sit-ups

20140512-20140518: Fågelterror, godisförbud och springglädje(!).

Det kändes som att det skulle vara vinter för evigt. Ja, där i januari så var det som att det var fysiskt omöjligt att det någonsin skulle kunna bli varmt ute igen. Men nu plötsligt så har man fått ränder av shortsen, det luktar hägg och syrén i kvarteret – och jag har börjat göra iskaffe! Men hörrni. Småfåglarna. De håller på att ta kål på mig. Jag förstår att de är överlyckliga över all fågelkärlek i luften, men jag kan inte sova. Hör ni det, ni måste sänka rösten utanför vårt sovrumsfönster! För jag vaknar för tidigt och kan inte somna om och det är inte alls bra för löpningen. Och när jag väl har lyckats somna om så ringer väckarklockan som jag, sen i vintras, haft inställd på fågelkvitter. Det har jag nu ändrat till hällregn. Jaja, man ska inte gnälla. Man vänjer sig som med allt annat. En sak jag dock inte tror att jag någonsin kan vänja mig vid är att inte äta godis. Det kan vara det svåraste jag vet. Den här veckan har jag lyckats med att inte äta något godis måndag, tisdag och onsdag. Sen sprack det. Detta godisförbud handlar endast om att det känns osunt för insidan av kroppen att äta färgämnen och socker vareviga dag. Nästa vecka ska jag försöka lyckas med att ha godisförbud fyra dagar. Återkommer med om hur det gått.

På den godisfria måndagen blev det inget spring på morgonen. Trots att kroppen kändes oförskämt pigg två dagar efter halvmaran. En helt annan känsla jämfört med känslan efter Women´s Health Halvmarathon. Jag var dock klok och sansad och sparade krafterna till kvällen. På lunchen köpte jag ett kilo kokos.

När jag kom hem från jobbet så var jag, tro´t om du vill, riktigt sugen på att plåga mig. En känsla jag saknat under lång tid. Det är ju helt normalt att känna lite ångest inför ett jobbigt pass, det hör ju till, men för mig har det känts på ett annat vis den här tiden då jag nog pushat kroppen för hårt. Då har känslan liksom haft en djupare ångestladdning. Men nu var det inte så utan benen var sugna på att pinna på.

Jag sprang ett tempopass ut mot Hustegaholm och det var en vacker kväll att plåga sig i. Kom hem och avslutade med rörlighet.

På tisdagen startade jag inte heller med spring. Såg istället ut såhär med en kjol som prasslar på ett märkligt vis när man går:

På lunchen däremot så klämde jag en mil och den gick i en rätt rask takt. Återigen blev jag glad över att kroppen var med på noterna och att få känna att saker och ting kanske ändå är på väg åt rätt håll (även om jag tycker det går för låååååångsamt).

Efter att jag hade knegat klart och kommit hem så bytte jag om igen. Inte för ett mastodontpass utan för en kortare tur för att mjuka upp kroppen. Jag skulle nämligen göra dagens rörlighet samt styrketräna efteråt.

Hade aningen känsla i mitt vänsterknä men inget alltför alarmerande.

Det blev onsdag och jag skulle sprungit på lunchen. Jag hade dock mycket att göra och kände hur tiden började rinna iväg. Bestämde mig för att skjuta på löpningen till kvällen. Kanske att jag skulle hunnit men det var tröskelintervaller på schemat och jag hatar att känna mig stressad när jag ska köra kvalitetspass. Så istället åt jag det här lasset på Brickan.

Det var lite småruggigt när jag kom hem och nu önskade man allt att man hade kutat på lunchen. Men det var bara att ge sig ut! Schas iväg!

Sprang 3×10 minuter. Känslan var bra även om jag ännu saknade trycket i steget och den där styrkan i benen. Och den riktigt bra farten. Snälla, kom tillbaka! Sen var det måndag-hela-veckan-känsla när jag återigen körde min rörlighet. Den här klassikern är en av övningarna jag gör.

Inga konstigheter för en normal människa men jag är ju inte normal när det kommer till rörlighet. Ni ska veta hur ont det gjorde för mig i början!

Torsdag morgon och dags för en hederlig springtur till jobbet. Soligt var det också.

Åh det var så otroligt skönt att springa, liksom utan att behöva tänka och känna, sådär när kroppen sköter sig själv. Fick lite av en insikt där på Lidingöbron, kände att den där riktiga löparglädjen var tillbaka! Den har i för sig aldrig lämnat mig men när det går tungt och bakåt istället för lätt och framåt, ja då är det inte alltid en dans på rosor. Men nu gick det alltså lätt att springa och jag hade inte ont någonstans, och det är tusen gånger viktigare än exakt vilket resultat jag får på ett lopp (även om det också är viktigt för mig, ska inte låtsas som något annat).

Framme!

Nere i omklädningsrummet stretchade jag på golvet och insåg att jag hade råkat matcha naglarna med mina handvärmare. Proffsigt!

Sen åt jag ägg med kaviar i öppet kontorslandskap. Vet inte hur populärt det var.

Det jobbades på. Efter jobbet drog jag ner i omklädningsrummet igen.

Var beredd på att det skulle gå lite segt hemåt men nejdå, det gick riktigt bra! Om man ändå kunde fånga den där känslan och spara någonstans (typ i en sån där gammal svart filmburk man hade förr i tiden innan digitalkamerornas tid) och ta fram när det känns segt… Hemma blev det iskaffe. Tog två sekunder att dricka upp det.

På fredagen sprang jag återigen till jobbet.

Tog en extrasväng och glodde en stund på motorvägen borta vid Naturhistoriska. Minns när jag sprang här i vintras om morgnarna och det var alldeles becksvart

Insåg att jag hade tappat mitt pannband på vägen. Det var synd, det hade behövts, det såg ut som att jag hade antenner på skallen.

Mötte några Canadagäss på vägen. De hade fått ungar. Ungarna var liksom alldeles neongröngula så jag var tvungen attt fota dem. Den där knasiga färgen syns dock lite dåligt men morsan och farsan väste till mig så jag vågade inte springa närmare än såhär.

Efter 15 km parkerade jag vid jobbet och gick och köpte en kaffe.

Tyckte de nyduschade, fräscha människorna i kaffekön glodde på mig. Kan ha varit för att jag hade världens svettigaste ryggsäcksrygg, insåg jag nere i omklädningsrummet.

Dusch och sen fixade jag blå ögonlock. Det var ju ändå fredag.

Resten av dagen var det jobb och hejdå till två roliga jobbkompisar som skulle sluta. Och på kvällen hade vi gäster i kvällssolen. En mycket lyckad dag.

Det fina vädret var kvar när jag vaknade på lördagsmorgonen. Jag åt frukost i solen och återigen kände jag den där längtan efter att springa. När maten smält, och jag även hade hunnit vika galet mycket tvätt, så drog jag på mig springskorna och gav mig av.

Det blev uppjogg följt av ett tempopass som var uppdelat på tre block: 8+4+2 km. Förra året vid den här tiden sprang jag lite tuffare pass, nu har vi medvetet valt att korta ner för att inte pressa kroppen för hårt. Trots att jag inte riktigt lyckades komma ner i tiderna som jag ville så kändes passet bra, i alla fall bättre jämfört med för några veckor sen. Jag övar mig på att säga till mig själv, att det kommer ta lite tid och att det är helt ok. Jag önskar dock att jag hade en hare att springa med på de här passen. En robothare som jag kunde skruva upp och köra igång precis när det passade mig och som alltid var villig och pigg i benen. Hen skulle hålla de perfekta tiderna och aldrig snacka medan vi sprang. Vilken dröm det vore. Bäst av allt var att jag hittade fredagens tappade hårband när jag efteråt stannade för att stretcha vid en bänk. En snäll människa hade hängt upp det och sånt där måste vara ödet, att jag stannade precis just där för att stretcha, och därmed hittade det. När jag kom hem var jag sugen på att pusta ut i en solstol men de var redan tjingade.

Kaffe? Jajamen.

Efter lunchen tog vi en tur till stan. Vi åt glass på Brillo. För er i intresseklubben kan jag informera om att jag tog jordnöt och pistage.

Sen struttade vi runt i ett sommarstockholm. Jag glodde lite på örhängen med det här gänget.

På söndagen, ja idag, var det dags för långpass. 30 km stod på schemat, återigen lite kortare än det sista jag brukar köra två veckor innan ett marathon. Strax innan klockan tio gav jag mig iväg i det ljumma vädret.

Tog ett par steg men vände tillbaka för att ta på mig solbrillorna. De behövdes idag. Bestämde mig för att springa ut mot Djurgården. Vid lilla Djurgårdsbron var det full rulle. Det var någon slags veteranbilsfestival, fullt av allt från gamla brandbilar till bubblor och jag vet inte vad. Lite trevligt för det fanns rätt mycket att glo på medan man sprang. Flera Stockholm Marathon-grupper ute men annars ovanligt tomt på löpare, tycker jag. Mina steg kändes lätta, ibland fick jag bromsa mig från att springa på för fort. Ute vid Waldemarsudde vände jag tillbaka och på hemvägen fick jag lite skön vind i ansiktet för det var rätt varmt. Mina små handflaskor var helt länsade när jag tryckte av klockan på 30 km. Det blev en bra tur i lagom fart.

Vi drack hallonsaft i trädgården.

Jag får ännu lite ont i min högra höft efter de längre passen men fortsätter jag traggla på med hemmastyrkan så hoppas jag det ska bli bättre med tiden. Jo förresten, tänkte visa mina öron för er. Jag har nämligen ett nytt örhänge. Detta som hänger och dinglar:

Mycket nöjd med detta. Min utmaning är annars att hitta örhängen med enorm känsla men som ändå funkar att kuta med. Detta häng kan eventuellt funka men tror jag skippar det på maran om två veckor. Mitt andra öra ser ut såhär just nu med en tagg och fjäder längst ned.

Sist men inte minst. Förra söndagen, alltså dagen efter Women´s Health Halvmarathon, tog jag en återhämtningsjogg tillsammans med Febe i Grönstaskogen. Det var ett tag sen vi sprang tillsammans men nu tog vi oss fram där i skogen. Vi pratade inte om något speciellt och farten var det sådär med (förutom när Febe spurtade ifrån mig i backarna). Men att se hennes tofs guppa runt där framför mig, skogsdoften och att bara vara där med varandra, med skogen runt oss, ja det var det bästa på väldigt länge. Ni ser troligen bara en tjej som springer här på bilden, men jag ser en massa annat.

Tack för idag, slut för idag.

20140505-20140511: Djurträffar, dimma, mögel och ett regnigt men roligt Kungsholmen Runt!

Hej kära bloggläsare. Läste ni Adrian Moles hemliga dagbok när ni var små? Det gjorde jag. Så jäkla bra var de där böckerna. Vet inte varför jag kom att tänka på det nu, kanske för det där ”kära” i början som känns lite dagboksaktigt. Det är i för sig mycket så jag ser på min blogg, som en springdagbok för mig själv. Sen att jag inte har ett litet hänglås med en ännu mindre nyckel till, det är en annan sak. Och tur är väl det för så mycket fina kommentarer och tankar jag får från er alla, det är helt otroligt. Blev oerhört påmind om detta nu i helgen när jag sprang Kungsholmen Runt. Flera stycken kom fram och pratade och jag fick massa hejarop längs banan. Tack! Kort och gott är det alltså en väldig tur att jag inte har någon liten nyckel (man slarvade dessutom alltid bort dem). Jaja, nu är det dags att summera veckan.

Jag vaknade och var förbaskat trött på måndagmorgonen. Hade sovit skraltigt. Jag stängde av klockan och gick ut i badrummet. Och sen gick jag och la mig igen. För att femton sekunder senare gå upp igen. När det är soligt och fint ute vet jag ju innerst att det är skönare att gå ut och springa en sväng jämfört med att sova en kvart längre. Ibland kan det bara ta en stund att inse det.

Jag tog det väldigt lugnt, det här var bara en jogg för att få igång kroppen och göra mina stretchövningar. Men ack så fint det var ute. Sol, blå himmel och dimmigt på ett sagoboksaktigt vis som fick mig att vilja bli ett med naturen. Inte genom att dö alltså, ånej. Det skulle skett på något annat vis, fråga mig inte hur. Det doftade hägg och jag mötte fem rådjur.

Det blev knappt en mil. Sen jobbades det på som vi vanliga människor gör. På kvällen när jag kom hem var det dags för ett tröskelpass. Jag var inte alls sugen på detta. Ändå stod jag plötsligt ute på gatan, redo att ge mig iväg.

Den här gamla tröjan brukar jag riva fram när jag känner att jag behöver en piska för att springa fort. Jag menar, man kan ju inte ha en tröja som säger ”FAST” och sen sega sig runt. Nänä, man får leva som man lär. Det blev en lång uppjogg följt av ett lite kortare tröskelpass. Jag kör numera inga spänsthopp, efter alla skador och skavanker får de vänta till längre fram, det sista jag vill nu är att dra på mig någon mer skit. Passet fick godkänt och efter det blev det styrka. För varje gång ökar jag antalet repetitioner och idag kändes det rätt rejält.

Tisdag eller mardi som fransmännen säger. Det låter ju mycket trevligare. Tyvärr hade jag inte haft en trevlig natt. Av någon anledning hade alla tre barnen smugit in till oss under natten, och jag kan bara inte sova då. Även om det är mysigt att vakna upp bredvid dem. Men jag gav mig av på en liten morgonjogg trots tröttheten.

Termometern har bara visat 3-5 grader på morgnarna den här veckan men det har ändå varit helt ok när solen varit framme. Vilket gjort att man kan springa i t-shirt plus armvärmare. Det gillar jag. Inte mycket hände annars på joggingturen förutom att jag träffade an hare och en fasan. Men det här med att jogga lite kortare på morgonen, det är fina grejer. Nu när jag så smått börjat dra ner på mängden så ser jag verkligen på de här turerna på ett annat vis, de blir mer som en långsam och behaglig väckning för kroppen. Och så kommer man hem lite mjukare och gladare, redo att stretcha och joxa. Ute såg jag små kvarlevor från Lidingö Ultra.

På lunchen blev det mer spring, ett tempopass!

Jag hinner inte kuta så långt på lunchen, totalt med upp- och nedjoggen så landade jag på 12 km. Känslan var stabil. Jag gillar för övrigt H&M:s sportlinnen.

Det här är ju inget för er killar/män/herrar men för oss av motsatt kön är detta plagg viktigt. Eller hmm, för mig är det inte jätteviktigt, jag har så att säga inget jättebehov av något enormt stöd, knappt något behov alls faktiskt. Trots detta så är känslan och materialet väldigt viktigt, tycker jag, och dessa linnen är (för mig) mycket sköna och bra. Och billiga! Nog om detta plagg. Resten av onsdagen härjade jag vidare på jobbet och när jag kom hem för att laga mat till barnen så kom jag på att vi hade lite rester som jag kanske kunde trolla ihop något av till barnen. Ja, tills jag tog av plasten på skålen som stått längst upp i kylskåpet. Ett par dagar för länge. Eller snarare en vecka för länge. Jesus! Gurkorna hade blivit till lurviga djur.

Rätt snygga faktiskt. Men någon gurka fick inte barnen.

Efter detta kom en onsdagsmorgon. Och jag startade den med en jogg.

Idag var inte vädret lika lockande.

Trots detta så träffade människordjuret (jag) följande djur: två harar, ett rådjur och en fasan. Samt denna replika av en häger.

Tillbaka hemma stretchade jag höfterna och tyckte nog allt att det stramade aaaaningen mindre i höger höft. Framsteg! Inget jättekliv på något vis men varenda myrsteg applåderar jag när det kommer till mig och höger höft. Ett andra pass blev det hem från jobbet. Jag såg ungefär lika glåmig ut som vädret var.

På vägen hem ringde det plötsligt från dagis, jag svarade men hann bara höra ”Hej, det är Britt” innan samtalet bröts. Min telefon dör nämligen så fort det är lite kyligt ute, oerhört opraktiskt. Hmm. Storasyrran borde redan ha hämtat lillasyrran på dagis vid det här laget, så varför ringde de nu? Tänk om något hade gått fel, hade hänt? Jag har livlig fantasi så jag fick spurta på sista tre kilometrarna eftersom jag redan målat upp både det ena och det andra i skallen. Väl framme så hade storrasyrran hämtat lillasyrran och fröken hade bara velat veta hur vi skulle göra med en lovdag. Puh. Undrar om man kan hyra in dagispersonal när man ska springa intervaller och tröskelpass? Avslutade dagen med styrka och gaah, tåhävningarna tog rejält på vaderna. Insåg att detta fick bli sista styrkepasset innan helgens halvmarathon om jag skulle hinna få pigga vader till dess.

