Kort långpass

20140519-20140525: Höftjämmer, naprapatbesök, min egna lilla Svettdroppe, Milspåret och lördag i Sigtuna!

Efter Milspåret Hej! Här dyker jag upp igen, som en annan söndagsbilaga. Tänkte först avhandla det ni alla gått och undrat över hela veckan, nämligen Hur har det gått med godiset?! Jo, jag ska be att få tala om att jag lyckats med att inte äta varken godis eller glass, måndag och tisdag och onsdag OCH torsdag. Rekord! Och där på fredagen var jag, galet nog, knappt ens sugen på godis. Men någon måtta får det ju vara på renlevnadslivet så då proppade jag i mig både godis och glass bara för att. Mitt mål är alltså inte på något vis att sluta med dessa underbara ting utan bara få lite balans på det hela. Egentligen tycker jag att det optimala vore att äta snask och skit två dagar i veckan men vi får se hur det blir med den saken. I övrigt så har jag tänkt. Inga genitankar tyvärr men lite såna där insiktstankar. Som t ex att jag faktiskt bara är en vanlig motionär. En helt vanlig motionärsmänniska. Inte för att jag trott något annat men ändå. Obs! En viktig sak: Detta betyder inte att man inte kan ha höga mål för det. Men däremot betyder det att man faktiskt gör detta för att det är kul. Eller nja, det är verkligen inte alltid kul att träna, alla pass kan absolut inte vara kul om man vill bli bra. Men grundkänslan måste vara det, själva utgångsläget måste vara positivt laddat och ett val man gör – och väljer att göra om och om igen. Dvs ingen tvingar mig till detta, varken att springa långt eller snabbt, jag springer inte för att tjäna mitt levebröd eller bli sponsrad eller vad nu elitlöpare kan tänkas drömma om. Happ. Så var det med den saken. Jag har insett att jag måste påminna mig om detta ibland för annars kan jag sväva iväg och inbilla mig att allt står och faller med om löpningen är på topp eller inte. Okej, nu drar jag igenom denna vecka. Vecka 21 och året är 2014. Varning för massa text och bilder om helt oviktiga saker. Håll i er!

Måndagen började med höftjämmer. I vanliga fall hade jag sprungit ändå. Men nu har jag ju gått och blivit like förståndig här på sistone så jag gjorde tvärtom. Jag sprang ingenting. Det var lika bra för om jag haltar till vardags när jag springer (ja, det händer typ på varje lopp att någon frågar om jag har ont när jag inte ens har det!) så hade jag definitivt haltat ännu mer nu. Istället hämtade jag på lunchen ut nummerlappen till torsdagens Milspår och åt lunch här:

Måndag På det här stället äter man sånt här:

Måndag Ser kanske inte så mycket ut för världen på bild, men i munnen är det galet gott och man vill beställa trippla portioner men det hinner man inte för man måste tillbaka och jobba och kan inte sitta och äta mexikansk mat hela eftermiddagen. På kvällen passade jag på att göra magstyrka och rörlighet. Ibland läser jag lite nyheter i pauserna.

Måndag

På tisdagen kändes höften lite bättre. Men morgonen startade inte med löpning för det utan med ett besök hos naprapat-Johan. Promenixade genom Rålambshovsparken.

Tisdag Jag som är förortsbo kan bli så fascinerad över alla dessa tusentals styrke- och löpargrupper som huserar i stadens parker om morgnarna. Hur många såna här grupper finns det? Det känns som att varannan stockholmare har sin lilla grupp de kutar med.

Tisdag Hos Johan fick jag börja med att springa på band. Fort! Jättefort! Alldeles för fort för att vara klockan halv åtta på morgonen. Men sånt är livet när man ska få ordning på kroppen. Efter detta fick jag demonstrera mina framsteg på rörlighets- och styrkefronten. På vissa av övningarna fick jag godkänt, på andra fick jag ytterligare instruktioner och bakläxa. Kort och gott så är det nu tydligt att det egentligen är min vänstra höft som är svag och eländig. Det gör att min högra höft får ta en massa skit som den inte bett om, och därmed blir väldigt trött. Den jobbar ju dubbelt för att hjälpa vänsterkompisen! Och därmed gnäller och jämrar den sig ibland vilket är helt rimligt och förståeligt. När Johan filmade min löpning så ser man att jag egentligen är rätt stabil i mitt högra ben medan mitt vänstra fladdrar och beter sig. Bara att kämpa på med styrkan med andra ord. Efter dessa visdomsord så behandlade Johan höften så den kändes ännu lite bättre när jag gick därifrån. Och på lunchen när jag sprang så kändes det faktiskt helt ok.

Tisdag Min plan var ju att springa Milspåret på torsdagen så jag ville inte ta ut mig för mycket utan det blev uppjogg och därefter 5×1 km i maratonfart (vad det nu är just nu?!). Borde sprungit dem i milfart (vad det nu är just nu?!) men vågade inte utmana högerhöften alltför mycket.

På onsdagen köpte jag en macka på vägen till jobbet. Stockholms godaste macka, enligt mig.

Onsdag Det enda sattyget är de här svarta fröna, som i för sig är goda, men de fastnar exakt överallt i mina tänder. Förr hade jag tandtråd på jobbet men den är slut så nu får jag gå in på toan och pilla bort fröna med hjälp av hörnen på ett A4-papper. Nog om det, vi går vidare. På lunchen fick det bli en mil som sista uppladdning inför torsdagens lopp. Ute var det otroligt varmt!

Onsdag Jag sprang bort förbi Pampas Marina och vidare. Sen tillbaka.

Onsdag Slogs av hur grönt allt blivit helt plötsligt.

Onsdag Onsdag Fullt av gottemajor låg och solade nere vid kanalen. Alltid samma frågor i mitt huvud: Vad jobbar de med? Hur hinner de ligga här med tidning och kaffe på en handduk? Eller jobbar de inte alls? Arbetslösa? Eller jobbar de natt? Vad för nattjobb har de? Eller komplediga? Pensionärer? Gaah, frågorna tar aldrig slut! Men milen gör det. För snart var jag tillbaka vid jobbet och benen kändes faktiskt rätt pålitliga inför morgondagen.

Onsdag Onsdag Gillar förresten mitt nya linne med svetthål. Fast svetten verkar tyvärr inte ta sig ut genom hålen som ni ser.

Onsdag Sen på kvällen var vi på Febes och Lidingö Basket sommaravslutning.

Onsdag Det var en sån underbar kväll. En sån där kväll när livet känns så enkelt och sorglöst. Vi kikade när det spelades lite match utomhus.

Onsdag Och sen var det prisutdelning. Och gissa vem som vann lagets Svettdroppe? Jo, det ska jag tala om… Febe! Yiiieeeyay! Längst till vänster står den lilla kämpen med sin svettdroppe-statyett.

Onsdag Sen var det slut på basketkvällen.

Onsdag Torsdag! Va? redan? Springa ett millopp? Jomenvisst. Det är faktiskt något skönt just med Milspåret, att det är sådär kl 19 på kvällen en helt vanlig dag. Jag gillar det. Dessutom var det perfekt för i mitt träningsschema hade jag 10 km tempo och vad kunde då vara bättre än ett millopp? Det betydde dock att jag behövde äta lite bra mat på lunchen. Därför hade jag med mig matlåda med spaghetti och köttfärssås. Klämde den i solen medan jag höll på att svettas ihjäl.

Torsdag Runt halv fyra fyllde jag på med filmjölk.

Torsdag Och vid fem gick jag ner i omklädningsrummet och bytte om. Fixade dojorna (alltid otroligt nervös för att jag ska klistra fast såna här tidtagningsgrejer fel).

Torsdag Bestämde mig för att springa i kort linne, det var ju det enda raka i den här värmen. Även om magen var (är) kritvit. Bra dock att ljuset i omklädningsrummet gör den alldeles brun.

