Från slott till radhus.

Vi har haft en liten tradition de senaste åren. Det är att på hösten åka till Häringe Slott och dricka te och kalasa på alla tänkbara former av scones, kakor och små eleganta trekantiga mackor tillsammans med hela stora familjen. Entrén till slottsägorna är mycket värdig:

 Jag hittade en slottskatt.

 Förutom att dricka te, äta scones och kakor kan man spatsera runt och låtsas att man bor där.

 Och sen kan man åka hem till sitt radhus igen och tänka att det ju ändå är skönt att man inte behöver någon trädgårdsmästare och husa. När vi kom hem så bytte jag och Febe om.

 Vi joggade ner till Grönsta och sprang 1,7-kilometersslingan. Febe tyckte det var lite läskigt i mörkret men jag påminde henne om att hon har en chin-ups-morsa som kan tjonga till ordentligt om det behövs.

 Bra små samtal i mörkret.

 Sprang hem med Febe och sen gav jag mig ut på fyra små till kilometer. Det var sån känsla i kvällen!

 Hem till hårtvätt, rosa balsam och min nya regnrock som jag är så nöjd med.

 Tralala, vi får hoppas på mycket regn framöver.

Morgonjogg och spontan jacktest på stan!

 Men så skönt jag sov i natt! Har sovit för lite i veckan och dessutom haft en oerhört tjatig huvudvärk som inte velat släppa. Den var tyvärr kvar när jag vaknade. Men ändå, att få känna sig utsövd! Drog på mig löparkläder och gav mig ut på en kort morgonjogg. November, en väldigt grå, och av många hatad, månad. Men för mig ändå en favorit då vår första dotter föddes i november. Vår första morgon med henne, tro´t om ni vill, så sken solen på en knallblå himmel. Men idag var det gråttgrått. Jag sprang längs vattnet och kände hur huvudvärken sakta släppte taget om mig. Och så påstår folk att människor bara springer för att bli smala. Sicket larv! Det är för allt annat än just det som i alla fall jag springer.

 Vidare långt fick jag ju inte springa idag men skönt var det. Och sen hem för att jobba vidare på den ständigt pågående Juicefestivalen.

 Efter detta var jag tvungen att ge mig in till stan. Vi har som sagt en dotter som snart fyller år, och i och med att jag ändå inte får lägga så mycket tid på löpning här i helgen så passade det ju bra att fixa presenter. Jag rände runt hit och dit och hittade en del bra grejer så armarna fick bra styrketräning av alla kassar. Jag kan säga att det är rätt kärvt, i synnerhet för plånboken, att ha tre barn som har sina födelsedagar i november, december, respektive januari – exakt 14 dagar mellan varje födelsedag. Och så jul ovanpå det, ka-ching! Jag smet även in på Intersport på Drottninggatan och provade lite löparjackor. Alla från Nike. Kolla här:

 The Windrunner, 800 kr. Inte den optimala löparjackan men snygg. Och fin färg.

 Nike Element Shield Soft, 1400 kr. Det här är en bra jacka som jag gärna skulle vilja äga. Går över rumpan på ett bra värmande vis och går under beteckningen Storm Fit. Man känner att den är bra mot vind. Svart eller orange? Båda tack! Small!

 Nike Element Shield Max Jacket, 2000 kr. Åh så fin jacka eller hur? Fin färg och så det jag gillar mest; att man ur luvan kan dra fram en orange halsduk när det behövs t ex om det är kallt eller man vill springa förbi någon man känner utan att behöva heja, haha. Dock så känns den inte riktigt vindtålig, även om jag på Nike´s hemsida läst att den är bra mot både vind och regn. Jag tycker snarare det är en varm och lite mysig löparjacka med en riktigt bra halsduksfiness.

 Och så en favvo som jag redan äger: Nike Vapor 5 Max. 2200 kr. Den är dyr men å andra sidan så är den gjord av Nike´s ”Storm-FIT 5 fabric” och blockerar vind och vatten (upp till 5000 mm i vattentryck vad det nu betyder…). Den har en bra luva som man enkelt kan justera, den andas… ja, den lever faktiskt, har ett heltidsjobb och egen lägenhet i Vasastan. Det låter nästan så med alla finesser. Men framförallt: äger man denna så har man inga som helst ursäkter för att inte springa fort och långt och i exakt alla väder. Hur som helst, pga kommande födelsedagar blev det inga presenter för mig själv på Intersport idag men jag blev positivt överraskad av deras utbud – mycket fina och bra löparprylar inne. Lite senare blev det dock en minipresent till mig själv: en ring med ett T på.

 Kan vara den tunnaste ringen jag sett. Och bilden med den tunnaste handleden i kombo med största knytnäven jag sett. Snart: middag hos kära vänner i ny lägenhet. Imorgon: mer löpning.