På torsdagen blev det bara ett litet kort morgonpass med några fartstegringar.

Som tur var började vaderna kännas lite bättre. På väg hem hämtade jag min nummerlapp på Runner´s Store. Jag blir alltid glad när jag är där, de är så trevliga och jag studsade glatt hemåt med min plastpåse.

Natten mellan torsdag och fredag sov jag något makalöst kasst pga en dröm. Det finns inget tråkigare än att höra folks drömmar, de gör om inte annat så att man somnar, så jag ska hålla mig kort: jag drömde att jag kom för sent till lördagens lopp (som nu plötsligt var i Visby istället). I drömmen var det som att jag insåg att jag skulle komma försent men ändå såsade runt hemma, jag drog benen efter mig på ett sjukt frustrerande sätt för den som drömde (jag själv). Till sist kom jag till starten, som ju redan gått eftersom jag såsat så förbaskat. Men då visade det sig att man fick starta när man ville (märkligt lopp). Trots detta fick jag inte ändan ur vagnen… och där tog det slut. Sorry, det blev 391 tecken totalt det där, på tok för mycket för en dröm som inte ens hade ett tydligt slut. Hur som helst, riktigt trött gav jag mig därmed ut på en sista liten tur på fredagmorgonen.

Det enda djur jag såg var en daggmask.

Jag hoppades att det inte var ett förebud om min fart på lördagens lopp. Senare på dagen träffade jag Pekka. Det var väldigt skönt. Mycket tankar har åkt omkring i min skalle den senaste tiden och nu kunde vi äntligen prata om allt och vägen framåt. Det är verkligen en annan sak att ses och prata än att sms:a och ringas. Vi enades om att jag skulle springa de kommande loppen som planerat men utan att känna någon tidshets eller press. Låta kroppen återhämta sig lite och sen framåt ändra på mitt upplägg för att undvika skador och på sikt kunna springa snabbare. Jag ser fram emot att springa Stockholm Marathon men mitt mål kommer endast att göra det med en bra och stabil känsla.

Jaha, men hur var då känslan på fredagskvällen innan loppet? Jo tack, den var ok ändå. Mina sista turer hade i för sig känts rätt sega, men så är det ju alltid innan ett lopp. Vaderna var återställda och jag kände att det skulle bli roligt att springa. Jag hade ingen tro på att närma mig mitt pers vilket kanske var dumt. Man måste ju tro! Men jag visste ju hur det var ställt, även om jag börjat lätta lite så har jag under en längre tid sprungit mer än min kropp kunnat hantera. Så det är så att säga en liten resa för att få upp ordentlig kraft i kroppen igen, men jag ser fram emot att göra den. Jag somnade i bra tid och sov bra.

Lördagen började enligt följande: regnet piskade mot rutan och Uma, som låg i vår säng, vaknade, vände sig mot mig och frågade: Varför har du gula tänder? En initial uppförsbacke att jobba med, så att säga. (Men helt ärligt, de är väl inte så gula va? Högst normal kulör, skulle jag själv vilja påstå. Jag kunde inte släppa det utan fick resten av familjen att betygsätta färgen på tänderna. De fick klart godkänt.) Jag gick upp och ute var det väldigt grått.

Jag tog fram ägg.

Och gjorde min klassiska loppfrukost: Fattiga riddare!

Sen såsade jag runt där hemma, dock med oerhörd koll på klockan för att inte plötsligt befinna mig i mardrömmen igen. Kände lite på temperaturen och bestämde mig för att det fick bli linne och armvärmare. Var rätt uppåt, så uppåt att jag blev suddig på bild.

Olle skjutsade mig in till stan och The Libertines hängde med.

Men sen var jag ensam. Jag hade nämligen rått min lilla hejarklack att åka till badhuset och bli blöta istället för att bli det av att stå och heja på mig i regnet. Jag kom precis i tid för att se andra starten av 10-kilometersloppet.

I Rålambshovsparken var det blött.

Jag gick på toa dit kön var ovanligt kort. Jag träffade Henric och sen smög jag in här under och drog på min nummerlapp. Det kändes nästan som en obskyr verksamhet som pågick här.

På med snabbdojorna.

Därefter gick jag runt som en osalig ande som man brukar göra innan ett lopp. Men jag träffade en massa trevligt folk t ex Tobias (som sedan satte pers med 1:21:40!) och roliga bloggläsare som hejade. Stod och huttrade i regnet, osugen på att dra av mig överdragskläderna. Men när jag väl gjorde slag i saken och började värma upp så kändes det bra. Träffade Mikaela som vann loppet förra året och vi önskade varandra lycka till. Sen stod vi där på startlinjen, alla i sina snabbaste skor, och plötsligt var vi iväg! Full fart framåt, alltid för fort i starten men jag lyckades sansa mig och hittade raskt in i ett lagom tempo på ca 3:58 min/km. Vi sprang. Och vi sprang. Väntade på att det skulle kännas tungt men det kändes bra. En kille från Fredrikshof (jag kollade i resultatlistan och tror du heter Magnus Engström) passerade mig efter en bit och sa ”Kom igen Tove!” Jag låg sen nästan hela loppet i hans rygg (hoppas ok) och var tacksam över att inte behöva ligga så ensam som jag gjorde på Women´s Health Halvmarathon för ett par veckor sen. Plötsligt har tio kilometer gått och min klocka visar att jag fortfarande håller 3:58 min/km. För en stund tänker jag att vadsjutton, tänk om jag slår förra årets tid?! Mot alla odds?! Jag tycker att jag håller konstant fart men tappar uppenbarligen en del på andra varvet. Klockan visar 4:02 min/km mot slutet, vilket ändå känns helt ok. Under hela loppet så får jag höra alltifrån att jag är första dam till andra dam, men jag vet att jag är tredje dam. När det bara är tre kilometer kvar blir jag dock omsprungen av en tjej. Jag blir lite paff och lyckas inte ta igen det utan det är bara att räcka fram näven åt henne och tredjeplatsen. Kommer i mål som 4:a och tiden 1:26:32. En minut bättre än loppet för två veckor sen men två och en halv minut sämre än mitt pers. Blev förvånad då klockan visade en snittfart på 4:02 fast det egentligen var 4:05 min/km. Måste lära mig att skita i klockan helt. Absolut inte nöjd med denna tid, men inte heller så besviken. Jag får springa vidare (lite mindre) och hoppas att min plan framåt kommer innebära bättre tider på sikt. I mål gratulerar jag Mikaela som helt fantastiskt sprang in på en förstaplats och tiden 1:19:40! Förutom en duktig löperska är hon en otroligt trevlig människa, det har jag förstått av de tre gångerna vi träffats. Här är hon:

Själv fick jag en massa fina ord från bloggläsare och en vindjacka. Ni får se den inom kort på bloggen om detta skitväder håller i sig! Olle var snäll och hämtade upp mig men han ångrade sig bittert när det visade sig att Tekniska Högskolan skulle genomföra sin såkallade ”quarneval” och hade blockerat hela stan så vi fick tråckla oss hem. Obligatorisk uppvisning av medaljen när jag kom hem.

Och fastän jag fick en skruttig tid så var det helt okej ändå. För att kroppen inte alls kändes påverkad som efter förra halvmaran då jag haltade hem med rejält ont i höger höft. Nu kände jag också av höften men inte alls på samma vis. När jag kom i mål var jag såklart trött, hade nog inte kunnat springa så mycket fortare, men tänkte däremot när jag korsade mållinjen, att jag gärna kunde fortsatt att springa längre. Det är ett gott tecken. Avslutningsvis så är Kungsholmen Runt ett riktigt roligt lopp, tredje gången jag springer det. Inget att klaga på, inte ens vädret såhär i efterhand.

På kvällen åkte vi in till stan hela familjen, för att äta middag på Nero. Vi brukar inte göra det efter halvmarathon men den här gången blev det så.

Carpaccio till förrätt.

Och en rejäl biff med spenat till huvudrätt.

Järn så det räcker och blir över med andra ord.

Idag, söndag, mår kroppen oförskämt bra men det blir inget långpass utan en återhämtningsjogg, stretch och lite styrka. Vi hörs och tack igen alla ni som hejade på mig i lördags. Det är ni som gör att jag inte skaffar ett litet lås till bloggen. Vi ses på Stockholm Marathon!

Och den här bilden har jag inte tagit själv utan det har John gjort. Det tycker jag han gjorde bra, inte hans fel att vi alla ser svettiga och plågade ut. Hej.

20140428-20140504: Blir smidig som en katt, stark som en ilsken isbjörn, grinar på Centralen, helgjobbar, tar på mig rött läppstift och gör en 4-milalördag!

Nja. Jag tog i lite där i rubriken. Jag rentav ljög er rätt upp i ansiktet! Men det är ju sånt man kan roa sig med när man har sin egna blogg. Jag är varken smidig som en katt (än) eller stark som en ilsken isbjörn (än). Men det går framåt så kanske om ett par månader eller så. Och det tack vare naprapat-Johan som gett mig övningar som jag roar mig med varje dag. Eller rättare sagt: varje dag gör jag rörlighetsövningar och varannan dag gör jag styrkeövningar. Förutom detta så har jag dragit ner på mängden rejält, främst genom att inte springa dubbelpass. Det är trist, jag gillar ju att springa dubbelt, men jag tror det är så kroppen vill ha det just nu. Jo, jag vill också passa på att tacka för alla fina och kloka kommentarer. Tack! Bara så ni vet: jag svarar alltid på kommentarerna men det kan ta sin lilla tid. Det är inte så att jag inte bryr mig för det gör jag såklart. Jag har bara lite ont om tid. Hur som helst så är det trevligt att få fina kommentarer just när man behöver dem som mest dvs när allt inte går som på räls. Då är det extra trevligt att ha en blogg.

Måndagen började med att jag sprang till naprapatbesöket.

Jag hade dock varit lite väl optimistiskt så jag fick spurta rejält sista biten genom Rålambshovsparken. Jag kom fram en minut i halv åtta, precis i tid! Då gick Johan igenom alla mina övningar och det var sorgligt att se hur svag och vinglig jag var. Det enda som var bra med det är att det är lätt att göra framsteg så man till slut blir den där katt-isbjörnen. När jag var klar så sprang jag vidare till jobbet där det blev dusch och frukost. Resten av dagen jobbade jag, mestadels i den här ställningen som nog inte hade fått naprapatgodkänt (nix, jag har inget jättesår på benet, det är något jox på linsen).

På kvällen blev det lite cykel och alla övningarna.

På tisdagen vaknade jag och hade halsont. Inte mycket men liksom en klump i halsen som kändes när jag svalde. Är det något jag är försiktig med så är det att träna när jag känner av halsen. Då blir jag plötsligt jätteordentlig. Så istället för springa blev det att dra fram juicearsenalen.

Och sen åkte jag till jobbet iklädd min såkallade trollkarlsrock som jag är väldigt nöjd med.

På lunchen åt jag fina dumplings.

Som tur var blev det snart onsdag och halsen var bra! Ibland lönar det sig att vila. Istället för morgonjogg blev det lite trampande i garaget.

Inte så jättelänge men jag såg till att bli bra uppvärmd för att sen göra mina rörlighets- och styrkeövningar. På eftermiddagen vinkade jag av barnen på Centralen. De skulle åka själva till Göteborg för första gången, så det var rätt stort det hela. Och sorgligt. Fastän de bara skulle vara borta några dagar så hade jag glansiga ögon där jag stod på perrongen och tittade på dem genom fönstret.

Nu satt de där alldeles duktiga och förväntansfulla. Liksom stora och små på samma gång. Herregud, jag hade kunnat hulka rätt ut men lyckades bita ihop och sansa mig. När tåget började rulla, och vi hade kastat massa slängpussar till varandra, så sprang jag med en bit längs perrongen. Som på film. Sen var de borta i horisonten. På kvällen blev det löpning.

Jag kände för att chocka kroppen med något jag inte brukar köra så det blev 800-metersintervaller i kvällssolen. Kände mig rätt stel till en början och tiderna hade inte fått någon att trillat av pinn, men sista intervallen gick fortast och jag kände mig trots allt nöjd.

På torsdagen var det samma morgonvisa: ner till cykeln i garaget.

Jag lyssnade på Värvet och Markus Krunegård. Det var ett bra snack.

Efter detta så skulle man ju egentligen varit ledig och demonstrerat eftersom det var 1 maj. Men jag och Olle hade massor av jobb, och det var därför barnen hade rullat iväg till farmor och farfar i Götet. Själva gjorde vi kaffe och satte igång att jobba med kommunikation istället för demonstration.

Vi hade trevligt sällskap. Katterna gillar alltid när man sitter hemma och jobbar, de är ena sällskapssjuka rackare.

Senare på eftermiddagen tog vi en paus och jag bytte om.

Det blev en riktigt bra tur ut till Elfvik. Det var kyligt men vackert. Jag avslutade turen nere i hamnen. Där blåste det och jag kände att jag levde. Vind brukar ha den effekten på mig.

Hem till magstyrka i trädgården.

Men dagen var inte slut där. Jag och Olle fick ett infall och plötsligt satt vi i bilen på väg in till stan för att äta middag. Jag hade rött läppstift för första gången på evigheter. Tittut.

Och här står jag nu och det hade blivit fredag. Fördelen med att sitta hemma och jobba är att man kan bestämma över sina tider själv så på förmiddagen gav jag mig ut på ett tempopass.

Det var ett klassiskt 3×5 km-pass och jag rände in mot stan. Men vad det blåste! Det satte lite käppar i hjulen för mig men jag slet på så gott jag kunde. Lyckades tappa hårbandet i vinden. Jag undrar faktiskt hur många hårband jag tappat på just mina tempopass när jag kutar från Lidingö ut mot Djurgården, det har blivit några stycken. När jag var tillbaka hemma så blev det rörlighet och kanske, kanske att jag tyckte att det kändes lite, lite lättare. Sen var tanken att jag skulle göra kokostoppar. Fråga mig inte vad som gick fel men det blev en enda stor kokosåker av det hela. Olle tyckte det var väldigt kul. Jag bytte strategi och sa att jag hade gjort kokosflarn.

På kvällen kom mina föräldrar på middag. Och efter bilden på kokosåkern känner jag nu ett behov av att visa att jag inte är helt förlorad i köket. Därför får ni nu stå ut med två matbilder (och nu struntar vi i att det är typ världens lättaste grejer att laga). Se så fint!

Sen kom lördagen. Då brukar jag inte köra långpass men i och med att jag skulle spendera söndagen på kontoret så fick jag ändra om i schemat. Efter frukosten fyllde jag handflaskorna med samma dryck som de ska köra på Stockholm Marathon.

Och gav mig av.

Gårdagens tempopass satt kvar lite i benen men ändå kändes det helt ok. Jag sprang in mot stan för idag var det dags för den långa rundan på 40 km. Vid bensinmacken, precis innan Lidingöbron, så såg jag plötsligt ett band av löpare komma springandes från Islingehållet ner mot gångbanan. Våra vägar flöt ihop och plötsligt befann jag mig i raddan av löpare, som en i gänget. När vi passerade en funktionär passade jag på att fråga vad det var för lopp – men hon svarade att hon inte visste! Goddag i yxskaft, tänkte jag. Sen när det visade sig att det var Lidingö Ultra så insåg jag att hon måste trott att jag undrade över vilken av distanserna som de sprang, eftersom man kan springa antingen 10, 26 eller 52 km. I alla fall, jag sprang där i riktning mot Lidingöbron och kom upp jämsides en tjej. Som då plötsligt sa ”Heja Tove!”. Men så trevligt, en bloggläsare som kände igen mig! Det var även hon som informerade mig om vad det var för lopp. Det borde jag ju vetat som bor på Lidingö och allt. Hur som helst, om du läser det här, du trevliga prick, så hoppas det gick bra för dig, du såg stark ut! (För övrigt var även Olle ute och sprang där på lördagen. Han skulle springa en mil men råkade helt ovetandes springa in på Lidingö Ultras 50-kilometersbana, bara några kilometer innan mål. Dessutom hamnade han i täten så folk längs banan hejade nåt våldsamt och skrek ”Härligt! Vilken insats!” när han kom lufsande. Han fick också några märkliga blickar från dem som sprang om honom, de undrade väl vad det var för gök som plötsligt var med och aspirerade på medaljerna i Lidingö Ultra. Olle själv tyckte dock att det var en härlig upplevelse med all denna uppmuntran och sa att han skulle göra om det nästa år.) Själv sprang jag i alla fall ut mot Djurgården (tappade inte hårbandet, det gör jag bara på tempopassen), och sen vidare genom stan, runt hela Söder och så tillbaka hemåt. Totalt 40 km. Tjong! Gav mig själv en mangosmoothie efteråt.