Torsdag Olle skjutsade mig till Djurgården. Jag köpte en vattenflaska på vägen. När jag hoppade ur bilen och sa hejdå sa Olle sitt nya favorituttryck: Tröck te! Det han säger är alltså Tryck till. Ja det är ju lätt att säga för den som i sakta mak rullar hemåt i en luftkonditionerad bil. Men ändå, jag var sugen på att springa och sugen på att tröck te. Sen visste jag inte, med tanke på svagheten i kroppen senaste tiden, hur mycket jag skulle kunna tröcka te. Det skulle visa sig. Väl på plats insåg jag att jag hade glömt vattenflaskan i bilen så det var bara att köpa en ny och sen sätta sig och begrunda livet i solen.

Torsdag Tog ett nöjdkort på mig själv. Såhär ser såna ut:

Torsdag Satt och funderade på saker som att det var mitt 6:e millopp någonsin. Att jag borde springa fler millopp. Sen träffade jag min fd jobbkompis Jenny som var glad och peppad och sen träffade jag Andreas för första gången i verkliga livet. Det var ju väldigt trevligt! Sen var det uppvärmning. Blev nästan 3 km och benen kändes väl sådär ok. Har aldrig någonsin känt ett par överpigga ben på en uppvärmning så det är inget som får mig ur balans längre, man får tänka att det bara är att tvinga igång dem. Sedan dags för start och i målfållan blev jag velig som vanligt. Allra längst fram stod några tjejer som jag gissade att jag sprang ungefär lika fort som, och en bit framför mig stod några som jag visste jag var snabbare än. Men ändå har jag så svårt för att tränga mig eller kliva förbi alla och ställa mig allra längst fram. För jag vet ju att en hel del av killarna som i så fall hamnar bakom mig springer fortare, och är det då inte bättre att de står före? På ett marathon är det annorlunda, tycker jag. Där bör de snabbaste tjejerna och killarna stå för man har ändå så god tid på sig. Men på ett millopp tänker jag att det blir bättre flyt om man ställer sig efter sin förmåga? Hur man nu ska veta det i för sig, går ju inte att fråga alla om deras pb i år tre minuter innan start. Jaja, jag är ju en solklar amatör i sammanhanget så bara informera mig om vad som är rätt och hur sjutton man gör. Hur som helst, hejade på Staffan i startfållan och tjong, vi var iväg! Det rusades på och var lite trångt, men ändå stor skillnad jämfört med när jag sprang loppet för två år sedan. Då gick nämligen starten på ett annat ställe och efter det loppet lovade jag mig själv att aldrig springa Milspåret igen, tyckte det var alldeles för trångt och rörigt och folk som puttades som tokar. Nu var det också mycket folk men hanterbart på ett helt annat vis. Efter ett par kilometer passerade jag en tjej och inte långt därefter en till. Och en till. Därefter såg jag inga fler tjejer utan var omgiven av killar hela loppet. Min klocka visade på ett 3:50-tempo till en början men jag saktade ner lite och sen visade den 3:55. Nu har jag dock lärt mig att inte blint lite på klockan utan försökte gå på känslan. Milspåret är en väldigt vacker bana men det spelar ju noll roll om man har som ambition att kuta någorlunda fort. Man ser ju liksom inget då. Dessutom så banan rätt kuperad (jo det är den) vilket kändes i benen. Jag tänkte Tröck te, tröck te! och gjorde så gott jag kunde. Vid varvningen tog jag ett glas vatten men fick inte i mig ett dyft i farten så fick fortsätta vara torr i munnen. Någon ropade Häll det över huvudet! och det skulle man såklart gjort om man var smart. Det var inte jag. Men vi pinnade på och plötsligt var det bara två kilometer kvar. Snitttempot på klockan visade 3:55 min/km så jag hade lite vaga tankar om att fixa perset (mot alla odds). Men när jag kom upp till det som jag trodde var mål och såg tiden 39 minuter insåg jag att det redan var kört. Men som sagt, detta var alltså inte målet utan man skulle kuta lite till så i mål gick jag på 39:47 och det räckte till en 4:e plats. Inte nöjd över tiden men liksom ändå nöjd med mig själv. Många hade haft ett jobbigt lopp men det hade faktiskt inte jag. Eller missförstå mig rätt, jobbigt var det. Jättejobbigt. Men ändå helt ok. Och här och nu, just idag, var det detta min kraft räckte till. Sen om ett par grader hit eller dit hade kapat några sekunder, ja kanske. Några färre backar hade definitivt gjort det. Men annars kändes loppet ok och gick nog ungefär som jag trott det skulle (fast jag egentligen inte hade någon aning hur det skulle gå). Efter detta så blev det mer prat med Staffan och en hel del andra trevliga människor som jag inte träffat förr. Precis när jag skulle springa hemåt så hörde jag mitt namn ropas upp för prisutdelningen. Kammade hem ett presentkort på 300 kr på Runner´s Store, det var bra. Sen joggade jag hem mot Lidingö. Kvällen. Gick inte av för hackor.

Torsdag Torsdag Torsdag Torsdag Jag höll däremot på att gå av för hackor ungefär en kilometer hemifrån. Plötsligt kände jag mig helt snurrig, lite sådör som man kan känna sig när det är ett par kilometer kvar av ett marathonlopp. Insåg att klockan började närma sig nio och att kroppen inte hade ätit något ordentligt på länge. var så galet hungrig! Riktigt skönt att stanna utanför dörren och summera dagen till totalt 20 km med lopp och allt.

Torsdag Åt och somnade sen som en klubbad säl.

På fredagen blev det grötfrukost, Filter och Löparkalendern.

Fredag Och tunnelbana till jobbet – trots att jag är livrädd för att bli sjuk nu.

Fredag Och en sojalatte och nejnej, jag har absolut inte slutat dricka mjölk utan bara blivit en opålitlig mes som inte kan bestämma sig och därmed kör vanlig mjölk ibland och soja ibland. Jag svettades trots att klockan bara var halv åtta.

Fredag På lunchen svettades jag ännu mer för då sprang jag en mil i hettan. Det såg skönare ut att paddla runt på såna här än att springa. Men det går inte att hålla på att ha det skönt när man tränar inför ett marathon.

Fredag Sen tog jag, för ovanlighetens skull, ett kort på mig själv och om ni undrar vad sjutton jag skrattar åt så håller jag på att förklara för en tjej att det inte alls gör något att hon syns i bild.

Fredag Var rätt skönt att krypa ner i den svala underjorden sen.

Fredag När jag gav mig hem vid halv sex så var det fortfarande lika varmt.

Fredag Stan var som galen av fredagskänsla och överallt blev jag frestad av människor med kalla drycker i händerna på diverse uteserveringar. Men jag malde hemåt och benen var verkligen i bra skick trots torsdagens lopp. Sånt gillar vi. Hemma!

Fredag

På lördagen började jag inte med springskor på fötterna utan sandaler.

Lördag Olle hade planerat en utflykt till Sigtuna så efter att ha skjutsat Ruben till mina föräldrar (han skulle nämligen på egen begäran vara med och sjösätta deras båt med dem) så gav vi oss andra iväg. Vid halv tio var vi framme i den lilla staden.

Lördag Vi började med bad. Eller. De andra gjorde det.

Lördag Jag började med kaffe.

Lördag Efter strandhänget så traskade vi runt i staden. Den var liten och göllig.

Lördag Lördag Och sen åt vi lunch på Hotellet. Här tvingar jag gänget att vända sig och vara med på kort. De är rätt trötta på det.

Lördag Maten var jättegod men allra godast var brödet som man fick innan. Jag ska visa er. Kolla det här lilla minibrödet.

Lördag Tur att jag kom jag på att fota det innan sista tuggen var slut. Det var helt ärligt det godaste bröd jag nåååågonsin ätit. Och sen den här lilla minilimpan. Jösses.

Lördag Oerhört nöjda med detta, kommer aldrig glömma detta bröd.

