade kameran hemma, orkade inte släpa på endaste extra pinal efter alla kassar jag kånkat. Sprang till sjöarna. Gjorde lite hopp och sen dags för tröskel. Tycker alltid det känns lite märkligt att spurta fram i främmande städer. Varför det? Vet ej. Jag gjorde det hur som helst. Vände halvvägs och satan vilken motvind det var på tillbakavägen! Fick kämpa på rejält. Klockan stannade på drygt 5 km och snittfart 4:52 min/km. På tillbakavägen mötte jag Olle som var på väg ut på en springtur. Så ovant att vara utan barnen och att båda liksom kan springa hur som helst. Totalt 9 km. Tillbaka på hotellet duschade jag, klädde på mig och drog ut en sväng i kvarteret. När jag ser såna här blomsteraffärer, då är jag redo att flytta.

Nu har i alla fall vädret tagit sig samman och solen är framme lite mer. Och vi ska gå på asiatisk födelsedagsmiddag! Haj.

Svett till lunch och shoppinglöpning!

Idag blev det t-shirtpremiär på lunchen. Fast jag safeade upp med armvärmare. Mest för att jag gillar armvärmare. Och så hade jag såna här trekvarts tights. Gillar det inte så mycket egentligen, påminner mig om den dåliga byxan ”knickers” som inte borde få finnas. Men men, rätt praktiskt med denna längd. Sen var jag redo att ge mig ut i vårvädret.

Sprang ner till Karlberg. Ganska trevligt va om man skulle bo här vid vattnet:

Fast i för sig. Tjatigt att hela tiden se massa löpare som kutar intervaller utanför fönstret. Jag körde lite hopp.

Och sen över till andra sidan för tröskel! Men aaah! Så skönt att springa med lite lättare kläder! Det måste varit sommarkänslan som gjorde det för jag stannade klockan på drygt 5 km och snittfart 3:48 min/km. Det kände jag mig nöjd med. Jogg tillbaka, förbi alla lunchätare.

Totalt 9 km. Dusch och därefter tillbaka till det vanliga livet med vanliga kläder dvs inga trekvartsbrallor. Jobbajobbajobba.

Senare var det dags att bege sig hemåt. Men hallå. Är det sol och 12 grader ute, då springer jag hem. Fast jag redan kutat två pass. Det bara är så. Tur att jag hade packat ner extrakläder. Armvärmarna fick dock köra ett pass till.

Grejen var att jag hade ett ärende på stan så idag sprang jag åt motsatta hållet vilket var lite uppiggande. Har insett att när man som vi inte bor i stan, så är det perfekt att få lite stadsdos genom att kuta desto mer i stan. I parken framme vid Norra Bantorget satt folk som var kära och folk som tagit av sig skorna. På Olof Palmes gata sprang jag förbi Rolf Lassgård som promenerade i solen. Borde såklart frågat vad han gjorde här när han borde vara i Skåne och spela in fler Wallanderfilmer! Uppe vid Drottninggatan tog jag höger och körde slalom Drottninggatan fram tills jag kom fram till Stadium. Där sprang jag bokstavligen in och köpte ett par strumpor. Kändes som att jag hade snott alla mina kläder i affären när jag lämnade butiken i löparmundering. Piip! Igång med klockan igen och vidare genom stan.

Idag var det sannerligen stadsdrömmen i stan. Parkerna fulla av glada människor och i Humlan sportades det som aldrig förr. Jag älskar för övrigt sport i parker. Det känns internationellt.

Sen tog jag vägen förbi vår gamla gata i stan: Brantingsgatan! Det är en väldigt bra gata. Blev lite nostalgisk.

Vidare mot Lidingö i solen.

Hemma!

Totalt 11 km. Dagens totala dos blev 30 km – på tre pass! Adjö.

Springer bort osuget och förbi en fd minister och en kanin.

Jag kan inte med ord beskriva hur osugen jag var på att ge mig ut på dagens lunchpass. I vanliga fall brukar mina måndagar vara relativt lugna. Jag springer oftast men då är det mer en lugn mil, ja halvlugn i alla fall. Men idag var schemat lite annorlunda, ett tröskelpass var det dags för, och förmodligen var det helgens 73 km som gjorde att det tog emot. Sen att min springväst gick sönder när jag skulle byta om gjorde inte peppet bättre. Men till slut stod jag där på gatan. Lite glad var jag över att jag åtminstone tagit mina galontights.

Sprang motvilligt upp mot Rörstrandsgatan.