Kändes bra att ha fått till ett rejält långpass, det var ett tag sen nu efter skador och lopp. Därefter in i mitt lilla kyffe där jag var duktig och körde rörlighetsövningarna. Men det här rummet alltså. Det är förlorat. Det blir bara fler och fler skumgummirullar, yogamattor, vikter och gummiband där inne… Ja förutom alla löparskor, jackor, vattenflaskor, hårband….

Lite senare på dagen var det dags att köra styrkeövningarna. De tar egentligen inte så lång tid men ändå är det lite segt att dra igång och bara få det gjort. Särskilt när man redan tycker att man varit duktig som kutat fyra mil. Mitt trick då är att dra på mig en leopardoutfit. Funkar alltid. Här gör jag ingen övning utan står bara och leopardposerar.

Idag, söndag, var alltså vikt för jobb på kontoret. Men jag hann med en morgonjogg innan vi åkte in.

Idag var det dags för Lidingöloppet MTB i mina hoods så jag värmde upp banan åt cyklisterna. Söta triangelgubbar höll mig sällskap.

När jag sprang där, på aningen stela vader efter gårdagens 40 asfaltskilometer, så blev jag påmind om hur mycket jag älskar att springa på morgonen. Det är tusen gånger bättre än att cykla i garaget.

På slutet av passet började det dyka upp cyklister som värmde upp så då passade det bra att bege sig hemåt till rörlighetsövningar och frukost. Sen var det bara att åka till jobbet.

Alltid lite segt att dra in på ett kontor när solen skiner. Men då är det bra att jobba i ett glashus!

Ikväll blir det ett till pass för idag får jag köra dubbelpass har jag bestämt. Trots en sjukdag och mindre mängd än vanligt blev det ändå en rätt anständig vecka rent milmässigt sett. Känslan i kroppen då? Tja, jag är inte riktigt där jag önskar att jag var men så länge jag är hel och känner att kroppen byggs upp istället för tvärtom så är jag nöjd. Jag gör mitt bästa för att ha det där som kallas tålamod. Stockholm Marathon närmar sig med stormsteg och i en drömvärld hade jag känt mig starkare än förra året. Men efter en lång period med dåliga blodvärden, en skadad fot och höftkrångel så är jag faktiskt bara glad om jag får stå på startlinjen och känna mig någorlunda stark. Får jag det, så ska det hur som helst bli roligt att springa och göra sitt bästa!

Sist men inte minst, tre grejor:

1. Sugrör från Granit.

Hur fina är de inte? Får man dricka öl med sugrör? Jag tänker i alla fall göra det i sommar.

2. Finsk lakrits.

Tyvärr är det inte bara jag som har upptäckt de här påsarna. Jag gillar de med citron eller mint i allra mest men dessvärre verkar resten av Lidingös befolkning göra detsamma. Och nix, jag tänker inte avslöja vilken Ica jag köpt dem på.

3. Mandelmjölk.

Gud vad det snackas om mjölk, att vi dricker för mycket osv etc. Är det verkligen så? Jag önskar det fanns en expert som man kunde lite på, som visste sanningen om detta. Hur som helst så blev jag lite nojig av allt mjölksnack så jag köpte sån här mandelmjölk. Det borde inte kallas mandelmjölk för det finns ju inget som påminner om mjölk. Kanske är det en vanesak men när jag tog det i kaffet var jag tvungen att hälla ut hela koppen. Så tills den där experten, som är 100% tillförlitlig, dyker upp, så dricker jag vidare av den vanliga komjölken. Om inte någon av er kloka bloggläsare kan övertyga mig om att jag borde vänja mig vid mandeldrycken.

Ajöss.

20140421-20140427: Reptiler, sol, Guldäggsfest, naprapat – och ett impulshalvmarathon!

Det här har varit en vecka fylld av både det ena och det andra. Först ut var måndagen och då var vi lediga. Det var soligt och jag startade dagen med en kortare distanstur.

Och gröt.

Sen drog vi till Skansen, på barnens begäran. Jag blev så otroligt sugen på att gosa in mig hos lemurerna. De där svansarna alltså.

Hej på dig. Förlåt om jag väckte dig.

Vi hälsade även på mitt värsta djur, alla kategorier.

Herregud vad jag hatar krokodiler. Just att de ligger sådär blickstilla, som att de vore döda, men så vet man att de bara på en sekund kan bli fullständigt livsfarliga. Då har jag lättare för ormar. Jag klappade till och med den här figuren. Han heter Snoddas. Efternamn okänt.

Efter detta djurcrescendo så blev det magstyrka hemma. Hemma fast ute.

Och sen var det dags att ge mig ut på en lite längre distanstur.

Jag sprang ut till Elfvik och tillbaka och kände mig stark och pigg i benen. En känsla jag älskar. Och önskar jag kände oftare nuförtiden. Jag avslutade dagen med chin-ups i serien 10+6+4. På tisdagen blev det ingen löpning förrän på lunchen. På med räserskorna.

Jag sprang ett tröskelpass längs Kungsholms Strand. Delade upp det på två block. Åt ena hållet gick det för långsamt men jag skyllde lite på motvinden. På vägen tillbaka gick det i alla fall bättre, men inte heller då så snabbt som det kanske borde. Jobbigt var det hur som helst. Foten var på fortsatt bra humör men istället började nu min högra höft (återigen) jämra sig. Jag märker det tydligt när det ska gå undan, hur liksom höften bromsar och gör att högerbenet hänger efter. Tydligt att kroppen försökte säga mig något. Men jag är ju rätt kass på att lyssna så när jag kom hem och hade fått en paket-avi i brevlådan så bytte jag såklart ändå om, drog på mig ryggsäcken och sprang till posten.

Det var längesen jag ärende-sprang dvs sprang med ett ärende i sikte, som t ex att hämta ett paket. Men just ärende-springa gillar jag verkligen, och medan jag sprang mot centrum mindes jag hur jag sprang och handlade kors och tvärs när vi var i Mexiko förra julen. Ibland hade jag mat i ryggan, ibland målade dödskallar i porslin. Det var tider det. Vad var det i paketet då? Jo de här försenade födelsedagsdojorna. Regnbågsdojor!

Ja, inte till att springa i utan mer att gå runt och studsa i rent allmänt, extra bra då man har en öm häl, tänker jag. På onsdagen var jag uppe tidigt. Kolla grannens fina träd som redan slagit ut fast det bara är april.

Jag tog vägen ut mot Ekholmsnäs, förbi Lidingöloppsstarten. Det var stilla och vackert.

Som vanligt gröt därefter.

På lunchen var det dags för ännu ett distanspass. Mycket folk rände fram längs vattnet, precis som jag. Och som vanligt en massa människor som tycker att tre barnvagnar i bredd på en smal väg är en toppenidé. Jag är inte riktigt redo att hålla med.

Stretchade litegrann efteråt och när jag stod där insåg jag att jag bara måste fixa kroppen på ett eller annat vis, om den ska hålla.

Men det fick bli längre fram i veckan för på onsdagskvällen var det dags för Guldäggsgala! Jag bytte om och promenerade från jobbet mot Stockholm Waterfront.

Det var en helt fantastisk kväll, en perfekt kalaskväll. Stan badade i sol.

Eftersom jag varit juryordförande för hela balunsen i år så var jag tidigt på plats. Så tidigt att jag kunde ta ett kort på mig själv i min läderklänning helt ensam på toaletten. Såhär såg jag ut.

Första gången på kanske ett år (!), förmodligen mer, som jag hade skor med klack och då var de inte ens höga. Det blev en riktigt bra kväll, jag skrattade hur mycket som helst och träffade massa gamla och nya kompisar och vår byrå vann sex silverägg. Kom hem sent och insåg att jag är helt kass på det nuförtiden, att vara ute sent alltså. Jag blir så himla trött av det. Trots att jag inte druckit en droppe alkohol så kände jag mig alldeles bakis när jag, efter knappt fyra timmars sömn, vaknade på torsdagmorgonen. Men jag hoppade i löparkläderna och sprang till jobbet.

Kroppen var förvånansvärt ok med att kuta trots tröttheten. Förmodligen var det känslan av att springa genom en solig morgonstad som gjorde susen och fick mig att glömma hur trött och sliten jag egentligen var. På lunchen tog det emot att byta om, särskilt när ett gäng skulle dra till Pizza Hatt och äta. Roboten i mig fick träda in och tvingade mig ner i katakomberna för att byta om. Som tur var fick jag lite pepp av Sevilla Marathon-linnet

Jag skulle kört ett tempopass men jag kände att det skulle bli svårt med så lite energi. Jag ville dock ändå köra någon form av kvalité så istället blev det backintervaller en bit bortom Pampas Marina. Varken hann eller ville köra alltför många så det landade på sju stycken. Lång och ganska rask nedjogg och nu ångrade jag mig inte att jag gett mig ut. Piggare än innan var jag tillbaka där jag började.

Nu kunde man ju tänkt att jag skulle hem och vila raka vägen efter jobbet. Men nej då, jag hade sedan länge tackat ja till att snacka lite innan en middag, som tidningen Resumé höll för sina kunder. Det var dock väldigt trevligt och det var ingen lång historia utan mer ett roligt samtal. Det var flott för jag fick en fin bok som present efteråt. Ojoj, här har jag mycket att lära.

Synd bara att jag inte fick den innan ”Köttis” hann dö.

På fredagmorgonen var det som att tröttheten från torsdagen kom ikapp mig. Jag hoppade över morgonpasset men inte gröten.

Därefter blev det en croissant i bilen. Kan vara bland det bästa jag vet: när Olle och jag sitter i bilen på väg till ett möte och äter croissanter och dricker kaffe.

Som avslut på fredagen var det dags att sköta om kroppen. Jag hade fått tips från Kent i Spårvägen på en naprapat för att få lite övningar för höften. Så jag gick dit. Johan, som naprapaten heter, började med att filma mig när jag sprang och sen tittade vi tillsammans på hela rasket. Ojoj. Ojojoj. Jag har en del att göra. Jag orkar inte gå in på allt men kort kan man bara konstatera att jag är väldigt svag i vissa partier, vilket gör att jag inte kan utnyttja farten när jag springer utan snarare bromsar upp. Lite som att elda för kråkorna att träna hårt men ändå inte kunna utnyttja träningen fullt ut. Det är verkligen så det har känts på sistone; kantigt och skevt och liksom som att farten bromsas – inte pga dålig kondition (de värdena är bättre än någonsin) utan pga stelhet. Johan testade min styrka på en massa vis och jag fick svart på vitt att jag verkligen behöver köra rörlighet och styrka, om jag ska kunna springa fort(are) framöver. Och förmodligen om jag ska kunna springa överhuvudtaget på lång sikt. Sen knäckte han kroppen lite här och där så att det i alla fall för stunden kändes lite bättre i höften. Och så bokade vi upp en tid då jag ska få ett program att köra framåt.

Innan jag hade klivit in hos Johan hade jag upptäckt ett mail som påminde om att det imorgon, lördag, var dags för Women´s Health Halvmarathon här i stan. Jag hade ju hört talas om detta lopp men inte känt att det var aktuellt då jag egentligen skulle sprungit den nya halvmaran i Visby för ett par veckor sen. Nu blev det ju inte så då jag var skadad. Nu insåg jag dock att jag hade ett långt tempopass på schemat på lördagen och jag brukar springa ut mot Djurgården så… varför inte lika gärna kuta loppet? Eller rättare sagt: jag var typ tvungen att kuta loppet om jag ville springa på förmiddagen i de krokarna. Jag ringde genast och kollade, jodå, det var bara att komma och göra en direktanmälan på plats på lördagen. Kändes hastigt och lustigt och otroligt oförberett men jag bestämde mig i alla fall för att springa, självklart som ett träningspass då det inte funnits någon som helst uppladdning. Torsdagens backintervaller kunde jag varit utan om man säger så, ja och en hel del andra pass också. Därmed bestämde jag mig för att ta fredagen som en hel vilodag och tog tunnelbanan hem från naprapaten.

Natten till lördagens sov jag som en prinsessa eller drottning eller dylikt. Gick upp vid halv åtta, gjorde fattiga riddare och läste om Robyn. Starten för loppet var kl 11:00. En helt optimal tid, enligt mig.

Sen blev det lite bråttom för Ruben hade fotbollsmatch och Olle skulle släppa av mig vid Gärdet på vägen dit. Så jag rände runt hemma och försökte komma på vad jag brukar ha med mig när det är lopp. Det är lustigt när man bestämmer sig för ett lopp bara sådär spontant, jag har bara gjort det en gång förut, och det är som att all nervositet går upp i rök. Man håller inte på att hetsar upp sig och blir sådär sur och ilsk, som man lätt blir när det gäller. Till sist hade jag packat ihop mig och fått på mig tävlingskläderna och vi styrde kosan mot Gärdet.

Nummerlappsutdelningen var i huset bakom Tekniska Muséet och där såg det ut som det brukar på nummerlappsutdelningar. Jag blev glad över att det inte var en massa skönhetsprylar igång, som typ att få naglarna fixade, bara för att det var ett tjejlopp. Sånt gör mig arg.

Jag träffade Kent en kortis som kom med mycket bra tips framåt vad gäller min träning. Sen spanade jag in bansträckningen för den hade jag noll koll på.

Jag fick min namnlösa nummerlapp och två röda pluppar som betydde att jag skulle stå bland tävlingsklassen. Kände mig dock osäker på om jag hade där att göra idag.

Därefter gick jag runt i solen och insåg att det här skulle bli mitt första tjejlopp någonsin.

Var på toaletten flera gånger för magen var lite tjafsig. Velade om jag skulle springa i solglasögon eller ej men till sist blev det så.

Lämnade in kläderna och började värma upp. Sprang bara en kilometer och kände mig rätt seg. Sen var det uppställning. Hälsade på några jag kände igen och sen sa det pang! Vi var iväg. Ett gäng rusade på fort, jag hängde inte på dem men sprang ändå första kilometern snabbare än jag borde. Min tanke var… ja, vad var min tanke?! Jag hade ju ingen! La mig därför strax över 4:00-fart men kände snart att det inte var tempot för dagen. Inte i 21 kilometer. Jag påminde mig om att det var ett träningspass men fastän jag gjorde det så blev jag ändå lite knäckt över att det kändes tungt redan från start. Foten bråkade inte men runt fyra kilometer började jag känna av höften. Efteråt fick jag höra av flera att jag haltat men jag skulle nog vilja påstå att jag alltid gör det litegrann när jag springer. Sån är jag. Fast inte såhär mycket. I alla fall, jag sprang på. Fullt av folk vid Gröna Lund, först trodde jag de var hejarklack men tyvärr stod de i kön och trånade efter sockervadd och annat medan en annan kämpade på i solen. Vid sju kilometer övervägde jag att bryta och blev lite ledsen över bara tanken. Det är jobbigt att strida mot skallen när det är 14 kilometer kvar. Men så igen, påminde mig om att det var ett träningspass. Jag har bara sprungit tre halvmarathon tidigare och har alltid tyckt att det är en väldigt behaglig distans. Men så kändes det inte nu. Men det var nog inte distansen utan en blandning av en trött kropp efter en vecka med rätt hård träning, inklusive festande och för lite sömn, samt att banan, enligt mig, var ganska kuperad. Inte djävulusiska backar men ändå tillräckligt många för att inte vara lättsprungen. Jämfört med Kungsholmen Runt så vill jag påstå att denna bana är jobbigare. Hur som helst så sprang jag på. Saknade plötsligt killarna, det var så ensamt och springa, jag saknade känslan av tävling och draghjälp. Jag tror det var runt 11 km som en tjej ”äntligen” kom ifatt mig. Hon låg sen stadigt i min rygg hela vägen. Jag var hela tiden beredd på att hon skulle passera mig, önskade det nästan för att få en rygg att ta fäste på. Men vid 20 km märkte jag att mitt avstånd till henne ökade, jag drog på och sprang in på en 10:e plats på tiden 1:27:23. Ingen bra tid alls, tre och en halv minut över mitt pers. Jag tror jag kanske kunde sprungit aningen fortare sista fem kilometrarna om jag sluppit dra själv hela vägen, för sista kilometern kände jag mig ganska kraftfull. Men jag bortförklarar inte tiden, det här är vad min kropp klarade just idag. Fast som alltid när man kör ett spontanlopp så undrar man vad man skulle sprungit på om man inte klämt så många mil och hårda pass dagarna innan. Nu hoppas jag att Kungsholmen Runt går lite bättre även om jag har svårt att tro att jag kommer kunna springa lika fort som förra året, med tanke på höften och kroppen rent generellt. Det är en lite frustrerande känsla att veta att man kapacitetsmässigt är i god form och då pratar jag om konditionen, men att kroppen i övrigt är lite svag och skruttig. Jaja, bortsett från min personliga erfarenhet så var det i alla fall ett kul lopp, väldigt bra arrangerat, vacker bana (om än lite för kuperad) och en peppande publik. Förutom detta så fick jag flera hej från bloggläsare – så kul med människor som hälsar! Hoppas det gick bra för er som sprang. Efter detta träningspass så fick jag dessutom massage, jag bad om att endast få på min högra skinka för den var det mest synd om. Tyckte dock även synd om killen som fick massera på mina genomsvettiga tights men sånt är livet. Efter knådandet satte jag mig mitt på Gärdet och njöt av att ha kutat ett halvmarathon i någorlunda hyfsad fart.