Lördag Sen hem igen och så fort jag kom innanför dörren var det bara att byta om, och sen ge sig ut genom dörren igen och iväg på ett tempopass.

Lördag Tyckte inte värmen var så farlig ändå, det fläktade en del när jag sprang in mot stan. Men på sista tempoblocket så kände jag att det visst var jättevarmt och bad till olika gudar och ting att vädret skulle vara schysst och kyla ner sig till nästa lördag. Genomsvettig när jag kom hem, låg såhär och svalnade som en annan bakplåt i skuggan.

Lördag Söndagmorgon. Natten till idag var riktigt dålig. Det var fest i kvarteret igår och det spelades hög musik vilket jag egentligen gillar. Jag gillar att det är lite drag fastän man bor i förorten. Men det måste vara åldern för jag kunde bara inte somna. Känslan var att det stod en högtalare precis bredvid mitt öra. Drog mig för att stänga alla fönster för det var ju så varmt. Till sist gjorde jag det ändå för att få tystnad men ändå: klarvaken (fast egentligen trött). Läste, lyssnade på somna-appen och till sist, alldeles för sent, lyckades jag somna. Vaknade därmed rätt trött. Ville dock springa innan det blev varmt så jag gav mig av vid sju på mitt sista korta långpass inför Stockholm Marathon. Möttes av en nyutslagen syrénbuske utanför dörren.

Söndag Söndag Längs Kyrkviken ut mot Elfvik. Redan varmt. Puh. Det kändes som sommarlov i luften.

Söndag Gillar den här skylten, som att vi är löpardjur som man ska respektera i trafiken.

Söndag Vidare genom det gröna, fina.

Söndag Ibland påminner jag mig själv om hur lyxigt det är att 1) kunna springa och 2) få springa här det är så vackert.

Söndag Jag såg en fin räv som traskade på gångvägen framför mig, med en sån där riktigt yvig, röd svans. Motsatsen till skabbräv. Sen såg jag en hare som jag hoppades skulle klara sig från räven. Och sist men inte minst såg jag en kille (människa) som gick i bara strumplästen och såg allmänt trött ut. Han kanske hade glömt dojorna på musikfesten från igår natt. Själv sprang jag hem till frukost utomhus.

Söndag Jaha ni, nu var det slut på veckans roman. Vi hörs om en vecka – och då vet vi hur Stockholm Marathon gick! Mina tankar inför loppet är att försöka göra ett stabilt och kontrollerat lopp. Kroppen är inte lika stark som förra året så jag är ödmjuk inför tiden. Jag hoppas kunna springa under tre timmar, men vi får se om jag lyckas. Bäst av allt är ändå att jag verkligen ser fram emot att springa. Det ska bli kul! Riktigt kul! Stockholm Marathon är hemmaplan och stämningen på loppet är något speciellt. Jag hoppas nu att vi alla får vara friska och starka och så ses vi på startlinjen. Och ni som inte ska springa, snälla kom och heja. Ni ska veta hur mycket det betyder för oss som ska ta oss igenom 42 kilometer. Vi är er evigt tacksamma. Vi ses!

Uma Hej då.

20140331-20140406: Tempo, en kär vän och Dagens Industri. Plus en skithäl, en skithöft och ett havererat långpass!

Lustigt det är att tänka på tiden ibland, inte sådär ”oj vad tiden går” utan verkligen gå in i tiden och inse att det faktiskt är livet som pågår alla de där dagarna, de som annars lätt bara rusar förbi en och sorteras in under vardag. Oftast är man så djupt inne i den där vardagen att livet bara tuffar på utan att man tänker på det – och tur är i för sig det, för att gå runt och vara filosofisk för jämnan är ganska påfrestande. I alla fall tycker jag det. Men idag när jag skulle summera senaste veckan så kändes det plötslig stort. En vecka. Sju dagar. 168 timmar av liv som pågått. Mitt liv. På något vis kändes det plötsligt mäktigt, inte mäktigt som att jag går runt och tror att jag ska trilla av pinn hux flux, utan mer för att… livet är mäktigt. Varje dag är mäktig om man tänker på att det är en liten del av hela livet. Vare sig det är fyllt av barn i pyamaser, backintervaller, matteläxor, presentationer eller annat trevligt. Ja ni hör ju vilket flum det är i skallen på mig, nu börjar jag snart skriva Carpe Diem! och annan skit så låt oss lämna detta ämne nu genast och istället titta på veckan ur ett mer krasst perspektiv, typ vad jag gjorde och åt. Såhär då: På måndagen vaknade jag och var så trött. Insåg att det bästa jag kunde göra vad att låta kroppen få lite vila så det blev ingen morgonlöpning utan istället macka och kaffe.

Efter jobbet blev det dock spring. Nu var jag riktigt laddad. Dessutom var det inte bara vanligt spring för på vägen hem skulle jag bli fotograferad av Dagens Industri för en intervju som de gjort med mig. Jag och Oskar, fotografen, hade stämt träff i Värtan. Jag rände på rätt ordentligt från jobbet för att komma i tid. Sprang förbi Stadion där det var fullt av tröjor och halsdukar uppsatta på staketet till minne av Djurgårdssupporten som blev ihjälslagen.

Väl framme i Värtan var det ingen fotograf i sikte. Jag stod och väntade en stund, joggade fram och tillbaka för att hålla värmen men såg ingen Oskar någonstans. Däremot såg jag de här stackars brillorna.

Minuterna gick och till råga på allt dog min mobil, den gör gärna det när det är mindre än tio grader kallt ute och/eller då man verkligen behöver den. Så jag kunde inte ringa och kolla var han höll hus. När en halvtimme passerat sprang jag bort mot bron och där! Där stod han ju. Vid en annan oljecistern än den jag stått vid. Värtan är lite lurig. Hur som helst så var det ju tur att vi hittade varandra så det kunde bli lite bilder. Synd bara att jag stått och huttrat och fått röd näsa lagom till att man ska vara med i tidningen.

Det sattes upp ljus och sen fick jag hoppa på märkliga vis för att fastna på bild. Vi hade väldigt trevligt på den lilla gräsplätten mitt bland Ropstentrafiken .

När vi var klara fortsatte jag hemåt.

Jag lämnade av ryggan och fortsatte ner till hamnen där jag skulle köra ett backpass. Det såg ut som vilken sommardag som helst.

Det var inte mycket att orda om utan bara att sätta fart.

Det var som vanligt kul att springa backe. Det är något visst med just backintervaller. Men på slutet kändes det som att jag skulle gå samma öde till mötes som den här bilen, så trött var jag.

Jag hängde vid vattnet en stund.

Sen fick jag skynda mig hem till middag och varm dusch.

Tisdagen kom och jag var uppe tidigt. I och med tidsomställningen får man leva med att det återigen är lite mörkare på morgnarna nu ett tag.

Gatlamporna släcktes 05.50. Jag sprang och funderade på att jag innan jag ger mig ut ofta tänker att jag bara ska springa sisådär 7 km, men väl ute är det snudd på omöjligt för mig att springa mindre än en mil. I tanken vore det ibland skönt med en kortare jogg men ändå så bara går det inte, som att jag inte kan räkna passet om det är mindre än 10 km och dessutom föredrar jag jämna tiotal. Därmed blev det en mil där på tisdagsmorgonen. Sen hann jag även med att lämna blodprov på väg till jobbet, som vanligt för att kolla mina järnvärden. Håller tummarna för att de ska vara bra även om jag har en känsla av att jag egentligen behöver fortsätta käka järntabletter. Men det här med att gå till provmottagningar, det ska man i största möjliga mån undvika. Det satt en hel drös människor i väntrummet och hostade och nös. Jag var nära att ställa mig utanför men rädd för att missa mitt nummer fick jag istället snällt sitta kvar och begrava näsa och mun långt ner i halsduken som en annan Michael Jackson. Återstår att se om jag ligger däckad i förkylning om en vecka eller så. På kvällen blev det ett tröskelpass i fantastiskt väder. Lyx att kunna springa fartpass utomhus på kvällarna, efter jobbet, nu när det är ljust så länge. Det är som att man inte fattar hur man överlevde på vintern.

