Lätt distans

Torsdag fm: Trappar ner.

Idag endast ett kort morgonpass. Det var riktigt varmt redan kl 07.00, utomlandskänsla på det hela och dagen till ära premiärsprang jag i ett par korta tights från Casall som nästan känns som ett par badbrallor. Körde lite fartvariationer och stegringslopp. Absolut skönt med sol och värme men jag hoppas ändå på lite mer mulet väder på lördag då jag ska kuta runt i Visby. Inte riktigt någon tävlingsvibb i benen än. På något vis så känns det så långt bort att kuta ett lopp mitt i semestern men det blir kul när det väl är lördag, och jag hoppas kroppen är lite mer alert till dess. Känner mig nyfiken på loppet då det är ganska ”litet”, på hemsidan står det att det får vara max 500 deltagare. Hoppas bara banan är ordentligt utmärkt för i Visby har jag noll koll. Och ovanpå det fruktansvärt dåligt lokalsinne.

Men alltså, det är en katt här på bilden ovanför. På långt håll såg det precis ut som en liten räv när jag kom springandes. Men nej, det var en katt med en mycket märkvärdig och yvig svans. Såg helt vild ut och for iväg som ett skott när jag närmade mig men ha, jag var snabb med kameran!

Onsdag em: 11 km ännu fler minnen.

 

Vilken trevlig dag! Det klarnade upp vid lunch, den perfekta stranddagen. Och syrran fyllde år så det bjöds på jordgubbstårta i skuggan på eftermiddagen. Efter det ett litet löppass på 11 km i 4:35-tempo, med två tårtbitar och en massa kaffe i magen. Sprang en bit på en fin skogsstig, en ung tjej på cykel skjutsade sin kompis på pakethållaren en bit framför mig. När jag sprang förbi vinglade de precis till och höll nästan på att välta och började gapskratta. Det var någonting i det där som kändes precis som mig och min kompis Anna när vi var små. Stigen, cykeln, hur de skrattade. Det är någonting med den här dagen, den går i minnenas och känslornas tecken, ihoptvinnade av löpning. Nu restaurang!

 

Onsdag fm: 18 km minnen.

 

Sov dåligt i natt. Vände och vred på mig och så mörkrädda barn som traskade fram och tillbaka mellan sängarna. Var lite trött när jag vaknade men bestämde mig ändå för att gå upp. Det har blivit till en sån rutin att vara uppe med tuppen och jag mår bra av det. Idag distans på schemat. Benen kändes lite trötta och jag lät dem bestämma farten, ca 4:53-tempo i halvdisigt väder. Benen kutade på men ingen lätt känsla i kroppen idag. Men ändå: mitt i lunken så var det som att jag plötsligt såg mig själv utifrån, hur jag sprang runt i allt det här vackra och jag fick en sån impuls att ta in allt det fina, att inte bara springa här och ta det för givet. Klättrade upp på miniraukarna och försökte fylla hela minnet med havet, raukarna, luften, stigarna, stenarna, temperaturen, fåglarna, kaninerna. 18 km.

 

Jo, sms:ade med Pekka igår för att höra vad han tyckte om veckan och halvmaran till helgen. Jag vill ju som sagt helst inte anpassa min träning till loppet dvs dra ner på mängden och intensiteten och har snudd på känt mig osäker på om jag ens ska springa i och med det. Pekka tyckte jag kunde springa men se loppet som träning. Det låter ju bra…men vad betyder det egentligen tänkte jag sen? Jo, det betyder att jag till och med idag kör på utan tankar på halvmaran. Men imorgon och fredag lättar jag lite på trycket för att kroppen inte ska vara för trött. Och ja, sen springer jag och håller tummarna för en bra tid och att kroppen orkar. Hur som helst så blir det 21 km bra träning och kul att det händer något.

Tisdag em: Lost in Faludden.

Var på utflykt till Burge Gård på Faludden. Kikade på fina tavlor (inkl. vaktade Uma som gärna ville interagera med tavlorna), åt hemgjord glass och klappade en fin hund som hette Doris. Och sen åkte vi ner till havet en stund där det var en väldans blåst. Bra grej är att alltid ha springgrejer packade i bilen. Det hade jag så jag bestämde mig för att springa hem då vi var klara med stranden. Visste inte exakt hur långt det var men det kändes som ett lagom eftermiddagspass. Såg bilen köra iväg och sen satte jag fart. Sprang på en fin grusväg som jag inte riktigt visste vart den gick men till slut kom jag ut på stora vägen. Stekande sol och asfalt i 12 km, rätt oglamourös känsla över det hela. Maratempo. Ja, det var det hela.

