Oooh sicken ledsam vecka. Knappt något spring alls. Förra söndagen slutade ju med ett avbrutet långpass och redan då kände jag att det här förmodligen inte skulle vara över på bara en dag. Mycket riktigt. På måndagen kände jag av höften och haltade till och med. Men det var inte bara jag som var nedstämd, även vädret var deppigt, som att det speglade min sinnesstämning så öste regnet ner. Åkte förbi Violon Dingue på väg till jobbet och köpte en god macka.

 Men inte ens det muntrade upp, i vanliga fall funkar förvånansvärt enkla knep på mig. Ahh jag kände mig så ledsen och tidsbegreppet var ju redan då skevt. Bara vetskapen om att det inte skulle bli någon löpning där på måndagen, gjorde att det kändes som att jag inte sprungit på en vecka. Jag inser att det är naivt att tro att man ska kunna springa sig igenom livet utan att någonsin bli skadad, jag inser det rent intellektuellt alltså. Rent känslomässigt verkar det vara svårare att få in det och acceptera det. Hur som. Det blev tisdag. Morgonen började med att vi upptäckte ett rådjur i trädgården. Dålig inzoomad bild kommer här, men ni ser ju den vita rumpan.

 Hen stod och mumsade på vår kompost medan vi mumsade på mackor. På lunchen var det dags för en liten testjogg. Sånt där är man alltid lite nervös för. Men det var bara att byta om och få det svart på vitt.

 Jag gav mig av. Höften kändes ändå ok. Inte alls helt bra men på bättringsvägen. Men efter några kilometer kände jag: hälen. Den jävla hälen. Det var ju där det onda startat från allra första början. Och häleländet gjorde nog att jag sprang på ett onaturligt vis – och därmed belastade höften fel. Och så fick jag ont i höften istället. Jag åt antiinflammatoriska tabletter i förra veckan och det var lite lurendrejeri för då försvann ju smärtan i hälen. Dock högst tillfälligt för nu på tisdagen, utan tabletter i kroppen, var den således tillbaka. Jag var klok och joggade tillbaka.

Hoppet är det sista som lämnar människan så på onsdagsmorgonen gav jag mig ut på en kort jogg igen.

 Tog det lugnt men kände mig svag. Högerbenet var tungt och jag kände återigen av hälen. Inte så farligt ändå så planen var att ge mig ut på en lite längre tur efter jobbet då kroppen förhoppningsvis skulle kännas piggare. Så det gjorde jag. Här ser jag väldigt glad ut, vilket är totalt missvisande för sinnesstämningen inom mig där och då. Kolla bara:

 För saken är ju att jag inte alls var glad. Det var redan onsdag kväll, och på lördagen var tanken att jag skulle springa den nya halvmaran i Visby: Nordic Classic Running. Jag anmälde mig för att bra tag sen och såg fram emot att på fredag kväll flyga till Gotland, på lördagen springa ett halvmarathon som ett bra träningspass, inget annat, och sen flyga hem på söndagen igen. Ett par dagar innan man, förhoppningsvis, ska springa ett lopp i relativt hög hastighet, då vill man inte ha skit med ena foten. Därför var jag ju såklart inte glad. Jag sprang i alla fall ut mot Elfvik.

 Vände tillbaka efter fem kilometer, och även om jag vägrade inse det då, så var den turen ett bra bevis på att jag inte skulle kuta något halvmarathon. Löpsteget var inte det jag önskade att det skulle vara. Jag hade redan fått acceptera att jag inte på något vis skulle hinna få upp någon vidare fart inför loppet men det var ok, det var trots allt ett träningslopp. Men att halta runt 21 km, det är liksom ingen poäng med det överhuvudtaget. Men som sagt, hoppet är det sista som lämnar människan så än så länge var jag inställd på att springa loppet. På torsdagen blev det inget morgonspring. Jag startade istället morgonen med att ha på mig en ny klänning/kaftan/särk. Kände mig som Ebbot i Soundtrck Of Our Lives. Det kändes bra.

 På lunchen var det dags för 10 km lätt distans. Vädret var fantastiskt och jag intalade mig själv att min kropp också var det. Jag sprang runt och ropade (tyst) till mig själv: Benet är hundra! Hälen mår ju bättre än någonsin! Vilken kraft i steget!

 Men det var ju bara lur. Det kändes inte alls bra.

 Definitivt inte den där känslan man vill ha ett par dagar innan ett lopp. Ojoj, långt därifrån. Jag haltade upp på kontoret och ringde Pekka. Han lät inte alltför hoppfull och vi konstaterade att loppet i sig ju inte var viktigt, men däremot att få ordning på fotskrället. Han tyckte jag skulle klippa till ett hemmagjort skumgummiinlägg och testa att jogga med. Funkade det utan att det gjorde ont när jag sprang, ja då kanske jag skulle kunna springa loppet. Så jag gick på skumgummijakt på jobbet. Det är inte klokt vad svårt det ska vara att hitta saker just när man behöver dem. I vanliga fall ser man ju skumgummi både här och där, det bara ligger och dräller överallt och man blir irriterad över att det ser skräpigt ut, men nu är det alldeles tomt. När jag frågade i receptionen så berättade de att de preciiiiis slängt tre säckar fulla av skumgummi! Gaaaah. Till sist fick jag fatt på en liten bit nere hos datakillen och bar den i mina händer som att den vore guld. Jag såg även till att avboka mitt hotell i Visby. Det är ingen rusning på hotellrum vid den här tiden på året så och om jag mot förmodan skulle starta på lördagen så skulle det ordna sig ändå. När jag kom hem klipptes och pysslades det och sen gav jag mig av.