Jag hade en bra känsla passet igenom även om jag hade velat komma ner lite i tid. Onsdagmorgon och återigen morgonspring.

För att vinna lite tid, och därmed kunna sova lite längre, hade jag kunnat springa till jobbet men när det är såhär fina morgnar så är det något som drar mig ut mot Elfvik. Sprang där och kände för att väcka hela världen så att de kunde se den fina soluppgången.

Efter duschen fick jag bråttom och därmed blev det gröt i bilen. Jag är faktiskt mycket nöjd med detta påfund: gröt i mugg. (Obs! Olle körde.)

På lunchen hände det roliga grejer. Jag träffade Johan, en av mina bästa vänner, och vi konstaterade att det var på tok för längesen vi sågs. Vi gick till Gro på Sankt Eriksgatan där jag konstigt nog aldrig varit tidigare, trots att det ligger nära jobbet.

Ojoj. Maten! Så himla gott.

Sen gick Johan och beställde efterrätt till oss. Det är Johan som står upp och ser pillimarisk ut men kolla killarna som sitter vid borden! De där tre måste synkat klädseln på morgonen. Okej, vi kör rosa skjorta och grå kavaj, klart slut, hej.

Efterrätten har ni här. Allt detta en vanlig onsdag på Sankt Eriksgatan!

Sen att jag fick tre fina fotoböcker av Johan, som han och Henrik ger ut på sitt fantastiska förlag Livraison, det var precis vad mina ögon behövde. De kan nämligen inte bara livnära sig på lycramaterial, gångbanor och fin natur. Konst och känsla behövs också. Japp, jag fick en påse lyxakrits också.

Sen jobbade jag på och när det var dags att bege sig hemåt bytte jag om.

Jag hade tur för min mamma hade hämtat barnen vilket betydde att jag och Olle kunde gå samtidigt från jobbet – vilket i sin tur betydde att Olle kunde ta mina grejer. Jag kunde alltså springa ryggsäckslös. Det passade bra då jag skulle avverka ett rejält tempopass, och det sista man behöver då är en massa tyngd på ryggen. Värmde upp i 4,5 kilometer, lika långt som det var att ta sig till Gärdesfältet. Där satte jag fart. Men grrrr! Märkte genast att det var något fanskap med min vänstra häl. Jag stannade inte men kände att det påverkade löpsteget, och därmed farten. Avverkade hela passet men var lite moloken när jag kom hem. Jag gillar inte fötter som krånglar. Jag hatar det rent ut sagt. Här står jag full av hälhat.

Hemma så blev det lite knärehab, eller rättare sagt knäprehab. När man får skavanker så blir man genast lite duktigare på att sköta sig. Det blev även magstyrka, något som jag slarvat med på sistone. Saken är att jag märkt att jag just slarvat, med en stark mage får man bättre hållning, så är det bara. Summerade onsdagen till 30,5 km.

På torsdagen bestämde jag mig för att låta hälen vila lite. Det passade även bra eftersom jag försöker med konststycket att springa lite mindre några veckor framöver. Detta i hopp om en piggare kropp på fartpassen. Så istället för soluppgång i naturen blev det gröt och Runner´s World.

Men på kvällen fick jag springa.

Känslan i hälen var på det vis att den inte kändes till en början men kom sen smygandes efter några kilometer. Värst var det att springa nedför på asfalt så därför undvek jag just detta och njöt av detta vackra istället.

Sen var det slut på torsdagen.

På fredagen vaknade jag med lite träningsvärk i magen. Sånt gillar vi. Jag körde ett tempopass på lunchen.

Det var det ultimata fredagsvädret!

Precis här satte jag igång att plåga mig.

Var lite rädd för vad hälen skulle tycka om saken men som det verkar så föredrar den när jag springer fort och kommer upp bättre på framfoten. Så det gick helt ok. Det kändes fantastiskt att fräsa fram i vårsolen även om jag fick väja hit och dit för alla promenixare. På sista blocket, när jag hade en kilometer kvar, hörde jag flås och steg närma sig bakifrån. Vägrade vända på huvudet men misstänkte att det var en kille som jag mött tidigare och som också verkade ruscha fram och tillbaka. Hur som helst så ökade jag farten en aning, var beredd på att bli omsprungen, han flåsade på bakom mig. Sakta men säkert tyckte jag mig höra att avståndet mellan oss ökade och när jag bara hade hundra meter kvar så hörde jag hur han stannade. Ah! Alltid en seger att inte bli omsprungen! Efter detta tänkte jag på att jag förmodligen skulle utvecklas en hel del om jag tränade med andra ibland, man får fasiken upp bättre fart när man är jagad eller jagar. Får se om jag kan synka mitt liv med Spårvägenträningarna framöver. Nöjd med passet stretchade jag lite, väldigt lite skall erkännas.

Sen tog jag kort på mig själv i solen för att kunna titta på utifall det blir snöstorm eller annat väderskit här framöver.

När jag joggade tillbaka mot kontoret så såg jag plötsligt en tjej som tog av sig tröjan mitt på trottoaren – och hon hade bara bh och trosor på sig! Vad är detta för tokeri, hann jag tänka, innan jag såg fotografen. Tycker dock det var lika mycket tokeri för det. Såklart tog jag kort på dem, dock inte så nära för jag var för feg. Klick!

På fredagkvällen drog jag ut på stan, dansade och drack vin och drinkar. Ehh, nä. Tvärtom. Det blev återigen prehab och magstyrka hemma till den här fantastiska låten. Jag har bestämt mig för att magen här framöver ska få vara med på en jäkla resa.

På lördagen sov jag tills jag vaknade. Inte så länge i för sig, jag verkar inte kunna sova längre än till 06.45 nuförtiden. Olle brassade iväg för att köpa Dagens Industri för det var idag intervjun med mig skulle dyka upp! Och det gjorde den sannerligen – på framsidan och sen fyra sidor! Det var till att sms:a mamma och pappa på direkten.

Märklig känsla att se sig själv i tidningen men jag tyckte det blev en bra artikel. När maten smält var det återigen dags för ett tempopass, idag det längsta på veckan. Inte helt ultimat att det blev två tempopass på raken men inte mycket att göra åt saken. Kollade temperaturen och bestämde mig för t-shirt och armvärmare. Och kolla på bilden, ser ni att det är små knoppar på grenarna i förgrunden? Våren ÄR här.

Värmde upp och sen in mot stan. Men det var blåsigt! Irriterande! Kämpade på i motvinden men det var rätt kärvt. Inte bara pga vinden utan för att benen var lite tunga. Funderade ett tag på att bryta men slog bort tankarna och tänkte att alltid ger det väl något att slåss mot vind och sig själv. Så det var precis vad jag gjorde. 23,5 km senare var jag tillbaka hemma. Då blev det juice.

Och ett lass lördagsblodpudding. Olle är så larvig när jag äter blodpudding, han kan inte ens vända dem i stekpannan för han tycker det är så äckligt. Själv tycker jag det är riktigt gott. Särskilt med ett ton lingonsylt till.

Sen vek jag och katterna tvätt.

Söndag och långpass. De senaste veckorna har jag kört två pass på söndagarna, ett längre på 35-40 km och sen en kortare på eftermiddagen så att jag kommit upp i totalt 46-50 km på söndagen. Idag var tanken att göra tvärtom och börja med en kortare tur.

Jag hade dock inte riktigt bestämt mig för hur kort den skulle vara men jag satte iväg in mot stan. Stegen kändes ganska tunga, gårdagens tempopass satt ännu kvar i benen. Det är vid såna tillfällen jag kan önska att jag sprang på heltid och kunde portionera ut mina pass bättre. Det där med återhämtning är jag inte alltid så bra på och nu när jag haft strul med järnvärdena har just den biten blivit sämre. Hälen kändes under kontroll, den gjorde i alla fall inte ont medan jag sprang. Däremot dök det upp en jobbig känsla i höger höft. Grrrr, alltid är det något!

