Distanspass

Försenad till festen!

Denna söndag började lugnt och fridfullt. Vaknade nästan för utsövd klockan åtta! Hoppade upp ur sängen. Upp för att ta hand om kvarlevorna efter gårdagens middag. Till frukost blev det DN, yoghurt, mackor och de här fina blommorna som vi fick igår. Därefter var jag söndagsduktig och körde magstyrka. Katterna tittade så uppfordrande på mig att jag blev tvungen att gå och hämta alla rehabprylar också.

Jaja, bara att spänna fast de små vikterna på vristen och köra igång.

Till detta lyssnade jag på denna underbara låt med underbara Jarvis Cocker och Pulp. Så fruktansvärt passande till en söndagmorgon. Jag skulle ge mycket för att få springa en sväng med Jarvis. Jaha, sen var det flott för vi var bjudna på brunch inne i stan. Oerhört trevligt. Där blev det dessutom lite löparsnack vilket alltid är intressant. Tyvärr handlade det delvis om att vara skadad och jag tänkte på det sen när vi åkte hem, att den empatin jag kan känna med löpare som är skadade, ja den är nästan inte normal. Lever in mig fullständigt och vet exakt vilken frustration det är. När vi kom hem blev det spring!

Jag hade sån längtan efter skogen idag. Det var längesen jag kände så. Jag sprang till Koltorp och starten för Lidingöloppet. Där var Lidingöloppsfesten över för längesen, men det är precis så jag gillar det bäst.

Planen var att springa de två första milen. Det var en fantastisk känsla att springa där idag! Förr kutade jag jämt mina långpass här men nu var det ett bra tag sen. Blev så glad över att vara tillbaka och glad över att känna någorlunda styrka i backarna, trots att jag bara malt asfalt på sistone. Såhär så det i alla fall ut på de två första milen idag, tänkte att det kan vara lite kul för alla er som sprang Lidingöloppet, för själv minns jag ju knappt något från de lopp jag springer. Voilà!

Totalt 24 km. Sen joggade jag hemåt alldeles lycklig. Efter duschen blev det kaffe och tortyrrulle. Älskar när man kan slå ihop två flugor i en smäll!

I övrigt så funderar jag på nästa fokus. Stockholm Marathon är självklart men kanske vore det kul med ett marathon på vägen. Å andra sidan kanske inte knät är redo att växla upp på ett tag än. Jag får se. Klurar vidare lite till och ska snacka med Pekka i veckan. Avslutar med en bild från Berlin som jag faktiskt köpte. Det jag gillar med den är att det ser ut som att jag spurtar om killarna, haha!

Och javisst var jag tvungen att kolla vad nr 7960 kom in på för tid: 3:06:46. Yeay! (Förlåt).

Spring och tid för andra saker.

Det är faktiskt skönt med lite ro i kroppen såhär efter ett stort lopp som man satsat mot. Det har varit några saker jag har längtat efter att hinna med, som inte fick plats där sista veckorna innan Berlin. Men idag var det dags för några av dem.

Som att äta frukost i lugn och ro med hela familjen. Nästan alltid ger jag mig ut på tidiga förmiddagspass på lördagarna och äter därför oftast innan alla andra för att hinna smälta maten. Men inte idag.

Och sen hängde vi framför brasan en stund. Ah, det har jag längtat efter. Sen drog vi in till stan. Jag och Ruben skulle nämligen klippa oss. Det har jag inte hunnit med sen slutet av april. Och Ruben, han har haft världens längsta hår. Väldigt fint fast han har knappt sett något på fotbollsträningarna. Och det är ju inte så bra. Så idag skulle saxen fram på oss båda. Innan:

Själv skulle jag klippa topparna som var helt galet slitna. Och så skulle jag bleka håret lite här och där, mest för att mitt rosa balsam ska få fäste. Känner man sig någonsin så ful som när man sitter såhär hos frisören? Hela håret frissigt och aluminiumfolie i hela skallen.