Och ner mot Karlberg.

Jag gjorde mina spänsthopp som nog inte var lika spänstiga som vanligt. Hela tiden dividerade jag med mig själv om det inte vore bättre att springa lite lugnt istället, om ens alls. Men till sist så stängde jag ner diskussionen, joggade över kanalen, nollställde klockan och satte fart.

Idag var det lite färre löpare ute vilket var skönt, det blir ju lätt stökigt annars när man ska springa fort på en ganska smal sträcka. Intalade mig själv att det nog skulle gå satans dåligt idag, att jag inte skulle förvänta mig några bra tider. Kollade inte på tiden medan jag sprang men jag kämpade på där i slasket och pölarna och tänkte att det minsta jag kan göra idag, är i alla fall att skita ner mig ordentligt. När jag sen stannade klockan på lite mer än 5 km så hamnade snittiden på 3:52 min/km. Hur det gick till vet jag inte, det var i alla fall inte psykets förtjänst.

Jag gjorde en repris på de sista metrarna bara för er. Vad viftig jag ser ut men skit i det så länge man håller farten.

Totalt 9 km. Sen tillbaka till dusch och ännu en bibimpap som Olle så himla snällt handlat åt mig.

På kvällen när jag skulle hem från jobbet så var jag däremot sugen på spring. Hade egentligen tänkt åka bil hem men ändrade planerna och bytte om. Var i behov av vanlig distans och musik i öronen. Och luft. Jag har blivit beroende av luft.

Sprang hemåt. Nu var både huvudet och benen med på noterna. I korsningen Odengatan/Sveavägen såg jag Lars Leijonborg och framme vid Ropsten såg jag en kaninbebis som skuttade fram. Tänker ofta på hur mycket man ser när man springer, som man skulle missat om man satt i en bil eller buss.

Totalt 10 km i 4:44 min/km. När jag kom hem var mina föräldrar hos oss för de hade hämtat barnen. Jag fick en födelsedagspresent i förskott av dem. Och det var ju precis vad en svettig löpare behöver!

Ah, denna doft! Bra avslutning på en svettmåndag.

Mitt lunchpass i punktform:

1. När jag hade bytt om och gick ut från omklädningsrummet blev jag skrämd av en kille som kom ut från killomklädningsrummet. Alltså, han skrämde mig inte med mening, han bara gick som en normal människa. Men jag är van vid att leva i min egna lilla värld där nere i katakomberna, därav mitt hopp upp i luften.

2. Jag sprang ner mot Karlberg. Alltid när man springer genom den här tunneln måste man se upp för där framme i dödsljuset så blir det en skarp sväng med stor krockrisk.

3. Här gjorde jag lite spänsthopp och grejer medan olika män och kvinnor i arméuniformer passerade förbi.

4. Sen joggade jag över till andra sidan, nollställde klockan och körde igång passet. Fortfarande isigt på några ställen och framförallt djupa pölar på stora delar av vägen, som ju inte är en riktig väg utan en grusgångväg. Men jag kutade fort! Långt där framme såg jag två löpare komma springande mot mig, två killar som höll snacktempo. En sprang till vänster av vägen, den andra till höger. Enligt mig så ska man hålla höger när man springer på såna här smala, omarkerade små gångvägar. Man ska i alla fall inte springa på varsin sida och låta den mötande springa i mitten där det är en gigantisk pöl. Det är ju väldigt otrevligt och ouppfostrat. Således väntade jag på att de skulle ”samla ihop sig” på sin sida – men icke! Ju närmare jag kommer desto mer börjar jag undra hur de själva reflekterade över detta, det verkade självklart för dem att ta varsin torr sida och låta mig i full galopp springa i pölen. Duellen slutar med att varken jag eller killen ger vika utan helt sonika springer in i varandra! Jag har dock inte tid att informera om vett och etikett för jag har ett pass att sköta, utan springer bara vidare. Men hallå?

5. När jag flåsar fram som bäst möter jag Mats, en fd kollega som också är ute och lunchspringer. Gick mitt ”hej” fram i flåset?

6. Det blev 5 km i 3:52 min/km.

7. På nedjoggen tillbaka var jag självklart tvungen att stanna och hälsa på den här figuren. Hej.

8. Här stannade jag och stretchade lite och låtsades jag var någon annanstans. Totalt 9 km.

Ok, några fler punkter:

9. Idag har jag ömsom smekt, ömsom misshandlat mina fötter. Jag har lekt mexikansk cowboy och stövlat runt i dessa skor. Men så fort jag suttit ner så har dojorna åkt av och golfbollarna fram. Ge och ta så att säga. Snart måste jag kanske skaffa ett sånt där hemskt mobiltelefonmidjebälte där jag kan ha mina golfbollar.