Medan jag kutade började jag räkna och insåg att det skulle bli rätt bråttom med allt som skulle hinnas med under dagen. Jag hade varit lite väl optimistisk med tiden där på morgonen och dessutom kändes höften av mer och mer. Fortsatte ännu en bit men insåg att det bara var dumt, särskilt att springa fort vilket jag behövde för att hinna hem i tid. Bestämde mig därför för att avbryta passet och ta en längre tur på eftermiddagen. Vem kom och hämtade mig då om inte Olle? Denna snälla (och roliga!) människa. Kände mig som en lyxhustru som blev hemkörd efter sitt träningspass. Tillbaka hemma blev det full sprutt med att steka pannkakor. Medan jag gjorde detta passade jag även på att köra magstyrka. Älskar när jag lyckas med såna här kombos. Drog på mig en keps för att jag kände för det.

Vad som också är bra med en sån här kombo är att det blir ett väldans fokus på att göra övningarna effektivt för annars bränns pannkakorna vid.

När detta var klart så var det ner med pannkakorna i väskan och tjong iväg till Hässelby där den här lilla människan, med desto större shorts, hade basketmatch.

Tillbaka hemma på Lidingö gjorde jag ett nytt försök.

Återigen sprang jag in mot stan. Men jag kände direkt att höften inte ville. Jag brukar inte lyssna på skavanker men det här gjorde så pass ont att till och med jag fattade att jag förmodligen bara skulle förvärra det hela rejält. Så efter några kilometer fick jag vände hemåt. Fan så arg jag var!

Men ändå. Jag har lovat mig själv att lyssna på kroppen ibland. Och just nu har jag inte lust att förvärra något. Dessutom påminde jag mig om att jag fick ett kort långpass igår, och flera bra pass i veckan. Men det här med återhämtning måste jag fixa bättre framöver för kroppen verkar inte riktigt palla det som huvudet vill att den ska. Och ja, jag vet, man kan ju springa lite mindre. Det är bara så jäklans trist. Ok. Hej då!

20140210-20140216: Utomhustempo, lite mer järn och födelsedagsfiranden!

Hallå! Vet inte vad det är men jag tycker veckorna flyger iväg, en efter en. Kanske är det för att vädret varit konstant grått. Dagarna har inte gått att skilja dagarna från varandra, måndagar, tisdagar, fredagar… allt har flutit ihop till en grå smet. De sju senaste grå dagarna har jag i alla fall sprungit på som vanligt. Eller jag har faktiskt lättat upp den här veckan ganska rejält så den landade på drygt 13 mil. Jag fick även provsvaren på mina järn- och blodvärden. De hade gått upp men Pekka tyckte ändå jag skulle fortsätta med två Niferex om dagen ett tag till, så det gör jag. Längtar dock tills jag kan skippa dem för jag tycker magen knorrar lite. Just det, i veckan fick jag även två böcker som jag beställt. Har känt ett sug efter lite mer tankar och ord kring löpning. Så nu har jag att göra.

Jag har börjat på Daniel´s Running Formula och bara efter några sidor kan jag känna att det är skönt att tanka in lite inspiration och fakta. Problemet är som vanligt när jag ska hinna läsa. Tiden som är över när jag jobbat klart, sprungit klart och hängt med barnen, ja den är rätt knapp. Men om ett par år eller så borde jag väl ha läst ut dem. Jaja, här kommer min vecka, dag för dag.

På måndagen tog jag en vilodag. En hel vilodag. Ingen styrketräning eller alternativträning utan bara ren och skär vila. Inte så att jag låg hemma i sängen och käkade praliner utan det vanliga livet pågick som vanligt. Det var faktiskt riktigt skönt med lite vila, tror jag behövde den där dagen. Vad gäller vilodagar så slänger jag in dem lite här och där när jag känner för det. Jag har ingen struktur för det hela men brukar känna rätt bra när huvud och kropp behöver det. Tilläggas bör att jag oftare än så springer en lätt mil, och i min värld kan såna dagar räknas som vilodagar, om jag ser till att ta det riktigt lugnt.

Hur som helst så blev det spring på tisdagen. Lunchspring! Det var ett tag sen jag kutade på lunchen så nu var jag riktigt sugen på kombinationen dagsljus och torr mark. När jag tog vägen ut via garaget så spelade bilverkstaden, som ligger där nere, klassisk musik och det uppstod en smått filmisk känsla. Dessutom så skymtade jag solen några korta sekunder!

Jag sprang ner mot Karlbergs Slott och sen över till Kungsholms Strand.

Det var dags för ett tempopass. Jag hade varit lite otålig och inte väntat på att klockan skulle hitta satelliterna, vilket straffade sig. Det första blocket höll jag inte alls bra fart. Eller egentligen gjorde jag nog det, det var bara klockan som inte var med på noterna. Men det fattade jag först i efterhand. Blev riktigt orolig där en stund. Inte för att jag trodde att jag var i någon räserfartsform men ändå. Någorlunda bra fart hade jag nog trott att jag skulle kunna hålla. Jag tog en paus här mellan blocken. Visst är det lite Moskva över det hela?

Efter den korta pausen sansade sig klockan (läs hittade satelliterna) så på nästa block stämde tiden med hur det kändes i kroppen. Tack och lov. Jag var redo att kasta löparskorna i kanalen där ett tag. Hade gärna sprungit lite längre men en lunch är en lunch så det var bara att bege sig tillbaka till skrivbordet och jobba vidare med skallen istället.

På kvällen hade vi konferens med hela jobbet. Bra snack och tankar och det hela avslutades med en rolig middag. På bordet stod det vin och alkoholfri öl så jag tog såklart en öl. Var riktigt törstig så jag svepte halva på en gång. Efter en stund kände jag mig så varm. Och väldigt uppåt. Ovanligt uppåt! Allt var verkligen himlans kul. Blev plötsligt misstänksam. Missförstå mig rätt, det var verkligen en rolig middag men det var något som inte stämde. När jag tittade närmare på öletiketten insåg jag att det var starköl jag halsat. Haha, hade glömt den där roliga känslan som kan vara trevlig att uppleva emellanåt. Kvällen fortsatte dock med vatten.

På onsdagen blev det morgonspring.

Att det numera är helt ljust strax efter 07.00 gör mig GALEN av glädje!

På lunchen var det återigen dags att svida om. Nu var det hederlig distans på schemat och jag sprang bort förbi Pampas Marina. Förbi den där bänken jag tänker att jag ska sätta mig på någon vacker dag då jag hinner…

Hade lite känning i den jäkla piriformisen, troligen efter tisdagens tempo. Funderade på om mina fartpass på band kanske ändå varit lite skonsammare mot kroppen jämfört med att springa utomhus. För det är ju lite fusk på band. Men ändå, att kunna springa fort ute igen och slippa bandet, ahh det är så värt att det får göra lite ont på köpet.

Efter att jag duschat så skyndade jag förbi Brickan i Bonnierhuset och köpte redig lunch som jag åt vid datorn.

På torsdagen fyllde Olle år! Då kan man inte springa iväg hur som helst så istället för morgonlöpning blev det sång och firande av världens roligaste människa. Det blev till att springa på lunchen istället, vilket passade bra för det var dags för lite fart igen. Och det brukar gå rätt mycket fortare på lunchen än på morgonen för min del.

Bara att ge sig ner mot Karlberg igen. Idag lät jag klockan hitta satelliterna innan jag gav mig av och känslan på passet var ok. Minns att det var lite samma känsla förra året sådär i början av vårterminen. Snön har försvunnit, det var ett tag sen man sprang fort ute och så försöker man skrämma upp lite fart i kroppen. Kul, men också lite segt till en början. Men det kommer. Förhoppningsvis. På kvällen bytte jag återigen om till löpning.

