Den här veckan har jag rehabbat vidare. Men så tråkigt det är. Just när man har sprungit klart och egentligen bara vill duscha och hoppa ner i myskläderna, ja då ska man ställa sig framför spegeln och hålla på att böja och böja och böja. Och sen stretcha och stretcha och stretcha. Oerhört segt det hela. Och kommer någon i familjen förbi när man står där och kämpar, så är det ingen som peppar och säger att man är duktig, för det ser ju inte alls jobbigt ut. Det ser mest larvigt ut, särskilt när jag gör det. Så på sin höjd skrattar de. Fast det egentligen är just då som jag skulle behöva en rejäl hejarklack. Här i veckan ska jag i alla fall tillbaka till Marlin, min sjukgymnast, och då hoppas jag att hon kan skönja något som kan kallas framsteg. I övrigt så har veckan sett ut som följer:

Startade måndagen med att äta nyttig gröt med såna där chaifrön (ja, jag hoppas fortfarande jag ska bli lika snabb som Tarahumara-indianerna), blåbär och kokos. Ser ju ut som en hälsokokbok om jag får säga det själv.

 Och på jobbet satt jag på min nya kontorsstol jättebollen. Synd att den bara fanns i lila för just den färgen är jag inte alls förtjust i.

 Men oftast sitter jag faktiskt inte på min plats och jobbar, utan i någon fåtölj där man kan tänka i lugn och ro. Eller rättare sagt, andra sitter i fåtöljer medan jag sitter på golvet. Man kan nämligen alltid stretcha något lår eller någon vad samtidigt. Jag tänker att elitidrottare som ”bara” sportar går på olika behandlingar dagarna i ända, vi sportknegare får göra så gott vi kan medan vi jobbar.

 Nog om allt rehabbande. På lunchen i måndags sprang jag ett tröskelpass. Lite ångest innan jag gav mig av då de tuffa passen känts lite väl tunga på sistone.

 Men idag var benen med på noterna så jag kunde springa fram längs vattnet med någon slags värdighet även om jag frustade en hel del.

 Jag var för övrigt nöjd med mina nymålade naglar som jag plåtade lite såhär tufft, som om jag vore en intern på Alcatraz.

 Jag sprang också ett distanspass hem efter jobbet.

 Det var mörkt och blött och jag såg framför mig hur jag skulle slitas i stycken av Simone-stormen, och framförallt: kunna skryta om det efteråt.

 Men det var mest blött och inte mycket storm att snacka om, förutom lite vind på Lidingöbron.

 Ja, som sagt, efter ett sånt här pass vill man ju bara sätta på sig pyamasen direkt men då blev det knäböj, magstyrka och annat kul istället.

På tisdagen blev det ett lite längre distanspass på morgonen.

 Benen var rätt sega men så brukar de vara på morgonen. Fast så fort det börjar ljusna märker jag hur tempot stiger. Mina ben är helt enkelt ljus-beroende.

 I omklädningsrummet var jag duktig och körde lite sånt här.

 Sen blev det onsdag. Jag försökte med konststycket att gå förbi Violon Dingue på morgonkvisten utan att gå in och köpa bröd. Det misslyckades totalt. Plötsligt stod jag där i kön som vanligt.

 Onsdagen fortsatte med ännu en lunchtröskel. Snabbt ner i omklädningsrummet och byta om och iväg!

 Ut i det grå.

 Rätt klaffsigt längs vattnet. Mina gula skor blev skitiga men det är rätt skönt det där första riktiga lerpasset med rena skor, då man inser att det bara är att ge upp fåfängan för snart kommer dojorna ändå vara bruna. Hösten är här!