Jag traskade mot Lidingö för att möta upp Olle som skulle hämta upp mig. Man känner sig aldrig så malplacé som efter ett lopp mitt i stan, med nummerlapp och kort linne mitt bland allt vanligt fölk.

Sen hade jag tur för det var min mammas födelsedag så vi var bjudna på tårt- och bullkalas! Tralala!

Sånt som muntrar upp en sliten löpare. Söndag och jag sov så länge jag kunde vilket var till exakt 07:10. Gick upp, gnällde på min höft som molade lite. Dessutom hade jag fått skavsår under vänsterfoten av mina formgjutna inlägg. Visste att det var en chansning att springa fort med dem i värmen men kände inte att jag hade något val efter allt krångel med kroppen. Som tur var hade det inte riktigt hunnit bli en blåsa men ett stort område var riktigt ömt. Så det var allmänt gnäll på mig här på morgonen, ni vet när man ska böja sig ner för att plocka upp något och man liksom utstöter ett ”ahhhhh” bara av att böja sig. Sen gick vi hela familjen och kikade på när Uma spelade fotboll. Ett kortare långpass var planerat men jag ville låta kroppen återhämta sig lite mer så det var perfekt att bara få sitta i solen och dricka kaffe.

Inte förrän vid två på eftermiddagen fyllde jag vattenflaskorna och bytte om till långpass.

Gav mig av. Hade bestämt mig för att känna in kroppen, både vad gällde tempo och längd. Var jag för sliten skulle jag bryta. Jag sprang in mot stan och kände mig allmänt stel men efter några kilometer kom jag in i flåset och kroppen mjuknade. Förbi Gärdet och ut mot Djurgården. Där var det proppfullt av glassätande och soldyrkande människor. Ett helt annat Djurgården än det jag vanligtvis ser när jag är ute och ränner tidigt på helgerna. Sprang längre ut. Kroppen ville. Längst ut. Där vände jag tillbaka även om jag kunde sprungit längre. Tänkte jag skulle försöka vara lite klok ändå. Totalt 28 km. Hemma tog jag en sån här:

Och Febe gjorde en iskaffe till mig.

Avslutningsvis: jag har insett en del den här helgen. Att jag inte kan fortsätta springa såhär mycket. Eller kan kan jag väl. Men vill jag bli bättre så kan jag det nog inte. Endast två års träning gör en inte redo för så mycket som 17-22 mil vecka efter vecka, hur mycket man än vill. Det funkar ett tag men inte för alltid. Som Kent sa till mig i lördags, jag behöver lite tålamod. Det värsta är att jag har så förbaskat ont av den varan, är det någon som kan sälja lite till mig? Men jag får göra mitt bästa och backa lite och vara tålmodig. Det kommer troligen innebära sämre tider, i alla fall till en början. Men på sikt förhoppningsvis bättre. Oavsett måste jag nog det, om jag ska hålla. Inte bara fysiskt utan även mentalt. För det är även jobbigt rent mentalt att springa när det känns skevt. Just nu tror jag min kropp behöver mer kärlek och inte fler mil. Men det är lättare sagt än gjort när man gärna springer för jämnan. Stay tuned! Kolla här då allra sist:

Den här bilden från lördagens lopp har inte jag tagit utan denna man. Jag tyckte den var fin och jag gillar styrkan i oss alla tjejer. Ajöss.

20140414-20140420: Garagecykling, tillbaka i löparskorna, Biltema-hoj, jordnötssås, Gotland och 39 jordsnurr!

Om förra veckan var lite deppig så har den här veckan varit mycket bättre. Min häl bråkade inledningsvis och fortfarande har jag inte kunnat träna som vanligt. Men det har ändå gått åt rätt håll vilket jag är oändligt tacksam för. Jag har försökt koppla bort att Stockholm Marathon inte ligger så långt bort i tiden, det är bara stressande att tänka på, och istället har jag fokuserat på att få fotjäkeln bra. Sen att det är trist, och definitivt kommer få konsekvenser för loppet, att jag inte kunnat träna som jag borde här i april, ja sånt är livet. Just nu är jag bara glad om jag kommer kunna springa Stockholmsmaran men det känns lovande i och med att foten blivit bättre. Men jag tar inte ut något i förskott, man blir ödmjuk på ett helt annat sätt när man blir skadad. Innan jag börjar rabbla veckan så är det några saker jag vill snacka om.

1. Hannibal, ”Köttis”, har dött. Jag talar om vår köttätande växt. Hans levnadsmånad var mellan 16 mars och 14 april. Ja, det är ju inte ens en månad, stackaren. (Nu struntar vi i att han föddes innan vi köpte honom på Plantagen). Vår familj är därmed bevisat värdelös på att ta hand om växter. Jag trodde det bara var jag och Olle men nej, vi är lika kassa hela bunten.

2. Vi har köpt en radio.

Eller en transistorradio som Olle envisas med att kalla den. ”Sätter du på transistorn, Tove?” Det är hur som helst väldigt trevligt. Vi slår på den på morgnarna och kvällarna och lite här och där och låter P1 mala på i bakgrunden. Nu bävar vi dock för att Febe ska upptäcka Rix Megapol eller någon liknande kanal. Det är ju det gammeldagsa vi vill åt.

3. Jag har börjat använda mina formgjutna inlägg.

Jag har två stycken: ett basic-par (till vänster) som är rätt klumpiga och så ett par fräsigare räser-par som är tunnare och lättare (till höger). Jag brukar dra fram dem när något krånglar i kroppen och jag tycker faktiskt de fungerar bra då, som lite extra stöd och hjälp. Nu när foten bråkat har jag lagt i dem i dojorna och tycker att det har hjälpt. Ska bli bättre på att ha dem på mina långpass framöver.

4. På tal om mina formgjutna inlägg så kommer de från Runner´s Store. Där jag för övrigt köpte ett par solglasögon i veckan. De kommer från X-Kross. Jag är mycket nöjd med dessa även om jag ser ut som en jättefluga i dem.

5. En helt annan sak jag gillar är obskyra tuggummigubbar likt detta par som jag stötte ihop med i veckan.

Man hittar dem oftast styvmoderligt placerade i närheten av entrén till mataffärer. Lyckas man upptäcka dem blir man dock alltid lite glad.

6. Till sist slänger jag helt sonika fram ett bra… handdukstips! Det var ni inte beredda på. Men det kan ju vara så att någon av er behöver en ny handduk efter att ni kutat. Knata i så fall iväg till Zara Home. Där hittade jag de här två små, men fina, handdukarna.

Sådär, då är ni uppvärmda inför min vecka. Pang!

Måndagen började i garaget. Det kändes rätt motigt att börja veckan där istället för att ge mig ut i friska luften. Men när jag väl satt där på cykeln så insåg jag tre grejer. För det första att kroppen tycker det är rätt skönt att cykla på morgonen. Det är liksom lite snällare och mjukare. För det andra är det lättare att lyssna på snack-poddar när man cyklar, i alla fall tycker jag det. Och för det tredje att det är lätt att få upp pulsen på cykel. Så det var ju bra och positivt tänkt av mig. Synd bara att man blir så överdrivet svettig.

Efter detta så blev det magstyrka. Rak- och sidoplanka, raka och sneda sit-ups, danish specials och ball bridge. Ali verkar inte alls bry sig om sin mage.

På lunchen, på väg tillbaka från ett möte, åkte jag och Olle förbi Biltema. Grejen var att vi skulle åka till Gotland över påsk och det fanns inte en chans att få plats med motionscykeln i bilen. Jag ville nämligen inte montera ner den för jag vet att jag aldrig skulle lyckas få ihop joxet igen. Dessutom var tanken på att inte få motionera utomhus på Gotland fruktansvärd. Så fruktansvärd att jag bestämt mig för att köpa en mountainbike att fräsa runt på, utifall att det inte skulle funka att springa med foten. När jag la fram detta förslag till Olle så blev han lite arg, han såg inte alls det briljanta i det. Han tyckte istället det var lite väl hetsigt och impulsivt och absolut, han hade såklart helt rätt. Nu ska det dock tiläggas att Olle inte bestämmer enväldigt över vår ekonomi. Men det gör (tyvärr) inte jag heller. Och det har ju blivit en del löparskor, klockor, löparresor, naprapatbesök etc osv de senaste två åren. Jag ligger liksom inte på plus där om man säger så. Men ändå. Jag var tvungen att fixa en cykel, det bara var så. Jag kollade på Blocket, men hittade inget. Och nu var det ju bråttom, på onsdag skulle det bära av! Olle sa till sist: Biltema. Köp den där i så fall. Jag vet, jag vet. Ni proffscyklister gapskrattar nu men förstå mig (och Olle!): jag hoppades ju innerst inne att jag aldrig ens skulle behöva använda cykeln. Då kan man inte köpa en hoj för 10 000 kr, inte heller för 5000 kr. Så jag åkte helt enkelt till Biltema och Olle var snäll och hängde med mig även om han tyckte hela upptåget i grunden var en usel och överilad idé. Väl på plats blev jag osäker på tumstorleken så jag ringde min löparkollega Micke, som också är en jätteduktig cyklist. Jag försökte mörka var jag befann mig men fick till slut erkänna att jag ringde från… ehh… nja, inte riktigt en cykelbutik… ehh… Biltema. Japp, jag ska köpa en cykel här på Biltema, jajamen, så är det. Han höll på att börja grina och kunde inte tro sina öron, bad att jag skulle vänta lite så skulle han hjälpa mig att leta upp något mycket bättre till samma pris, gammal cyklist som han är. Men nix, det var akutläge och hojen skulle köpas bums, så mot hans inrådan blev jag därmed ägare till en Biltema-hoj. Han har sagt att han på inget vis tar ansvar för min säkerhet.

På kvällen var planen att test en kort jogg. Jag ville ha mjukt underlag och sprang ner till Lidingöloppet utan att nudda asfalt en enda gång på vägen. Kan sett intressant ut.

Jag tog 4-kilometersslingan, den kändes lagom som en test. Det var ändå rätt ok medan jag sprang, trots att jag haltade lite.

Men efteråt. Då gjorde det riktigt ont i hälen och jag linkade hemåt. Aj.

Tisdag, men det kändes som måndag, för starten var identisk.

På med Värvet och upp på cykeln. Idag lyssnade jag på Bröderna Luuk medan jag trampade mig svettig.

Därefter återigen magstyrka och sen iväg till jobbet. Samma visa även på kvällen. Lite lätt spring.

Än en gång ner till Lidingöloppet.

Känslan var ungefär densamma; det gick att springa men det var ansträngande, fast ändå utan att göra riktigt ont. Förrän jag stannade. Men ganska snabbt försvann det onda igen.

Avslutade kvällen med chin-ups, serien blev rätt så modest 8+6+6.

Tur man inte har problem med rutiner för på onsdagsmorgonen var det samma visa. I med linserna, på med träningskläderna och ner i garaget och trampa, trampa.

Magstyrka, dusch och sen t-banan till jobbet. Längesen jag åkte tunnelbana.

Gillar förresten vår nya fina neonskylt på jobbet.

På lunchen var det slut på daltandet och dags att återigen låta foten smaka asfalt. Ner till omklädningsrummet.

Av med alla halsband.

Egentligen skulle jag vilja springa med alla smycken, det känns tomt utan dem, men de väger ändå en del. När jag blir riktigt gammal och skiter i tiderna, då! Ut i det underbara vädret. Det blev en vanlig lunchrunda, inget rasande tempo, för det vågade jag mig inte på. Förbi Pampas Marina, vidare längs vattnet och sen tillbaka igen.

Faktiskt så tyckte jag att foten var lite bättre, men det var knappt så att jag vågade tänka det. Absolut inte i sin vanliga form men lite, lite, lite bättre. Kanske. Förhoppningsvis.

På kvällen var det dags att ta färjan till Gotland. Men först gjorde jag kycklingspett och hemmagjord jordnötssås.

Allvarligt. Såsen. Den blev riktigt bra, som på restaurang! Trots att jag glömde ha i både citronen och saltet.

Jag gjorde efter det här receptet för alla er jordnötssåsälskare (Obs! Jag hoppade helt över vattnet. Med flit alltså.). Sen drog vi, och Biltemahojen i sin stora låda, till färjan.

Skärtorsdag och jag vaknade efter endast fyra timmars sömn i vår säng på Gotland. Det finns inget bättre, att vakna på Gotland alltså, jag hade gärna sovit några fler timmar. Men å andra sidan, tre små fantastiska människor slår John Blund med hästlängder. Solen sken.

Min pappa stod redo med verktygslådan och skruvade ihop cykeln till mig. Här har ni honom, min egen materialare.

Jag trampade genast iväg på en liten sväng. Jag är ju definitivt inget cykelproffs men jag tyckte verkligen inte att cykeln var så pjåkig. Det var lika vackert som vanligt.

Sen drog vi alla ner till stenstranden. Där kunde man slumra en stund.

Efter lunchen åkte vi till Prästgården. Där var det väldigt påskigt.

Alla barn fick leta efter ägg i trädgården.

Hittade man alla färgerna fick man ett eget ägg.

Efter detta så var det dags att springa. Idag var min plan att testa en lite längre tur på 15 km.

Ner längs vattnet. Jag höll på att spricka av lycka. Att. Kunna. Springa. Just. Här.

Upp på vägen en bit och det kändes som sommar att springa på de här vägarna igen. Jag har sprungit in så mycket sommarminnen i dem, både jobbiga och härliga sådana.

Tillbaka hemma. Jag inspekterade trädet som fallit i stormen.

Foten kändes som tur var bättre än trädet såg ut, och jag började våga hoppas på riktigt att den var på bättringsvägen.

Långfredag. Jag vågade mig ännu inte på två pass så vi började återigen dagen på stenstranden. Men på eftermiddagen drog jag på mig springkläderna.

Var lite nervös för planen var att testa lite fart med foten. Ner till havet där jag började med att värma upp. Första dagarna på Gotland slås jag alltid av hur knöggligt och svårsprunget det är på vissa bitar längs vattnet, sen vänjer man sig vid det och tycker inte det är några konstigheter alls.

Jag satte av i full fart. Eller nja, det var ganska rejäl motvind och dessutom var jag livrädd för att vricka en fot, så jag sprang nog lite mesigt av den anledningen också. Pausade en minut på mitten för att stämma av med foten. Men den var tyst som muren så jag tolkade det som ett ok och sprang vidare. Nu lite lättare utan motvinden. Klar!

Avslutade med lång nedjogg. Det var verkligen inte var mitt bästa pass någonsin, kroppen kändes rätt skev och stel när jag ökade farten men ändå, jag gnäller inte så länge det går åt rätt håll. Innan vi åkte trodde jag ju knappt jag skulle kunna springa ett endaste steg på Gotland, och då spelar sekunder hit och dit inte längre någon roll. På kvällen bjöd syrran på japanska snacks som hon köpt när hon och Nils var i Tokyo. Det går nästan inte att slakta såna här fina förpackningar men det gjorde vi ändå.

Och sen var det lördag och påskafton. Och min födelsedag! 39 jordsnurr hade jag plötsligt snurrat upp i. Jag hade önskat mig att få springa direkt när jag vaknade så det fick jag. Både för familjen och foten.

Åh herregud. Vilken morgon. Vilken födelsedagsmorgon. Det var som sommar ute fastän jag bara är ett simpelt aprilbarn.