Sunday pm: Lite fart igen.

Vågade inte köra det planerade långpasset idag då det ändå var första friska dagen. Istället tog jag ett eftermiddagspass efter lunchen. 11 km i solen, de tre sista i 4:12-tempo men snittfarten landade på 4:26. Vågade inte köra full fart medvetslös men det känns ändå lovande. Kanske blir det halvmara till helgen om det känns bra här i veckan. Fast i övrigt vill jag inte låta loppet styra träningen utan tänker köra på som jag tänkt.

Sunday am: Testtur.

Vaknade till en klarblå himmel – kunde det vara så att jag mådde bra? Ruskade på huvudet, svalde. Ingenting. Klev upp ur sängen och hoppade lite på stället. Nä. Ingen huvudvärk! Frisk! Drog på mig springkläderna och gav mig ut. Sprang längs havet i lugnt 5:00-tempo. Det var så vackert. Hörde musik på avstånd igår natt när jag skulle somna och nu insåg jag varifrån det kom: nära stranden satt ett gäng ungdomar som uppenbarligen varit uppe hela natten. De hade ett partytält och bilar stod parkerade runtom, musik på full volym. Kände mig oerhört hälsosam när jag sprang förbi, haha. Det var så jäklans vackert ute. Tänkte att vissa ställen här på Sudret nästan ser ut som savannen i Afrika (så som jag inbillar mig att det ser ut). Det passar ju mig, Stäppvargen. 10 lugna km blev det. Visst känns det lite i kroppen när man varit sjuk men i övrigt kändes det bra. Äntligen!

Onsdag: Löpardetektiv.

Vaknade med lite snuva i näsan. Mådde dock bra och ingen känning i halsen. Men för att inte utmana ödet så körde jag ett lite kortare pass än jag först tänkt och tog det lugnt, en timmes morgonjogg längs havet. Jag gillar känslan när man springer, man blir som en expert på sitt kvarter. Jag vet exakt vilka som tältar var, hur det går med alla byggen, vilka som är morgonpigga, vilken tid folk hämtar sin morgontidning, vilka som badar till frukost. Sprang förbi en flott Mercedes imorse och bredvid stod ett väldigt litet tält. Hörde hur de precis vaknat där inne, ett litet barn som snackade och en trött pappa som svarade. Såna små ord som inte är ämnade för mig men som ändå säger en massa, de älskar jag. Och sånt får man höra när man springer och för några sekunder i förbifarten blir del av andras liv.

Tisdag: Hittat och klart.

 

Lätt distans på eftermiddagen. 11 km i 4:35-fart. Sprang med mina Adizero Boston och vaden kändes ok. Tog en sväng ner till stenstranden på hemvägen och vad hittade jag där om inte Umas badbrallor som varit försvunna. Ibland har man tur! Sen hem till snabb dusch då vi ska bort på middag. Men hur tänkte jag när jag packade? Tusen springplagg för alla tänkbara väder men bara två vanliga tröjor och en märklig klänning som jag inte fattar när jag ska ha. Kan man gå bort i löpartights? Fick även rota fram sminket som jag inte använt en enda dag på semestern hittills. Tycker alltid man känner sig som en transvestit när man sminkar sig första gången efter att ha varit ett naturbarn.

Lördag: Efter regn kommer sol.

När solen kikade fram på eftermiddagen gav jag mig ut på ännu ett pass. Jag ville dessutom testa mina Saucony Kinvara igen. Har ju fått känning i ena knäet av dem efter löpturerna men har nog inte sprungit helt rätt dvs på framfoten. Var rätt stel i benen till en början, trött efter tröskelpasset men sen kom jag igång. 10 km i skönt distanstempo, asfalt och grus blandat. Passerade en tjej jag känner från Stockholm men jag upptäckte det lite för sent för att stanna. Eller för att vara ärlig: jag stannar aldrig när jag är ute och springer och det kanske är lite otrevligt och asocialt – men springer jag så springer jag. Ingen känning i knät än så länge men jag måste ändå säga att mina Nike Lunaride passar mina fötter bättre. Jag tycker de sitter skönare runt foten och de är ju extremt lätta. Kan dock hända att mina Kinvara är en halvstorlek för stora och därför inte känns perfekta. Men jag ska ge dem några chanser till.