 Jag joggade bara kort, var ju tvungen att spara de små krafterna till lördagen. Och kanske för att jag just sprang så kort så kändes det faktiskt ganska lovande. Såhär såg förresten den högteknologiska anordningen ut (titta nu inte på min torra häl, ok?!).

 Efter detta så gjorde jag magstyrka. Det är i alla fall något bra med den här skiten, att jag tränat magen ordentligt varje dag. Och sen packade jag. Planen var att jogga kort på fredagsmorgonen och om det kändes bra då, ja då skulle jag dra till Gotland. På kvällen gjorde jag laxbiffar och som tur var lyckades jag hålla ihop dem. Det var jag verkligen värd.

 Tidigt där på fredagen blev det alltså en jogg, med mitt skumgummiinlägg på foten.

 Men aj. Nää, det funkade inte. Haltade ledsen hemåt, ja jag grinade faktiskt en skvätt. Det handlade egentligen inte om lördagens lopp utan om att jag hatar fotont, just för att jag hösten 2012 hade problem med plantar fascist och att det tog sån tid. Hur som helst så var det bara att packa upp väskan och glömma Visby. Pratade återigen med Pekka och vi gjorde upp en liten plan. En lugn helg, ingen löpning förrän eventuellt en test på söndagen. På väg hem från jobbet körde vi förbi mina föräldrar och lånade cykeln, som vi precis hade lämnat tillbaka. In med den i garaget.

 På lördagen vaknade jag med en jäkla energi. Men får man inte kuta så får man använda den till annat vettigt. Först åkte vi in till stan.

 Vi fixade olika pryttlar som block, målarfärger och annat som alltid måste finnas hemma. Sen åt vi lunch på Nero. Vissa satt ute.

 Det gjorde inte vi.

 Min grej nuförtiden är att jag beställer kaffet före maten. Vilket ofta resulterar i att jag dricker kaffe till maten. Det är godare än man kan tro.

 Efter detta åkte vi hem i det fina vädret. Jag försökte förtränga Visby och halvmaran. Istället tog jag itu med trädgården, tänkte att jag kan passa på att göra allt det där jag annars aldrig hinner. Detta gjorde jag:

1. Jag borstade ut sand på trädgårdsplattorna för att täppa igen alla små hålrum.

 Det är egentligen helt okej att borsta ut sanden, ganska kul om jag ska vara ärlig. Desto tråkigare är det att borsta bort och ta upp all sand som blir över.

2. Jag och barnen tvättade trädgårdstolarna.

 Väldigt tjusiga blev de.

 

3. Sen tog jag itu med Umas ärvda cykel. Hon hatar nämligen färgen rosa över allt annat så syrrans gamla cykel var inte att tänka på i detta skick.

 Men vi hade ju fixat guldfärg i stan!

 Så snart hade vi en nöjd cykelägare (Obs! Jag kan läsa och vet att det står för Indoor use på burken. Men hon på Panduro sa det skulle funka. Punkt.)

 Alla, inklusive jag själv, blev oerhört avundsjuka på Uma. Det verkar som att alla vill ha guldcyklar.

 

4. Har man väl börjat spraya så är det omöjligt att sluta så vi körde på och gjorde Rubens tejphållare till guldtacka.

 Som tur var tog färgen slut sen.

5. Därefter var det dags att ta itu med mig själv, magen närmare bestämt. Det är verkligen synd om den som alltid får ta skiten när foten strular.

 Det var fint att ligga där på utomhuspremiären.

 

 

6. Jaha, sen gjorde jag glass.

 Pistage.

  Och choklad. Efter detta fix hann jag även med en del annat. Faktiskt inte klokt vad man hinner när man inte får springa.

Efter lördagen blev det söndag. Dagen började med frukost och sen vinkade vi hejdå till barnen som skulle åka med mina föräldrar till Gotland. Lite avis var man allt. Själv bytte jag om och drog in i garaget. På med musik och upp på cykeln. Den här inspirerande utsikten lär jag få leva med framöver.

 Jag trampade på ett bra tag där inne. Fan vad jag hatar att cykla men jag tänker att det gör mig mentalt stark eller nå´t.

 Sen blev det magstyrka och chin-ups. För ett år sen kunde jag göra tjugo chins på raken, nu är jag inte riktigt lika stark men ganska stark ändå. Snart kanske jag gör tjugo igen.

 Sen sa jag till Olle att vi måste åla in till stan och göra mysiga grejer så att jag förtränger att jag inte får springa långpass. Så det gjorde vi. Vi strosade runt som om vi vore utomlands och drack både kaffe och åt lunch som ena riktiga gottemajor.

 Foten då? Tja, jag känner tyvärr att den blir lite varm när jag går mycket = inflammation. När jag hade plantar fascist sprang jag mig igenom det hela, vilket förmodligen gjorde att det tog sin lilla tid att få foten bra. Dock gör jag det gärna tio gånger om så länge det går att springa. För även om det gjorde ont då så blev det ofta lite bättre när foten väl var varm (sen att det gjorde vansinnigt ont efteråt struntade jag i). Nu har problemet varit att det gör så satans ont och inte släpper när jag springer. Lite senare ikväll ska jag testa en kort tur på bandet och så får vi se vad fot och höft säger.

Men även om detta är otroligt frustrerande för mig så vet jag att det till slut går över och då jävlar. Jag tänker som så att kroppen kanske är smart och medvetet gjort detta så att jag verkligen ska få känna springsuget. När vi knatade runt på stan idag och det blåste i håret så kändes det för en sekund som att jag sprang och jag höll på att bli tokig av springabstinens. Jaja, vi ser hur det går i nästa vecka. Men till dess att foten är på banan så harvar jag på med cykeln, magen och chin-ups. Håll tummarna för mig, och spring lite för mig. Hej då!