Långpass

20130113-20130119: Springer ikapp, jobbar max, återhämtar mig, träffar Pekka och grinar i Stora Skuggan.

Tulpaner Det där nysandet, som satte igång på sekunden från det att jag öppnade dörren och klev in genom den efter förra söndagens långpass, ja det fortsatte. Hela kvällen var det ett jäkla nysande och pirrande i näsan. Jag körde hela räddningsbaletten med nässaltvattensköljning, Coldzyme, ingefära, vitlök och mängder av te men inga av dessa häxkonster hjälpte. För när jag vaknade på måndagen kände jag mig skruttig och seg. Velade men bestämde mig för en vilodag. Benen var nog nöjda för de var lite småslitna efter långpasset. Men allt utom benen var missnöjda, särskilt huvudet. Det var inte alls inställt på vila, det var ju den här veckan jag skulle komma ikapp med de (om än få) förlorade milen sen veckan innan. Men tanken på att inte sköta mig och istället få något långvarigt gjorde att jag ändå tog det säkra före det osäkra. Hur som helst. Olle och jag startade dagen med att jobba på café. Det ser väldigt avslappnat och trevligt ut såhär på bild men ni ska veta att det snudd på brann i våra hjärnor!

Måndag Hela veckan har faktiskt präglats av väldigt mycket jobb. Många sena kvällar har det blivit och för lite sömn. Just det där med lite sömn kan vara rätt stressande när man gärna vill få till sin träning och göra framsteg. Men jag försöker att inte bli just stressad – för då sover man ju om möjligt bara ännu sämre. Det går bara att göra ett så bra jobb som möjligt och sen försöka upptäcka luckorna där man kan klämma in lite spring. Hur som helst, på måndagen var det alltså inte mycket till träning förutom att jag passade på att göra rehab. Men kanske ändå att de där häxkonsterna gjorde sitt för på tisdagen vaknade jag och mådde prima igen. Så då blev det lunchspring.

Tisdag Skallen var sprängfylld av jobbtankar, herregud så skönt det var med lite frisk luft! Sen var det bara tillbaka in och låta hjärnan jobba vidare.

Tisdag Efter jobbet svidade jag om igen.

Tisdag När jag sprang i mörkret över Lidingöbron insåg jag att mätaren mot Lidingö ju är sönder. Jag som trodde det cyklat 0 personer mot Lidingö där på söndagen. De måste laga den! Den är ju mitt ankare här i tillvaron, att hålla koll på cykelstatistiken genom årstiderna. När jag kom hem hade jag tusen rimliga ursäkter för att inte kliva upp på löpbandet. Men ändå gick jag robotlikt in, bytte om, satte på musik av världsklass och drog igång löpbandet. Det här med att kuta fort, det fascinerar mig. Sån ångest man kan ha innan, för man vet att det kommer bli så jobbigt. Men när man väl springer och svetten droppar, ja då känner man kraften. Dels skönt att pressa sig själv men också allt man blir av med; jobbiga tankar och känslor. Sen jag började springa mycket vill jag nog påstå att jag ganska sällan blir riktigt arg. Ja det kan ju låta provocerande tråkigt men det är rätt skönt att (för det mesta) ha lugn och ro i sig.

Tisdag Det var den tisdagen och den summerades till 30 km. På onsdagmorgonen hade jag tänkt köra ett backpass men jag insåg så fort jag klev ur sängen att jag skulle få möblera om. Dels var jag helt slut efter sent jobb men benen behövde också få återhämta sig lite mer. Istället blev det en förlängd distansrutt till jobbet.

OnsdagOnsdagOnsdag Sen blev det kaffe, nyeheter och planka i omklädningsrummet. Älskar den kombon.

Onsdag Sen hörde 80-talet av sig och ville ha tillbaka sina stentvättade jeans. Men jag sa glöm det. För dem skulle jag ha på mig idag.

Onsdag Ojojoj, sen gick dagen. Den hetsiga dagen. Lunch fick beställas upp till jobbet för vi hann inte gå utanför dörren. Lasagne! Bra för en hungrig varg som jag.

Onsdag När det var dags att bege sig hem var jag rätt så trött och seg och längtade efter barnen, pyamas och en säng.

Onsdag Men ah, just det, det var ju en backe som skulle avverkas, ja. Saken var att det fanns lite annat motstånd i mig, ja förutom tröttheten. Den där piriformisskiten hade nu liksom förflyttat sig ner i högerbenet så att det nu gjorde mer ont i nedre delen av skinkan, typ vid rumpbenet mot låret (Tveksamt om det heter det så men ni fattar!) och sen strålade det ut smärta i benet. Särskilt när man lyfte det. Och det brukar man ju göra när man springer i en backe. Men ändå vägrade jag ge mig. Det skulle springas backe så marsch iväg till Lill-Jansskogen!

Onsdag Där var det nu fullt av kvällens military traing-gäng och en liten häst som i sakta mak traskade gångvägenfram med en tjej på ryggen. Jag lyckades skrämma den både en och två gånger när jag sprang upp och ner. Vad gäller passet så vet jag inte riktigt vad det gav med tanke på benet. Jag kunde inte ge allt för det gjorde ont och jag haltade lite i början av backen varje gång jag satte fart. Men tro inte att jag hoppade över en repetition. Det får bära eller brista, tänkte jag, och efter alla små skavanker på sista tiden pallade jag inte bromsa. Alltid gör det ont någonstans.

Onsdag De 7 kilometrarna hem, haha, de kändes kan jag säga. Men hem kom jag. Jag höll på att bli omsprungen av ett barn de sista femhundra metrarna men då var det bara att gasa! På torsdagen, då sken solen! Äntligen. Tidigt där på morgonen träffade jag Pekka. Vad gällde smärtan i benet så kollade han men sa att det inte var något att oroa sig för, att det är nerver som gör ont men att jag kan springa. Fast att jag skulle ta det lugnt med vissa övningar. Att det gör ont kan jag leva med så länge jag vet att det inte förvärras. Men visst, det är svårt sånt där för när man har ont blir det ju lätt att man felbelastar och vips så får man ont på något annat ställe. Förutom detta så pratade vi om återhämtning, jag har känt att just min återhämtning inte är vad den brukar och troligen beror det på järnbristen. Jag tog en paus med tabletterna men nu blir det full rulle på den fronten ett tag till för jag är så evinnerligt trött på den sega känslan som jag dras med. Sen pratade vi om en massa annat. Jag har sagt det förr, men jag är så glad över att ha Pekkas hjälp. Han är kul, kan en massa, är hård (min melodi) men också så bra på att peppa mig på det sätt som jag blir peppad på. Sen på lunchen drog solen ut mig från jobbet.

TorsdagTorsdagTorsdagTorsdag Det var helt fantastiskt ute. En perfekt vinterdag. Men mina ben var inte fantastiska. På tal om det där med återhämtning. De var nämligen inte alls återhämtade efter backpasset och för första gången så kände jag att det låg något i det där om att lägga ner när det sliter mer än det ger. Så jag lät det hela bli en lätt jogg och kände mig vuxen (ok då, vuxnare).

Torsdag När jag skulle sova på kvällen så lyste fullmånen som en jätteklotlampa rakt ovanför fönstret. Jag insåg att det skulle bli en skruttig natt. Jag har nämligen blivit som en varulv som inte kan sova när det är fullmåne. Mycket riktigt. Vaknade och drömde och stod i men trots det kände jag mig pigg när jag vaknade på fredagen. Jag gav mig ut i morgonmörkret.

Fredag Nu var det en annan känsla i benen! Och morgonen,den var så fin för månen var ju fortfarande där och man såg också att det skulle bli en fin dag. Vid Laduviken var jag tvungen att stanna och ta ett kort. Det var egentligen helt meningslöst för man vet ju att det sällan blir något av kort på månar i mörker, tagna med en liten kompaktkamera. Men jag var ändå bara tvungen. Precis då kom en man promenixandes och vi konstaterade att det var väldigt vackert ute. Ja i verkligheten, inte på mitt kort som blev såhär:

Fredag I förbifarten så berättade han att det var Jupiter som lyste starkt bakom trädtopparna och så var det tvillingarna bredvid, som jag nu kan berätta heter Castor och Pollux. Ska dock erkännas att jag tyckte han sa Pollo och jag sprang och tänkte på det efteråt, att lustigt att den ena tvillingen heter kyckling. När jag sen googlade det så insåg jag att det var Pollux. Jaja, alltid trevligt med en liten astronomilektion på morgonkvisten. När jag kom hem blev det gröt.

Fredag Och därefter blev det jobb. Det var verkligen världens finaste fredagsmorgon.

Fredag När man har jobbat intensivt hela veckan så var det en skön känsla att på fredagseftermiddagen få byta om från paljettkavaj…

Fredag … till springjacka.

Fredag Och bege sig hem till helgen. Egentligen hade jag tänkt springa hem och därefter hoppa upp på bandet men fick en sån stark känsla av att fånga dagen så jag tog istället en lång runda i Stora Skuggan.

Fredag Och när jag sprang där och förträngde att mitt ben gjorde ont och istället plötsligt hörde en fågel kvittra, såg solens sista strålar, kände den hårt packade snön under mina fötter, ja då fick jag sånt där enormt lyckorus i mig, över att världen och tillvaron var fin. Så när jag långt bort såg två barn leka med sin pappa och en liten hund, ja då brast det och så blev det några lyckotårar där i farten. Sen hem till middag med familj och föräldrar, sämre kan man ha det.

Lördagen då? Ja det snöade när jag klev upp men det gjorde mig inget för jag hade ändå planerat ett fartpass på bandet. Efter frukost och allehanda bestyr så var det bara att kliva på. Det är rätt kallt i vårt garage så jag började uppjoggen med munktröja på mig. Dock tog det inte lång stund att bli varm så efter någon kilometer åkte den av och efter ytterligare en kilometer åkte linnet av.

Lördag Ja, jag hade alltså ett linne till på mig. Någon måtta får det vara. Sen körde jag på och trots att jag stirrade rätt in i en betongvägg så tycker jag att passet rasslade på rätt fort. Lite luft efter det.

Lördag Och quinoasallad till lunch.

Lördag Sen startade värsta logistikfesten. Det var kalas, fotbollsträning och basketmatcher och vi hade inte fått ihop det om inte dottern fått åka med basketkompisar. Olle och jag körde skytteltrafik. På väg från kalashämtningen kände jag mig lite kall om fötterna och insåg att jag kanske borde skaffa mig ett par vinterskor någon gång. Kanske blir det i år, vi får se.

Lördag Sen plötsligt framåt seneftermiddagen så uppstod en liten lucka. Olle hade hunnit springa en sväng på bandet och var glad, middag var inhandlad och inget barn fanns att hämta just då så… jag kunde ge mig ut på en till sväng!

Lördag Benen var medgörliga trots förmiddagspasset. Dåligt underlag på en hel del ställen men det var ok. Jag njöt mest av den tuffa känslan av att springa med snö i ansiktet och musik i öronen. Det blev 16 km och jag kunde därmed summera lördagen till 30 km.

Söndagen startade jag upp när klockan ringde strax efter sex. Det blev toasts och varm choklad.

Söndag Ett par timmar senare gav jag mig av.

Söndag Fattar inte varför det ska vara så svårt för solen att ta sig igenom den här grå himlen? I alla fall så sprang jag först ut till Elfvik. Jag tog gångvägen som är rätt så kuperad och mötte faktiskt två andra löpare trots att det var ganska tidigt. Efter det så sprang jag samma väg tillbaka och fortsatte in mot stan, sprang längs Husarviken (som jag nu förstått kallas Gazaremsan pga gasklockorna i området) och sen vidare ut förbi Naturhistoriska och bakvägen fram till Stora Skuggan. Där vände jag återigen och tog samma väg tillbaka. Idag var det svårt med farten. Säkert för att benen kände av fredagens och lördagens 30 km men också för att det var riktigt dåligt plogat exakt överallt. Sen hade jag den härliga snön vinandes i ansiktet som en liten extra krydda. Men hallå, det var ju samma för alla idag så ingen idé att gnälla. Däremot så lackade jag ur på slutet, lackade ur över att det var så svårt att få upp farten och över den går himlen så jag bestämde mig för att köra de sista fem kilometrarna på bandet. Jag stannade klockan på 35 km utanför dörren, gick raka vägen in i garaget och körde igång. Nu var farten snabbare men ändå kändes det bra mycket lättare. Lite fusk är det ju med band men det var skönt att känna att det fanns lite fart i benen ändå. Totalt 40 km.

Söndag Sen blev det ett efterlängtat glas juice och en tillhörande järntblett. Mums!

Söndag Dusch och tjong, så blev jag serverad pasta med tomatsås, en av mina favoriträtter.