 På tal om dojor så är det nya att jag börjat köra med inlägg som Janne på Runner´s Store gjort. När jag hade problem med plantar fasciit för ett år sen så fixade jag såna där specialgjutna sulor men det blev aldrig av att jag började med dem. Tyckte de kändes tunga men helt ärligt så gav jag dem nog aldrig en riktig chans. Jag var ju då rent allmänt trött i min ena fot och hade rätt ont, så det var nog svårt att riktigt avgöra saken då. Det finns ju lite olika ”skolor” i detta ämne dvs inläggens vara eller icke vara. Men när jag var hos sjukgymnasten så tyckte hon absolut att jag skulle börja använda dem så jag har gett dem en ny chans. Jag hade just då återigen upplevt en trötthet i mina gamla onda fot, så jag tänkte det var värt att pröva. Än så länge så ångrar jag det inte utan tycker det känns väldigt bra och tröttheten i foten har släppt. Såhär ser de ut.

 Nu har jag även beställt en racer-variant att stoppa in i mina Adios för de blir onödigt tunga av de här vanliga inläggen. Jaja, efter jobbet på onsdagen sprang jag hemåt. Bra fart blev det för jag hade bråttom!

 Mitt i allt detta sticker jag in en bild på mitt nya mobilskal. Kolla vad kul.

 Det gamla orangea jag hade råkade tappa ett öra. Då blev jag så besviken att jag i vredesmod slet av det andra också. Och sen såg det alldeles lemlästat ut, så då blev det ett nytt från H&M med två hela öron. Och fötter! Så. Nog om det. Var var vi? Varför hade jag bråttom hem? Jo. För vi skulle köra till Göteborg på kvällen. Och det var precis vad vi gjorde! In med barn, katter, löpargrejer och Olle i bilen.

 På torsdagmorgonen vaknade vi hos Olles föräldrar i Göteborg. Göteborg! Det är en trevlig stad det. Vi var på Universeum och såg dinosaurier.

 Och en svärdhaj (ja jag tror det var det i alla fall, öppet att korrigera för fiskvetare) som hade den roligaste munnen jag någonsin sett på en fisk. Den hade ju en människomun! Kan inte sluta titta på den här bilden.

 På vägen hem sprang jag in på ett café och köpte kaffe och bullar, och då fick jag ett hej av en bloggläsare! Jag blev lite paff så ursäkta om jag såg ut att vara i chocktillstånd och kanske till och med glömde säga att jag blev väldigt glad? Så oerhört trevligt med folk som hejar! Efter detta museumande och gottande så var det dags att ta sig an Bergsjöns backar.

 Jag började med en lång uppjogg längs Kvibergsfältet. Där var det grått och öde.

 Och sen var det bara att bege sig till backen. Det finns faktiskt inget bättre än att köra just backpass när jag är hos Olles föräldrar i Bergsjön. För den här backen är nämligen helt perfekt.

 Så där kutade jag upp och ner. Tio gånger upp och därmed även tio gånger ner. Riktigt trött blev jag och hann precis klart innan mörkret sänkte sig över Göteborg.

 Tröttheten jag känt i kroppen har liksom gått lite fram och tillbaka i veckan. Mycket bättre känsla på tröskelpassen denna vecka jämfört med förra, men i backen kände jag återigen en trötthet som liksom var tyngre än vanligt. Men så är Bergsjöns backar också rätt branta. På kvällen blev det Vi är bäst! på bio. Den var fin. Sen blev det fredag i Göteborg. På morgonen ringde Pekka som fått mina provsvar. Till min stora glädje var nästan allt bra, ja levervärde och muskelenzymer, inga tecken på inflammationer och allt vad det var. Men mitt blod- och järnvärde var precis på lägsta gränsen, vilket är för lågt om man springer så mycket som jag. Precis som jag misstänkt. Jag har känt det i vardagen men framförallt när jag springer. Det verkar också vara väldigt vanligt att känslan kan gå lite fram och tillbaka, ena dagen kan det kännas bättre för att sedan vara tungt igen. Precis som det har varit med andra ord. Så nu blir det till att käka Niferex. Ändå skönt att det var något, för jag har känt att det bara måste vara något som inte är hundra. När man tränar mycket så blir man ju rätt bra på att känna sin kropp, man märker när det är tyngre än det ska vara. Det enda som grämer mig är att jag borde sagt till om detta tidigare och kollat upp det långt innan Berlin. För tröttheten kände jag av ganska långt innan jag sprang Berlin marathon och nu tänker jag att jag kanske kunde kutat ännu lite bättre med rätt balans i kroppen… Men skit i det nu! Vi åkte till Apoteket och hämtade ut järnet och sen drog vi till Alfonshuset med Uma. Där var det väldigt kul även om det inte ser ut så på den här bilden. Ni ser de nya brillorna va?