10. Nu börjar man äntligen förstå varför man bor i hus. Under vintern är det ju helt obegripligt. Vad gör vi i det här huset? Varför vill vi frivilligt ha en trädgård? Varför vill vi bo där det inte finns massa affärer och restauranger runt hörnet? Men nu! Nu är det vår tid äntligen. För att krama ut mesta möjliga av vår minitomt har vi skaffat fotbollsmål.

11. Och fastän alla frös så blev det korv i trädgården. Jag förklarade: NU ÄR DET VÅR. NU ÄR DET VARMT. NU NJUTER VI AV VÅR TRÄDGÅRD. VI ÄR GLADA ÖVER ATT HA EN TRÄDGÅRD. PUNKT SLUT.

Tröskel och leverpastej!

Kallt imorse. Men det är som att man inte bryr sig om det nu när det är så ljust. Kan vara så att den här tiden på året är den mest positiva. Det är ljust ute, dagarna börjar bli långa och man vet liksom att allt bara kommer att bli bättre. Att man har allt kvar! Grönt gräs, blad på träden, hägg- och syréndoft, bad, varma morgnar och kanske en hud som inte är grönt genomskinlig. Då står man ut med att det är lite kallt för i skallen är man redan där bland syrénerna.

Dock ska det erkännas att jag sover lite risigt pga ljuset. Men jag får skylla mig själv, jag har nämligen aldrig gillat gardiner. Och jag sover rakt under ett stort takfönster. Det gör att jag vaknar för att det är så ljust, tror att jag försovit mig, kastar mig över iPadden och inser att klockan bara är 05:15.

För att få ordning på mitt schema så blev det ännu ett tröskelpass idag. Inte helt optimalt men så får det vara. Först 3,5 km uppjogg och spänsthopp. Därefter fart! Det känns faktiskt rätt galet att rusa fram längs cykelvägen såhär tidigt på morgonen. Andra löpare, ja de få jag ser ute vid den här tiden, är ju med på noterna men inte sällan skrämmer jag slag på hundägare och hundar när jag springer förbi. Även folk som går med stavar verkar lättskrämda. På Lidingöbron hann jag på mätaren se att sex cyklister redan tagit sig över i riktning mot Lidingö. Det är något med mig och den här mätaren. Jag blir ju så nyfiken på vilka de där första, morgonpigga människorna är. Varför de cyklar så tidigt, vad de jobbar med, yada yada. Men det hann jag inte älta nu för fokus var på att springa fort och inte halka för det var sån där lömsk morgonhalka på bron.

4 km som gick i 3:54-fart. Totalt 10,5 km. Stretch på det. Sen var jag värd en leverpastejmacka i bilen.

Jag skulle nog vilja påstå att det mesta av mina pengar just nu går till leverpastejmackor och löparpryttlar. Sen var jag tvungen att få lite italiensk sötfrukost-känsla över vardagen så jag åt den här också:

Hej.

Morgontest, lunchrusch och kvällsdistans!

Denna dag började inte med löpning. Den började nämligen med ett wingate-test hos Pekka, och då skulle inte benen ha sprungit innan.

När jag gick genom stan kändes det som London, sådär soligt och aningen kyligt i luften. Det är så London är för mig, helt perfekt med andra ord. Hos Pekka bytte jag om och sen var det test-dags. Uppvärmning på löpband och sedan fullt fräs på cykel. Sist jag var hos Pekka och gjorde test fick jag ett väldigt bra syreupptagningsresultat men var däremot lite svagare på löpstyrkan, vilket var ganska väntat. Men idag var det trevligt, eller själva testet var absolut inte trevligt utan väldigt jobbigt – men tackochlov kort. Det trevliga var däremot att testet visade att jag hade förbättrat mig. Och det är såklart kul att veta att träningen ger resultat. Därefter körde jag även 2 km i maxtempo på löpbandet för någon annan test som Pekka håller på med, en jämförelse mellan att springa ute och på band. Och efter det snackade vi om veckorna framåt. Insåg där och då att det börjar dra ihop sig mot Stockholm Marathon. Det är bara 53 dagar kvar! Nu känns plötsligt varje vecka viktig vad man gör av den. Men jag ska hinna med en halvmara där innan också, det är jag riktigt sugen på just nu, skulle gärna kuta en imorgon om det gick. Men ahh, kort och gott: det börjar kännas lite pirrigt på ett vis som jag älskar.