10 km och sen hem till firande av mig själv. Det såg nästan ut som att jag kom till Thailand med alla fina blommor. Och de fina korten får jag spara och titta på någon dag då jag känner mig värdelös.

Sen fortsatte härligheterna på stranden. Det sprangs ruskigt fort.

Och Febe och Ruben badade!

På lunchen drog vi hela gänget till Hamra Krog och åt världens godaste olivbröd och jordärtskockssoppa. Finns icke bilder på detta då jag hade fullt upp med att vräka i mig maten pga massiv hunger.

Senare på eftermiddagen var det dags för ett andra pass för första gången på länge.

Det blev ytterligare ett distanspass, ett progressivt sådant, mer än så vågade jag mig inte på. Dubbla pass var bara det en utmaning för foten. Och jaaaa! Det funkade. Var lite trött i foten på kvällen men jag hade inte ont eller så. Vi avslutade kvällen med brakmiddag som min mamma fixat. Bäst var ramslökmajonnäsen som vi fick till lammet. Det hade visat sig att vår trädgård var full av just ramslök, som för övrigt smakar som en blandning av gräslök och vitlök, så detta hade hon plockat och gjort en mästerlig majonnäs av. Själv bjöd jag på tårta efter maten. När jag la mig på kudden på kvällen så konstaterade jag att detta kan ha varit min bästa födelsedag någonsin: Firande med hela familjen, 2 x spring, ett älskat Gotland, roliga presenter, världens bästa väder och god lunch och god middag. Så lyckat det kan bli.

Söndag och hemfärd. Men innan dess var det dags för långpass. Klev upp vid sextiden och tryckte i mig ett par mackor, gick och la mig igen och sen gav jag mig iväg vid halv åtta.

Shorts och t-shirt. Snälla, låt det fortsätta såhär. Jag kan omöjligt dra på mig långa tights igen förrän tidigast i oktober, benen har nämligen vant sig vid den här glassiga tillvaron nu. Vågade inte riktigt på mig ett mastodontpass ännu utan bestämde mig för att 30 km var lagom och bra. Jag tog min vanliga långrunda men vände tillbaka halvvägs istället för att runda hela Hoburgen. Den här rundan är väldans vacker, underlaget är otroligt varierande så det blir aldrig långtråkigt. Ett parti springer man genom skogen och på vägen tillbaka, när jag skuttade fram över stenar och rötter likt en annan hare, så tänkte jag precis på just det, att det gäller att hålla tungan rätt i mun när man till vardags är en äkta asfaltsnötare – och precis då snubblade jag såklart över en jäkla jätterot. Föll hårt pladask framåt, men måste haft någon beskyddare med mig i skogen för jag klarade mig utan en skråma. Ändå blev jag riktigt förbannad och svor högt ett flertal gånger innan jag rände vidare. Det är för övrigt väldigt skönt att svära högt i skogen, man borde göra det oftare. Totalt 30 km. Foten verkade acceptera även detta, dock måste jag ta tag i min högra höft för den har länge känts trött och tenderar att ”släpa efter” när jag springer långt. Om den var i skick tror jag det skulle gå fortare. Nog om det tråkiga. På eftermiddagen blev det glass i Visby hamn.

Jag körde hasselnöt och den gammeldagsa smaken romrussin. Men så är jag 39 år också, kom ihåg det.

Och nu sitter vi på färjan på väg hem till det vanliga livet. Jag håller tummarna för att foten fortsätter vara på glatt humör framåt.

Hoppas ni inte somnade av alla bilder och ord. Ajöss, vi hörs!

20140407-20140413: Skumgummijakt, inställt halvmarathon, en guldcykel och garagecykling.

Oooh sicken ledsam vecka. Knappt något spring alls. Förra söndagen slutade ju med ett avbrutet långpass och redan då kände jag att det här förmodligen inte skulle vara över på bara en dag. Mycket riktigt. På måndagen kände jag av höften och haltade till och med. Men det var inte bara jag som var nedstämd, även vädret var deppigt, som att det speglade min sinnesstämning så öste regnet ner. Åkte förbi Violon Dingue på väg till jobbet och köpte en god macka.

Men inte ens det muntrade upp, i vanliga fall funkar förvånansvärt enkla knep på mig. Ahh jag kände mig så ledsen och tidsbegreppet var ju redan då skevt. Bara vetskapen om att det inte skulle bli någon löpning där på måndagen, gjorde att det kändes som att jag inte sprungit på en vecka. Jag inser att det är naivt att tro att man ska kunna springa sig igenom livet utan att någonsin bli skadad, jag inser det rent intellektuellt alltså. Rent känslomässigt verkar det vara svårare att få in det och acceptera det. Hur som. Det blev tisdag. Morgonen började med att vi upptäckte ett rådjur i trädgården. Dålig inzoomad bild kommer här, men ni ser ju den vita rumpan.

Hen stod och mumsade på vår kompost medan vi mumsade på mackor. På lunchen var det dags för en liten testjogg. Sånt där är man alltid lite nervös för. Men det var bara att byta om och få det svart på vitt.

Jag gav mig av. Höften kändes ändå ok. Inte alls helt bra men på bättringsvägen. Men efter några kilometer kände jag: hälen. Den jävla hälen. Det var ju där det onda startat från allra första början. Och häleländet gjorde nog att jag sprang på ett onaturligt vis – och därmed belastade höften fel. Och så fick jag ont i höften istället. Jag åt antiinflammatoriska tabletter i förra veckan och det var lite lurendrejeri för då försvann ju smärtan i hälen. Dock högst tillfälligt för nu på tisdagen, utan tabletter i kroppen, var den således tillbaka. Jag var klok och joggade tillbaka.

Hoppet är det sista som lämnar människan så på onsdagsmorgonen gav jag mig ut på en kort jogg igen.

Tog det lugnt men kände mig svag. Högerbenet var tungt och jag kände återigen av hälen. Inte så farligt ändå så planen var att ge mig ut på en lite längre tur efter jobbet då kroppen förhoppningsvis skulle kännas piggare. Så det gjorde jag. Här ser jag väldigt glad ut, vilket är totalt missvisande för sinnesstämningen inom mig där och då. Kolla bara:

För saken är ju att jag inte alls var glad. Det var redan onsdag kväll, och på lördagen var tanken att jag skulle springa den nya halvmaran i Visby: Nordic Classic Running. Jag anmälde mig för att bra tag sen och såg fram emot att på fredag kväll flyga till Gotland, på lördagen springa ett halvmarathon som ett bra träningspass, inget annat, och sen flyga hem på söndagen igen. Ett par dagar innan man, förhoppningsvis, ska springa ett lopp i relativt hög hastighet, då vill man inte ha skit med ena foten. Därför var jag ju såklart inte glad. Jag sprang i alla fall ut mot Elfvik.

Vände tillbaka efter fem kilometer, och även om jag vägrade inse det då, så var den turen ett bra bevis på att jag inte skulle kuta något halvmarathon. Löpsteget var inte det jag önskade att det skulle vara. Jag hade redan fått acceptera att jag inte på något vis skulle hinna få upp någon vidare fart inför loppet men det var ok, det var trots allt ett träningslopp. Men att halta runt 21 km, det är liksom ingen poäng med det överhuvudtaget. Men som sagt, hoppet är det sista som lämnar människan så än så länge var jag inställd på att springa loppet. På torsdagen blev det inget morgonspring. Jag startade istället morgonen med att ha på mig en ny klänning/kaftan/särk. Kände mig som Ebbot i Soundtrck Of Our Lives. Det kändes bra.

På lunchen var det dags för 10 km lätt distans. Vädret var fantastiskt och jag intalade mig själv att min kropp också var det. Jag sprang runt och ropade (tyst) till mig själv: Benet är hundra! Hälen mår ju bättre än någonsin! Vilken kraft i steget!

Men det var ju bara lur. Det kändes inte alls bra.

Definitivt inte den där känslan man vill ha ett par dagar innan ett lopp. Ojoj, långt därifrån. Jag haltade upp på kontoret och ringde Pekka. Han lät inte alltför hoppfull och vi konstaterade att loppet i sig ju inte var viktigt, men däremot att få ordning på fotskrället. Han tyckte jag skulle klippa till ett hemmagjort skumgummiinlägg och testa att jogga med. Funkade det utan att det gjorde ont när jag sprang, ja då kanske jag skulle kunna springa loppet. Så jag gick på skumgummijakt på jobbet. Det är inte klokt vad svårt det ska vara att hitta saker just när man behöver dem. I vanliga fall ser man ju skumgummi både här och där, det bara ligger och dräller överallt och man blir irriterad över att det ser skräpigt ut, men nu är det alldeles tomt. När jag frågade i receptionen så berättade de att de preciiiiis slängt tre säckar fulla av skumgummi! Gaaaah. Till sist fick jag fatt på en liten bit nere hos datakillen och bar den i mina händer som att den vore guld. Jag såg även till att avboka mitt hotell i Visby. Det är ingen rusning på hotellrum vid den här tiden på året så och om jag mot förmodan skulle starta på lördagen så skulle det ordna sig ändå. När jag kom hem klipptes och pysslades det och sen gav jag mig av.

Jag joggade bara kort, var ju tvungen att spara de små krafterna till lördagen. Och kanske för att jag just sprang så kort så kändes det faktiskt ganska lovande. Såhär såg förresten den högteknologiska anordningen ut (titta nu inte på min torra häl, ok?!).

Efter detta så gjorde jag magstyrka. Det är i alla fall något bra med den här skiten, att jag tränat magen ordentligt varje dag. Och sen packade jag. Planen var att jogga kort på fredagsmorgonen och om det kändes bra då, ja då skulle jag dra till Gotland. På kvällen gjorde jag laxbiffar och som tur var lyckades jag hålla ihop dem. Det var jag verkligen värd.

Tidigt där på fredagen blev det alltså en jogg, med mitt skumgummiinlägg på foten.

Men aj. Nää, det funkade inte. Haltade ledsen hemåt, ja jag grinade faktiskt en skvätt. Det handlade egentligen inte om lördagens lopp utan om att jag hatar fotont, just för att jag hösten 2012 hade problem med plantar fascist och att det tog sån tid. Hur som helst så var det bara att packa upp väskan och glömma Visby. Pratade återigen med Pekka och vi gjorde upp en liten plan. En lugn helg, ingen löpning förrän eventuellt en test på söndagen. På väg hem från jobbet körde vi förbi mina föräldrar och lånade cykeln, som vi precis hade lämnat tillbaka. In med den i garaget.

På lördagen vaknade jag med en jäkla energi. Men får man inte kuta så får man använda den till annat vettigt. Först åkte vi in till stan.

Vi fixade olika pryttlar som block, målarfärger och annat som alltid måste finnas hemma. Sen åt vi lunch på Nero. Vissa satt ute.

Det gjorde inte vi.

Min grej nuförtiden är att jag beställer kaffet före maten. Vilket ofta resulterar i att jag dricker kaffe till maten. Det är godare än man kan tro.

Efter detta åkte vi hem i det fina vädret. Jag försökte förtränga Visby och halvmaran. Istället tog jag itu med trädgården, tänkte att jag kan passa på att göra allt det där jag annars aldrig hinner. Detta gjorde jag:

1. Jag borstade ut sand på trädgårdsplattorna för att täppa igen alla små hålrum.

Det är egentligen helt okej att borsta ut sanden, ganska kul om jag ska vara ärlig. Desto tråkigare är det att borsta bort och ta upp all sand som blir över.

2. Jag och barnen tvättade trädgårdstolarna.

Väldigt tjusiga blev de.

3. Sen tog jag itu med Umas ärvda cykel. Hon hatar nämligen färgen rosa över allt annat så syrrans gamla cykel var inte att tänka på i detta skick.

Men vi hade ju fixat guldfärg i stan!

Så snart hade vi en nöjd cykelägare (Obs! Jag kan läsa och vet att det står för Indoor use på burken. Men hon på Panduro sa det skulle funka. Punkt.)

Alla, inklusive jag själv, blev oerhört avundsjuka på Uma. Det verkar som att alla vill ha guldcyklar.

4. Har man väl börjat spraya så är det omöjligt att sluta så vi körde på och gjorde Rubens tejphållare till guldtacka.

Som tur var tog färgen slut sen.

5. Därefter var det dags att ta itu med mig själv, magen närmare bestämt. Det är verkligen synd om den som alltid får ta skiten när foten strular.

Det var fint att ligga där på utomhuspremiären.

6. Jaha, sen gjorde jag glass.

Pistage.

Och choklad. Efter detta fix hann jag även med en del annat. Faktiskt inte klokt vad man hinner när man inte får springa.

Efter lördagen blev det söndag. Dagen började med frukost och sen vinkade vi hejdå till barnen som skulle åka med mina föräldrar till Gotland. Lite avis var man allt. Själv bytte jag om och drog in i garaget. På med musik och upp på cykeln. Den här inspirerande utsikten lär jag få leva med framöver.

Jag trampade på ett bra tag där inne. Fan vad jag hatar att cykla men jag tänker att det gör mig mentalt stark eller nå´t.

Sen blev det magstyrka och chin-ups. För ett år sen kunde jag göra tjugo chins på raken, nu är jag inte riktigt lika stark men ganska stark ändå. Snart kanske jag gör tjugo igen.

Sen sa jag till Olle att vi måste åla in till stan och göra mysiga grejer så att jag förtränger att jag inte får springa långpass. Så det gjorde vi. Vi strosade runt som om vi vore utomlands och drack både kaffe och åt lunch som ena riktiga gottemajor.

Foten då? Tja, jag känner tyvärr att den blir lite varm när jag går mycket = inflammation. När jag hade plantar fascist sprang jag mig igenom det hela, vilket förmodligen gjorde att det tog sin lilla tid att få foten bra. Dock gör jag det gärna tio gånger om så länge det går att springa. För även om det gjorde ont då så blev det ofta lite bättre när foten väl var varm (sen att det gjorde vansinnigt ont efteråt struntade jag i). Nu har problemet varit att det gör så satans ont och inte släpper när jag springer. Lite senare ikväll ska jag testa en kort tur på bandet och så får vi se vad fot och höft säger.

Men även om detta är otroligt frustrerande för mig så vet jag att det till slut går över och då jävlar. Jag tänker som så att kroppen kanske är smart och medvetet gjort detta så att jag verkligen ska få känna springsuget. När vi knatade runt på stan idag och det blåste i håret så kändes det för en sekund som att jag sprang och jag höll på att bli tokig av springabstinens. Jaja, vi ser hur det går i nästa vecka. Men till dess att foten är på banan så harvar jag på med cykeln, magen och chin-ups. Håll tummarna för mig, och spring lite för mig. Hej då!

20140324-20140330: Fotografering, jordgubbar, Pekka, t-shirt, fart och femmilasöndag!

Det här har varit en riktigt rolig vecka! En massa energi i omlopp, saker har landat bra, jag har fått springa i t-shirt och avslutat veckan med en rejäl dos kilometer. Dessutom var jag hos Pekka i fredags, gjorde en test och fick ytterligare ett lass energi med mig hem. Jag tackar och tar emot, både i kroppen men framförallt i psyket. Det var vad som behövdes för skallen. Men jag gör som vanligt och börjar med måndagen. Den började i ottan. Men inte med spring. Jag hade nämligen en flerdagarsfotografering som startade tidigt där på måndagen. Klockan sex stod jag redo för avfärd utanför brevlådan.

Det blev en rolig men intensiv dag. När vi hade fotat klart för dagen svidade jag om på toaletten och fann mig ståendes precis här.

Men mina stackars fötter! De var redan lite trötta efter söndagens totala mängd på 46 km och sen hade de fått stå upp exakt hela dagen på plåtningen. Men de tog sig samman och sprang hemåt. Tur då att det var så himla vackert ute, inte för att fötterna kanske brydde sig så mycket om just den saken.

Hur om helst så var det skönt att sladda in framför brevlådan och sen inte ta ett endaste steg till den dagen. (Okej några, jag kröp ju inte runt på knä hemma även om jag var sugen.)

Och så blev det tisdag. Gav mig av tidigt för att hinna med ett rejält backpass innan fotograferingen fortsatte. Jag somnade nästan medan Garmin skulle hitta satelliterna.

Inget Military Traing-gäng i sikte i Lill-Jansskogen så jag fick ha hela backen för mig själv. Det kändes nästan lite ensamt utan deras tjoanden i skogen.