Sen hemåt i den regniga kvällen.

Sprang förbi Lidingövallen och det var fint med barnen som lirade i strålkastarljuset.

Sen var det fredag igen. Och en förlängd morgontur.

Lustigt när jag springer på morgonen. Man inser att människan är ett vanedjur när det kommer till sina morgonrutiner (jag själv inräknad). Jag kan nästan säga på minuten när han med ryggsäck ska komma promenixandes vid Laduviken, när killen med skägg och svart hund ska komma gående vid korsningen Odengatan/Roslagsgatan eller paret med sina två Grand Danois-hundar svänger runt hörnet vid Sveavägen. Eller när paret som alltid håller varandra i handen promenixar uppför backen mot Odenplan.

Sen dusch och av med löparkläderna – och på med mössa och grön ögonskugga.

Det blev även spring hem på fredagskvällen.

Så underbart att få kuta genom en stad som är ljus, men det var på håret för det höll precis på att skymma.

När jag nästan var hemma insåg jag att jag behövde fylla på ingefära- och apelsinförrådet så jag sprang upp till Näset.

Handlade det jag skulle men orkade inte försöka pressa ner allt i ryggsäcken för det hade ändå inte fått plats. Det var ju inte så långt hem så jag tänkte att jag tar ingefärapåsen i ena handen och apelsinpåsen i den andra och så sprang jag. Det var rätt skumpigt och orättvist för apelsinarmen som hade mycket tyngre att bära. Plötsligt kändes det lättare. Och sen plötsligt ännu lite lättare. Då insåg jag att det gått hål i påsen och att jag lämnat apelsinspår efter mig, som en löpversion av Hans och Greta. Plockade upp några apelsiner som jag hittade och sen blev det balansakt sista biten hem, med famnen full av orangea bollar.

På lördagen fick jag gå upp lite (för) tidigt för att hinna äta frukost innan det var dags för lite fart. För övrigt börjar mina Adios bli lite trötta. Men så länge det bara är ett litet hål nöter jag vidare i dem.

Skönt att få springa in mot stan istället för att nöta på bandet i garaget. Tempopass på 3×5 km var det som gällde. Ett jäkla skitväder var det dock. Ruggigt, regnigt och blåsigt. Känslan i kroppen var däremot ganska bra. Efteråt kände jag mig nöjd och glad och som belöning blev det apelsin- och ingefärajuice samt en järntablett.

Sen tog jag rosa balsam för att muntra upp det grå vädret och det grå håret.

Därefter brakade vi in till stan för att fira Olle lite till. Födelsedagslunch på Urban Deli!

Barnen drack Nutellamilkshakes. Ni hör ju vad gott, tur att jag fick smaka av Uma. Själv tog jag en präktig morotsjuice. Den var också god.

Och så åt jag det jag alltid äter där: pulled pork. Är man på Södermalm så är man.

Kaffe? Ja tack.

Som att det inte räckte med dessa trevligheter så hade min systerson också fyllt år i veckan, så på kvällen blev det ännu mer födelsedagsfirande med familjen. Första tvåsiffriga födelsedagen, det är stort det.

På söndagen vaknade jag av mig själv klockan sju – och det var ljust ute. Och blå himmel.

Herregud, höll på att smälla av av lycka i sängen. Det blev frukost och tidning.

Efter ett par timmar gav jag mig av på veckans långpass.

Som vanligt Boston på fötterna.

Idag var planen ett lite kortare långpass. Det tråkiga var bara att den blå himlen nu hade försvunnit och istället var allt som vanligt igen: grått och småduggigt. Men snön ut mot Elfvik hade till min stora lycka smält bort så jag tog en Lidingörutt.

Tillbaka hemma blev det veckans blodpudding.

Och nu blir det lite reklam, varsågoda att byt kanal om ni vill. Två produkter som jag gillar:

1. Dr Bronner´s Magic Soap.

Det var ett tag sen jag köpte det här märket men jag gillar det här med 18 i 1. De menar nämligen att man, förutom att använda den som tvål och schampo, kan använda den som diskmedel, till att tvätta kläder, fönster eller hundar med. Eller skura golv. Eller typ åtta andra grejer om man känner för det. Själv tänkte jag fegt börja med att bara duscha. Hoppas det är ok med Dr. Bronner.

2. Vitry nagellackborttagningsmedel på burk.

Det märkvärdiga med denna produkt är alltså att man bara stoppar ner fingret i burken och skruvar runt det. Inga små acetonbomullstussar som ligger och luktar i papperskorgen utan bara skruv, skruv med fingret och så… borta! Det finns en massa olika märken och säkert de som är bättre än denna men ändå, ett steg framåt för mänskligheten med nagellack som de vill ta bort.

Och där var veckan slut. Ja, nästan. Nu återstår bara museumbesök, städning, tvättning av både kläder och barnhår och lite jobb. Avslutar det hela med en bild från vårt jobb. Det är Dennis Eriksson som illustrerat. Jag har ett inbyggt agg mot allmänna peppord, jag klarar bara inte av sånt, men på det här viset blir det bra:

Ibland är det faktiskt skönt att känna att exakt allt kanske inte är möjligt. T ex som att jag skulle sadla om till matematikprofessor. Men att det är ok ändå. Vi hörs!

Ett kort, grått och öde långpass.

Första dagen med långa tights för den här säsongen. Och det var faktiskt riktigt skönt! Jag gillar annars att köra shorts så länge det går men den här veckan tänker jag inte chansa, kommer se till att inte frysa en endaste sekund. Tyckte mig känna några små förkylningssymptom igår men imorse var de borta. Nu håller vi tummarna för att de inte dyker upp igen. I alla fall så stod ett kort långpass på schemat idag, det blir den sista längre springturen innan Berlin. Väldigt grått ute.

Och tomt. Helt fantasilöst sprang jag ut till Djurgården.

Tyckte tyvärr att benen kändes lite tunga, jag tror de känns lite extra tunga pga knät som förmodligen kommer fortsätta bråka in i det sista.

Men benen har några dagar på sig att vakna till liv! Förbi Silja Line-terminalen där det också var tomt och sen vidare hemåt igen.

Totalt 25 km. Sen gick jag in och åt yoghurt med tusentals olika nötter och frön.

Idag kollade jag förresten in startlistan för Berlin Marathon. Det var kul för det är många bra svenskar som ska springa. Och det är ju inte så konstigt i och med att det är det näst största marathonet för svenskar, efter Stockholm. Och det blir dessutom bara populärare och populärare. Ja hörrni, om en vecka sitter jag, förhoppningsvis, nöjd och glad och dricker en öl på något ställe i Berlin. Det känns märkligt att tänka. Nu ska jag börja packa så smått!

Gotlandsfinal.

Idag satte jag klockan på väckning för att hinna med allt innan vi skulle åka. Först åt jag frukost. I soffan. Vi är ju sammanlagt 13 personer här i huset så det var så otroligt lugnt och skönt att vara uppe alldeles ensam. Snudd på att jag somnade om där med smörgåsen i munnen. Sen var det dags att laga pannkakor till barnen till båtfärden. Jag är så trött på att köpa den där kladdiga maten ombord, hemlagade pannkakor känns tusen gånger bättre. Jahapp, sen var det allmänt packande, bäddande av sängar och städning. Och sen, dags för långpass!

Fast ett kort långpass. Även om huvudet tycker att det var evigheter sen jag sprang Stockholm Marathon, så märker jag på benen att det faktiskt bara är åtta dagar sen. Så det gäller att inte förivra sig. Jag tyckte det var lite kyligare i luften när jag gav mig av men fick ta av mig linnet redan efter någon kilometer.