Dessutom tar det hundra år att göra några små slingor. Resten av gänget fick åka hem medan jag satt kvar som någon slags rymdgubbe. I för sig väldigt avkopplande, jag höll verkligen på att somna i stolen. Det är inte ofta jag bara sitter såhär alldeles still. När jag till sist var klar så bytte jag om på toaletten. Det har verkligen börjat bli helt normalt för mig att byta om på olika ställen.

Fast lite synd om min frisör som hade fixat håret så fint, att jag direkt skulle sätta upp det i en ful tofs och svetta sönder det. Men så är det. Sen sprang jag genom stan och tog en extrasväng ut på Djurgården i det grå vädret. Idag lite längre men fortfarande lugn fart.

Totalt 20 km. Sen blev det en rusch hemma för att hinna med allt till kvällen för då kom braiga kompisar på middag. Det har jag också längtat efter! Jaa ni, det finns faktiskt inget att klaga på vad gäller denna dag. Ja, det skulle vara smågnället från knät då men nu skiter vi i det. Och jo, såhär fin blev Ruben. Han ser hård ut!

God natt.

I höstens famn.

Jag och tidningskillen har börjat hälsa på varandra i mörkret på morgonen. Ja, motsatsen vore ju egentligen märkligare. Men ni vet hur det är, vi är ju lätt lite sparsamma med sånt här i norr. (Eller är det verkligen typiskt oss nordbor egentligen? Ingen hälsar ju i Paris heller.) Men nu! Nu nickar tidningskillen och jag kort mot varandra och mumlar varsitt litet hej. Detsamma gäller en man jag ofta, eller jag skulle säga alltid, stöter på när jag springer ut mot Elfvik. Han har ett jäkla klipp i steget! Men det tog typ ett halvår innan vi började hälsa och det var ingens fel. Man fick liksom dra det ur oss båda två. Men nu nickar vi kort när vi möts, det är inga stora ord men det är trevligt och lagom. Idag tog jag återigen en liten extratur ut mot Stora Skuggan.

Efter att man sprungit ett lopp är det så skönt att bara få ränna runt lite kors och tvärs utan mål och mening. Ser man en liten stig så kan man följa den för att se vart den tar vägen, eller inte. Precis som man vill. Ja lite sådär håller jag på just nu. Totalt 13 km. När jag hade köpt en kaffe gick jag upp och satte mig på muren och blickade ut över Torsgatan. Det kändes lite naturtufft att sitta sådär helt sonika. Fast så länge satt jag inte för jag blev såklart rädd för att få urinvägskatarr (det märks att man är 38 om man säger så).

Så jag gick ner till Torsgatan och såg vårt glashus där i solen, och fick plötsligt längt efter Stockholm Marathon!

Sen duschades det och därefter spatserade jag iväg till det där andra stället där jag suttit och jobbat några dagar den här veckan. Jag hade på mig min nya mössa. När jag skulle köpa den så blev jag plötsligt osäker för det dök upp en Big Brother-vibb i mitt huvud. Vänta, är det en sån mössa någon i Big Brother-huset skulle kunna haft på sig? Jag hängde tillbaka den. Men sen ångrade jag mig och bestämde mig för att det inte är det.

Det jobbades på och jag åt en fisk-Wallenbergare till lunch. Jag nämner detta då några från Intresseklubben faktiskt var intresserade av gårdagens lunch.

Hur som helst var det oerhört gott. När jag skulle hem drog jag på mig springkläderna igen. Ledsen om jag ockuperade toaletten alltför länge men det tog ett jäkla tag att trycka ner allt i ryggan.

Ute var det en perfekt höstkväll.

Det var väldans trångt på trottoaren inne i city för folk var som fredagstokiga och bara massa rödljus överallt. Så jag joggade genom stan ner mot Strandvägen, utan att sätta på klockan. Tur att ryggsäcken var proppfull för det betydde att jag omöjligt kunde köpa en endaste liten pinal. För just på fredagar kan man bli lite sugen på sånt.

Nere vid Strandvägen var det dags att sätta på klockan och lite mer fart.

Bara en liten omväg hem för det var så fint ute.

Totalt 12 km. Och ja, jag är glad fast jag ser ut som en livstidsfånge på bilden. Nu ska det rehabbas och ätas snask och ses på film. Vi hörs!