Söndag Veckan landade på 16 mil. Helt ok för att ha haft en sjukdag och så gott som en hel återhämtningsdag, jag sprang ikapp på de dagar då kroppen var med på noterna och de landade alla på 30 km utom idag då det blev 40 km. Nu hoppas jag på en stark vecka utan avbrott och jag ber till gudarna att rumpan och benet ska skärpa till sig så att jag kan börja springa vettigt igen. Vad gäller den stora planen så hoppas jag att mina värden går upp så att jag kan få ut det mesta av min träning framåt. Jag känner att jag är inne i en tung period men det ska styras upp, så är det bara. Mina stora mål det här året blir Stockholm Marathon och Berlin. Men jag ska även springa Kungsholmen Runts halvmara. Och Premiärmilen blir det nog också. Förutom det så lär det bli några spontanlopp men de ska jag i så fall se som rena träningslopp. Vi får se. Nu ska jag åka och dricka kaffe med familjen. Kanske köpa ett par vinterskor. Kanske. Och ikväll blir det rehab och blodpudding. Ok, vi hörs om en vecka.

Söndag Ajöss.

20130106-20130112: Kroppen krackelerar, tar sig samman och springer i snö!

Januarisnö Den här veckan har varit lite av ett skämt. Ett tag undrade jag faktiskt om jag, utan min vetskap, färdats i någon slags tidsmaskin. Ja, och därmed åldrats 30 år över en natt. Men nej. Jag såg ut som vanligt när jag tittade mig i spegeln. Insåg att det nog bara var lite av en otursvecka och att kroppen behövde få jämra sig lite. Således har det varit ett väldigt smörjande och masserande av kroppen med olika krämer och oljor, allt för att skjutsa in lite extra kärlek i den. Och sen mot slutet så verkade det få fäste för plötsligt släppte en del värk och jag hittade mig själv igen och kunde brassa på bra mot slutet av veckan. Men jaja, vi tar det från början.

Måndag På måndagen var vi ännu lediga. Vi var duktiga och väckte barnen i bra tid för att så smått börja få in dem i rutinerna igen. Vi åt frukost… och sen gick vi och la oss igen hela bunten! Så bra gick det med den saken. Själv kände jag mig som en zombie men när jag fått slumra lite extra tog jag mig samman och gav mig ut på ett distanspass.

Måndag Grått och lite dimmigt. Den där piriformisen kändes faktiskt knappt alls nu. Men dessvärre hade jag lyckats sträcka mig i ryggen istället. Jag trodde först det hade hänt på långpasset dagen innan men insåg i efterhand att det nog måste hänt när jag gjorde pull-ups på lördagen. Som tur var påverkade sträckningen inte löpningen något nämnvärt, men ni vet hur det är när kroppen inte känns hundra. Då blir det bara ett staplande av kilometer utan flyt och känsla.

Måndag På eftermiddagen gick jag på bio med våra två yngsta barn medan Olle tog med sig Febe och såg Hobbit 2. Jag drog därmed nitlotten, ja vad gäller film alltså. Jag fick istället se denna:

MåndagMåndag Men jag hade ju världens bästa sällskap och fick dessutom popcorn av mig själv, så jag ska inte klaga. När jag kom hem sprang jag några fler kilometer på bandet.

Måndag Och sen blev det rehab. På tisdagen började det vanliga jobblivet igen. Alltid lite ångestfyllt innan, man blir ju folkskygg på kuppen när man får vara ledig såhär länge. Men när jag väl kom till jobbet så var det såklart kul – och skönt att få använda huvudet igen. Det som var mindre bra var att sitta ner. När jag skulle resa mig upp gjorde ryggen så sablans ont och om jag råkade vrida mig hastigt för att t ex hälsa på någon så gjorde det också ont. På lunchen var det i alla fall dags för ett pass med lite fart. Regnigt.

TisdagTisdag Jag värmde upp och sen satte jag fart. Bara efter en halv kilometer högg det till i rumpan i den där pririformisen. Liksom högg och strålade ner i benet. Jag fortsatte springa, om än märkligt, men plötsligt så… tjong! Fick en plötslig smärta i vaden på samma ben. Stannade till och funderade på att lägga ner helt. Men blev så förbannad så jag avslutade passet som planerat, om än i sänkt fart och med ont här och där.

Tisdag Ah jag var så bedrövad efteråt. Först har det varit det där knät, som nu äntligen blivit bra efter rehab och jox. Sen kom ryggsträckningen. Och nu så började piriformisen bråka, den som egentligen bara spökat när jag inte springer. Ja den har i för sig gjort att jag känt mig stel och inte kunnat ta ut steget ordentligt. Men om den nu skulle börja bråka ännu mer när jag springer? Och så sen vaden ovanpå det! Tre saker för mycket, enligt mig. Vaden kändes liksom öm och tankar om stressfrakturer började virvla runt i skallen på mig. Det var helt enkelt där och då som jag började misstänka det där med tidskapseln. Trots detta så sprang jag hem från jobbet. Kanske inte det smartaste draget men sån är jag och nej, ni behöver inte kommentera detta, tack på förhand. Det enda glädjande var att jag hade min nya ryggsäck på mig.

TisdagTisdag En ganska mörk och eländig tur blev det hem – förutom ryggan som satt som en smäck och var oerhört skön. Piriformisen gjorde dock inte alls ont på det där huggande sättet så det var skönt. Och ryggen gjorde inte mer ont av att jag sprang, och vaden var ok. Just då. Jag hade dock ont i den när jag kom hem och den var rejält öm på natten. Jag var nämligen helt besatt av dess tillstånd och vaknade tusen gånger under natten och klämde på den. Då den fortfarande gjorde ont på onsdagmorgonen, både när jag tryckte och gick, så beslöt jag mig för att – håll i hatten – ta en vilodag. Jag är ju inte helt från vettet, ska ni veta. Innerst inne hade jag ett svagt minne av att jag hade haft ont i en muskel på ovansidan av foten redan i förra veckan, och i så fall gick det ju att hoppas på att detta bara var en liten muskelinflammation. Men man vet aldrig. Sms:ade med Pekka som sa till mig att ta det lugnt och på lunchen gick jag till sjukgymnasten som jag hade tid bokad hos sen länge. Märkligt hur det känns att vila när man är van vid att nästan alltid springa. En sak är om man tar en planerad vilodag. Då kan man njuta av att bara få ta det lugnt och göra annt. Men såna här vilodagar är det värsta jag vet. Så förstå min glädje när jag vaknade på torsdagmorgonen och vaden var bra! Halleluja. Väntade dock med spring till lunchen.

Torsdag Tröskelpass. Värmde upp och körde igång. Rädd för att återigen känna det där hugget men inget kom. Sprang på rätt bra men utan att pressa kroppen för hårt. Åh, det kändes bra! Inget ont. Efter någon kilometer sprang jag förbi en liten svart hund som började skälla och springa jämsides. Matten ropade på hunden, som uppenbarligen hette Bertil. Berti! Bertiiil! Nu kommer du tillbaka! BEEEERTIL! Men Bertil hade inte alls lust att stanna utan hängde kvar skällandes bredvid mig. Och jag hade ingen lust att stanna bara för att han skulle stanna. Spring, spring, skäll, skäll. Nu ska ni veta att jag älskar hundar men till slut fick jag nog och skrek ”Jävla hund!”. Det måste sårat Bertil för då slutade han skälla på mina ben och lommade tillbaka till sin matte.

TorsdagTorsdag Inte världens snabbaste pass men sånt spelar ingen roll när man haft en jämrande kropp som plötsligt tystnar. Kroppen kändes så bra att jag återigen drog på mig springkläderna efter jobbet.

Torsdag I skymningen sprang jag mot dagis och hela kroppen var så jäkla lycklig. Tänk vilken skillnad det är när både huvud och kropp vill samma sak. När jag kom hem gjorde jag laxburgare till middag.

Torsdag Det var efter det här receptet som min syrra bjöd på när vi var på Gotland (fast utan bröd). Jag gjorde precis som hon och de blev goda, fast inte alls lika fina som hennes för mina höll liksom inte ihop. Och kvalar därmed inte in för att kallas burgare utan det blev istället en slags god laxröra. Senare på kvällen såg det ut såhär hemma hos oss, som en motvikt till den hälsosamma laxen.

Torsdag Observera det som ligger där på tallriken, en av mina absoluta favoritgrejer: Budapestbakelse! Och massa te. På fredagen vaknade jag och det hade snöat ute.

Fredag Fast nu regnade det. Tog ett par steg och blev omedelbart dyblöt om fötterna. Hela vägen till Ropsten sprang i decimetertjock modd och för varje steg blev mina fötter kallare och kallare. Jag var nära att vända om och skjuta på passet till senare men nu när jag redan var blöt kunde jag ju lika gärna fortsätta. Klafs, klafs. Efter Ropsten blev det aningen bättre. Men framme i Lill-Jansskogen, där jag hade tänkt köra ett backpass, var det bedrövligt igen. Backen var inte alls i skick så jag hoppade det hela och det blev ett rent distanspass istället. Eller snarare ett lätt distanspass om jag ska vara ärlig.

Lördag Kom så tidigt till omklädningsrummet att det ännu inte gick att komma in. Av någon anledning öppnar kodlåset först kl 07:07. Vad gör man då om man är så tidig? Jo man städar omklädninsgrummet. Det var nämligen ingen som gjort det sen ett par månader innan jul. Vet inte varför just detta rum lämnas ostädat halvårsvis men jag hade hur som helst tröttnat på att titta på denna (och ja, jag hade förmodligen till ca 50% fyllt upp den på egen hand).

Fredag Jag hade packat med mig några påsar så efter en stund hade jag sopat golvet, tömt påsen på toaletten och denna som nu såg ut såhär istället:

Fredag Sen blev det en otroligt lång och varm dusch och mina tår kom tillbaka till verkligheten igen. På fredagseftermiddagen var det egentligen inte jag som skulle hämta barnen men det blev ändrat så i sista minuten fick jag rycka ut och kuta hem i rask takt. Jag hann fånga det sista dagsljuset och lyssnade på grym musik på vägen. Bästa fredagskänslan jag vet!

Fredag Lördagen kom. Och det var vitt vitt, vitt ute.

Lördag Hade fart på schemat men insåg att det skulle bli svårt ute. Men jag började med att värma upp utomhus för det finns inget så trist som att springa långsamt på band. Jag blev uppenbarligen röd om näsan på direkten.

Lördag Jag hade gärna sprungit intervaller på Bosön men mina fötter gillar tyvärr inte den doserade banan där. Men det kanske är en vanesak. Istället sprang jag ut till Långängen.

Lördag Och sen tillbaka hem till löpbandet. Av med kläderna och på med snabbdojor, kortbrallor och musik. Och sen fräste jag på. Gaah, jobbigt där i slutet! Som tur var kom den här låten precis då jag behövde lite pepp som mest, Jack White kan man alltid lita på. Vad gäller min form så inser jag att jag var rätt stark vid den här tiden förra året, när jag jämför lite tider. Men om bara min kropp kommer upp i alla värden så är jag optmistisk framåt. Tanken på att slå mig själv i vår är frestande men vi får se hur det blir med den saken. Jag är ödmjuk inför det. I vilket fall så var det väldigt skönt att påminna mig själv om hur skönt det är att kuta i shorts och linne. Och med Jack White. Totalt med upp- och nedjoggen blev det 21 fina kilometer.

Lördag Efter springet fixade jag rosa hår och sen åkte vi ut till Elfvik.

LördagLördag Mitt (grå)rosa hår kommer här. Samt dubbel leopard.

Lördag Det var trevligt för jag fick en chokladboll.

Lördag Och vi sa hej till snälla hästar.

LördagLördag Idag på söndagmorgonen fick jag gå upp i ottan och äta frukost. Termometern visade minus tio grader så jag smörjde in ansiktet med den här.

Söndag Runt halv nio gav jag mig av.

Söndag Vid Lidingöbron visade mätaren att endast sex små cyklar tagit sig över bron i riktning mot stan och vid färjeterminalen i Värtan hade någon båt ännu inte anlänt så där var det också lugnt. Bara massa taxibilar på kö. Ibland (absolut inte alltid) känner man sig som en vinnare när man är ute såhär tidigt på morgonen. Jag fick uppleva världens finaste soluppgång, och det där lugnet som ligger över Gärdesfältet innan alla tusentals promenixare och löpare erövrar det. Efter ett tag molnen över himlen men det kändes ändå ljust och härligt i och med snön. Jag sprang min vanliga stadstur och intog stadsdel för stadsdel. När jag skulle dricka lite precis efter att ha sprungit Stadsgården fram så insåg jag att det var lättare sagt än gjort. Mina små flaskor hade såklart förfrusit så jag tvingades stanna till men lyckades efter bitande och hackande göra ett litet hål i isen. Men det kom knappt ut något så sen sket jag i att dricka något mer. Hade släpat runt på dem helt i onödan men man kan ju se dem som en liten extra vikt om man vill vara positiv. Springet kändes bra, inget knorr från kroppen – förutom just efter att jag hade stannat till för att dricka. Finns inget värre än att sätta fart efter ett stopp, då är jag stelast i världen. Jag sprang om en man vid Årstaviken och han verkade inte gilla det för då minsann skulle han springa precis lika fort som jag. Eller, han försökte springa fortare. Men det kunde han glömma, jag pinnade på i ett stabilt tempo och efter någon kilometer hörde jag inte hans klapprande steg bakom mig längre. Jag sprang även om en man som jag trodde skulle dö. Han hostade något förfärligt och flåsade som att det var hans sista minuter i livet. Jag hoppas det gick bra för honom. Själv höjde jag tempot successivt genom passet och förutom ett jäkla snorande så kändes det rätt bra. Jag hade goda förhoppningar om sista milen. Första halvan gick bra men sen de sista fem så fick jag en jäkla motvind som motståndare och på Lidingöbron skulle jag klassa det hela som ett skämt. Ett vindskämt. Att det var 0 (noll) cyklister som hade cyklat i riktning mot Lidingö hade jag full förståelse för i och med att jag på allvar trodde jag skulle tappa näsan där pga förfrysning. När jag stannade klockan på 40 km kändes det rätt skönt att inte springa mer. När jag kom innanför dörren fick jag värsta nysattacken och den har inte slutat än. Jag tog saltvattenskölj i näsan och så ColdZyme-spray ovanpå det. Nu får vi hålla tummarna för att inte kroppen sviker mig igen och går och blir förkyld. För det förtjänar jag inte. Veckan kan summeras som en märklig vecka som gick från kollaps till rätt bra känsla. Mängden blev lite mindre än planerat men absolut inte något att skämmas över. I övrigt så kikar jag i min nya kokbok en del.