Jag sprang först längs vattnet, över ängarna och sen upp på asfalten och bort till Augstens. Ner till havet igen. Glodde så mycket man nu kan glo, för att spara allt fint i minnet till regniga dagar där hemma. Hade skippat att ta vatten med mig eftersom jag sprang iväg så tidigt som halv nio, men nu började jag så smått ångra mig. Det var rätt varmt även om det blåste mer idag.

Vände tillbaka och tog samma väg hem. Glo, glo.

Totalt 26,5 km. Hem till dusch och lunch och göra mackor till båten och fånga in katter och påminna alla barn att gå på toa och säga hejdå och tjong in i bilen och iväg. Och jo, jag måste berätta vad Olle och Nils sysslat en massa med de här dagarna. Kolla här:

Skrapa av gammal färg på huset. Det är ett evighetsjobb så de förtjänar applåder. Sen någon gång i sommar kanske all färg är borta och då ska det målas och då blir huset lika fint på framsidan som det är på baksidan. Nu: färja!

Mor springer och går på museum.

Tur jag springer ensam för igår kväll gjorde jag pasta pesto med tio miljarder vitlökar i.

För säkerhets skull tog jag vitlök i tomatsalladen också. Det kanske bara är skrönor att vitlök håller förkylningar borta men denna vecka lyssnar jag till allt skrock som finns, säkrar upp på alla fronter om man säger så. När jag sen vaknade imorse var det Mors Dag. Det är inget vi firar sådär speciellt så jag behövde inte ligga kvar i sängen och låtsassova utan gick upp och åt frukost. Efter det var det dags att ta itu med tvättberget. Känns inte lika illa att det hunnit växa till Mount Everest när somliga tycker att det är helt perfekt.

Sen var det i alla fall dags för mitt sista långpass innan Stockholm Marathon, som inte skulle vara så långt utan snarare ett kortare långpass på 25 km. Idag hade jag energidricka med mig eftersom jag lyxade till det såhär på Mors Dag. Synd bara att det såg ut som urinprov.

Sen drog jag iväg.

Idag följande rutt i det fina vädret: Över Lidingöbron, genom Värtan, förbi Gärdesfältet och sen första biten på Stockholm Marathon med Strandvägen, Skeppsbron, Söder Mälarstrand, Västerbron och Norr Mälarstrand. Men istället för att fortsätta mot Torsgatan så sprang jag förbi Operan, Kungsträdgården och sedan Strandvägen fram och tillbaka samma väg. En skön tur på alla sätt och vis med bitar av rejäl motvind. Efter Västerbron fick jag pirr i benen som ville kuta på fortare. Men jag var duktig och höll emot, även om det tog emot, särskilt då en kille och jag sprang jämsides en bra bit och jag har så svårt för att ta det lugnt och se någon kuta iväg. Men jag måste spara på den där energin till nästa helg. Totalt 25 km i 4:42 min/km. När jag kom hem fick jag duscha fort för sen skulle vi på utflykt till Artipelag. I bilen fick jag en Trisslott i present.

Alla små tankar man hinner tänka innan man skrapar. Men…

… nej. När vi var framme på Värmdö så gick vi ner till vattnet för att äta matsäcken som vi hade med oss.

Observera att det på en skylt stod lite om den här strandpromenaden och de kallade bland annat den här träbryggan för ”träspänger”, att man skulle gå på ”spängerna”. Sånt som man pratar om en stund när man är gift med en copywriter. Jaha, sen slog vi oss ner vid ett litet bord som vi hittade men precis när jag skulle hugga in på den grillade kycklingen så började det regna. Ösregna! Jag fick slita av köttet på kycklingen på ett medeltida vis för att hinna äta lite!

Och vi fick panikskära upp denna fina rulltårta som Febe hade bakat till mig och äta medan vi sprang mot museet.

Där inne var det varmt och skönt. Jag kände mig dock som en blöt tysk turist för jag hade jeansshorts och mina Birkkenstock. I alla fall, det kostar rätt mycket att gå in som vuxen. 250 kr per person men det är gratis för barn som tur är. I såna lägen känns det bra att ha massa barn med sig, man får liksom mer för pengarna. I alla fall, har ni inte varit här så åk hit. En fin utflykt, särskilt om det inte ösregnar och man kan promenera på träspängerna i solen. Och igår öppnade en väldigt fin och kul utställning med William Wegman.

Fantastiska bilder och kul film som barnen gillade. Till och med Olle som inte gillar hundar tyckte om allt. Och sen så är det bara fint där också.

Det var den Morsandagen. Sen åkte vi hem i spöregnet.

Finito.

20 bakiskilometer och kultur!

Vaknade och kände mig… bakis. Man kanske kan bli det av lopp också? Jag drack inte en enda droppe under loppet igår, hade inte något som helst behov av det medan jag sprang. Efter loppet däremot var jag duktig och såg jag till att hälla i mig massa vätska, men förmodligen behövde kroppen ännu mer, det var ju ändå ganska varmt igår. Gick i alla fall upp rätt tidigt och åt en enorm portion havrgerynsgröt och drack kaffe, och mer vatten. Egentligen hade jag velat få till ett rejält långpass idag men efter sms till Pekka fick han mig att hålla tillbaka. Max 20 km, inte ett steg mer. Det var ju trots allt en urladdning igår och kroppen behöver återhämta sig. Gå och skada sig nu vill man inte. I alla fall, drog på mig kläderna.

Tänk att man kan springa i linne! Jag har insett att jag är ganska tålig av mig så fort jag börjar springa, och trivs bäst i ganska lite kläder. Men folk som promenerar tycker väl man är galen när de går runt med jackor och halsdukar. På Lidingö var det cykellopp runt ön, så för att störa cyklisterna så lite som möjligt sprang jag mot Ropsten trots att jag egentligen var sugen på ön.

En jäkla blåst! Så bra att den kom idag och inte igår. Kroppen då, hur kändes den? Jo faktiskt bra. Men jag såg verkligen till att ta det lugnt, tycker kroppen reglerar det där rätt bra själv. Den liksom känner vad den orkar.

Sådärja, nu var det cirkusdags igen. Hoppades få se en elefant som stod på Gärdet men än så länge var det bara hästar utsläppta. Det är annars det jag gillar med cirkus i stan, att man plötsligt kan få se en elefant eller giraff mitt i det svenska. Den knasiga synen betalar jag hellre för än själva cirkusen.

Sprang längs Djurgårdskanalen och vände sedan tillbaka hemåt. Det blåste som sagt. På tillbakavägen insåg jag att mitt hårband hade blåst iväg. Det var lite trist, framförallt för att mitt hår fladdrade i ansiktet på ett otroligt irriterande vis de sista tio kilometrarna. Totalt 20 km i 4:58 min/km. Men sen behövde huvudet och intellektet få göra något efter helgens springfokus, så vi åkte till Moderna Muséet hela gänget och en kompis. Där var det Hilma af Klint-utställning.

De minsta tyckte inte det var så kul med Hilma. Men den här grejen gillade de:

Och Niki de Saint Phalle (asså detta underbara namn!) var också ganska populär.

Sen drog jag och minigänget ut och väntade på de andra. Herrejisses, vilken dag. Nästan overklig.

Ruben blickade suktande mot Vasamuséet, hans favorit. Även Gröna Lund spanade vi in. Vi hade munkar med oss som jag inte hann fota för vi åt upp dem så fort. Vi hängde i solen, snudd på somnade.

Den här årstiden, det som är så bra med den är att man är så tacksam. Man är tacksam över att det är varmt, tacksam över att det är ljust, tacksam över att man bara kan ha t-shirt och springa i shorts. Sen i juni och juli börjar man liksom gnälla: ”Men vad det blåser!”, ”Fast i skuggan är det ju kallt!” osv etc. Så det är bäst att passa på nu! Hej då för idag och tack för alla otroligt fina pepp och kommentarer. Jag ska minnas dem tills jag blir en gammal gumma.

Premiärmilen 39:04!