Rosa början och rosa slut.

Ut i mörkret och in mot stan. Stelheten i vänster lår helt borta vilket kändes skönt. Knät då? Att det inte blev sämre efter Berlin är jag faktiskt förvånad över, men mest bara tacksam såklart. Helt bra är det dock inte än, när jag trycker på utsidan av knät kan jag fortfarande känna en öm punkt och sitter jag på huk (vilket gjorde satans ont förut) så har jag också aningen känning av det. Men ändå mycket bättre. Hur som helst, jag tar det lugnt just nu. Inga raketfarter utan skön distans – för att jag klarar inte av att inte springa alls. Tänk om man var en sån som gillade att cykla. Eller simma. Eller åka rullskidor. Eller riktiga skidor. Eller skridskor. Eller rullskridskor? Eller dansa, brottas? Men det är man ju tyvärr inte. Så jag springer försiktigt och känner in kroppen. Idag en lite längre tur ut mot Norra Djurgården. Där hade dimman slagit läger och himlen var så vackert rosa.

Sedan styrde jag kosan mot jobbet. Som alltid Valhallagatan fram, förbi alla bussväntare. Känner mig alltid som en vinnare när jag springer förbi folk som väntar, men så är just väntan bland det värsta jag vet. Totalt 15 km. Kaffepaus.

Och här ska ni få se, Sveriges stelaste människa försöker stretcha så gott hon kan. En rent ut sagt sorglig syn.

Hela dagen satt jag sen och jobbade på ett annat kontor än det vanliga. Jag fick fisk till lunch. Intresseklubben, ni antecknar va?

När jag skulle ge mig av hemåt så bytte jag om igen. Jag gillar att starta från ett nytt ställe. Idag mitt i city!

Ibland gör jag tillvaron lite mer spännande genom att sätta upp min kamera på broar och sånt, det ni! Det gjorde jag idag när jag tog den här bilden på mig själv.

Därefter sprang jag Regeringsgatan fram. Jag gillar den gatan! Genom Humlan och sen in bakom Sophiahemmet och vanliga rutten hem. Även nu lugnt men lite fortare än imorse. Vilken kväll! Jag var alldeles för varmt klädd, insåg jag, för det var ju snudd på att sommaren var tillbaka.

Och ljuset! Det var ju sådär rosa igen.

Totalt 10 km. Sen var jag så duktig för jag gick raka vägen in och körde rehab! (Applåder och jubel.) Jag satte fast en vikt på vänster vrist, stoppade en basketboll under låret och lyfte sen vänster vad så den blev rak och utsträckt. En herrans massa gånger. Jag spände fast ett gummiband i benet och drog och joxade. Och stretchade. Duktigt värre. Det var det. Ajöss.

Trött huvud – men pigga ben!

Allvarligt. Jag sov så sjukt dåligt i natt. Jag jobbade intensivt framför datorn in i det sista och sen därifrån rätt ner i sängen. Det som händer när jag då äntligen ska sova, är att jag inte gör det. Eller, jag somnar men sen liksom jobbar jag vidare i sömnen, vaknar från och till och kommer på nya grejer… men det är ju värdelöst för det är ju oerhört sällan man löst eller förbättrat något på det viset. Det enda som händer är att man vaknar trött. Dessutom skulle jag iväg med katterna tidigt på morgonen. De skulle nämligen till veterinären för vaccination samt sövas för att ta bort tandsten. Hets, hets men klockan åtta var de inlämnade och jag kunde fortsätta jobba. Nu på riktigt och inte i sömnen. Dock med tungt huvud. På lunchen blev det äntligen lite spring!

Snabbpjuck inklusive skåpnycklar på!

Bort mot Rörstrandsgatan och tunneln…

… och ner till vattnet.

Sprang 6 km i lagom fart. Bra känsla i kroppen, känns som att benen börjar bli laddade! Huvudet var däremot fortfarande trött. Efter detta var jag sugen på lite fart så jag körde 7×250 meter här.

Absolut inte full sprutt men det var skönt att ruscha så smått utan att slita på kroppen. Nedjogg på det så det hela landade på 9 km. Stretchade sen här för att komma in i Berlin-mood.