Blev riktigt trött av backen kan jag meddela. Sen fick jag skynda vidare till jobbet, jag speed-duschade och så tjong! Direkt iväg till fotograferingen som även idag startade tidigt. Ett stopp på vägen för att köpa en efterlängtad kaffe och smörgås. Puuuuh. Sen höll vi på och fotade hela dagen och det var kul, massa roliga människor. Och alltid hittar man någon som man kan snacka löpning med i pauserna, nuförtiden kan jag oftast upptäcka en löpare på flera hundra meters håll. När vi var klara var det fortfarande ljust ute vilket var härligt. Desto mindre härliga var mina fötter. De hade återigen fått stå upp en hel dag och nu var de gnälliga och trötta på att vara instängda i gympaskor. Förutom detta så hade jag slukat en räkwrap en timme tidigare och den skvalpade nu runt i magen. Men jag hade varken plånbok eller jacka med mig – så det var bara att kuta hem genom stan.

Mina fötter snäppte faktiskt upp sig när vi väl var igång och räkwrappen höll tyst där i magen, så det hela gick bra även om jag höll på att blåsa bort på Lidingöbron. Dock var det skönt att komma hem och placera fötterna i högläge.

På onsdamorgonen var ben och fötter trötta. Jättetrötta.

Jag försökte pigga upp dem genom att springa i mina Adios Boost, som jag köpte för längesen men aldrig blivit riktigt vän med. De är ju lite studsiga sådär så jag tyckte de kunde passa en trött kropp.

Det är lustigt med onsdagar, det är nästan alltid just den dagen då jag är som tröttast. Jag malde hur som helst ut mot Elfvik.

Men inte hjälpte det med Boost under fötterna för inte sjutton studsade jag fram. Nu var det ju inte skornas fel på något sätt och vis, inget hade kunnat hjälpa min trötta kropp där på morgonen. Trots detta måste jag säga att jag verkligen föredrar de vanliga Adiosen jämfört med Boost-varianten. Det fasta passar mig bättre än det mjuka, i alla fall på fartpass, men jag tänker ändå att jag ska växla lite oftare mellan dem framöver. På kvällen blev det ett lite längre distanspass.

Nu var benen som tur var lite piggare. Återigen ut mot Elfvik och förbi den här flaskan som verkar ha fastnat i trädet för gott.

Första gången jag såg den trodde jag det var någon som sprang långpass som hade placerat ut den längs vägen. Men nu har den hängt där i några veckor så antingen var det någon som avbröt sitt långpass eller så är det helt enkelt bara en borttappad vattenflaska.

Tillbaka hemma blev det rehab för första gången på alltför länge, måste bättra mig på den fronten. På torsdagen startade jag upp med spänsthopp och tröskelpass.

Därefter blev det jordgubbar och pannkakor till frukost, jag blev oerhört populär där hemma på morgonkvisten.

Jordgubbar är gott men lönnsirap är också gott bör det tilläggas.

Torsdagen var sen full av jobb, ja som vanligt med andra ord. Jag skulle egentligen gått på Guldäggets nomineringsvernissage på kvällen men fick ej till detta pga tusen olika grejer. Mycket synd. Så när de andra lämnat kontoret för tjo och tjim så bytte jag istället om och sprang raka vägen hem för att fortsätta med de där tusen grejerna. Jag sprang inte såhär, jag lovar.

Utan såhär.

När jag korsade bron så hade det cyklat 1015 cyklister mot Lidingö under dagen. I öronen hade jag den här gamla dängan och jag vet inte varför Crystal Fighters alltid får mig att tänka på Spanien när de i själva verket är från England, men så är det i alla fall. Jag sprang och låtsades att jag var på träningsläger i Spanien eller annat flott.

Sen vaknade jag till världens finaste morgon där på fredagen.

Så fint att ögonen nästan sprack. Det här är vad jag såg.

En sån där morgon när man springer med ett stort flin på läpparna, minst tio personer måste trott att jag flörtade med dem när jag kutade runt leendes på det där viset. På lunchen promenerade jag till Pekka för att göra en test och prata om mitt spring. Var tvungen att stanna och lukta på de här en stund. De luktade vår och färg och kaffe i solen och springa i linne.

Visste inte alls hur testet skulle gå. Känslan i kroppen har varit så varierande senaste tiden; ena dagen bra och nästa dag helt segt. Men något måste mitt malande under vintern gjort för jag har aldrig fått så bra värden totalt sett förut. Nu går jag in i en ny fas, där jag ska utnyttja alla milen jag stoppat in i benen, och förhoppningsvis få lite mer fart på benen framöver. Det kommer i sin tur innebära lite färre mil per vecka. Allt detta pratade vi om och en hel del annat. Han är kul, Pekka, och jag går alltid därifrån med kraft och pepp. Så det var klart att jag var tvungen att springa en till sväng när jag kom hem!

På lördagen blev det inget morgonspring. Jag hade jag bestämt mig för en lugn morgon, en sån som de flesta människor har på helgen. Sen att vi ändå vaknade hela bunten redan halv sju av solen, det är en annan sak. Efter frukosten drog vi in till stan, väckte Café Nero och sen hängde vi på låset tills affärerena öppnade kl tio. Halva skaran drog hem efter lite ärenden men jag och Febe kämpade tappert vidare. Vi hade en massa att fixa och tyvärr verkade resten av stockholmarna också ha det för det var fullt av folk i affärerna. Till slut satt vi ändå på tunnelbanan på väg hem och pustade ut och jag tackade gudarna för att jag inte skulle springa Premiärmilen på söndagen. Däremot skulle jag köra ett tempopass när jag kom hem. Lite kärvt var det att ge sig ut med möra fötter men jag hade ändå pepp då jag inte tagit ett springsteg på hela dagen. Tog på mig Stockholm Marathon-tröjan för att påminna mig om vad det är jag tränar för. Och sen iväg!

Det blev uppjogg och sen sprang jag in mot stan, den väg jag tar när jag vill ha det som plattast. Över bron och vidare genom Värtan, susade förbi Talinn-resenärerna och svor som vanligt över den dåliga trottoaren just där vid färjan. Men ändå, känslan att kunna springa i t-shirt och eftermiddagssol, håhå, så bra! Det var ett tempopass light bestående 3×3 kilometer med en minuts joggvila mellan varje block. Första kilometern gick så snabbt att jag trodde det var fel på klockan. Sen sansade sig kroppen (och klockan) och jag höll en mer rimlig fart men ändå fortare än jag tänkt. Sista blocket borde å andra sidan gått aningen fortare men jag var ändå nöjd när jag pustade ut på en bänk nere vid golfbanan efter avslutat pass. Nedjogg och sen hem till en apelsin i solen.

Därefter dusch och dessa hudkrämer jag köpte i stan. Kände mig som en tonåring som köpte body butter från Body Shop men det är så det är när man är nötälskare samt duschar två gånger om dagen.

Till middag lagade vi spaghetti vongole, bra ladd inför söndagens långpass.

Och det blev ju verkligen tidigt där på söndagen. Jag hade ställt klockan för att hinna äta (och smälta) en smörgås innan jag skulle springa. Men när klockan kvittrade tyckte jag att jag kände mig lite väl trött. Och det var mörkt ute. Konstigt. Då insåg jag att det ju var sommartid och således hade klockan ringt redan klockan halv fem! Ja fast i ”nya tiden” var då klockan halv sex. Bara att masa sig upp, äta lite, vänta lite och sen ge sig av prick klockan sex (klockan sju i ”nya tiden”).

Fastän det var tidigt så kände jag direkt att benen var med på noterna. Jag bestämde mig därför för att ta min långrunda på 40 km och sprang in mot stan. Tog mig längst ut på Djurgården, det var knappt någon ute såhär tidigt. Sprang förbi ett ödsligt Gröna Lund. Förbi Vasamuséet och så Strandvägen fram och nu började folk så smått vakna till liv i stan. Skeppsbron och här började solen värma och jag önskade att jag kunnat slänga av mig jacka och vantar. Sprang runt Söder och det var så skönt att gatorna var så gott som tomma. Tänkte att de flesta nog låg och laddade hemma inför Premiärmilen. Sen tillbaka vid Slussen och Skeppsbron och vidare mot Lidingö. Stannade klockan en bit hemifrån på 40 km. Såhär såg jag ut då.

Sen promenixade jag sista biten hem och kände mig alldeles lycklig över att benen varit glada hela vägen, över att solen sken och över att jag bestämt mig för att göra en jordgubbssmoothie när jag kom hem. Så det gjorde jag.

Sen fick jag dock skynda mig för vi skulle bort på lunch. Jag hann inte ens dricka kaffe så jag var bara tvungen att stanna och köpa en på vägen. När man sprungit långt så är det vissa saker som man bara måste smälla i sig omedelbart, kaffe är en sån grej för mig.

Det här gänget var såklart med.

Jaha, sen blev vi bjudna på jättegod lunch och det hela var faktiskt så trevligt det kan bli. Det enda felet var att jag satt så bekvämt hela lunchen så när vi skulle åka hemåt och jag reste mig, kände jag hur stel jag var. Gaaah. Fattade inte hur jag skulle lyckas med konststycket att springa en till mil när jag kom hem.

Men det gjorde jag. Första stegen var lite stapplande men sen gick det faktiskt bra. Ut mot Långängen i solen.

Tillbaka hemma kunde jag konstatera att jag sprungit totalt 5 mil idag, tror faktiskt det är den största mängden jag haft på en dag. Nu ska jag massera vaderna och rulla golfbollar under fötterna, det brukar gillas efter mastodontdagar som denna. Veckan landade på nästan precis 17 mil men här framåt så blir det som sagt troligen lite färre mil. Jag ska gå på känslan.

Sist men inte minst kan jag informera om att jag börjat spatsera i dessa tjusiga Adidasskor. Köpte dem för ganska längesen för att springa i men insåg snabbt att de var väl odämpade för min smak. Men att gå i är de perfekta.

Ajöss. Och just det, hoppas det gick bra för er som kutade Premiärmilen idag, sicket väder ni fick!

20140203-20140209: Guldägg och vanliga ägg, långsamt och fort. Och husmorsfasoner!

Och så var det söndag igen. Och en vecka närmare våren, glöm inte det för guds skull. Sen jag klottrade här sist har jag tänkt på två saker (Obs! Löprelaterade saker. Utöver det har jag lyckligtvis tänkt lite mer):

1. Eftersom jag började springa på ett ordentligt vis först för två år sedan, rättare sagt runt nyåret 2011/2012 så har jag inga löpartider från min ungdom. Jag har alltså ingen fantastisk miltid från när jag var 23, som jag nu ska försöka slå femton år senare. (Vill dock inflika att jag sprang sista milen på Lidingöloppet på 40 minuter på ett skollopp när jag var 16 eller så). Jag har inte heller några fantastiska löparträningsläger att minnas (endast basketläger) och inga banrekord för jag har aldrig någonsin sprungit på bana. Jag har löparminnen, absolut, men de handlar mer om hur jag åker runt med min mormor i hennes lilla bil. Hur vi med hjälp av bilens vägmätare måttade upp en bra springrutt åt mig där i Västerås. Eller hur min farfar sitter med kartan över Årsta Havsbad och även där mäter upp en bra kilometerslinga åt mig som jag sedan nöter under sommareftermiddagarna. Så ja, löparminnen finns men de är högst personliga och oansenliga och det fanns varken löpteknik eller en tränare så långt ögat nådde. Så: inga superduperrekord finns därmed att leva upp till – och det är rätt skönt. Det gör ju att jag, än så länge, tycker att jag fortfarande gör framsteg istället för baksteg.

2. Och precis där kom vi automatiskt över till nästa tanke. Just det här med att förbättras. I och med att jag just inte kutat särskilt länge med en klocka på armen, eller aldrig någonsin tidigare talat om att springa i termer som pass, så har jag haft förmånen att slå personliga rekord både här och där. Det är fantastiskt kul men på sista tiden har jag tänkt på detta en del. Att det är lätt hänt att det blir till en självklarhet att hela tiden göra bättre och bättre ifrån sig. Det är farligt för det är verkligen ingen självklarhet. Ju bättre du blir, desto svårare är det att bli ännu bättre. Det är svårt nog att hålla samma nivå! Det är lurigt det där. För det är ju synd om varje lopp ska klassas som bra eller dåligt utifrån om man slår personbästa. Jag har bestämt mig för att sluta tänka så – och det betyder inte att jag inte försöker slå mig själv. För så länge jag tycker det är kul så vill jag försöka bli bättre. Men jag vill bredda upp, jag vill kunna springa lopp och lära mig något av dem, kanske istället bedöma min insats utifrån t ex hur jag la upp loppet. Det gör nämligen att man kan springa fler lopp, och kanske ha lite roligare på vägen. När jag sprang Vintermarathon i år var det så. Helt oförberedd och det blev inget pb, men ändå ett riktigt riktigt bra lopp utifrån dagsformen och förutsättningarna. Mer sånt helt enkelt. Men jag tycker det där är rätt svårt.

I övrigt så kan jag informera om att jag upptäckt denna produkt vars namn är helt omöjligt att lägga på minnet. Helt ärligt, ja ni ser ju själva.

Mycket gott. Och nyttigt – om man ska tro alla symbolerna på produkten. Nog om vetet. Så här har veckans sju dagar varit för mig och springet.

Jag startade måndagen med att springa till jobbet. Det var disigt, dimmigt Sherlock Holmes-väder ute.

Benen var sega och löpningen kändes mer som någon slags stretching.

Men till slut kom jag fram.

Sen jobbades det hela dagen och när det var dags att bege sig hemåt bytte jag om från min examenskavaj…

… till min gamla vanliga reflexjacka.

På asfaltstrottoarer hem genom februarimörkret. På Lidingöbron var räknaren äntligen lagad och jag kunde konstatera att det cyklat 349 cyklister mot Lidingö under dagen. Jag avslutade dagen precis så som jag började den. Vid brevlådan. I löparkläder.

På kvällen blev det magstyrka och rehab och därefter kokade jag ägg att ha redo till nästa morgon.

För sånt orkar jag inte hålla på med i ottan. Det gällde särskilt där på tisdagsmorgonen för jag var riktigt trött efter att ha lagt mig för sent. Men jag gav mig av mot jobbet med äggen i ryggsäcken.

Vid Bonnierhuset var det filminspelning och plötsligt kände jag mig inte ensam om att vara uppe tidigt.

Själv drog jag ner i katakomberna och åt mina ägg.

Men jag har nog ätit lite för många ägg på sista tiden för det tog emot lite när jag skulle ge mig på det andra. Sen gick dagen i en rasande fart. När jag kom hem på kvällen var det dags för tempopass på bandet. Jag önskade att jag kunnat springa ute, och det hade ju egentligen gått eftersom snön var så gott som borta. Men det som inte funkar lika bra för mig är mörkret, tempot blir inte alls vad det borde vara så lika bra att köra i garaget. Dessutom lite trevligt att få ha på sig sommarkläder.

Jag körde 3×5 km och blev rejält trött!

Men också nöjd för känslan var faktiskt riktigt bra. Ja, särskilt efteråt. Onsdagen startade med en reflexjacka och ett förlängt distanspass.

Jag gillar för övrigt att springa bredvid motorvägar.

När jag skulle köpa kaffe så saknade jag en tia men fick låna det av kvinnan som jobbar på caféet där jag alltid köper kaffet efter mina morgonturer. Hon räddade min morgon. Se så mysigt jag hade det.

När jag en timme senare kom tillbaka till caféet för att betala tillbaka, nu duschad och lite mer i ordning, så kände hon inte igen mig. Till saken hör att jag aldrig hänger på caféet ”civilklädd”. Jag fick säga om samma sak tre gånger, att det var jag med springkläderna och tian, innan hon förstod att det var jag. Hon fick inte ihop mitt hår (nu utsläppt) med det vanliga svettiga pannbandet och tofsen hon brukar se. Jag gillar det där att jag är oigenkännlig som löpare, kan man kanske få användning av någon gång. Kort därefter köpte jag en till kaffe, på stadens favoritbageri:

Jag var nämligen på väg till Guldäggets uppstartsmöte eftersom jag är juryordförande i år. Det blev en riktigt bra dag där hela juryn möttes. Kul och intressant – lyxigt att vara omgiven av en massa smarta och roliga människor!

På torsdagen blev det inget kutande på mogonen. Istället sparade jag benen till kvällens tempopass. Återigen på bandet. Idag uppdelat på fyra block. Har börjat vänja mig vid bandet nu och tycker att jag bättre kommer in i någon slags koma där jag bara matar på. Mitt trick är dock att visualisera vägen där jag ofta kör mina tempopass när jag springer ute. Jag tänker att jag springer exakt där, liksom ser varje kurva, sten, backe framför mig. Tyvärr hinner jag alltid längre i tanken än på bandet och blir alltid lite besviken när jag tittar ner på mätaren och tror att jag ska ha hunnit, säg 3,5 km. Men så visar mätaren bara 2,7 km. Jaja, sådär håller jag i alla fall på.