Grön Mat Kan vara så att jag äntligen har hittat en bra vegetarisk kokbok där man faktiskt tycker att saker och ting låter gott. Sen ska man bara orka göra recepten också. Återkommer när jag gjort det. Nu till det mest intressanta som jag därför valde att spara till sist: Jag har stoppat in örhängen i alla mina hål i öronen (sex stycken). Ibland har jag perioder då jag tänker att jag ska springa utan någon extra vikt och då (nej jag skämtar inte) tar jag ut alla örhängen utom två som jag aldrig tar ur. Men det är ju för trist ändå! Så präktigt så klockarna stannar. Så nu är det full uppsättning och jag springer runt med dödskallar och kors och hela faderuttan och de hänger och dinglar och är nog egentligen rätt störande. Men de är å andra sidan en bra motvikt till alla goretex-material och präktiga vätskebälten.

Örhängen Det var allt från mig. Hoppas ni mår fint och springer och trivs med livet. Vi hörs om en vecka! Ajöss.

20131230-20140105: Avslutar och påbörjar ett år, vilar och härdar på Gotland!

Gotland Varje vecka består ju av sju dagar. Trots det kan vissa veckor kännas längre, som att de hade nio dagar istället för sju, 216 timmar istället för 168. Den här veckan har känts så. Men kanske var det bara för att jag fick lite välbehövlig ro i kroppen. Måndagen startade tidigt, alldeles för tidigt för att vara jullov. Men ska man till Gotland med båt och vill hinna klämma ett distanspass innan, ja då är det bara att pallra sig upp när klockan ringer.

Måndag Min taxirumpa, som ju alltså är något trassel med den där piriformismuskeln i höger skinka, gjorde sig dessvärre rejält påmind. Kanske var det för att jag tvingade den att arbeta sådär pangbom mitt i julledigheten, rakt från sängen och allt. Hur som helst så härdade jag och efter några kilometer kändes det aningen bättre.

Måndag Sprang i mörkret och funderade på exakt ingenting. När jag kom hem packades barn och katter in i bilen och sen bar det iväg mot Nynäshamn genom ett veckert morgonstockholm. Vi lyssnade på den här överjävligt bra låten. Hade i för sig passat ännu bättre om vi var på väg till Skåne.

MåndagMåndag För att inte besvära taxirumpan ytterligare med det som den gillar minst, nämligen att sitta, så promenerade jag runt en sväng medan vi stod och väntade på att få köra ombord på färjan.

Måndag Det blåste rejält och jag insåg att det förmodligen blåste ännu mer på Gotland. Därmed hade jag packat lite fel springgrejer. Bara en enda ylletröja och inga fodrade tights. Otroligt oproffsigt men förmodligen var det för att när jag tänker på Gotland så tänker jag sommarlov. Linne och korta tights. Och så packar jag fel för säsongen. På båten var det som väntat blåsigt. Men en fantastiskt blå himmel.

MåndagMåndagMåndag Innan vi körde ner mot huset så tvingades vi stanna till på Team Sportia där jag köpte ett underställ. Vi var framme vid huset precis då mörkret föll. Mina föräldrar och syrra med familj var redan där och huset lyste sådär mysigt. Egentligen hade jag gärna tagit en till springtur även om det egentligen inte var planen. Men ute var det helt komplett becksvart i och med att det inte finns någon gatubelysning på flera mils håll och ingen stad som lyser upp. Och taxirumpan ville hellre vila (dock ej sittandes) så så fick det bli. Innan vi skulle somna sa Olle att det är lite trist att man hör motorvägen så bra. För en sekund höll jag med, innan jag insåg att han skojade och att vi faktiskt var på landet. Och det var havets brus som lät. Ahh.

Tisdag Jag sov så underbart skönt. Vaknade till en tisdag, årets sista dag, och till lugn och ro och minnen jag lämnat efter mig sen sommaren.

Tisdag Katterna var också nöjda med att vara på landet, Alis och Kubas låtsaskusin Selma var också på plats.

Tisdag I trädgården låg stockar från träden som välte av stormen i höstas. Inte konstigt att det här ihåliga trädet inte stod pall.

Tisdag Vi började dagen med en promenad. Landskapet är förrädiskt likt sin sommarskrud och vore det inte för barnens överdragsbyxor och den starka vinden, så kunde man nästan blivit lurad.

TisdagTisdag Men som sagt, vinden var stark och klantigt nog tog vi fel håll och fick streta fram i motvind. Vi fick sätta oss och ta en paus.

Tisdag Pandan var så trött, så trött.

Tisdag Den fick gena hem över åkern med Olle. Men vi andra slet vidare i motvinden. Jag drog lite marathonklyshor för att peppa barnen, ja ni vet snack om att kämpa, ha pennben, vägen är målet och annat käckt skitsnack. Men de köpte inte upplägget utan det hela slutade med att Ruben bara satte sig ner och vägrade ta ett steg till. Till slut fick vi med honom och gnetade vidare hemåt.

Tisdag Hur som helst så var det fruktansvärt vackert i det grå.

Tisdag Nu hade det ju varit mysigt att slå sig till ro i soffan när man kom hem. Men icke. Det var bara att dra på sig understället och ge sig ut på dagens pass. Dessutom förlängt då jag insett att jag kommer få göra så de här gotlandsdagarna i och med mörkret, Jo, jag äger en pannlampa men tycker inte jag får upp samma fart när jag springer i mörker. Och fart var det dags för.

Tisdag Jag värmde upp. Försökte planera hur jag skulle springa för att inte drabbas av den enorma motvinden men gav upp. Lika bra att ta tjuren vid hornen så jag startade passet i motvind. Herrejesus! Som att springa mot en cementvägg! Nu funkade knappt marathonklyshorna på mig själv men jag lyckades kämpa på med vinden som min värsta fiende. Förutom vinden så envisades min mage med att låta som en kluckande vattendunk. Fattar inte varför det blir så ibland, det enda jag druckit på morgonen var en kopp kaffe och lite mjölk till gröten. Så känslan när jag fick vända och springa i lä, åh så härlig den var! Och samtidigt slutade magen klucka, den tyckte väl att jag pinats nog. När jag var klar la jag mig mitt på vägen.

Tisdag Älskar att göra det men i stan är det ofta svårt. Folk brukar glo och undra hur det är fatt om man lägger sig raklång vid Djurgårdskanalen eller varför inte på Odengatan. Men här var det lugnt. Kanske för att det bara var jag ute.

Tisdag Och en kvarglömd sommarboll.

Tisdag Tiden på passet blev inte den bästa men har man stridit mot en megavind så har man. Känslan var jobbig så det gav nog ändå, tänker jag. Sen blev det en lång nedjogg som jag avslutade borta vid raukarna.

TisdagTisdag Känslorna i mig just där och då, jag skulle inte sålt dem för ens en miljon. Sen gav jag mig av hemåt och därefter var eftermiddagen fylld av ståhej inför kvällen och vi hann även med släktfirande av Uma i förskott. Sen åt vi god nyårsmiddag och sköt upp raketer. Men bäst av allt var facklorna som vi traskade runt med på tomten.

TisdagTisdag Kändes som vi var någon slags sekt när vi satte dem i ring. Och det kanske man är förresten.

Tisdag Vaknade till onsdag och ett nytt år. 2014! Ett snyggt årtal. Jag hade satt klockan på ringning men fick återvända till sängen både två och tre gånger då jag insåg att det var för mörkt, och jag var osugen på pannlampespring. Ville starta året med ljus. Istället åt jag frukost och beslöt mig för att tjonga ihop passen till ett kortare långpass. Så fick det bli.

Onsdag Gav mig av. Även idag blåste det men idag gjorde det mig inte lika mycket. Jag njöt av det varierande underlaget: asfalt, grus, sand, stenar, mossa och gräs. Fötterna fick jobba på och jag minns farten jag höll i somras på underlaget, nu är jag en bit därifrån – inte pga konditionen utan pga rädslan att vricka fötterna. Jag fastnade med blicken i havet som var sådär skrämmande och lockande på samma gång. Vad jag älskar denna ö! Jag var rätt trött av blåsten när jag kom hem men lyckades ändå ta mig samman och inleda det nya året med ett rehab-pass. Har man sett till att det finns hantlar och grejer på landet så känner man sig ju tvingad att använda dem. Bra knep.

Onsdag Sen var det torsdag och dags för hemfärd. Hade gärna stannat längre men det får bli en annan gång. Jag hann i alla fall med ett bra pass innan det var dags att ge sig av.

Torsdag Jag var klokare den här dagen. Värmde upp i motvinden men vände sedan och sprang uppe på asfaltsvägen rakt åt ena hållet för att få upp farten. Det gick bättre. Men det var jobbigt! Men tanken är väl inte att man ska vara i sin absoluta toppform just exakt nu va? Jag svischade förbi husen som jag känner från sommaren. En och en annan bil körde förbi mig men jag hade så gott som hela vägen för mig själv vilket var lyxigt och skönt för fötterna som kunde springa där det var platt och slapp hålla till på de sluttande sidorna. Piiiip! Klar! Pustade ut mot några fällda träd och därefter var det bara att vända om 360 grader och ge sig av hemåt i motvinden, som man bäddar får man ligga.

Sen blev det bilfärd och därefter några timmars färja. Jag fick skäll av Uma som satt bakom mig: Du borstar aldrig håret. Ditt hår är alldeles skrynkligt! Hon har helt rätt ska det tilläggas.

Jahapp, tillbaka i förorten. jag gick upp tidigt på fredagmorgonen men var riktigt trött. Hade nämligen drömt så mycket märkligt hela natten. Men jag ville drämma av ett distanspass innan familjen vaknade så jag masade mig upp och ut.

Fredag Men åhh, den där jäkla piriformisen! Så irriterande! Den är som värst just på morgonen men som tur är försvinner känslan nästan helt efter några kilometer. Men där i början varken känns det eller ser så kul ut, tror jag. 16 km senare var jag hemma igen. Efter dusch och frukost var det marsch in till stan för att fixa de sista presenterna till Uma. Jag hittade även ett mobilskal till mig på rean, 10 spänn på H&M! Jag älskar såna här gummiskal.

Fredag När jag kom hem bytte jag om för dagens andra pass. Precis när jag skulle ge mig av kom Febe springandes! Kolla farten!

FredagFredag Även om det var oerhört grått så var det i alla fall bättre än svart. Och man kan glädja sig åt att det gråa blir fint på bild.

FredagFredag Ut mot Långängen och sen tillbaka, rundade Kyrkviken och därefter ut till Hustegaholm. Grått, tyst och fint. Hann hem precis innan det blev mörkt. Mina ben kändes aningen stela och trötta efter dagens 30 km så jag var snäll och foamrollade dem. Tog till och med fram min ”marathon-stick” som jag inte använt på ett tag. Sen slappade jag resten av kvällen.

På lördagen fick jag återigen slå ihop två pass till ett för att få till dagens spring.

Lördag Började med en lång uppjogg. Därefter blev det spänsthopp och tröskelpass. Avslutade det hela med 9 km distans. Jag är inne i en lite märklig period. Känner mig både i form och inte på ett konstigt vis. Kanske att kroppen är lite ovan vid den successivt ökade mängden. Jag drog ändå ner lite efter Berlin, ja för att vara jag, och kanske är det så att kroppen ännu inte riktigt anpassat sig. Och sen är det den där priformis som krånglar. Men det är bara att härda vidare!

Söndagen startade med födelsedagsfirande av Uma – äntligen fem år!

Söndag Efter att ha sjungit, spelat spel och smält pannkaksfrukosten så gav jag mig ut på veckans långpass.

Söndag Hade vatten med mig idag. Funkar egentligen bra utan när det inte är varmt ute, men tycker ändå man får lite extra energi av att dricka när man springer fyra mil. Men så grått det var ute!

