Men det känns som tredje veckan. Jag läste någonstans att idrottare på hög nivå tar vilodagar alltför sällan, ofta är den enda vilan deras kroppar får när de blir sjuka och tvingas till det. Nu är jag inte alls på en hög nivå men jag försöker tänka att min kropp kanske blir glad över lite tvångsvila. Fast huvudet håller inte med. För det vet att det inte alls är bra med vila just nu när Stockholm Marathon närmar sig med stormsteg.

  I övrigt är lantlivet precis som vanligt. Vi lägger oss lika tidigt som bebisar och sover många timmar. Vi tar väl igen alla sömntimmar vi missat i vardagen. Huset är fullt av våra och syrrans alla barn. Sju barn och sex vuxna. Så vi är några stycken. Man behöver inte vara rädd för att vara ensam om man säger så. På den stora tomten jobbas det för fullt med att hugga ner träd, klyva träd och kratta. Men inget av det har jag gjort. Jag har bara…

 … legat lite i skuggan i hängmattan. Jag har också trillat ur hängmattan. Det tyckte syrran var kul.

 Och bakat en tigerkaka.

 Det var i för sig inte så bara. Finns inget som gör trädgårdsarbetare så glada som en hemgjord kaka mitt på förmiddagen.

Men snälla kropp, bli frisk nu. Så jag åtminstone får jogga imorgon och njuta lite av de gotländska vägarna.

 Så länge traskar jag runt i mina Birkkenstock. Förra året kändes de lite moderna. I år vettisjutton vad modestatusen på dem är. Men det spelar i för sig ingen som helst roll för oavsett går jag non stop i dem när jag är här på Gotland. Ja när jag inte har löpardojor på fötterna vill säga. Hej då och tack för kryapådigtillropen!

 Efter bollhav och hamburgare körde vi ombord på Gotlandsfärjan igår kväll. På ett vis var det lika bra att jag redan var krasslig, för så mycket hostningar och nysningar som där på båten, det har jag aldrig varit med om. Och det var inte bara paranoida jag som hörde det, Olle hade också tänkt på det. Så nu kunde jag sitta där mitt bland alla förkylningsbakterier utan att bry mig.

 Sent sent kom vi fram till Visby. Vi bar ner våra groggy ungar till bilen. Regnet vräkte ner och det blixtrade från himlen medan vi körde söderut. Ganska mysigt att sitta i en bil då. Vi kom fram till huset mitt i natten. Det här med landställe, det är fina grejer. Att ha sina sängar bäddade och klara, bara att krypa ner och känna sig hemma. Sen att jag var uppe i varv och inte kunde somna är en annan historia.

 Vaknade upp till sol. Men halsen var inte bättre, snarare mådde jag sämre. Jävla helvetes skit. Faaaaan. Men just det, man ska inte gnälla för mycket ja. Det är ju inte något världsunikt jag råkat ut för, även om det känns så, utan en helt vanlig brakförkylning. Men ändå. Det är inte mindre synd om mig för det!  Det är en lite jobbig sak med löpningen faktiskt. Förr var man ju sjuk och så var det med det. Nu är man, förutom att vara sjuk, väldigt stressad över att tiden går och springskorna bara står där. Det gäller att inte tänka för mycket på det. Jag hinner.

Så idag har jag legat i soffan medan alla andra har tjoat runt utomhus, gått ner till stranden och såna där trevliga grejer. Jag gick ut en kortis för att titta på alla fina blommor i trädgården.

 Men sen gick jag tillbaka in till soffan och tittade på blommor inomhus istället.

 Finns det något deppigare än att ligga inne när det är sol och fågelkvitter ute? Men en riktigt bra sak har jag gjort och det var att montera ett Ikea-skåp till barnens rum.

 Man får försöka samla ihop lite pluspoäng hemma nu när man ändå inte får kuta. Jaja, det var min uppiggande rapport från sjukstugan. Så länge kan jag titta på när jag springer, Henrik tipsade mig nämligen om Nadja Odenhages bilder från Kungsholmen runt. Jag dyker upp där en bit ner. Se upp, ni kanske dyker upp själva! Hej så länge.