Försökte äta middag direkt efter passet men det funkar oftast rätt dåligt när jag verkligen tröttat ut mig. Alltid osugen på mat en bra stund efteråt och lätt illamående. Till sist fick jag ner laxen men det var med nöd och näppe.

Sen var det fredag och jag var uppe med tuppen.

Benen var ganska sega men jag tog ändå en liten omväg. I mörkret hörde jag fåglarna kvittra, uppenbarligen lika sugna på våren som vi. För övrigt ser jag fram emot att se det här blocket sakta men säkert tyna bort.

Den dagen blev det varken planka eller ägg i omklädningsrummet. Jag fick hetsduscha för jag hade ett tidigt möte i stan att hinna till. Fick praktisera såkallad gång för att hinna, kan för övrigt vara den larvigaste sporten. Efter jobbet blev det faktiskt en springtur hemma på Lidingö, utan ryggsäck på ryggen. Jag hann precis ut innan det började mörkna.

Tanken var att köra ett backpass men när jag kom fram till min gamla vanliga backe kände jag mig så otroligt osugen. Jag blev nästan förbannad på backen bara jag såg den. Jag insåg att jag behövde en ny backe så istället sprang jag ner till hamnen. Där var det isigt och vackert och jag fick sommarminnen.

Det både blåste och regnade och man kände sig sådär ett med naturen för en liten stund.

Gjorde ett larvigt litet hopp i min ensamhet.

Efter det var benen uppvärmda och det var dags att köra igång. OK, då ska vi se…

Det blev 17 repetitioner. Jag kände mig rätt kärv när jag sprang upp och ner i regnet medan jag såg hur folk inne i husen tände ljus och startade upp fredagsmyset.

Efteråt var jag blöt men nöjd och sen blev det fredagsmys för mig också.

På lördagen väntade ett distanspass. Ville egentligen ta vägen längs vattnet ut mot Elfvik men det var för isigt så istället fick det bli en tur till Stora Skuggan.

Hörrni, det här huset vid Laduviken. Det är så fint. Jag tänker dock att det måste vara svårmöblerat när det är sådär åttkantigt.

När jag kom hem blev det ingefärsapelsinjuice på direkten eftersom Olle klagade på lite ont i halsen. Ve och fasa, håll dig undan!

Till detta blev det blodpudding och Runner´s World.

Och nu ska ni se här för nu måste jag få malla mig lite. Jag är nämligen egentligen en sån som gillar att baka men nuförtiden hinner jag nästan aldrig eftersom jag ofta springer istället. Men där på lördagen skulle både kompisar och Olles mamma komma och hälsa på och tada! Jag hade faktiskt hunnit baka för en gångs skull. Mycket, mycket nöjd med detta. Tigerkaka? Varsågod, ta för dig.

Hallongrottor? Jomenvisst.

Eller varför inte kladdkaka? Allt gjort på 100% smör och vanligt socker. Efter detta glamourösa kakkalas så började den inte lika glamourösa tvättvikningen. Det var så mycket kläder att jag höll på att bli galen. Tur man alltid har trevligt sällskap, tycker bara hon kunde hjälpa till lite.

På tal om tvätt så har jag gjort ett så dåligt köp. Hittade de här strumporna till barnen som jag tyckte var fina och köpte till hela gänget.

Mn ack, när jag köpte dem tänkte jag inte på att man sen behöver stå och pilla i tvätthögen för att hitta rätt högerstrumpa till rätt vänsterstrumpa så att det blir ett sånt där fint djuransikte. Som att jag inte hade nog med löparstrumpor med höger- och vänstermarkeringar på sig. Kort och gott ett mycket kasst köp när man har tre barn och tusentals strumpor att sortera. Idag var det söndag och långpass. Packade ner en sån här innan jag gav mig av.

Sen sprang jag in mot stan. Lite sent iväg vilket grämde mig för det innebar att jag passerade färjeterminalen i Värtan exakt samtidigt som alla resenärer vällde ut på gatan. Det blir helt enkelt lite svårsprunget där en bit då man får zickzacka mellan pirror fullastade med Lapin Kulta och annat. Sen blev det Gärdet och Djurgården, där det var ovanligt tomt. Undrade var alla Stockholm Marathon-grupper tagit vägen men när jag en stund senare sprang längs Söder Mälarstrand och blickade upp mot Västerbron såg jag den första gruppen som kämpade sig över, samtidigt som det gastades och hejades. Själv sprang jag vidare längs vattnet och oj, det var så grått, grått, grått. Och blött, blött, blött. Och blåsigt, blåsigt, blåsigt. Såg på en termometer att det var exakt tre grader och det verkar som att denna temperatur, i kombination med regn och blåst, för alltid kommer få mig att tänka på mitt första marathon, Stockholm Marathon 2012. Men jag kan nog tacka det bedrövliga vädret den dagen i alla fall lite. Det fick mig så sugen på att få springa ett till marathon, i fint väder. Och så fortsatte det. Hur som helst. På Söder var det fler löpare ute som kämpade på och jag var en av dem. Sen blev det Stadsgården, Skeppsbron och hem igen. 37 km senare var jag hemma. Helt genomblöt. Tur att ylletröjor håller värmen.

Duschade, åt blodpudding och sen var jag snäll mot benen och masserade dem med mitt favoritmärke.

Det var ju inte dags att lägga sig än men jag tänkte att det kanske kändes så för benen efter långpasset. Nix, nu blir det kaffe och käka upp resterna av tigerkakan. Ajöss.

20131230-20140105: Avslutar och påbörjar ett år, vilar och härdar på Gotland!

Varje vecka består ju av sju dagar. Trots det kan vissa veckor kännas längre, som att de hade nio dagar istället för sju, 216 timmar istället för 168. Den här veckan har känts så. Men kanske var det bara för att jag fick lite välbehövlig ro i kroppen. Måndagen startade tidigt, alldeles för tidigt för att vara jullov. Men ska man till Gotland med båt och vill hinna klämma ett distanspass innan, ja då är det bara att pallra sig upp när klockan ringer.

Min taxirumpa, som ju alltså är något trassel med den där piriformismuskeln i höger skinka, gjorde sig dessvärre rejält påmind. Kanske var det för att jag tvingade den att arbeta sådär pangbom mitt i julledigheten, rakt från sängen och allt. Hur som helst så härdade jag och efter några kilometer kändes det aningen bättre.

Sprang i mörkret och funderade på exakt ingenting. När jag kom hem packades barn och katter in i bilen och sen bar det iväg mot Nynäshamn genom ett veckert morgonstockholm. Vi lyssnade på den här överjävligt bra låten. Hade i för sig passat ännu bättre om vi var på väg till Skåne.

För att inte besvära taxirumpan ytterligare med det som den gillar minst, nämligen att sitta, så promenerade jag runt en sväng medan vi stod och väntade på att få köra ombord på färjan.

Det blåste rejält och jag insåg att det förmodligen blåste ännu mer på Gotland. Därmed hade jag packat lite fel springgrejer. Bara en enda ylletröja och inga fodrade tights. Otroligt oproffsigt men förmodligen var det för att när jag tänker på Gotland så tänker jag sommarlov. Linne och korta tights. Och så packar jag fel för säsongen. På båten var det som väntat blåsigt. Men en fantastiskt blå himmel.

Innan vi körde ner mot huset så tvingades vi stanna till på Team Sportia där jag köpte ett underställ. Vi var framme vid huset precis då mörkret föll. Mina föräldrar och syrra med familj var redan där och huset lyste sådär mysigt. Egentligen hade jag gärna tagit en till springtur även om det egentligen inte var planen. Men ute var det helt komplett becksvart i och med att det inte finns någon gatubelysning på flera mils håll och ingen stad som lyser upp. Och taxirumpan ville hellre vila (dock ej sittandes) så så fick det bli. Innan vi skulle somna sa Olle att det är lite trist att man hör motorvägen så bra. För en sekund höll jag med, innan jag insåg att han skojade och att vi faktiskt var på landet. Och det var havets brus som lät. Ahh.

Jag sov så underbart skönt. Vaknade till en tisdag, årets sista dag, och till lugn och ro och minnen jag lämnat efter mig sen sommaren.

Katterna var också nöjda med att vara på landet, Alis och Kubas låtsaskusin Selma var också på plats.

I trädgården låg stockar från träden som välte av stormen i höstas. Inte konstigt att det här ihåliga trädet inte stod pall.

Vi började dagen med en promenad. Landskapet är förrädiskt likt sin sommarskrud och vore det inte för barnens överdragsbyxor och den starka vinden, så kunde man nästan blivit lurad.

Men som sagt, vinden var stark och klantigt nog tog vi fel håll och fick streta fram i motvind. Vi fick sätta oss och ta en paus.

Pandan var så trött, så trött.

Den fick gena hem över åkern med Olle. Men vi andra slet vidare i motvinden. Jag drog lite marathonklyshor för att peppa barnen, ja ni vet snack om att kämpa, ha pennben, vägen är målet och annat käckt skitsnack. Men de köpte inte upplägget utan det hela slutade med att Ruben bara satte sig ner och vägrade ta ett steg till. Till slut fick vi med honom och gnetade vidare hemåt.

Hur som helst så var det fruktansvärt vackert i det grå.

Nu hade det ju varit mysigt att slå sig till ro i soffan när man kom hem. Men icke. Det var bara att dra på sig understället och ge sig ut på dagens pass. Dessutom förlängt då jag insett att jag kommer få göra så de här gotlandsdagarna i och med mörkret, Jo, jag äger en pannlampa men tycker inte jag får upp samma fart när jag springer i mörker. Och fart var det dags för.

Jag värmde upp. Försökte planera hur jag skulle springa för att inte drabbas av den enorma motvinden men gav upp. Lika bra att ta tjuren vid hornen så jag startade passet i motvind. Herrejesus! Som att springa mot en cementvägg! Nu funkade knappt marathonklyshorna på mig själv men jag lyckades kämpa på med vinden som min värsta fiende. Förutom vinden så envisades min mage med att låta som en kluckande vattendunk. Fattar inte varför det blir så ibland, det enda jag druckit på morgonen var en kopp kaffe och lite mjölk till gröten. Så känslan när jag fick vända och springa i lä, åh så härlig den var! Och samtidigt slutade magen klucka, den tyckte väl att jag pinats nog. När jag var klar la jag mig mitt på vägen.

Älskar att göra det men i stan är det ofta svårt. Folk brukar glo och undra hur det är fatt om man lägger sig raklång vid Djurgårdskanalen eller varför inte på Odengatan. Men här var det lugnt. Kanske för att det bara var jag ute.

Och en kvarglömd sommarboll.

Tiden på passet blev inte den bästa men har man stridit mot en megavind så har man. Känslan var jobbig så det gav nog ändå, tänker jag. Sen blev det en lång nedjogg som jag avslutade borta vid raukarna.

Känslorna i mig just där och då, jag skulle inte sålt dem för ens en miljon. Sen gav jag mig av hemåt och därefter var eftermiddagen fylld av ståhej inför kvällen och vi hann även med släktfirande av Uma i förskott. Sen åt vi god nyårsmiddag och sköt upp raketer. Men bäst av allt var facklorna som vi traskade runt med på tomten.

Kändes som vi var någon slags sekt när vi satte dem i ring. Och det kanske man är förresten.

Vaknade till onsdag och ett nytt år. 2014! Ett snyggt årtal. Jag hade satt klockan på ringning men fick återvända till sängen både två och tre gånger då jag insåg att det var för mörkt, och jag var osugen på pannlampespring. Ville starta året med ljus. Istället åt jag frukost och beslöt mig för att tjonga ihop passen till ett kortare långpass. Så fick det bli.

Gav mig av. Även idag blåste det men idag gjorde det mig inte lika mycket. Jag njöt av det varierande underlaget: asfalt, grus, sand, stenar, mossa och gräs. Fötterna fick jobba på och jag minns farten jag höll i somras på underlaget, nu är jag en bit därifrån – inte pga konditionen utan pga rädslan att vricka fötterna. Jag fastnade med blicken i havet som var sådär skrämmande och lockande på samma gång. Vad jag älskar denna ö! Jag var rätt trött av blåsten när jag kom hem men lyckades ändå ta mig samman och inleda det nya året med ett rehab-pass. Har man sett till att det finns hantlar och grejer på landet så känner man sig ju tvingad att använda dem. Bra knep.

Sen var det torsdag och dags för hemfärd. Hade gärna stannat längre men det får bli en annan gång. Jag hann i alla fall med ett bra pass innan det var dags att ge sig av.

Jag var klokare den här dagen. Värmde upp i motvinden men vände sedan och sprang uppe på asfaltsvägen rakt åt ena hållet för att få upp farten. Det gick bättre. Men det var jobbigt! Men tanken är väl inte att man ska vara i sin absoluta toppform just exakt nu va? Jag svischade förbi husen som jag känner från sommaren. En och en annan bil körde förbi mig men jag hade så gott som hela vägen för mig själv vilket var lyxigt och skönt för fötterna som kunde springa där det var platt och slapp hålla till på de sluttande sidorna. Piiiip! Klar! Pustade ut mot några fällda träd och därefter var det bara att vända om 360 grader och ge sig av hemåt i motvinden, som man bäddar får man ligga.

Sen blev det bilfärd och därefter några timmars färja. Jag fick skäll av Uma som satt bakom mig: Du borstar aldrig håret. Ditt hår är alldeles skrynkligt! Hon har helt rätt ska det tilläggas.

Jahapp, tillbaka i förorten. jag gick upp tidigt på fredagmorgonen men var riktigt trött. Hade nämligen drömt så mycket märkligt hela natten. Men jag ville drämma av ett distanspass innan familjen vaknade så jag masade mig upp och ut.

Men åhh, den där jäkla piriformisen! Så irriterande! Den är som värst just på morgonen men som tur är försvinner känslan nästan helt efter några kilometer. Men där i början varken känns det eller ser så kul ut, tror jag. 16 km senare var jag hemma igen. Efter dusch och frukost var det marsch in till stan för att fixa de sista presenterna till Uma. Jag hittade även ett mobilskal till mig på rean, 10 spänn på H&M! Jag älskar såna här gummiskal.

När jag kom hem bytte jag om för dagens andra pass. Precis när jag skulle ge mig av kom Febe springandes! Kolla farten!

Även om det var oerhört grått så var det i alla fall bättre än svart. Och man kan glädja sig åt att det gråa blir fint på bild.

Ut mot Långängen och sen tillbaka, rundade Kyrkviken och därefter ut till Hustegaholm. Grått, tyst och fint. Hann hem precis innan det blev mörkt. Mina ben kändes aningen stela och trötta efter dagens 30 km så jag var snäll och foamrollade dem. Tog till och med fram min ”marathon-stick” som jag inte använt på ett tag. Sen slappade jag resten av kvällen.

På lördagen fick jag återigen slå ihop två pass till ett för att få till dagens spring.

Började med en lång uppjogg. Därefter blev det spänsthopp och tröskelpass. Avslutade det hela med 9 km distans. Jag är inne i en lite märklig period. Känner mig både i form och inte på ett konstigt vis. Kanske att kroppen är lite ovan vid den successivt ökade mängden. Jag drog ändå ner lite efter Berlin, ja för att vara jag, och kanske är det så att kroppen ännu inte riktigt anpassat sig. Och sen är det den där priformis som krånglar. Men det är bara att härda vidare!

Söndagen startade med födelsedagsfirande av Uma – äntligen fem år!

Efter att ha sjungit, spelat spel och smält pannkaksfrukosten så gav jag mig ut på veckans långpass.

Hade vatten med mig idag. Funkar egentligen bra utan när det inte är varmt ute, men tycker ändå man får lite extra energi av att dricka när man springer fyra mil. Men så grått det var ute!

Är kluven till den här vintern. Man älskar ju något vansinnigt att det är barmark, men måste det vara så grått och mörkt hela tiden? Det är ju fördelen med snö, att det bli ljusare. Men ska jag välja så tar jag ändå lätt barmarken och det grå. Framme vid Lidingöbron försvann bron in i dimman. Och jag med. Var nämligen sugen på att se mig om i stan så det blev stadsrundan. Genom Värtan där jag alltid prickar in Talinnfärjans ankomst och således får kryssa mig fram mellan alla turister. Vidare ut på Djurgården där jag tar en sväng. Och alla andra också för den delen, alltid fullt av löpare och Team Stockholm Marathon-grupper. Sen blev det Strandvägen, Skeppsbron, runt hela Söder och sen tillbaka vid Skeppsbron. Återigen Strandvägen och sen tillbaka genom Värtan som nu var helt dött efter att turisterna hittat sina bussar och försvunnit till sina hotell. Sista biten hem och så tjong! 40 km i progressivt tempo. Hem till smoothie!