 Och sen traskade vi lite i affärer. Hit vill jag alltid gå:

 Efter lunchen drog jag med Olle till Skatås. Vi bytte om i bilen.

 Jag mesade och tyckte det var kallt men som tur var hade jag fyndat en t-shirt för 50 kr (!) så den drog jag på mig ovanpå. Samt tog Rubens vantar som jag hittade i bilen. Var således överfull av mönster och färger, sa hejdå till Olle och sprang iväg som en annan smällkaramell.

 Jag sprang först 10-kilometersslingan. Den är bra den, många backar! Överallt var det skyltar om Finalloppet som jag insåg skulle gå dagen efter. Efter 10:an fortsatte jag med 5-kilometersslingan så det blev en bra 15-kilometersrunda. Och sen åkte vi hem till släkten.

 På lördagen var det dags att bege oss hem till Stockholm igen men jag hann med ett tröskelpass tidigt på morgonen.

 Sprang återigen ner till Kvibergsfältet.

 Fotbollsplanerna låg blöta och öde och jag var ensam om att snurra runt där. Efter en rejäl uppjogg satte jag av. Kanske var det för att jag nu visste att allt inte stod rätt till i kroppen, som det kändes så segt. Men jag kämpade på och tänkte att det kanske blir samma effekt som att träna på hög höjd, dvs att om jag kämpar på nu så blir det något slags fyrverkeri sen när järnvärdet är uppe på bra nivå igen? Ser fram emot det fyrverkeriet!

 Sen stoppade vi in allt och alla i bilen och brände iväg hemåt.

 Sen idag, söndag, avslutade jag veckan med ett långpass. Gick upp klockan sex för att äta frukost och efter det sov jag en stund till. Runt halv nio var det dags att ge mig av. Hängde på mig mitt nya vätskebälte som jag köpte på Runner´s Store häromdagen. Varför har jag inte kört med det här Perfekta förut? Det var ju jätteskönt.

 Det var lite smådimmigt i förorten.

 Jag sprang in mot stan och tog min vanliga stadsrunda, var sugen på den idag. Det är lustigt med den här lite tunga känslan i kroppen, det är som att den släpper efter sådär 10 km, då börjar jag plötsligt känna mig mer som vanligt och benen blir lättare. Fråga mig inte varför. I stan var det mest som vanligt, promenixare ute på Djurgården och folk som sprang runt Söder. Rätt tomt och skönt. Passet landade på 36 km för jag hoppade över extrasvängen ute på Djurgården. Sen hem till stretch… och blodpudding! Till det juice med massa ingefära. Nu jäklar ska kroppen få!

 Efter det drog halva gänget på AIK-match och jag och Uma åkte in till stan och åt chokladbollar. Jag har för övrigt blivit värsta REA-experten, hittade dessa vantar för, håll i er nu, 30 kronor!

 De passar mig utmärkt för jag har kommit in i någon slags period då jag är beroende av knallblå, knallorangea, knallgul och knallblå ögonskugga (ej alla samtidigt som tur är). Och då blir det ju tjusigt med dessa vantar till det hela. Tja, detta blev en bra vecka med miljöombyte och skönt att veta hur det är ställt med kroppen. Nu ser jag fram emot en ny vecka, ny löpning och massa järn!