10 km skotest!

 Oftast brukar jag vila dagen efter mina långpass. Men eftersom det kommer bli ofrivillig vila i fem dagar i och med behandlingen av foten här i veckan, så körde jag ett lugnt pass här på morgonen. Att jag hade ett par nya skor att testa gjorde mig ännu mer sugen på att stiga upp i mörkret trots regndropparnas sövande effekt. Vad är det för skor? Jo Inov-8 X-talon 190. Ett par väldigt lätta off trail-skor.

 Jag promenerade ner till Grönsta på dobbarna, klonk klonk, kanske inte skorna man tar på en långpromenad. Väl nere så kutade jag sista milen på Lidingöloppet. Benen lite trötta, dels för det var tidig morgon men också efter gårdagens 33 km. Men jag såg det mer som en återhämtningsjogg så fart var inget krav idag. Skorna då? De sitter otroligt skönt på men gissar att de funkar bäst på oss med ganska smala fötter. Bra grepp men poängen med dem blir nog tydligare när man springer på mer terrängartat underlag än Lidingöloppsspåret. Bäst kändes de när jag sprang genom hala högar av löv. På tal om löv, skogen nuförtiden – den går inte av för hackor. De här röda haven av löv, så himlans vackert. Jo, en skillnad för egen del vad gäller de här skorna är att häldroppen bara är 3mm. Även om jag annars springer en hel del med lätta skor som Adizero Adios så har ju de ändå en häldropp på ca 11mm. Men det kändes bra! Ser fram emot att springa med dem när det börjar bli lite halt i skogen.

 Efter 7km började det ljusna och jag kunde stänga av pannlampan sista biten. Tio lugna, sköna km. Sen snabbt hem till en ny dag.

 Vi ses.

En salig morgon.

 Att vakna till en frostig, solig morgon. Springa på mjukt underlag längs vattnet med solen i ansiktet. Vara alldeles ensam sånär som på en man som man såklart måste springa om trots att man egentligen inte ska springa så fort (som tur var var han inte så snabb). Känna att foten i alla fall idag är ganska ok, att löpsteget inte känns helt galet. Springa dubbelt så långt som igår.

 Sen stå och glo och tänka på jordklotet, familjen, livet och att man inte behöver så mycket egentligen. För att sen väckas ur de enorma tankarna och slås av att det alltid ser så konstig ut med båtar på land:

 Därefter traska hemåt för att vara snäll mot foten och inte mata den med asfalt i onödan.

 Sen stretcha ut vaderna ordentligt. Skölja händerna i kokhett vatten hemma för att väcka dem ur förfrysningen (trots vantar). Ni hör va? Bättre morgon blir det inte! Så se upp för mig idag, jag befinner mig i något slags saligt tillstånd.

Försiktiga steg.

 Upp i mörkret och på med pannlampan – för idag var det dags för en provjoggtur! Kallt, frostigt och halt ute så detta anser jag vara första vinterdagen. Promenerade ner till Grönsta för att låta foten slippa hård asfalt. Sen en kort sväng i mörkret. Önskar jag kunde säga att jag inget kände men jo, tyvärr gjorde jag det. Sprang dock lugnt och försiktigt. Tog en extrasväng på gräsfältet efteråt och det är väldigt tydligt att ju mjukare underlag, desto skönare för foten. Jag har ännu inte heller listat ut vilken väg jag ska ta vad gäller skor. Många säger rejält uppbyggda och inlägg men saken är att min fot till vardags mår bäst i mina Nike Free 3.0 (just nu). Såklart är det en annan sak när man springer men de senaste dagarna har det känts som att ju mer uppbyggda i hålfoten, desto sämre. Foten verkar just nu vara inne på det raka men samtidigt mjuka. Idag sprang jag i mina Saucony Kinvara som jag inte tidigare gillat men idag kändes de rätt. Det känns bättre när jag verkligen landar på mellanfot/framfot och inte låter hälen ta för många smällar. Vi får se, jag får försiktigt prova mig fram.

 Nu jobb. Observera min fina tygkasse jag köpte på KaDeWe i Berlin!

I ljuskäglans sken.

 Idag ville jag ta en löptur på mjukare underlag så när klockan ringde 05.15 var det på med pannlampan. Jag köpte pannlampan förra året men kom aldrig riktigt igång med att använda den ordentligt. Det är något med farten i mörker, automatiskt är det som att kroppen sänker tempot för att inte råka snubbla. Hur som helst så tyckte jag det kändes rätt bra idag men det kanske var just för att jag inte heller skulle springa fort.

 Känslan med pannlampa är lite som att vara med i Blair Witch Project-filmen. Eller som att man vore ute på ett topphemligt men ack så viktigt uppdrag, där man ska bana sin väg genom svårframkomlig terräng. Man känner sig också som ett med naturen, såg en hare plötsligt skutta förbi i ljuskäglan. När mitt löpuppdrag var avverkat sprang jag hemåt. Vår gata höll precis på att vakna.