Kylskåpet var dessvärre helt tomt så efter smoothien blev det kanske historiens tråkigaste lunch bestående av en tomat, hur mycket bönor som helst och ett ägg. Inga kryddor, ingen finess. Orkade inte. Säkert näringsrikt och det var ett rejält lass. Men som sagt, väldigt trist. Sen blev det plockepinn med Uma för hela slanten. Bra att jag kunde skylla på att jag var lite stel efter långpasset. Men alltså! Denna lilla fantastiska femåring. Skulle vilja frysa henne här och nu.

Eller nä, ändå inte. För det har man ju lärt sig vid det här laget: varje år är det bästa och roligaste med de här figurerna. Och det är roligare att se framåt än bakåt och tänka att man ska få hänga med dem i en herrans massa fantastiska år.

Sist två saker jag är nöjd med:

1. De här nya tekopporna som jag fick av Olle. Så bra med lock! Jag är nämligen beroende av grönt te, som jag nyligen har bytt ut till rött för att somna bättre, och kokar flera koppar varje kväll. Då är det bra med lock så att det inte kallnar.

2. Den senaste boken jag läst. Otroligt bra, sträckläste den. (Ja förutom när jag glömde den på Gotland. Som tur var fick jag den levererad en dag senare av mina föräldrar). Det är som titeln anger en roman om kärlek. Boken handlar om poeten Ester som blir förälskad i konstnären Hugo, och redan från start är Ester i underläge och Hugo i överläge. Stundtals sitter man bara och skakar på huvudet och säger nejnejnej för sig själv för det är aningen plågsamt vad hoppet gör med människan. Det fina tycker jag är att författaren Lena Andersson är helt fenomenal på att sätta ord på känslor och sortera upp dem. Under julen läste jag även denna bok. Har ni inte läst den redan så gör det. Ok, det var allt för denna vecka. Vad gäller löpningen så blev det exakt 18 mil. Nu blir det massage av vaderna och rehab. Och lite magstyrka. Hej då!

20131216-20131222: Kräkis, skoinventering, boktips, marsipan och en fullspäckad söndag!

Om jag inte minns fel så slutade jag förra inlägget med ” Ahh, det blir inte bättre än såhär.” Och sen ett litet ”Adieu”. Det visade sig att jag inte kunde haft mer fel vad gäller att ha det bra. Däremot var mitt adieu mitt i prick, för det var så att säga vad jag gjorde, sa ajöss. Vaknade nämligen på natten mellan söndag och måndag av att Ruben kom in till oss och sa att han mådde illa. Vet inte varför men jag minns att Olle och jag tittade på varandra där i mörkret och skakade så smått på våra huvuden. Inte så att vi är onda eller misstror vår lilla son så det måste varit önsketänkande: ”Låt det inte vara, låt det inte vara…” Ja, vi vet alla vad vi syftade på. VINTERKRÄKSJUKAN. Eller numera i folkmun kallad kräkis. Tio minuter senare låg sonen vid toalettstolen och där låg han kvar så gott som hela natten. Eller nä, han låg i sängen med huvudet utanför, ovanför hinken. Vi delade på oss så jag gick in till Uma. Jag mådde märkligt men tänkte att det bara var inbillning. Sov ryckigt ända fram till morgonen då jag vinglade upp och in till Olle för att säga att jag nog fick skjuta på morgonpasset och började yra om hur och när jag skulle få till dagens pass. 20 minuter senare låg jag själv vid toaletten. Både jag och Ruben var helt däckade hela måndagen. Jag minns knappt något mer än febriga drömmar, obekväma kuddar, en öm kropp och alldeles för höga ljud. Jo jag minns att jag tänkte på löpning ett par gånger och det var nästan som att bara tanken fick mig att kräkas igen. Då har det gått långt kan jag säga men tanken på att röra mig framåt, hoppa och skutta – det var bara för mycket där jag låg svettig och eländig. Vi hade dock en trogen katt vid vår sida hela dagen. Olle tog kort på de tre bundsförvanterna inkl. kräkhinken (och ja, jag har en märklig nypa i håret på ena bilden samt har min braxa hasat ner på den andra, men lev med det!).

Vi sov exakt hela måndagen. Min mamma kom på att det kunde vara den där fördelsedagsskaldjursplatån vi åt på lördagen. Jag fick nämligen smaka ett ostron av Ruben och Olle fick också ett och faktum är att han också kände sig lite kymig på måndagen. Men inte alls i närheten av mig och Ruben som det var vansinnigt synd om. På tisdagen mådde vi lite bättre. Ja, vi mådde i alla fall inte illa längre. Jag lyckades faktiskt med konststycket att steka lite pannkakor för det var det enda Ruben kunde tänka sig att äta.

I övrigt hasade vi mest runt mellan olika sovplatser och var allmänt bedrövliga, både Ruben och jag. Jag lyckades svara på några mail här och där men det var ungefär så långt energin räckte. I min fantasi såg jag framför mig hur jag framåt kvällen kanske kunde springa en lätt mil och få lite frisk luft. Men jag pratade med Pekka som, som vanligt, kom med kloka råd. Att träna för tidigt och kanske få någon skit som inte släpper på månader, nä det kändes ju oerhört korkat. Dessutom var jag inte alls i form för att springa på riktigt, det var ju bara i fantasin jag hade studsat gatan fram.

På onsdagen började jag känna mig aningen bättre. Nu gick det att vrida på huvudet utan att bli yr och jag kunde svara (någorlunda) sammanhängande på mail igen och orkade även tömma tvättmaskinen (har sagt det förr men det är mitt bästa test för att se hur jag mår, just att böja sig och dra ur saker). Jag mailade med mina springkompisar på jobbet, Lennart och Micke, och de undrade hur många löparskor jag har. Så jag fick räkna in dem, ett alldeles lagom projekt den dagen. 15 stycken.

Jag skulle vilja påstå att alla används till och från förutom 3-4 stycken. Detta skoältande fick en ju sugen på att springa både långt och fort, men Pekka hade sagt att det var lätt löpning tidigast torsdag. Så jag lydde och drack en kaffe istället. Också ett friskhetstecken att vara sugen på det igen.

Och så målade jag naglarna för att muntra upp mig.

Sen så äntligen kom torsdagen. En frisk torsdag. När man vaknar, ruskar på huvudet och inte trillar ihop i en krasselhög. Den känslan går inte av för hackor. Och jag som var lite trött på mörkret där i förra veckan, sicket larv! Nu skuttade jag (nåja) gladeligen upp ur sängen, ner i kläderna och iväg med ryggan.

Men allvarligt, mina ben. Insåg hur fruktansvärt sällan jag springer med pigga ben. Man glömmer helt bort hur det känns. För er som också glömt så känns det liksom som att man inte har några ben överhuvudtaget, man bara svävar fram. Nu gick det inte på något vis fort men det var ändå en svävande känsla. Jag mindes Pekkas förmaning och dessutom så kände jag i magtrakterna att det inte på något vis var aktuellt med en räserstart. Det kunde slutat mycket illa. Så i lugn och ro sprang jag min vanliga runda in mot stan. När man legat däckad i sängen i så gott som tre dagar så blir man sådär from mot sin omgivning. Nu var det ju så mörkt att ingen såg mitt ansikte, men hade de gjort det så hade de sett en likblek men väldigt leendes människa. Jag insåg också att de här tvångsavbrotten nog kan vara bra, de gör att man får längta efter löpningen och inte bara ta den för givet. Sen att jag blir hetsig och sur när jag inte får träna, och tänker att jag kommer att tappa allt jag någonsin tränat upp, ja det är bara så jag är – trots att jag vet att det inte stämmer. Jag försöker även få mig själv att inse att det är rätt larvigt att tro att man ska gå genom livet utan att drabbas av det. Och så länge det handlar om något så enkelt som kräksjuka, ja då får man vara oändligt tacksam. Särskilt nu då jag vet flera som går igenom en oerhört tung period. I omklädningsrummet var allt som vanligt.

Sen satt jag i alla fall där och njöt av vara frisk och dricka kaffe igen.

Efter duschen på med vanliga kläder. Den här jackan får mig alltid att känna det som att jag borde haft en given plats på Beatles Sgt. Pepper´s Lonely Hearts Club-skivomslag.

På lunchen blev det ytterligare ett distanspass och även om jag fortfarande medvetet tog det lugnt så kände jag att kroppen började piggna på sig ordentligt.

Och sen på torsdagkvällen var jag ute och rände på stan, ja inte springandes alltså även om det mycket väl kunde varit så. Jag var på AG och åt mängder av kött i trevligt jobbsällskap. Kom inte hem så sent men kunde ändå inte somna så det blev alldeles för lite sömn den natten. Jag hade inte haft problem att gå ut och springa på fredagmorgonen men lite klok får man vara ibland. Dessutom var det julavslutning på skolan så det var mysigt att ta det lugnt hemma med gänget och sedan traska tillsammans till skolan. Men på lunchen hann jag med att få lite frisk luft och dessutom lite av lyxvaran dagsljus. Jag hade en del frustration som behövde komma ut. Att få springa då, det finns faktiskt inget bättre.

Det var skönt för jag kunde hålla ett bra tempo utan att känna mig ansträngd. Jag kommer aldrig sluta förvånas över hur olika det kan kännas från dag till dag, särskilt tydligt har det varit under den här perioden då jag haft problem med blod- och järnvärdet. På fredageftermiddagen sprang jag hemåt i skymningen.

Trots att lunchpasset inte var så värst långt bort så var det ändå lätt att få upp en hyfsad fart. Ungefär mitt på Odengatan gick det plötsligt upp för mig, att nu är det jullov! Hade musik i öronen och som alltid började bästa låten precis vid Lidingöbron. Få alltid en lyckochock när det händer.

Ruben kom gående när jag var framme vid huset. I hans födelsedagsoverall som sitter på 24/7. Förstår inte när vi ska lyckas tvätta den.

Även denna kväll var vi borta på galej, hos kompisar i stan och som vanligt får man stansug av kombinationen mysig lägenhet mitt i stan och jul. Jag drack till och med lite champagne, det var länge sen.

På lördagen var det äntligen dags för lite fart. Vädret var oerhört deppigt. Med andra ord helt perfekt för ångestladdad löpning.

Uppjogg och spänsthopp och därefter tröskel. Sen en mil ovanpå det. Totalt 20 km. När jag kom hem öppnade jag ett kuvert jag fått redan på fredagen men inte hunnit öppna. Aha, denna var det!

Den ska bli mycket intressant att läsa! Det svåraste kommer dock bli att hitta tiden till att läsa, men det som då är bra, är att den känns lätt att bara dyka in i när man får en stund över. Den är full av massa bra fakta blandat, tips på pass varvat med korta intervjuer. Och med ett skönt och rakt språk. Jag skulle säga att det är en väldigt bra julklapp till alla som gillar att springa. Men då detta är ett tips i senaste laget, så kan man ju tänka att många troligen skulle bli ännu gladare över en nyårsklapp? Ja, istället för ytterligare en klapp som riskerar att drunkna under granen den 24:e. Olle som är av den intellektuella sorten kommer dock bli så trött på mig nu när jag inte ens läser vanliga böcker längre. Hur bra denna bok än är så kommer han aldrig förstå tjusningen med att ligga och läsa om hur man kan springa. Därför var jag listig där på lördageftermiddagen och maskerade boken i ett fodral från en bok av ett helt annat slag.

Jag såg allt att Olle tittade välvilligt mot mig där jag bakom mitt Sartre-omslag låg och läste om Kjell-Erik Ståhl och pangtusingar. Hur som. Efter min läspaus så var det dags att göra julsnask. Först ut var kola.

Och sen marsipan. Tur jag har små barnarbetare hemma som tycker det är kul att ploppa ut mandlar ur sitt skal.

Vi gjorde dubbel sats på en gång. Man är ju rutinerad. Alla möjliga grejer blev det, allt från marsipankorvar till fredstecken. Någon gång inbillar jag mig att ska jag tatuera fredstecknet på min arm, men så länge får jag väl jobba med marsipan.

Efter allt socker blev det fullt rehabprogram och magstyrka. Jag har ett gäng övningar att göra så det tar sitt lilla tag. Bäst är ändå att jag nästan alltid får sällskap av barnen som gillar när hopprepet, hantlarna och gummibandet kommer fram.

Idag var det söndag och dags för långpass. För att hinna göra mer än bara springa den här dagen, innebar det att jag satte klockan på sex för att äta frukost, smälta maten och kunna ge mig av tidigt. Strax efter åtta stod jag redo på gatan. Fasiken vad mörkt det var. Och duggigt.

Hade klurat lite på dagens pass och bestämt mig för att börja med sista milen på Lidingöloppet och därefter byta skogen mot asfalt och bege mig in mot stan och Djurgården. Så fick det bli. Det var lite mörkt till en början men undan för undan ljusnade det i skogen. Lyxigt att kunna springa i terräng såhär ett par dagar innan julafton, utan snö och is att bekymra sig över. Det var alldeles tomt i spåret, mötte bara ett enda promenerande par. När sista milen var avverkad styrde jag kosan in mot stan. Då insåg jag att det blåste väldans mycket. Hade motvind så gott som hela vägen ut mot Djurgården. Där var det också ovanligt lugnt men ett par tappra löpargrupper såg jag. Nu började himlen spricka upp ordentligt. Jag sprang ut mot Waldemarsudde där jag vände och tog samma väg tillbaka. Det var så vackert när jag sprang över Gärdesfältet med solen i ansiktet. Precis som det vore den första vårdagen. Totalt 36 km.

Lunch och därefter var det dags för lite kultur. I dessa konsumtionstider gäller det att se till att barnen får omges av lite konst som motvikt. Vi åkte till Fotografiska Museet.

Där var det flera fina utställningar. Vi började med Elliott Erwitt.

Och sen blev det Paolo Roversi.

Barnen tyckte det var snuskigt för det var en del bröst och nakna rumpor. Man kan nog säga att vi avverkade den utställningen på tre minuter. Tyvärr. Jag tyckte för övrigt om den där väggen som satt utanför, där man skulle skriva sin innersta hemlighet på en post-it-lapp och sätta upp. Jag kunde stått och läst alla lappar i en evighet. Men det fick jag inte för barnen men några hemligheter jag hann läsa var: Jag är egentligen ett svin / Jag är en shopaholic / Jag är olyckligt kär / Jag ljuger flera gånger om dagen.

Sen var det dags för Jill Greenberg.

Ungefär såhär såg förresten våra barn ut när vi sa att vi skulle till Fotografiska imorse:

Ja som ni förstår är det inte deras favoritmuseum. Dock mitt. Men djuren gillade de verkligen.

Här är Uma och en isbjörn.

Sen satt vi och njöt av utsikten i caféet. Jag åt en lussebulle.

Sen åkte gänget hem.

Själv hade jag ett långpass till att avverka och blev kvar i stan. Första stoppet var Nespresso-affären. Herregud, så lurade vi är allihop som står där och ska köpa kapslar. Jag fick stå och vänta i 100 nummer! Till slut var det min tur och då var jag så svettig och frustrerad att jag köpte upp hela butiken i rent vredesmod. Men nu behöver jag inte gå dit på ett halvår i alla fall.

Sen hade jag några fler små ärenden men som ni vet så finns det inga små ärenden två dagar innan julafton. Man vill köpa typ en tändsticksask. Det tar en halvtimme. Minst. Snabbast gick det på Löplabbet där jag köpte energidrickor. Bra jobbat, Löplabbet, det tackar jag för. Till sist var jag hemma och fick äntligen sätta mig ner och dricka en kaffe och äta lite marsipan. Nu väntar 4 km på löpband som lite uppvärmning för att köra rehab. Då kommer veckan landa på 10 mil. Lite skralt men så går det när man haft kräkis. Nu är det bara att hoppas på att nästa vecka blir fridfull, frisk och full av spring. Dock är det alltid som lurigast på loven. Då gäller det att trixa för att få ihop sina mil utan att familjen ska behöva vänta på en för att göra saker ihop. Jag har som regel att de bara ska märka av ett av mina pass, de dagar jag springer två. Och bara man är redo att gå upp i ottan så brukar det lösa sig. Sist men inte minst: GOD JUL!

Hej.