Söndag Är kluven till den här vintern. Man älskar ju något vansinnigt att det är barmark, men måste det vara så grått och mörkt hela tiden? Det är ju fördelen med snö, att det bli ljusare. Men ska jag välja så tar jag ändå lätt barmarken och det grå. Framme vid Lidingöbron försvann bron in i dimman. Och jag med. Var nämligen sugen på att se mig om i stan så det blev stadsrundan. Genom Värtan där jag alltid prickar in Talinnfärjans ankomst och således får kryssa mig fram mellan alla turister. Vidare ut på Djurgården där jag tar en sväng. Och alla andra också för den delen, alltid fullt av löpare och Team Stockholm Marathon-grupper. Sen blev det Strandvägen, Skeppsbron, runt hela Söder och sen tillbaka vid Skeppsbron. Återigen Strandvägen och sen tillbaka genom Värtan som nu var helt dött efter att turisterna hittat sina bussar och försvunnit till sina hotell. Sista biten hem och så tjong! 40 km i progressivt tempo. Hem till smoothie!

Söndag Kylskåpet var dessvärre helt tomt så efter smoothien blev det kanske historiens tråkigaste lunch bestående av en tomat, hur mycket bönor som helst och ett ägg. Inga kryddor, ingen finess. Orkade inte. Säkert näringsrikt och det var ett rejält lass. Men som sagt, väldigt trist. Sen blev det plockepinn med Uma för hela slanten. Bra att jag kunde skylla på att jag var lite stel efter långpasset. Men alltså! Denna lilla fantastiska femåring. Skulle vilja frysa henne här och nu.

Söndag Eller nä, ändå inte. För det har man ju lärt sig vid det här laget: varje år är det bästa och roligaste med de här figurerna. Och det är roligare att se framåt än bakåt och tänka att man ska få hänga med dem i en herrans massa fantastiska år.

Sist två saker jag är nöjd med:

Söndag 1. De här nya tekopporna som jag fick av Olle. Så bra med lock! Jag är nämligen beroende av grönt te, som jag nyligen har bytt ut till rött för att somna bättre, och kokar flera koppar varje kväll. Då är det bra med lock så att det inte kallnar.

Söndag 2. Den senaste boken jag läst. Otroligt bra, sträckläste den. (Ja förutom när jag glömde den på Gotland. Som tur var fick jag den levererad en dag senare av mina föräldrar). Det är som titeln anger en roman om kärlek. Boken handlar om poeten Ester som blir förälskad i konstnären Hugo, och redan från start är Ester i underläge och Hugo i överläge. Stundtals sitter man bara och skakar på huvudet och säger nejnejnej för sig själv för det är aningen plågsamt vad hoppet gör med människan. Det fina tycker jag är att författaren Lena Andersson är helt fenomenal på att sätta ord på känslor och sortera upp dem. Under julen läste jag även denna bok. Har ni inte läst den redan så gör det. Ok, det var allt för denna vecka. Vad gäller löpningen så blev det exakt 18 mil. Nu blir det massage av vaderna och rehab. Och lite magstyrka. Hej då!

 

20131223-20131229: Återblick och sista veckan av 2013!

Funderade lite på veckans inlägg. Om det skulle handla om senaste veckan eller, så som seden bjuder i löparvärlden, blicka tillbaka på hela 2013 likt en gammal onkel. Jag kom fram till att jag nog gör båda grejerna – så kan ni ju använda inlägget ifall ni har sömnproblem eller tröttnat på TV-utbudet. Vi börjar med året som gick. Det har varit väldigt intressant. Jag har sprungit en väldig massa mil, närmare bestämt 158 km/v i snitt. För varje mil är det som att jag lärt mig något mer, något nytt. Både om löpningen i sig och min kropp. För ett har jag insett: kroppen är ett nyckfullt ting, och livet likaså. Om du slår ihop dessa bägge två med marathon, ja då får du en slags häxblandning som kan sluta lite hur som helst. Det är det jag älskar. Och emellanåt hatar. Nåväl, året började inte med ett marathon utan med Premiärmilen.

Premiärmilen Is och snö låg fortfarande kvar men banan var relativt fri och lättsprungen. Tiden blev 39:04. Jag har aldrig någonsin tränat inför eller fokuserat det minsta på ett millopp. Det syns på mina tider men jag var i alla fall oerhört nöjd med att äntligen springa sub40 där i mars. Det behövdes bockas av och självklart kan jag ibland undra vad jag skulle kunna springa på om jag i någon månad tränade inför milen och lättade upp träningen inför ett sånt lopp. Vi får se, någon gång kanske jag testar. Det ska även sägas att tiden innan Premiärmilen var lite skakig. Jag var rädd om min fot som fortfarande hade känningar efter den segdragna plantar fasciiten som jag dragits med sen innan Berlin Marathon 2012.

Nästa lopp var halvmaran Kungsholmen Runt i maj.

Kungsholmen Runt Halvmara, det är en väldigt kul distans. Jobbigt, ja. Långt, nja. På en halvmara är liksom målet aldrig långt bort. Det blev ett riktigt bra lopp där jag sprang tillsammans med Staffan en bra bit. I mål kom jag på 1:23:51 och persade med 6 min och 8 sek och det ledde till en andraplats. Duktiga Mikaela Kemppi vann loppet.

Kungsholmen Runt Kort därefter var det så dags för mitt näststörsta mål 2013: Stockholm Marathon. Jag hade tränat hårt och målinriktat och känslan när jag stod där längst fram, denna gång i SM-klass och omringad av Sveriges bästa marathonlöpare, det var mäktigt. Jag gick ut aningen för hårt vilket ledde till att jag på mitt 3:e marathon för första gången upplevde en liten dipp. Den kom ute på Djurgården men jag inser i efterhand att den nog mest påverkade mig mentalt för jag tappade inte så mycket tid utan tog tvärtom flera placeringar.Mitt drömmål var sub3. Jag hade varit nära redan i Berlin 2012 men Stockholm är tuffare och helt ärligt så visste jag verkligen inte om jag skulle fixa det.

Stockholm Marathon Jag visste att jag var i bra form men hade svårt att beräkna hur mycket bättre jag blivit jämfört med 2012. Det var skönt att ha Kungsholmen Runt i ryggen för det hade gett mig lite bra självförtroende. Hur som helst. Det blev ett fantastiskt lopp, jag fick en sån galen pepp av alla som hejade på mig längs banan, det var osannolikt! Jag sprang i mål på 2:55:59 och en 14:e plats och 8:a i SM. Lätt illamående men väldigt nöjd. Eller nja, det sjuka är att jag aldrig blir riktigt nöjd, hur bra det än går.

Stockholm Marathon Sommaren och semestern kom och jag ökade upp träningen. Hade åtta riktigt tunga veckor varav fem av dem på Gotland. Jag sprang ett millopp, Viruddenloppet i När, helt oförberedd och med galet många bil i mina trötta ben. Men jag persade med sju små sekunder och vann loppet! Det var en fantastisk sommarkväll och ett fint minne.

Viruddenloppet Jag hade lite problem med en höft under sommaren men inget som påverkade träningen, bortsett från att jag fick stå över vissa specifika övningar. Men i övrigt flöt träningen på bra inför Berlin. Det ska dock tilläggas att veckorna på Gotland var ganska mentalt utmanande. Att springa 22 mil i veckan är svårt, men att göra det när man har familj och är ledig och ska cykla och bada och laga luncher och middagar och allt vad det är, det är ännu svårare. Men jag ska inte gnälla. Det var högst frivilligt och oerhört intressant. Ju närmare jag kom loppet, desto tröttare började jag dock känna mig, trots att jag nu hade lättat upp träningen en del. Jag trodde det bara var en liten dipp men nu i efterhand inser jag att jag borde sagt till, pratat med Pekka och inte bara öst på i tysthet. Men så till sist stod jag där på mitt älsklingslopp i min älsklingsstad. Berlin levererade som vanligt. Solen sken och värdet var perfekt. Mitt mål var att slå tiden från Stockholm men mer än så vågade jag inte hoppas, kanske för att kroppen hade känts sliten.

Berlin Marathon Jag hade en plan för loppet som funkade nästan perfekt. Den här gången var jag försiktig och brassade inte på för fort i början utan kunde hålla ett väldigt jämnt tempo och gjorde en aningen snabbare andrahalva. Men den där extra krämen i benen som jag hoppats på, den hittade jag aldrig. Jag minns att jag tänkte under loppet, att kom igen nu då! Men det hände liksom inget. Trots det persade jag och kom i mål på 2:52:54 (nettotid) – och blev bästa svenska då stackars Isabellah Andersson fått problem med magen och tvingats bryta.

Berlin Marathon Jag var glad men ändå liksom förvånad över att jag inte riktigt haft kroppen med mig. På det viset var jag väldigt nöjd med min prestation men kände mig konstigt nog både svag och stark på samma gång.

Jag har lärt mig en hel del under 2013 och ska försöka bära med mig det framåt. Det är dock inte alltid så lätt, ibland tenderar man att ruscha vidare. Att kroppen hade känts seg redan i Berlin, ja det syntes på mina blod- och järnvärden som jag tog på senhösten. Inte konstigt att jag känt mig svag och inte kunnat växla ut helt och fullt på all min träning. Jag hade slarvat under sommaren och ätit filmjölk och mackor till lunch alldeles för ofta. Fy skäms. Nu har jag blivit mer noggrann med allt sånt. Jo just det, avslutningsvis sprang jag Vintermaran i november. Hade tänkt hoppa över den men bestämde mig plötsligt för att köra. Se det som ett träningspass. Det gjorde jag vilket förvånade mig själv. Att bara springa och inte tänka så mycket. Kom i mål som tvåa på tiden 2:57:53. Fick tillbaka lite självförtroende här för jag trodde inte alls att kroppen var kapabel att springa på en så pass bra tid, utsliten och helt oförberedd. Och nu sitter jag här, några dagar innan året tar slut, och inser att jag fick ett fantastiskt 2013. Tre roliga marathon där jag persade på de två som jag satsade mot. Pers på halvmaran och sist men inte minst: skadefri hela året! Ja förutom lite gnäll från knä och höft men det hindrade mig aldrig från att springa så det räknas inte. Framåt hoppas jag på roliga marathonlopp för det är det jag fortsatt tränar mot. Men jag tar inget för givet, inte en enda ynka sekund. Det är bara att kämpa vidare och hoppas att kroppen vill samma sak, och orkar samma sak. Så. Det var vad den gamla onkeln hade ett berätta. Till alla er som inte orkar läsa mer säger jag hej då. Till er andra, såhär var min sista vecka 2013.

Måndag Måndagen var en härlig distansdag. Den kändes dock knappt som semester för jag klev upp tidigt för att hinna avverka första passet utan att familjen märkte det. Gav mig av i mörkret och kom hem lagom för att väcka gänget. Sen gjorde vi knäck.

MåndagMåndag Därefter var det storstädning av hela huset. Jag for fram som ett skållat troll och hann inte ens med att duscha men det spelade ingen roll för på eftermiddagen skulle jag ändå ge mig ut igen.

Måndag Det var så vackert och liksom rosa ute.

MåndagMåndagMåndag Jag var tvungen att stanna och lukta lite på jordklotet.

Måndag På tisdagen var det julafton! Barnen hade önskat sig att jag inte skulle springa direkt på morgonen vilket jag i för sig inte heller hade tänkt. Det blev världens mysigaste julmorgon men sen när alla började pilla med sitt, ja då smet jag ut en stund.

Tisdag Trodde jag skulle känna mig som en utböling som sprang på julafton, men faktum var att det var fler löpare än vanligt ute. De flesta joggade dock lugnt och fint. Själv körde jag ett hårt tröskelpass och såg förmodligen ut som en galning som rände fram längs Kyrkviken. Men jag hade ju bråttom hem till det här gänget, det var bara att raska på.

Tisdag Sen var det julfirande för hela slanten hemma hos min syrra och med mina föräldrar. Jag blev glad över den här medaljen jag fick av Uma. Det är jag som kutar. Tycker hon har fångat mitt stela steg helt perfekt!

Tisdag På juldagen gav jag mig upp i ottan. Nu var det inte en kotte ute.

Onsdag Sprang in mot stan. Mätaren visade att två cyklister hade cyklat över bron. Vid Ropsten var jag tvungen att fota den här lilla bilen som verkar ha parkerat här för gott.

Onsdag Gatlamporna på Lidingö släcktes prick 08:22 då jag var hemma igen.

Onsdag Åt gröt.

Onsdag Och tog fram min nya träningsdagbok som det är dags att börja klottra i. Den gamla är proppfull av spring och minnen.

Onsdag Och sen hittade vi ett ställe i stan som var öppet, trots att det var juldag och allt. Urban Deli!

Onsdag Vi drack kaffe.

Onsdag Somliga drack varm choklad.

Onsdag Och vi åt god lunch.

Onsdag Somliga åt citron.