 Lite agentkänsla eller kanske mer yttre rymden?

Tacksam tisdag.

 Hela veckan kommer bestå av distans i lugnt tempo. Om/när jag inte känner av foten alls är tanken att öka på lite. Men till dess är jag lycklig bara jag får springa och jag försöker att inte stressa upp mig över ovissheten. NYCM tänker jag inte alls på just nu, jag tar det sen. Därmed har jag tid just nu, tid att försöka läka. En känsla slog mig imorse precis innan jag gav mig av hemifrån, barnen satt och åt frukost och plötsligt kände jag en sån jättestor mäktig tacksamhet. Tacksamhet över att ha ett sånt fint litet gäng som satt där och åt mackor och yoghurt, tacksamhet över att familjen är frisk, över att jag är frisk. Och i de stora sammanhangen är foten ändå småpotatis. Ibland är det skönt att vidga sina vyer lite. Sen ska jag inte sticka under stol med att allt vad gäller foten är frustrerande. Men just idag är det inte det.

10 km lätt distans. Med vantar på. Gatlamporna slogs av en minut senare jämfört med igår.

Sista passet på svensk mark.

 Vet inte om vädret har bestämt sig för att utsätta mig för ett slags mentalt experiment/test såhär dagarna innan Berlin. För när jag vaknade imorse kl 05.30 så smattrade inte regnet mot fönstret. Det öste ner. Olle vaknade till när jag var på väg upp ur sängen och frågade med ett tonfall som att han talade till en galen människa: Men ska du verkligen springa i det här vädret? Först tänkte jag att nej, jag kan vara normal idag och springa sista passet på hemmaplan kväll. Men sen kom jag på att nej, det går ju inte. Jag körde kolhydrattömning igår och då är tanken att man kör även dagens pass innan frukost för att sedan börja fylla på med kolhydrater. Och jag vill inte lägga passet senare och gå hela dagen utan rejäl mat (och tvingas äta ännu fler ägg). Dessutom sägs det att man blir mer mottaglig för förkylningar, och det är inte högst upp på önskelistan just nu. Så för att göra en lång utläggning kort: jag klev upp och ”hoppade” i kläderna. Alldeles mörkt ute men regnet upphörde lägligt nog när jag öppnade ytterdörren. Sprang mot centrum, sedan mot Koltorp. Full riggning inför Lidingöloppet vart man än vänder sig.

 För den som är intresserad så kan jag berätta att kl 06.13 börjar det så smått ljusna på Lidingö. Kl 06.23 skulle jag kalla det ljust. Och kl 06.33 stängs gatlamporna av. Totalt sprang jag 10 km, lugnt och skönt med några fartstegringar inlagda.

 Och sen vanlig frukost! Gröt, smörgås, grapefrukt/apelsinjuice och kaffe. Ahh! Hade lite ont i skallen när jag vaknade och även igår men jag tror det beror på mycket jobb och för lite sömn. Nu de sista dagarna här ska jag vara världens snällaste mot kroppen. Jag lovar.

 

 

Tjuvpass.

 Veckan innan man ska springa ett marathon är i en drömvärld en lugn vecka. Där man har tid att sova, äta och ta det allmänt lugnt. Så ser inte riktigt min vecka ut men vasjutton, det blir bra ändå. Viktigast är att hålla peppen och humöret uppe. Mina föräldrar hade hämtat barnen och jag blev sen hem för att avlösa dem. Jag hade egentligen inte tänkt springa idag men blev sugen på 10 lugna km i septemberkvällen. Men det är svårt att ta det lugnt när man har bråttom… tur man har snälla föräldrar. Jag hann tänka mycket medan jag sprang idag, så fort man sänker tempot en aning så ryms fler tankar i huvudet. På gott och ont.

Gårdagens ben på dagens gator.

 Gooood morgon! Blöta gator men en fin morgon när jag och ryggsäcken gav oss av mot jobbet. Mycket trötta ben idag. Känns att de fick jobba igår kväll. Så jag tog det lugnt, gick inte att göra så mycket annat.

 Förbi Husarviken och byggarbetena – jag tänker ofta på hur bra läge de här husen kommer ha, perfekt löpning runt hörnet! Jag hoppas bara att de inte rör min perfekta grusintervallväg och får för sig att asfaltera den. Jag tog i alla fall en liten extrasväng ut mot Lilla Skuggan. Bara för att det är så fint.

 Sen fortsatte jag mot stan och jobbet. När benen väl hade blivit ordentligt uppvärmda gick det lite fortare. Jag tycker om att få upp farten längs Odengatan, spurta fram och känna doften av stadsmorgonen. Ajöss.