Alltså. Jag är så glad. Igår kväll hade jag feber, inte mycket men tillräckligt för att tro att en start idag förmodligen inte skulle bli av. Var så hängig och seg i skallen. Sms:ade med Pekka som sa det som jag redan visste: känner du dig pigg så spring, annars hoppa över det. Ställde in mig på ett DNS. Men så vaknade jag på morgonen och mådde som vanligt! Halleluja! Träningen har inte riktigt gått som på räls sista veckan, det har varit tungt och jag har väl haft någon skit i kroppen. Men så länge jag mår bra, tänkte jag, så ska jag ge järnet.

Till frukost åt jag såklart fattiga riddare. Så jäklans gott. Sen gjorde jag varm choklad och mackor till min lilla hejarklack. Viktigt att sköta om dem väl så att de fortsätter hänga med mig på loppen och heja.

Sen gick jag runt och gjorde jag vet inte vad men var sådär allmänt irriterad och otrevlig. Jag är ledsen men det är så jag är innan lopp. Egentligen vill jag helst gå in i någon slags bubbla och vara ensam men nu gick jag runt och gastade om att alla måste gå och kissa innan vi åker och ta fram overallerna och ja, ni fattar. Till sist var det äntligen dags att åka. Såhär såg jag ut då:

I bilen var jag DJ och spelade några goda små stycken.

Det var ju inte så långt att åka så vi var strax framme. Jag hade ju gastat om att det var så bråttom men nu var vi såklart alldeles för tidiga (när jag ska flyga vill jag helst vara tre timmar i förväg på flygplatsen). Jag fick sitta och trycka i bilen en stund men sen höll alla på att svettas ihjäl i sina overaller så jag fick lov att stiga ur – och hejarklacken åkte vidare för att parkera på ett annat ställe. Jaha, då var man på plats. Vad molnigt det blev plötsligt.

Jag kan bli lite folkskygg i såna här sammanhang. Så jag klev upp på kullen och stod där och huttrade en stund.

Sen gick jag lite fram och tillbaka, gick och kissade och sen tog jag av mig jackan och satte på mig nummerlappen. Därefter träffade jag Staffan och hans kompis Tobias i verkligheten – väldans trevligt! Sen lämnade jag in mina prylar och startade uppvärmningen. Sprang 3 km, benen kändes bra och borta var den där hängiga känslan som förföljt mig hela veckan. Fick hopp om att kunna göra ett bra lopp ändå. Sen var det dags att ställa sig vid starten och där träffade jag nu Leif som hade shorts. Det är lite kul att träffa människor på riktigt som man annars bara ser i bloggformat. Jaja, vi babblade lite och sen, sen var det dags för START!

Jag pinnade på. Första kilometern gick på 3:44. Det kändes bra. Jag kan inte riktigt säga så mycket om loppet. Jag sprang och förvånades över att jag ändå höll en ganska hög fart utan att bli trött. Ibland fick jag mjölksyrakänning men då släppte jag aningen på farten. Jag missade klockan vid 5 km, men om jag nu kunde lita på min Garmin så förstod jag att jag än så länge hade sub40 inom räckhåll. Min lilla hejarklack stod vid 1 km och således på sista varvningen vid 6 km – så bra med hejarop! Sista två kilometrarna kämpade jag järnet, ahh nu var det rätt jobbigt alltså. När jag närmade mig målet hörde jag någon ropa ”Heja Tove!” – tack! Precis vad jag behövde där vid spurten! Såg nu klockan, herrejesus, insåg att jag var nära sub39! Kämpade på men missade det med fyra sekunder! Men hallå! Så jäkla nöjd med loppet! Med tiden! Med att må bra! Hade loppet varit igår så hade jag inte ens kunnat starta. Vid mål träffade jag en massa fler trevliga människor, både som jag känner sen tidigare och nya, varav några som visst läser min blogg. Sen gick jag och hämtade mina pryttlar och gick till min lilla hejarklack. De var väldigt intresserade av min medalj.

I bilen kikade jag på detta och såg att jag sprungit in på en 14:e plats av damerna.

Sen åt jag en macka i bilen. Åkte hem och bytte till torr tröja och tights. Och sen drog jag ut igen!

För det var så fint ute; solen hade kommit fram, och jag var så glad att jag var tvungen att få fira det med lite distans. Kände av vaderna efter loppet men så fort jag började springa i en skön takt så kände jag hur kroppen mjukades upp. Sprang in mot stan. Kroppen kändes både pigg och trött i en märklig blandning. Genom Värtan och ut på Djurgården. Vid Djurgårdskanalen var det riktig vår och folk satt och åt glass och hade jag haft stålar med mig hade jag lätt köpt en där och då.

Det var så varmt att jag fick stoppa ner jättevantarna i jackan. Vände efter 10 km och sprang samma väg tillbaka.

När jag stannade klockan på 20 km utanför huset var jag nöjd.

Totalt 20 km. Tog det precis lagom med tanke på milen där innan.

Och sen drack jag blåbärssoppa. Ojoj, så gott det var.

Därefter: glass i stora lass. Har ni inte ätit Häagen-Dazs ”Mint leaves & Chocolate”? Då är det dags att ni gör det. Satt där och åt och tittade på min fina medalj.

ÄNTLIGEN SUB40! 39:04! Jag är faktiskt väldigt glad. Tack och hej.

Moddar fram genom stan.

Jorå, det blev en fin födelsedagsmorgon för Olle med pannkaksberget och presenter. Löpningen fick därmed vänta till efter jobbet. Ja, precis när vädret var som allra bäst: 0-gradigt och slaskigt, lätt snöfall ovanpå det. Men det är som det är i Sverige i februari, och inget jag egentligen reflekterar så mycket över förrän folk frågar mig: Ska du springa i det här vädret? Jag ser mig lite som en buss som avgår trots väderleken. Men visst, när man väl börjar kuta så är det svårt att bortse från det usla underlaget, särskilt om man vill hålla en värdig fart – vilket känns snudd på omöjligt utomhus just nu. Hade planerat en längre rutt så sprang ner mot Karlberg, sen Kungsholms Strand, Norr Mälarstrand, Västerbron (så fint på kvällen!), Söder Mälarstrand, Skeppsbron, Strandvägen, Värtan, Lidingöbron och sen hemma.

Totalt 21,5 km i 5:08-tempo. På vissa ställen var det barmark och kom jag ner i bra distansfart men på andra ställen var det å andra sidan djup modd som drog ner farten. Slut på den onsdagen!

Vaknar upp till 21 km.

De senaste två morgnarna har jag snoozat i fyra minuter innan jag klivit upp. Det är lite ovanligt för att vara mig, jag brukar stiga upp likt en robot när klockan ringer. Men nu har jag kommit på att jag känner mig lite… härligare när jag snoozar. Då hinner jag ligga och gosa med barnen en stund. Men vid fyra minuter går gränsen, särskilt om man ska klämma 21 km innan frukosten.

Mätaren på bron visade att 17 cyklister hade passerat in mot stan. När kommer vår löparmätare upp? Fortsatte genom Värtan och ut på Djurgården. Jag märker att benen är tröttare på mina distanspass nu när jag börjat öka upp tempot på kvalitetspassen. Och när jag sprang imorse var det ju inte så konstigt i och med att det inte var så många timmar sen jag stod på löpbandet. Jag pressade inte benen utan lät dem springa bäst de ville. Jag älskar också just distanspassen av den anledningen, att kroppen liksom bara får njuta av att springa.

Snurrade runt på Djurgården. Jag hade hörlurar på mig men av någon anledning slutade Spotify funka bara några minuter efter att jag sprungit hemifrån. Men så plötsligt satte The Strokes igång ungefär i höjd med Roddarklubben!

Vid Valhallavägen började det snöa och klockan 07:46 släcktes gatulamporna. Stannade klockan på exakt 21 km utanför jobbet. Sen blev det kaffe i duschen.

Och efterlängtad frukost (dock ej i duschen!).

Så. Nu sätter vi igång onsdagen!