Onsdag Efter detta smörjande av kråset fanns det ingen ursäkt för att inte ge sig ut på ett hederligt backpass i regnet när vi kom hem.

OnsdagOnsdag Precis när jag hade spurtat uppför backen och hade en repetition kvar kom ett par promenerandes. Killen sa: ”Vilken spurt!”. ”Åh, det var trevligt att höra” sa jag. ”Men det är jobbigt!” tillade jag för att verkligen få fram hur duktig jag var. ”Ja, det ser ju fullkomligt VIDRIGT ut!” sa han då. Haha, rätt kul ändå när man slungas in i den vanliga världen och ser sig själv utifrån, hur man flåsar uppför en lång backe i regn. På juldagen och allt. Hann precis klart innan mörkret la sig över Lidingö.

Onsdag Nedjogg förbi kyrkogården som var så vacker med alla ljus.

Onsdag Jo, när jag kom hem så gjorde jag som Eva tipsat om, nämligen grönkålschips. Såg ut som att jag skövlat en hel liten Amazonas-skog där på Willys.

Onsdag Jag gjorde efter det här enkla receptet.

OnsdagOnsdagOnsdagOnsdag Det var faktiskt riktigt gott. Tyvärr dock inte lika gott som Flaming Hot-ostbågar. På torsdagen var jag uppe ännu tidigare, ja lika tidigt som om jag skulle springa till jobbet.

Torsdag Redan framme vid bron kände jag en irriterande sten i skon.

Torsdag Men det var liksom inte en lös sten i skon utan sulan som gått sönder. Ytterst irriterande. Men man kan ju inte bryta ett rejält distanspass pga en liten sten, det var bara att nöta på. När jag kom hem lyckades jag pilla ut den. Dags att plocka fram ett par nya Adizero Boston.

Torsdag Jo, jag var uppe sådär tidigt för att sen skulle vi åka och bada hela gänget.

Torsdag Hit skulle vi:

Torsdag Min mamma har ritat det här badhuset så en gång om året brukar vi fräsa hit och ha roligt. Eller tja, roligt och roligt. Egentligen hatar jag badhus. Jag fryser från första sekund men vad gör man inte för familjefriden. Och de där vattenrutschkanorna som de har är faktiskt roliga. Och åker man dem non stop dvs springer upp för trappan för ett nytt åk så fort man kommit ned, då går det ändå att hålla värmen ok. När vi kom hem gav jag mig ut på ett tröskelpass. Gaah, motivationen till att slita ut mig var riktigt låg. Var egentligen mer sugen på soffan och marsipan men jag tog mig i kragen. Hoppade för att komma igång.

Torsdag Men känslan på marken, med grönt gräs och barmark, ja då blir man ändå lycklig.

Torsdag Och efteråt, då var det riktigt skönt. Som alltid. Till efterrätt blev det rehab och magstyrka.

Torsdag Och sen gjorde jag en massa glass.

Torsdag På fredagen blev det distans på morgonen. Mörkt och blött på gatan.

Fredag Inget pass att orda om. Hyggligt pigga ben och sen hem för att leverera in tidningen till de som precis vaknat.

Fredag På dagen träffade jag Pekka och gick igenom en massa grejer. Skulle egentligen gjort en test men vi sköt på det lite framåt. Kändes viktigare att prata och sen efteråt, fylld av ny energi och små aha-upplevelser, begav jag mig hemåt. På kvällen hade vi gäster och det är ändå det skönaste med att vara ledig. Att man liksom hinner allt. Hinner vara med familjen, springa och träffa kompisar. Det där underbara lugnet.

Lördagen innebar tuffare tag. Började med uppvärmning och därefter tröskelpass.

Lördag Ett riktigt bra pass blev det, hittade liksom rätt i löpningen och det kändes som att kroppen fick sig en liten skjuts framåt. Avslutade med en distansmil. Sen gick jag hem och tände den här lilla oljelyktan som jag är så nöjd med. Den kommer från Muji.

Lördag Man häller vatten och ett par droppar valfri olja där i skålen, själv har jag en från Mexiko som heter Tabaco, som jag älskar. Den dagen den tar slut måste jag nog åka till Tulum igen och köpa en ny. Sen går man runt i myskläder och njuter av doften och tillvaron, kanske lyssnar man på White Stripes.

Idag var det söndag och dags för långpass. Äntligen blå himmel!

SöndagSöndag Började med 18 km ute på Lidingö innan jag vände in mot stan och Djurgården. Benen var lite slitna efter veckan men jag lyckades ändå dra på någorlunda sista milen. Totalt 40 km och veckan landade på 175 km. Det blev jordgubbssmoothie så fort jag kom innanför dörren.

Söndag Nu väntar lunch och sen rehab, det gäller att spara det tråkigaste till sist. En sista grej: GOTT NYTT ÅR! Och tack för att ni hängt med mig här hela året och hejat och peppat. Vi ses 2014.

20131216-20131222: Kräkis, skoinventering, boktips, marsipan och en fullspäckad söndag!

Om jag inte minns fel så slutade jag förra inlägget med ” Ahh, det blir inte bättre än såhär.” Och sen ett litet ”Adieu”. Det visade sig att jag inte kunde haft mer fel vad gäller att ha det bra. Däremot var mitt adieu mitt i prick, för det var så att säga vad jag gjorde, sa ajöss. Vaknade nämligen på natten mellan söndag och måndag av att Ruben kom in till oss och sa att han mådde illa. Vet inte varför men jag minns att Olle och jag tittade på varandra där i mörkret och skakade så smått på våra huvuden. Inte så att vi är onda eller misstror vår lilla son så det måste varit önsketänkande: ”Låt det inte vara, låt det inte vara…” Ja, vi vet alla vad vi syftade på. VINTERKRÄKSJUKAN. Eller numera i folkmun kallad kräkis. Tio minuter senare låg sonen vid toalettstolen och där låg han kvar så gott som hela natten. Eller nä, han låg i sängen med huvudet utanför, ovanför hinken. Vi delade på oss så jag gick in till Uma. Jag mådde märkligt men tänkte att det bara var inbillning. Sov ryckigt ända fram till morgonen då jag vinglade upp och in till Olle för att säga att jag nog fick skjuta på morgonpasset och började yra om hur och när jag skulle få till dagens pass. 20 minuter senare låg jag själv vid toaletten. Både jag och Ruben var helt däckade hela måndagen. Jag minns knappt något mer än febriga drömmar, obekväma kuddar, en öm kropp och alldeles för höga ljud. Jo jag minns att jag tänkte på löpning ett par gånger och det var nästan som att bara tanken fick mig att kräkas igen. Då har det gått långt kan jag säga men tanken på att röra mig framåt, hoppa och skutta – det var bara för mycket där jag låg svettig och eländig. Vi hade dock en trogen katt vid vår sida hela dagen. Olle tog kort på de tre bundsförvanterna inkl. kräkhinken (och ja, jag har en märklig nypa i håret på ena bilden samt har min braxa hasat ner på den andra, men lev med det!).

MåndagMåndag Vi sov exakt hela måndagen. Min mamma kom på att det kunde vara den där fördelsedagsskaldjursplatån vi åt på lördagen. Jag fick nämligen smaka ett ostron av Ruben och Olle fick också ett och faktum är att han också kände sig lite kymig på måndagen. Men inte alls i närheten av mig och Ruben som det var vansinnigt synd om. På tisdagen mådde vi lite bättre. Ja, vi mådde i alla fall inte illa längre. Jag lyckades faktiskt med konststycket att steka lite pannkakor för det var det enda Ruben kunde tänka sig att äta.

Tisdag I övrigt hasade vi mest runt mellan olika sovplatser och var allmänt bedrövliga, både Ruben och jag. Jag lyckades svara på några mail här och där men det var ungefär så långt energin räckte. I min fantasi såg jag framför mig hur jag framåt kvällen kanske kunde springa en lätt mil och få lite frisk luft. Men jag pratade med Pekka som, som vanligt, kom med kloka råd. Att träna för tidigt och kanske få någon skit som inte släpper på månader, nä det kändes ju oerhört korkat. Dessutom var jag inte alls i form för att springa på riktigt, det var ju bara i fantasin jag hade studsat gatan fram.

På onsdagen började jag känna mig aningen bättre. Nu gick det att vrida på huvudet utan att bli yr och jag kunde svara (någorlunda) sammanhängande på mail igen och orkade även tömma tvättmaskinen (har sagt det förr men det är mitt bästa test för att se hur jag mår, just att böja sig och dra ur saker). Jag mailade med mina springkompisar på jobbet, Lennart och Micke, och de undrade hur många löparskor jag har. Så jag fick räkna in dem, ett alldeles lagom projekt den dagen. 15 stycken.

Onsdag Jag skulle vilja påstå att alla används till och från förutom 3-4 stycken. Detta skoältande fick en ju sugen på att springa både långt och fort, men Pekka hade sagt att det var lätt löpning tidigast torsdag. Så jag lydde och drack en kaffe istället. Också ett friskhetstecken att vara sugen på det igen.

Onsdag Och så målade jag naglarna för att muntra upp mig.

Onsdag Sen så äntligen kom torsdagen. En frisk torsdag. När man vaknar, ruskar på huvudet och inte trillar ihop i en krasselhög. Den känslan går inte av för hackor. Och jag som var lite trött på mörkret där i förra veckan, sicket larv! Nu skuttade jag (nåja) gladeligen upp ur sängen, ner i kläderna och iväg med ryggan.

Torsdag Men allvarligt, mina ben. Insåg hur fruktansvärt sällan jag springer med pigga ben. Man glömmer helt bort hur det känns. För er som också glömt så känns det liksom som att man inte har några ben överhuvudtaget, man bara svävar fram. Nu gick det inte på något vis fort men det var ändå en svävande känsla. Jag mindes Pekkas förmaning och dessutom så kände jag i magtrakterna att det inte på något vis var aktuellt med en räserstart. Det kunde slutat mycket illa. Så i lugn och ro sprang jag min vanliga runda in mot stan. När man legat däckad i sängen i så gott som tre dagar så blir man sådär from mot sin omgivning. Nu var det ju så mörkt att ingen såg mitt ansikte, men hade de gjort det så hade de sett en likblek men väldigt leendes människa. Jag insåg också att de här tvångsavbrotten nog kan vara bra, de gör att man får längta efter löpningen och inte bara ta den för givet. Sen att jag blir hetsig och sur när jag inte får träna, och tänker att jag kommer att tappa allt jag någonsin tränat upp, ja det är bara så jag är – trots att jag vet att det inte stämmer. Jag försöker även få mig själv att inse att det är rätt larvigt att tro att man ska gå genom livet utan att drabbas av det. Och så länge det handlar om något så enkelt som kräksjuka, ja då får man vara oändligt tacksam. Särskilt nu då jag vet flera som går igenom en oerhört tung period. I omklädningsrummet var allt som vanligt.

Torsdag Sen satt jag i alla fall där och njöt av vara frisk och dricka kaffe igen.

Torsdag Efter duschen på med vanliga kläder. Den här jackan får mig alltid att känna det som att jag borde haft en given plats på Beatles Sgt. Pepper´s Lonely Hearts Club-skivomslag.

Torsdag På lunchen blev det ytterligare ett distanspass och även om jag fortfarande medvetet tog det lugnt så kände jag att kroppen började piggna på sig ordentligt.

Torsdag Och sen på torsdagkvällen var jag ute och rände på stan, ja inte springandes alltså även om det mycket väl kunde varit så. Jag var på AG och åt mängder av kött i trevligt jobbsällskap. Kom inte hem så sent men kunde ändå inte somna så det blev alldeles för lite sömn den natten. Jag hade inte haft problem att gå ut och springa på fredagmorgonen men lite klok får man vara ibland. Dessutom var det julavslutning på skolan så det var mysigt att ta det lugnt hemma med gänget och sedan traska tillsammans till skolan. Men på lunchen hann jag med att få lite frisk luft och dessutom lite av lyxvaran dagsljus. Jag hade en del frustration som behövde komma ut. Att få springa då, det finns faktiskt inget bättre.

FredagFredag Det var skönt för jag kunde hålla ett bra tempo utan att känna mig ansträngd. Jag kommer aldrig sluta förvånas över hur olika det kan kännas från dag till dag, särskilt tydligt har det varit under den här perioden då jag haft problem med blod- och järnvärdet. På fredageftermiddagen sprang jag hemåt i skymningen.

Fredag Trots att lunchpasset inte var så värst långt bort så var det ändå lätt att få upp en hyfsad fart. Ungefär mitt på Odengatan gick det plötsligt upp för mig, att nu är det jullov! Hade musik i öronen och som alltid började bästa låten precis vid Lidingöbron. Få alltid en lyckochock när det händer.

Fredag Ruben kom gående när jag var framme vid huset. I hans födelsedagsoverall som sitter på 24/7. Förstår inte när vi ska lyckas tvätta den.

Fredag Även denna kväll var vi borta på galej, hos kompisar i stan och som vanligt får man stansug av kombinationen mysig lägenhet mitt i stan och jul. Jag drack till och med lite champagne, det var länge sen.