Sen en snabb dusch och till jobbet. En sak som slog mig när jag sprang där hos Pekka var att det luktade illa. Jag insåg plötsligt att det var JAG! Vad nu? Helt nyduschad och allt och hade till och med en ny t-shirt på mig. Men sen förstod jag var lukten kom från. Det var sportlinnet. Det är typ hundra år gammalt men jag har inte velat slänga det för det är liksom inget fel på det, helt och så. Men jesus kristus, det luktar ju som en gammal disktrasa, alldeles surt. Slängde det så fort jag kom till jobbet.

På lunchen var det dags att springa ute. På schemat stod tröskelpass men i och med att jag redan kört på rätt hårt hos Pekka hade vi enats om att jag skulle korta ner det en aning.

Medan andra gick på lunch värmde jag upp i det helt ultimata vädret.

Körde lite hopp borta vid Karlberg och sen över till andra sidan kanalen. Där satte jag fart. Fullt fräs längs Kungsholms Strand. Jag trodde isen skulle vara helt borta vid det här laget men icke. Det är lite lurigt med de där hala fläckarna när det ska gå fort. Totalt 4 km 3:52 min/km. Kändes skönt att få springa ett sånt här pass mitt på dagen och inte klockan 06:00.

Jogg tillbaka och ner genom garaget. Totalt 9 km. Dagens tredje dusch och sen…

…bibimpap! Jobba, jobba resten av dagen. Tills det var dags att kuta hemåt. Benen lite tunga till en start men efter ett tag kom jag in i lunken. Längs vägen blev jag sugen på lite Djurgårdsluft så jag fortsatte längs Valhallavägen.

Och ut på den Kungliga marken.

Benen sprang och jag hängde med, så vacker kväll. Efter en sväng styrde jag mig själv mot Lidingö och på vägen blev jag plötsligt så sugen på att springa ner i Frihamnen vid Magasin 3. Ni vet områden man bara brukar passera, som man aldrig egentligen stannar upp vid utan alltid ser på samma vis. Idag var det dags att kika närmare på det.

Då kan man se en sån här fin apa i kvällssolen.

Men sen var det dags att springa hemåt för nu hade jag blivit så sugen på att komma hem till barnen. Och middag.

Totalt 15 km i 4:42 min/km. Dagens fjärde dusch! Tur man inte har torr hud. Hej då.

Fredagsflyt!

Fredag! Upp ur sängen. Idag gick det lätt för jag visste jag skulle få springa i mina nya Adios. Lika bra att plåga skorna på direkten.

Igår kväll när jag undersökte sulan på mina gamla så insåg jag hur slitna de var. De har ju kämpat på några mil och sprungit på allt från torra mexikanska gator till stockholmska is- och snögator. Det var verkligen dags att lägga dem på hyllan. Nu börjar jag få en rejäl hög av gamla skor och jag vet inte hur jag ska göra. Lämna bort eller spara? Det är ju lite kul att just spara och jämföra slitningar, sånt jag roar mig med på lördagkvällar numera. Det enda är att vi kommer behöva flytta till ett större hus om jag spar alla. Men nog om dojor. Nu var det dags att springa. Började med 3,5 km uppjogg, sprang förbi den där taxichauffören igen, som skrek ”Duktig flicka” sist. Han verkar gilla att stå och pausa vid Lidingövallen med sin bil. Nu sa jag ”Godmorgon” men han sa ändå samma sak igen ”Duktig flicka!”. Där ser man. Sen blev det spänsthopp. Och sedan fanns det inget mer att göra än att köra igång med tröskelpasset precis här som vanligt.

Ni vet innan man sätter igång med något som man vet kommer bli jobbigt? Den känslan är rätt speciell. Liksom lite pirr och ångest blandat. Jag kan både hata och älska den känslan. Så det var med den i kroppen som jag satte av mot Ropsten. Förbi busshållplatsen, nästa busshållplats, macken, uppförslutet, bron – tjong! vända! – och så tillbaka samma väg med solen i ansiktet.

5 km som gick i 3:54-fart. Kändes bra! Kan det vara Tove-skorna? Därefter blev det nedjogg. Tre saker jag tänkte på då:

1. Att jag är glad för ändernas skull att en del is försvunnit. Se så glada de ser ut att de får ha sina magar i vatten istället för mot is.