På lördagen var det äntligen dags för lite fart. Vädret var oerhört deppigt. Med andra ord helt perfekt för ångestladdad löpning.

Lördag Uppjogg och spänsthopp och därefter tröskel. Sen en mil ovanpå det. Totalt 20 km. När jag kom hem öppnade jag ett kuvert jag fått redan på fredagen men inte hunnit öppna. Aha, denna var det!

Lördag Den ska bli mycket intressant att läsa! Det svåraste kommer dock bli att hitta tiden till att läsa, men det som då är bra, är att den känns lätt att bara dyka in i när man får en stund över. Den är full av massa bra fakta blandat, tips på pass varvat med korta intervjuer. Och med ett skönt och rakt språk. Jag skulle säga att det är en väldigt bra julklapp till alla som gillar att springa. Men då detta är ett tips i senaste laget, så kan man ju tänka att många troligen skulle bli ännu gladare över en nyårsklapp? Ja, istället för ytterligare en klapp som riskerar att drunkna under granen den 24:e. Olle som är av den intellektuella sorten kommer dock bli så trött på mig nu när jag inte ens läser vanliga böcker längre. Hur bra denna bok än är så kommer han aldrig förstå tjusningen med att ligga och läsa om hur man kan springa. Därför var jag listig där på lördageftermiddagen och maskerade boken i ett fodral från en bok av ett helt annat slag.

Lördag Jag såg allt att Olle tittade välvilligt mot mig där jag bakom mitt Sartre-omslag låg och läste om  Kjell-Erik Ståhl och pangtusingar.  Hur som. Efter min läspaus så var det dags att göra julsnask. Först ut var kola.

Lördag Och sen marsipan. Tur jag har små barnarbetare hemma som tycker det är kul att ploppa ut mandlar ur sitt skal.

Lördag Vi gjorde dubbel sats på en gång. Man är ju rutinerad. Alla möjliga grejer blev det, allt från marsipankorvar till fredstecken. Någon gång inbillar jag mig att ska jag tatuera fredstecknet på min arm, men så länge får jag väl jobba med marsipan.

Lördag Efter allt socker blev det fullt rehabprogram och magstyrka. Jag har ett gäng övningar att göra så det tar sitt lilla tag. Bäst är ändå att jag nästan alltid får sällskap av barnen som gillar när hopprepet, hantlarna och gummibandet kommer fram.

Idag var det söndag och dags för långpass. För att hinna göra mer än bara springa den här dagen, innebar det att jag satte klockan på sex för att äta frukost, smälta maten och kunna ge mig av tidigt. Strax efter åtta stod jag redo på gatan. Fasiken vad mörkt det var. Och duggigt.

Söndag Hade klurat lite på dagens pass och bestämt mig för att börja med sista milen på Lidingöloppet och därefter byta skogen mot asfalt och bege mig in mot stan och Djurgården. Så fick det bli. Det var lite mörkt till en början men undan för undan ljusnade det i skogen. Lyxigt att kunna springa i terräng såhär ett par dagar innan julafton, utan snö och is att bekymra sig över. Det var alldeles tomt i spåret, mötte bara ett enda promenerande par. När sista milen var avverkad styrde jag kosan in mot stan. Då insåg jag att det blåste väldans mycket. Hade motvind så gott som hela vägen ut mot Djurgården. Där var det också ovanligt lugnt men ett par tappra löpargrupper såg jag. Nu började himlen spricka upp ordentligt. Jag sprang ut mot Waldemarsudde där jag vände och tog samma väg tillbaka. Det var så vackert när jag sprang över Gärdesfältet med solen i ansiktet. Precis som det vore den första vårdagen. Totalt 36 km.

Söndag Lunch och därefter var det dags för lite kultur. I dessa konsumtionstider gäller det att se till att barnen får omges av lite konst som motvikt. Vi åkte till Fotografiska Museet.

Söndag Där var det flera fina utställningar. Vi började med Elliott Erwitt.

SöndagSöndag Och sen blev det Paolo Roversi.

Söndag Barnen tyckte det var snuskigt för det var en del bröst och nakna rumpor. Man kan nog säga att vi avverkade den utställningen på tre minuter. Tyvärr. Jag tyckte för övrigt om den där väggen som satt utanför, där man skulle skriva sin innersta hemlighet på en post-it-lapp och sätta upp. Jag kunde stått och läst alla lappar i en evighet. Men det fick jag inte för barnen men några hemligheter jag hann läsa var: Jag är egentligen ett svin / Jag är en shopaholic / Jag är olyckligt kär / Jag ljuger flera gånger om dagen.

Söndag Sen var det dags för Jill Greenberg.

Söndag Ungefär såhär såg förresten våra barn ut när vi sa att vi skulle till Fotografiska imorse:

Söndag Ja som ni förstår är det inte deras favoritmuseum. Dock mitt. Men djuren gillade de verkligen.

Söndag Här är Uma och en isbjörn.

Söndag Sen satt vi och njöt av utsikten i caféet. Jag åt en lussebulle.

Söndag Sen åkte gänget hem.

Söndag Själv hade jag ett långpass till att avverka och blev kvar i stan. Första stoppet var Nespresso-affären. Herregud, så lurade vi är allihop som står där och ska köpa kapslar. Jag fick stå och vänta i 100 nummer! Till slut var det min tur och då var jag så svettig och frustrerad att jag köpte upp hela butiken i rent vredesmod. Men nu behöver jag inte gå dit på ett halvår i alla fall.

Söndag Sen hade jag några fler små ärenden men som ni vet så finns det inga små ärenden två dagar innan julafton. Man vill köpa typ en tändsticksask. Det tar en halvtimme. Minst. Snabbast gick det på Löplabbet där jag köpte energidrickor. Bra jobbat, Löplabbet, det tackar jag för. Till sist var jag hemma och fick äntligen sätta mig ner och dricka en kaffe och äta lite marsipan. Nu väntar 4 km på löpband som lite uppvärmning för att köra rehab. Då kommer veckan landa på 10 mil. Lite skralt men så går det när man haft kräkis. Nu är det bara att hoppas på att nästa vecka blir fridfull, frisk och full av spring. Dock är det alltid som lurigast på loven. Då gäller det att trixa för att få ihop sina mil utan att familjen ska behöva vänta på en för att göra saker ihop. Jag har som regel att de bara ska märka av ett av mina pass, de dagar jag springer två. Och bara man är redo att gå upp i ottan så brukar det lösa sig. Sist men inte minst: GOD JUL!

Söndag Hej.

20131209-20131215: Tungt, mörkt, taxiarsle och stress. Plus skaldjur, ljus och julstämning!

Jag blir lite stressad av att jag tycker det är tungt. För det är ju bara december. En massa mörka månader kvar att överleva. Det hela är lite invecklat för egentligen gillar jag vintern. Alltså även när det är snö och kallt. Dock föredrar jag just nu denna underbara barmark som man kan studsa fram på i sina vanliga springskor. Det jag gnäller över är alltså mörkret. Det gör mig faktiskt smått galen! I alla fall när det är becksvart och den enda tiden man hinner kuta. Precis så har det varit just den här veckan. Tiden har inte räckt till och jag har återigen fått känna mig som något slags djur som endast kryper fram efter mörkrets inbrott. Och det är som att mörkret gör något med mina ben. Det gör dem sega. Jag blir en sengångare. Ja, ja, visst kan det vara fantastiskt att ruscha fram en mörk kväll när benen är pigga och man kanske har en jäkla underbar dänga i öronen och man känner sig oövervinnerlig. Ja! Sånt gillar vi. Men så har det inte varit den här veckan, tvärtom. Benen har fått kämpa sig fram i mörkret. Och att jag fick mina testsvar gjorde inte saken bättre. Blodvärdet har gått upp och det var ju bra. Men järnet verkar ha gått åt till att lösa den saken så järnvärdet är fortfarande för lågt. Jag får knapra vidare på järntabletterna och fortsätta övekonsumera spenat, blodpudding och C-vitamin. Men just det här med att man blir trött. Då vill man ju gärna dricka kaffe. Men det är ju inte bra för järnupptagningen. Suck. Med andra ord så har jag tyckt lite synd om mig själv den här veckan. Men förutom mörkret, tyngden och tröttheten så har det varit en väldigt intressant vecka – om än hektisk! Fullt upp på jobbet och dessutom har jag blivit intervjuad och varit med i en podcast. I löparsammanhang så har jag fått äran att vara med på Andreas löparblogg. Det var kul. Ok, nu drar jag igenom veckan, förbered er på ca tusen mörkerbilder.

Måndag På måndagen drog jag på mig långkalsonger under tightsen och kutade till jobbet. Trots att klockan inte var mycket så var det full rulle runt Östermalms IP. Flera military-gäng sprang runt, ett av dem bar samtidigt på stora vita rullar som de förmodligen skulle plåga sig själva med på ett militäriskt vis. Jag hade mina ice bugs på mig och blev påmind om exakt hur jag kände med dem förra året. Jag tycker det är grymma skor, just att man kan springa på blankis, men just för mig så tenderar högerskon att klämma åt på höger vrist. Och det kände jag på ett irriterande vis medan jag sprang. Att jag dessutom sprungit långt i dem både på lördagen och söndagen gjorde ju inte saken bättre. Men nog om det. Fram kom jag.

Måndag Jag hade hoppats på lunchspring och lite dagsljus men det blev alldeles för stressigt och hanns inte alls med. Som ett djur i bur blickade jag ut mot Kungsholms Strand från min plats. Då var det i alla fall trevligt att våra nylackade pallar till kontoret dök upp! De ser ut som godis.

Måndag  Sen blev det en mil hem när jag jobbat klart.

Måndag På kvällen blev det sen rehab och dessutom monterade jag ihop ett Ikea-skrivbord till Uma. Jag har genom tiderna skrutit oerhört mycket om mina Ikea-skills, så nu åker jag automatiskt på allt som kommer i bruna paket. Halvklokt inser jag såhär i efterhand då det var ett rätt avancerat bord och instruktionshäftet var tjockt som en pocketbok.

Tisdag Jorå, på tisdagen sprang en vidare. Nu med vanliga springskorna på fötterna, skönt! Mötte en morgonpigg kanin vid Ropsten. Fattar inte varför de gillar att hänga runt just vid kollektivtrafiken. Sprang och tänkte på Stockholm Marathon nästa år, att det ska bli kul att springa det en tredje gång. Jag kan inte så värst mycket om den här löparvärlden, har rätt kass koll på alla, men har ändå en känsla av att många satsar mot nästa år. Gissar att det är EM som hägrar. Det hade man ju inte tackat nej till men haha, det känns som en avlägsen fantasi! Jag är ändå 38 och har tre kids och är just för tillfället mer av ett mörkerdjur än en marathonlöpare. Jag tränar på som vanligt och hoppas mest på ett kul och bra 2014. Vad det sen innebär har jag ingen aning om – men gärna skadefritt och en kropp full av järn och energi.

Tisdag Jag var duktig i omklädningsrummet.

Tisdag Efter jobbet var det bara att ge sig ut i mörkret igen.

Tisdag Då jag inte hunnit springa på lunchen idag heller var planen ett distanspass med tröskel på bandet som avslutning.

Tisdag Snabbt byta skor och dra av sig kläder och upp på bandet. Gaaah, jobbigt! Fick svalka ner mig efteråt.

Tisdag Sen blev det blodpudding och juice till middag. På onsdagmorgonen körde jag backintervaller och mörkret höll på att göra mig galen. Jag fick sånt akut behov av att få springa i dagsljus men det var riktigt tidigt och skulle inte ljusna på länge än. Bara att harva på och där och då kan jag garantera att det inte var någon runner´s high i sikte.

Onsdag De sista kilometrarna till jobbet var riktigt sega. Hade någon erbjudit mig skjuts hade jag garanterat tackat ja. Jag tror att vetskapen om mitt låga järnvärde spelade in rent mentalt. Det är svårare att pressa sig när man vet att något saknas i kroppen…

Onsdag Jag satt i långt möte på dagen och det är inte vad min rumpa gillar just nu. Jag befarar att jag fått såkallat ”taxiarsle”. Jag vet, det finns en vackrare term för detta men det verkar hur som helst som att man kan få detta arsle av två helt skilda anledningar. Den ena är att man sitter för mycket. Kan säga direkt att det inte gäller mig. Det andra är överansträngning av någon liten nerv i rumpan. Kan gälla mig. Hur som helst så gör det hela att det inte är skönt att sitta. Långa möten blir olidliga och man får försöka sitta på bara ena skinkan. Det kan se rätt kul ut. Det gör alltså inte jätteont, mer en lite molande, irriterande känsla. Helst sitter jag på min hårda rumble roller men jag har inte gått så långt att jag släpat med den till jobbet (än) och absolut inte i möten (än). Någon måtta får det vara (än). När jag springer besväras jag inte av det hela så när onsdagen var slut gav jag mig av hemåt i mörkret.