2. Att jag är oerhört nyfiken på Nakenligan. Vilka är de? Vad gör de?

3. Att bautasnöhögen vid Lidingövallen definitivt har krympt. Jag kanske slipper dra dit med en jättehårtork.

Nu: jobba!

Soltröskel!

Här står jag och gäspar. Nu kan man tro att jag gör mig till inför kameran och låtsasgäspar. Men det gör jag inte. Jag kunde inte sluta gäspa imorse och således fastnade en på bild. Vet inte vad det var med mig igår kväll men det gick inte att somna och då har jag ändå räknat bort den där sommartidstimmen (Och idag är förresten sista dagen då man får hålla på att tjata om att ”klockan är ju egentligen bara…”). Det kanske är för att jag sov så bra på Gotland, att det var dags för lite kass sömn. I alla fall så gick jag upp och drog på mig springkläderna. Fodrade tights på, känns som de hänger med på morgnarna någon vecka till. 3 km uppjogg på förortens öde gångvägar.

Sedan tröskelpass i den vackra morgonen. Jag har inte varit bortskämd med att det är vare sig vindstilla eller soligt de senaste dagarna så detta var ju mycket trevligt. 5 km som gick i 3:57 min/km. På nedjoggen kände jag för att njuta av vårvibbarna så jag slet av mig jackan. Ser inte ut som att jag njuter så mycket, mer komakänsla över det hela, men jag lovar, skönt var det.

Totalt 9 km.

Långfredag fm: Vinden vänder.

Men inatt hörrni. Då sov jag helt fantastiskt. Kanske pga av att sängen var tom på barn hela natten dvs inga karatekickar att värja sig mot. På morgonkvisten drällde de in men då är det ju bara mysigt. Runt sju var det fullt ös i huset så jag gick upp. När det luktar kaffe och alla sitter och äter frukost, då är det alltid rätt kärvt att ge sig ut på tom mage. Men det gjorde jag. Ner till havet.

Hade sett trädtopparna vaja från sovrumsfönstret så jag befarade att det skulle bli ett blåsigt pass. Efter 3 km uppvärmning var det dags för hopp och sedan höja farten. Gaah, fick slåss mot vinden rejält åt ena hållet och när jag sedan vände var det som att vinden också gjorde det. Det är ju fusk av vinden. Någon vidare fart blev det därför inte men jag gissar att det ändå ger något när man springer för kung och fosterland?

Sedan 2 km nedjogg i det fina landskapet.

Och så hem till flera koppar kaffe och gröt. Totalt 10 km.

Punkt.

Tillbaka till farten.

Kroppen var halvsugen på att springa fort när jag väckte den imorse. Huvudet också för den delen. Huvudet dessutom lite trött efter att ha drömt de mest märkliga och sorgliga drömmarna under natten. Men vi gick upp ändå och tog på oss kläderna. För er info så tog jag på mig tightsen med hål i. Jag ska nöta ner dem tills kylan försvunnit och sen ska jag elda upp dem.

Värmde upp. Sprang förbi en taxibil som stod och pausade nere vid Lidingövallen. Chauffören vevade ner rutan och ropade hur glatt som helst: ”Gomorr´n, gomorr´n! Duktig flicka!” Flicka? Jaja, bara tacka och ta emot. Det hela var ju lite uppiggande och nu började skallen bli sugen på fart.

Hoppade lite och sen satte jag fart. Helt ärligt, börjar tröttna så smått på att ruscha fram på cykelvägen bredvid bilarna. Jag längtar till stigar utan bilar och morgoncyklister. Full fart till mitten av Lidingöbron och sen tillbaka. Duktiga ben som orkade kuta på.

Sen genom Konsttunneln och jogg hem. Totalt 10 km.

Finito.

P.S. Ett tack till Olle idag. Jag åt nämligen en leverpastejmacka i bilen på väg till jobbet. När jag mumsade råkade jag tappa en liten leverbit mellan sätena. Den var helt omöjlig att få upp. Jag behövde en spetsig pinne för att lyckas, och det hade jag inte i väskan. Sen hoppade jag ur bilen vid jobbet innan Olle parkerade, och lovade att jag skulle fiska upp leverbiten senare. Olle blev väldigt arg och tyckte jag skulle fixa det direkt men jag orkade bara inte hitta en pinne runt Torsgatan. Sen när jag satt och drack kaffe här på jobbet kom Olle upp från garaget och informerade om att han fiskat upp leverbiten, fråga mig inte hur. Tack Olle.