Onsdag På torsdagen hoppar jag morgonens pass och gosar kvar i sängen med hela gänget. Så bra val! Sen går vi till Umas dagis som har Luciafirande i förskott. Alltid lika kul att se tomtenissar och Lucior med tjocka overaller under sina dräkter. Den här dagen blir även den fullsmockad av jobb. När jag är på väg tillbaka till kontoret efter ett möte så önskar jag att jag hade springskor på fötterna. Såhär fint var det:

Torsdag Men jag fick, som det nattdjur jag blivit, jobba vidare och vänta tills mörkret lagt sig. Då sprang jag hemåt. Och nej, ingen lätt känsla. Men planen var att köra en kopia av tisdagens pass dvs distans hem och därefter raka vägen upp på bandet för att just få upp ordentlig fart och väcka liv i nattdjuret.

TorsdagTorsdag Och puh, det gick inte att stå och sova där på bandet i alla fall. Äntligen lite fart! Och ljus. Lysrörsljus! Tristare var det när jag skulle somna. Jag hade nämligen, kanske för första gången i mitt liv, fått en vattenblåsa på vänstra stortån samt var tånageln alldeles öm och lila. Ha, tänkte jag först, vilket larv. Men det bultade och bultade och gjorde ondare och ondare och jag låg där i sängen och fantiserade om hur jag skulle tvingas amputera hela tån. Efter ett tag gick jag upp, gjorde hål på blåsan, tog en Ipren och somnade. På fredag morgon mådde tån bättre så det blev en morgonmil.

Fredag Det var vackert i stan.

Fredag Det var också fint för när jag klev in i Bonnierhuset var det ett äkta Luciatåg på plats som sjöng så vackert. Tänk om man hade en sån röst. Själv har en av de falskaste rösterna i norra Europa. Jag hade med mig mackor i ryggan. Fruktbröd från Violon Dingue, som jag åt i omklädningsrummet.

Fredag Och sen satt jag och stretchade och försökte hinna läsa lite bloggar och nyheter.

Fredag Och plötsligt fick jag ett ryck och var bara tvungen att höra på den här gammeldagsa låten. Det behovet uppstår ca 3-4 gånger om året och jag börjar nästan alltid grina.

Fredag När jag kom upp på kontoret fortsatte det fina för det var lyktor längs Kungsholms Strand. Tyvärr syns det inte på bilden men de var utsatta hela vägen längs vattnet.

Fredag Och jag åt en lussebulle.

Fredag Och vet ni? När jag skulle springa hemåt för att hämta på dagis så var det fortfarande ljust ute! Äntligen lite drag i kroppen! På lätta ben uppför Odengatan, nerför Odengatan, Valhallavägen fram, Husarviken, Lidingöbron och nu började det mörkna men nu hade jag lurat igång kroppen så det spelade ingen roll. Underbar känsla! Och sen att hämta världens finaste lilla människa och gå hem tillsammans, det var ännu finare.

Fredag Det blev helg och lördag och jag gav mig iväg rätt tidigt på ett tempopass. I ljuset!

Lördag Det blev ett bra pass som ändå fick mig att känna att det finns något bra där i kroppen ändå. Jag hoppas bara det ska kännas ännu bättre längre fram. Passet landade på 23 km. Sen fick jag skynda mig att göra mig i ordning för det var dags för Rubens årliga födelsedagsskaldjursplatå-lunch, en dag innan själva födelsedagen. Seden är som följer: Ruben som är födelsedagsbarn får beställa en skaldjursplatå medan vi andra får snåla och ta de billigare rätterna så att vi inte blir helt ruinerade innan julen ens börjat.

LördagLördag Med tanke på priset så var det ju glädjande att Ruben åt upp exakt allt, till och med ostronen till personalens förvåning. Och varenda toastbröd som ingick. Efter denna trevliga lunch var det dags att ta tag i julen. Vi har varit så dåliga och inte hängt upp en endaste liten pryttel men nu åkte äntligen vår gigantiska stjärna upp. Sådärja.

Lördag  Och så köpte vi en julgran.

Lördag Med ens blev det jul hemma. Och jag fick såna Mexiko-minnen från förra året för jag hittade den här lilla julkrubban som vi köpte där. Jag är så okristlig man kan bli så för att ”jämna ut” det hela var jag tvungen att ställa en dödskalle bakom.

Lördag Tur att Olle var där vars släkt varit präster sen 1500-talet och således kunde ställa upp de olika spelarna på sina korrekta platser. Det var dock ett par figurer (de två tjejerna) som tydligen inte brukade finnas med i den klassiska svenska laguppställningen. Men det var ju bara trevligt att det var ett stort gäng. Sen roade jag mig med att steka tusen pannkakor till söndagmorgonen. Jag säger det igen: det är ganska intensivt att alla våra tre barn fyller år med exakt 21 dagars mellanrum precis runt juletid. Men det är ju inte precis barnens fel om man säger så. Så idag på söndagmorgonen blev det pannkakor och sång och sen gick födelsedagsbarnet nöjt iväg i sin nya träningsoverall för att spela fotboll. Själv gav jag mig ut på långpass.

Söndag Idag blev det den riktiga stadslångturen som började på Lidingö och sen hela rasket: Värtan-Gärdet-Djurgården-Strandvägen-Skeppsbron-Söder runt-Skeppsbron-Strandvägen-Gärdet-Värtan-Lidingö igen. Så skönt att få springa på dagen och jag såg som vanligt flera TSM-grupper. Idag hade jag en skön känsla i kroppen och livet kändes lättare igen. Trots det dystra vädret och regnet. Sånt rör mig inte i ryggen så länge kroppen är på gott humör. Jag sprang en liten extrasväng så att jag landade på prick 41 km som gick i 4:45 min/km. På så vis kunde nämligen veckan summeras till exakt 18 mil, och såna jämna siffror är trevliga att skriva in i träningsdagboken. Bra jobbat, kroppen!

Söndag Nu fortsätter födelsedagsfirandet med pepparkaksbak och julmusik på högsta volym. Ahh, det blir inte bättre än såhär. Adieu!

131125-131201: Pekka, ingefära, en väntad förkylning och Guldäggsjury!

Den här veckan har varit fram och tillbaka. Den började i alla fall bra med fantastiskt lunchväder. Bara synd att jag hade glömt att packa ner strumpor. Tur då att man har resurser i sitt omklädningsskåp: sommarstrumpor fick komma fram.

Måndag Det blev en bra tur trots att benen var rätt stela och bedrövliga till en början.

MåndagMåndag Jag undrar alltid vad som finns i det här schizofrena lilla huset. Både läskigt och gulligt på samma gång.

MåndagMåndag Ja, här satt jag inte länge vill jag lova. Typ tio sekunder i något slags stretchförsök. Sen bara att springa in, duscha och äta präktig medhavd matlåda och jobba vidare. Jag har tänkt på att jag nästan aldrig skriver något om mitt jobb. Egentligen skulle jag kunna skriva en hel massa om det. Om hur kul, svårt, intressant, stressigt, spännande, omöjligt, fint och roligt det är varje dag. Ja, jag skulle kunna ha en egen blogg som bara handlade om jobbet faktiskt. Men nu är just den här bloggen en liten frizon för jobbet och därför så är jag ganska fåordig om den biten här och liksom snabbspolar jobbpartierna. Nu gör vi precis just det, smabbspolar fram till när jag skulle hem i mörkret.

Måndag Jag tog en runda ute på Djurgården. Det var riktigt kyligt – och mörkt. Jag såg knappt något och händerna blev iskalla trots vantarna. Det var lite segt där på slutet, känslan av att man springer i slowmotion. Men ändå kan jag gilla det där harvandet. När man tar nästa steg och nästa och nästa och nästa. Trots motståndet från kropp och väder.

Måndag Och då var det ju trevligt att jag hade fått mitt lilla pris från Vintermarathon i brevlådan när jag kom hem.

Måndag Det här med att vara veteran. Det känns som bra uppvärmning inför att bli pensionär längre fram, att man liksom vaggas in i åldern. Sen blev det tisdag!

Tisdag Jag var rätt seg även då när jag sprang till jobbet.

Tisdag Men jag hade det riktigt trevligt för mig själv i omklädningsrummet för jag hade jag stoppat ner smörgåsar och grejer i ryggsäcken. Kändes nästan som om jag gick i skolan igen!

TisdagTisdag Tröttheten satt i hela förmiddagen och jag tänkte att det skulle gå riktigt kasst på lunchpasset – som dessvärre var planerat att gå fort. Men jag drog på mig mina fodrade tights och gav mig av.

Tisdag Och det är verkligen lustigt det där med kroppen. Ofta när jag tänker att det kommer gå dåligt så går det rent av riktigt bra. Så var det idag. Just när känslan är med en, då blir man lycklig.

Tisdag Jag tackade för det och fortsatte med resten av livet. På onsdagen blev det inte kutande på morgonen för då skulle jag till Pekka och göra lite test och därför ha någorlunda utvilade ben.

Onsdag Jag hade en aningen seg känsla i kroppen så jag förvarnade Pekka om det innan jag hoppade upp på testcykeln. Men hör och häpna! Det blev mitt bästa resultat någonsin! Jag blev så jäkla glad. Tror att kroppen mått bra av att få backa bandet lite. Sen pratade vi om tiden framåt, mat, energi och allt möjligt viktigt. Otroligt skönt att ha en så grym och kunnig person att snacka med. Jag blir verkligen alltid så uppåt av att ses. Firade det bra testresultatet med spring på lunchen.

Onsdag Jag skulle egentligen sprungit mer senare på dagen men den dåliga känslan jag hade haft känning av, hade nu ökat på lite så istället för spring blev det apelsin- och ingefärsjox på kvällen.

OnsdagOnsdagOnsdag Det är svårt det här med förkylningskänningar, att veta hur man ska göra. Men på torsdagmorgonen kände jag mig ändå i form så när jag vaknade så det blev ett distanspass. Och tur var det för det var den finaste morgonen.

Torsdag Men sen blev det inget mer spring för vid lunch kände jag mig lite hängig igen. Först tänkte jag att jag nog bara var trött och skulle må bra av lite frisk luft och kutande. Eller? Så höll jag på att vela fram och tillbaka, tills jag kom på att det är just när jag håller på med det här velandet och undrandet som jag inte ska springa. Det är den bästa måttstocken dvs att jag inte riktigt vet. För när jag mår bra håller jag aldrig på sådär. Däremot hände det annat den dagen. T ex så släpptes nyheten att jag blir årets Guldäggsordförande. Detta känns otroligt flott, ett stort och ansvarsfullt uppdrag som jag ska göra mitt bästa av. På kvällen blev det bara den vanliga rehabben, apelsin, ingefära, vitlök och sömn.

På fredagen mådde jag tyvärr inte bättre utan sämre. Inget ont i halsen men var täppt och hängig. Jag menar, det var ju inte så svårt att räkna ut att jag skulle trilla dit till slut, när så gott som alla varit skruttiga hemma. Det är skillnaden när man har barn, man är ständigt utsatt för små bacelusker. Jag passade istället på att gå och ta om proverna för att kolla att mitt järnvärde gått upp. Och istället för matsäck i omklädningsrummet blev det frukost på stan. Sånt lyxade man kan ha för sig när man inte är ute och springer i morgonmörkret.

FredagFredag Därefter promenixade jag till jobbet, förbi Vasaparkens tomma fotbollsplan och öde löparbanor. Jag skulle säga att jag är aningen besatt av just övergivna idrottsplatser.

FredagFredagFredag På lördag var det dock slut på förkylningseländet och jag mådde bra igen. Halleluja! Man är inte så bra på att inte springa om man säger så. Det blev mösspremiär.

Lördag Och sen var det tolv helt underbara kilometer ut mot Hustegaholm.

LördagLördagSöndag Lustigt att för en gångs skull ha pigga ben! Jag liksom sparang utan att känna benen på ett högst egendomligt och ovanligt vis. Det bästa jag såg var en liten hund med en tomterock på sig. Efter brasa och lussebullar och allmänt soffhäng fick det bli en kvällsmil för att känna om de där pigga benen var kvar.

Lördag Och det var de! Det är ändå det bästa med att ha varit krasselmaja, att när man sen blir frisk, då finns det lite extra krut i en. Dock kan jag inte för mitt liv förstå varför man gör vita övergångsställen som är galet hala? År 2000 borde man väl ändå ha hittat en vit färg som är som sandpapper och ger bättre fäste istället för sämre? Sånt man funderar över när man ränner fram i lördagkvällen. Sen var det inte klokt när jag vaknade. Att det redan var första advent!

Söndag Det är när man känner att dagarna rinner iväg, som man inser att livet också går rätt fort. Sen gav jag mig iväg på långpass.

Söndag Idag sprang jag ut mot Stora Skuggan där det var fullt av TSM-grupper. Jag kan nästan bli lite folkskygg när det kommer hordar av löpare på en och samma gång. Dock var det trevligt för jag behövde stanna en kortis och stretcha och då dök Rolf, min trevliga bloggläsare, upp och sa hej. Sen kutade jag vidare. Rände runt hit och dit och avverkade kilometer efter kilometer. Min mage var tyvärr inte riktigt med på noterna idag, fick springa runt med ett irriterande magknip och jag blev nästan rädd att det var vinterkräksjuka på gång. Efter ett tag släppte det och jag kunde avsluta med en sväng runt Kyrkviken hemma på Lidingö. Så det blev ändå ett bra långpass och trots förkylning så blev det en helt ok vecka mängdmässigt sett. Ikväll blir det rehab och magstyrka och eventuellt kommer jag chocka benen med lite sen söndagsfart. Hej då alla människor! Vi hörs!

Lidingölopp och stadsidyll.

Klev upp när klockan ringde halv sju imorse. Tyvärr är det så att jag nästan alltid måste ställa klockan på helgerna för att hinna med springet. Jag åt frukost i min ensamhet och därefter hann jag med en massa grejer. Så det är inte helt dumt det här med att gå upp tidigt. Runt nio gav jag mig av. Stoppade ner en sån här, kan alltid vara bra att ha när man kutar långt utan vatten.

Söndag Idag ylletröja i och med att det var nollgradigt.

Söndag Bort till Koltorp för att springa hela Lidingöloppet. Det är 3 km dit så totalt skulle passet landa på 33 km. Kändes rätt lagom såhär efter Berlin. Så jag sprang. Det var magiskt i skogen, och då menar jag verkligen magiskt. Men ingen som kutat idag kan väl ha missat det. Jag var riktigt nöjd för jag var helt perfekt klädd och sånt kan man bli rätt uppåt av när man velat lite med kläderna. Det är lustigt det här med långpass på asfalt jämfört med terräng. Det är liksom jobbigt på helt olika vis. Men just nu känns det så självklart att ränna runt i skogen, vet inte riktigt varför. Jag tänker mig att jag kanske kommer varva skog och asfalt lite framöver. Runt 19 km drack jag den där energidrickan. Det var gott. Sen precis vid 20 km så strejkade plötsligt klockan. Det kom upp en svart ruta som sedan försvann lika plötsligt. Men därefter var klockan helt låst, den bara stannade på tempot där och då. I farten försökte jag starta om den, nollställa den och gud vet alla grepp jag försökte ta till. Sen sket jag i den och bara sprang. Tackade gudarna för att detta inte hände i Berlin! Då hade jag fasiken börjat grina. Men tänk att det är samma sak varje gång klockan strejkar på ett träningspass, att jag inser att jag oftare borde springa utan den. Löpningen blir annorlunda när man inte kan kolla tempot stup i kvarten, och kör man inte just tempopass eller intervaller så gör det ju inte så mycket. Totalt 33 km. När jag kom hem kokade jag frysta jordgubbar för jag skulle göra smoothie och blev plötsligt hepatit-rädd.

Söndag Jag brukar oftast skita i kokandet annars, i alla fall när det bara är jag som ska dricka det.

Söndag Efter detta så käkade vi spaghetti och sen skulle Olle med Ruben på fotbollsmatch. Jag och tjejerna åkte till Humlegården. Det är något visst med stadsparker på hösten, bäst att passa på och njuta av dem. Varning! Här följer nu ett antal provocerande idylliska bilder på löv och lekande barn – ni fortsätter på egen risk.

SöndagSöndag Vi drog till parkleken där det var smockfullt av barn och föräldrar. Förortsbo som jag är blev jag nästan folkskygg!

Söndag Var sugen på att pröva den här hoppgrejen som Febe studsade runt på. Men tänkte att det kanske inte var helt bra för knät efter ett Lidingölopp.

SöndagSöndag Ja herregud vilken idyll det var där i Humlan. Vi fräste runt som tokar i löven, eller jag typ haltade. Nej nej, jag är inte skadad men jag skulle nog vilja påstå att jag alltid haltar lite. Alltid är det något som känns lite och gör att jag stapplar fram. Och dessutom har jag nog i grunden en smått hoppande/haltande gångstil. Inte mycket att göra åt, bara att halta på.

SöndagSöndag Efter detta gick vi till Brillo och åt glass.

SöndagSöndag Sen ner i underjorden för att åka hem till förorten igen. Där var träden lika gula som i stan.

Söndag Man var rätt sugen på att lägga sig raklång när man kom hem. Men icke. I veckan är det en sån där jippo-skoldag dit man ska leverera in kakor. Den är bara en gång om året men konstigt nog känns det som att den är en gång i månaden. Bara att sätta igång att baka. Det blev två tigrar. Synd bara att man måste stoppa in dem i ugnen när de är så goda såhär:

Söndag Nix, nu är det slut på idyllen. Nu väntar hårtvättar, bäddning av sängar, vika flera ton tvätt, packa skolväskor, rehabba knät och planera veckan. Ja just det, en sista grej. Igår frågade jag Olle vad han tyckte var det bästa med min löpning. Han funderade en stund och svarade sen att det bästa nog var att jag skulle vara så bra på att hämta hjälp om man hamnade i en nödsituation. T ex om vårt flygplan störtade och vi var de enda som med livet i behåll kravlade oss ur vraket någonstans mitt på den ryska tundran. Då skulle jag vara den perfekta personen för att springa över de milsvida vidderna för att hitta någon som kunde komma till undsättning. Under tiden som jag sprang skulle Olle vila upp sig i en lossliten flygplansstol och knapra på lite snacks som också överlevt kraschen. Kanske hade några burkar öl också undkommit förödelsen.Ja, det var det bästa med löpningen alltså. Kul att man kan vara till nytta!

En fågel i huset och sista långpasset.

Uppe med tuppen. Åt toastbröd och drack O´Boy, ungefär det jag tänker att jag ska äta och dricka på morgonen innan Berlin-maran. Det såg ut att bli fint väder ute. Trots detta, och med förra söndagens törst på långpasset i färskt minne, orkade jag inte släpa på dricka. Jag stoppade ner en sån här istället, det fick räcka.

Söndag Sen var planen att jag skulle ge mig av. Precis när jag var på väg ut genom dörren hör jag Ruben ropa: Ali har tagit en fågel! Mycket riktigt. När jag vände mig om stod Ali där med en stor koltrast i käften! Han hade smugit in med den via trädgårdsdörren. Jag blev så förvånad att jag skrek högt. På Gotland är Ali en riktig jägare men här hemma har han hållit sig lugn. Tills nu. I alla fall så började jag gasta på Ali men det gjorde bara att han sprang längre in i huset. Plötsligt lyckades fågeln komma loss och började flaxa runt i ett moln av fjädrar med Ali efter sig. Jakten bar iväg långt genom hela huset, ena stunden fick Ali fatt på den men sen lyckades den rymma igen. Efter kaosartade scener fick vi upp dörren i TV-rummet och fågeln flög sin kos. Jag lämnade Olle med dammsugaren och huset fullt av fjädrar.

Söndag Och just det, idag var det test av nya sportlinnet inför Berlin! Hepp!

Söndag (Okej då, jag spände magen så mycket jag bara kunde.) I alla fall. Jag gav mig av och insåg när jag tog de första stegen att klockan var exakt 08:45 dvs den tid då Berlin-maran startar om precis två veckor. In mot stan. Det kändes så tomt överallt men jag var i för sig rätt tidigt ute. Vid Djurgårdskanalen var det lite fler människor som njöt av den fina morgonen. Ibland när jag kutar förbi folk som är ute och går sådär raskt med hörlurar i öronen, så kan jag tycka det ser så skönt ut. Sådär friskt och hurtigt utan att vara jobbigt. Men jag vet så väl att om jag väl gick där skulle jag bli tokig och vilja springa. Gå har aldrig varit min grej, jag brukar till och med jogga när jag går själv på stan, så urbota trist tycker jag oftast det är att gå. Men det ser skönt ut. Vanliga rundan genom stan. Inte ett spår av Stockholm Halvmarathon, förutom några staket vid Strömbron. Vid 20 km drack jag halva energidrickan men blev nästan bara törstigare av det, hade nog varit bättre att bara kuta på utan att dricka överhuvudtaget. Höll vanlig distansfart men tyckte ändå att benen var lite tröttare än vanligt. Men de ska ju få vila och ladda så småningom. Totalt 40 km. Sista rejäla långpasset innan Berlin. Inget gnäll alls från höften men det satans knät jämrar sig lite vilket gör mig galen! Pressade juice när jag kom hem. Ser ut som en vilde!

Söndag Men det där linnet, det var skönt. Jag förutsätter givetvis att jag ska få perfekt maratonväder i Berlin, och därmed kunna kuta i korta shorts och linne. Sen rasslade eftermiddagen iväg. Vi var i stan och fixade några ärenden och gick på café. Sen skulle Olle springa och jag bytte lakan i alla sängar samt tog lusmedel (!) i allas hår för det är sån där lusdag på skolan då alla ska se till att bli lusfria. Jag kollade igenom allas hår utan att hitta något men körde ändå medel, det fick vara nog med djur i huset efter den där koltrasten imorse. Och sen gjorde jag lasagne!

Söndag Efter middagen föreslog jag att vi skulle göra en brasa men ingen tyckte det var höstigt nog, så jag drog på mig en höstväst och gick ut i trädgården en stund för att känna lite höst.

Söndag Och nu måste jag packa gympakläder och frukt till skogen och löparryggsäckar och annat som hör söndagen till. Ajöss.

Fyra varma mil!

Söndag Det här med O´Boy är min nya grej. Dels tycker jag inte jag behöver vänta lika länge med att smälta maten när jag dricker O´Boy istället för kaffe. Ibland kan jag nämligen känna att jag får lite uppstötningar när jag druckit kaffe för nära inpå språngmarscher. Men förutom det så har jag även en plan med O´Boyen. Nämligen att köpa med mig såna där Pucko till Berlin så att jag kan sköta min frukost på hotellrummet innan jag ska springa. Pucko och vitt toastbröd får det nog bli, och kanske en banan. I alla fall skönt att slippa vara beroende av hotellets frukost, om man känner för att vara asocial och oberoende. Idag var jag hur som helst uppe tidigt igen, ja tidigt för att vara helg. Runt nio-tiden gav jag mig av hemifrån.

Söndag Då var det inte så varmt än så jag sket i att ta med mig någon dricka. Jag är så trött på att springa runt med flaskor och jox. Det hör sommaren till. Dock insåg jag rätt snart att det var just sommar idag… Ok, in mot stan. Min långa stadstur borde jag vara trött på vid det här laget och faktiskt, idag kände jag att jag var lite less på den. Men ändå gillar jag den så mycket så fram till Berlin så nöter jag vidare på den. Jag gillar just att den för mig består av fyra block. Det första är Lidingö/Gärdet, det andra är Djurgården/Gamla Stan, det tredje är Söder och det fjärde är Gamla Stan/Gärdet/Lidingö. Jag gillar det mentala att se det som fyra delar. Det var så fridfullt och vackert ute. En hel del promenixare längs Djurgårdskanalen men annars rätt öde. Min höft gnällde i början av passet men efter ett tag tänkte jag inte på den. Jag tror kroppen längtar efter lite vila men glöm det, det får vi ta efter Berlin! När jag hade sprungit runt söder och var tillbaka på Skeppsbron visade klockan 30 km, och nu var jag riktigt törstig. Jag höll farten men spejade samtidigt efter om det inte fanns någon vattenslang någonstans i stan, det borde det ju finnas… men nä. Jag kämpade på och började fantisera om allt jag skulle dricka. Trots törsten så pinnade benen på bra, lite extra bra där på slutet men det kanske var ren överlevnadsinstinkt. Desto snabbare hem, desto snabbare dricka!

Söndag Totalt 40 km. Veckan landade på drygt 19 mil. Ett till rejält långpass blir det nästa helg innan jag trappar ner inför Berlin. Men ahh, sen fick jag min efterlängtade juice och iskaffe. Tog varannan klunk.

Söndag Och sen kom jag på en smart idé, nämligen att göra yoghurtglass istället för att bara äta en tallrik yoghurt. Jag tog sån där mild naturell 3%-ig yoghurt och så hällde jag i lite honung samt kvarblivna jordgubbar.

Söndag Och medan den vevade runt där så var jag ordentlig och stretchade. Det är ju sånt man blir lite extra noggrann med när man har skavanker. Och sen hade yoghurten fått en bra konsistens och jag bedömde den som klar.

Söndag Så himla gott! Jag skulle vilja påstå att jag kär i glassmaskinen. Efter detta och lite mer mat så var det bara att duscha iskallt och cykla ner till Lidingövallen där det var Fotbollens Dag och Ruben hade matcher.

SöndagSöndag Helskotta så varmt det var att stå där bredvid planen. jag bälgade i mig vatten medan jag applåderade. I övrigt så kan jag konstatera att höften känns förvånansvärt bra efter långpasset. Mitt ena knä trilskas dock lite, det gjorde det i början av veckan för att sen helt försvinna, för att nu spöka lite igen. Som sagt, inte långt kvar till Berlin nu. Bara att kämpa på och pyssla om kroppen så gott det går så att den lyder in i det sista. Ja herrejisses, om tre veckor har jag ju kutat Berlin Marathon! Jag säger det igen: Håll mig frisk! Håll mig hel! Tack på förhand.