Imorgon kör jag ett kort tempopass, ett sånt som jag gillar att springa såhär dagarna innan. Men nu, nu blir det böcker och brasa för att komma in i kvällsstämningen och sen förhoppningsvis sova riktigt bra. Sånt som är allra viktigast den här veckan. Och jo, det gick bra med katterna. Såhär såg de ut när vi körde hem.

Dock informerades jag om att vi (jag) bör borsta tänderna på dem. Varje dag! Hallå, jag har haft katter i hela mitt liv men aldrig borstat några tänder på dem! Men jaja, bara att köpa läget och åka och införskaffa två små barntandborstar. Jag som precis började se ljuset i tandborstningstunneln med tre barn… Ajöss!

Tempo i ottan! Och lite distans på det.

Ok… Det var lite mörkt när jag klev ut genom dörren. Inte en kotte i sikte.

Senaste tiden har jag försökt undvika att lägga mina kvalitetspass såhär i ottan, men den här veckan är det så det får bli. Började med uppvärmning och efter en stund började det ljusna så smått.

Och jag var faktiskt inte helt ensam, det var några fler ute och sprang. Man märker att Lidingöloppet närmar sig! När kroppen kändes så vaken den kunde bli så var det dags för tempopass. Tänkte att jag får väl aldrig någon fart på benen vid den här tiden, dessutom med ett gnällande knä i sällskap. Men jorå. Det gick! Inte lika fort som när jag springer senare på dagen men jag fick nog ut det jag skulle av passet hur som helst. Sprang 5 km, en minuts vila och sen 5 km till. Kändes så skönt att kuta runt på Lidingö istället för in mot stan.

Totalt 13,5 km.

För övrigt säsongspremiär för jacka idag, inte för att det var så kallt utan för att jag var sugen på att vara en röd leopard. Sen åkte jag till fotograferingen i Hammarbyhamnen och hade kul. När det var dags att bege sig hemåt bytte jag om.

Troligtvis det sista dubbelpasset jag kör innan Berlin. Snyft. Det tar faktiskt emot att dra ner på springet, jag mår inte bra av det. Börjar bara noja och må dåligt och gudvetallt, men jag vet ju att jag måste minska antalet mil för att kunna prestera vettigt. Jahapp. Sen lämnade jag Hammarbyhamnen bakom mig.

Sprang förbi mina föräldrars fina glaskontor och där nere längs vattnet brukar jag springa på söndagarna!

På Götgatan höll jag på att bli galen av alla fotisar och cyklister. Släpp fram mig!

Men som tur var hade jag ju inte så bråttom. Dagens tempo var ju avklarat och det här var bara lite kravlös distans. Dessutom med en ovanligt tung ryggsäck på ryggen.

Totalt 13,5 km. Och kolla vad Ruben och Olle hade gjort när jag kom hem. Äntligen!

Ajöss.

Upp och ner med solen.

Sprang hemifrån precis då solen gick upp. Tog det lugnt efter gårdagens tempo.

Lyssnade på en spellista från i vintras och slungades på ett nästan kusligt vis tillbaka i tiden. Då var Berlin en evighet bort. Nu är det bara elva dagar kvar. Sen såg jag en död liten fågel. RIP.

Totalt 10 km. Köpte bröd här:

Sen jag började äta nybakat bröd varje dag, så kan jag nästan inte med att köpa ”vanligt” bröd i affären. Det hade såklart varit mer ekonomiskt att baka själv men samtidigt tänker jag att någon måste ju stötta alla stans bagerier. Och den någon råkar vara jag. Efter stretch och dusch så begav jag mig till en fotografering.

Ja, såhär lugnt var det såklart inte men jag älskar den här delen av studion som idag stod orörd. När vi var klara för dagen hade det börjat skymma så smått, och jag tittade för första gången på hela dagen ut genom fönstret: regn. Det avgjorde saken. Jag bytte om!

Det känns ju betydligt trevligare att springa hem i regnet istället för att gå till tunnelbanan utan paraply och därefter trängas med massa blöta människor, som dessutom är förkylda hela bunten.

Med fullproppad ryggsäck sprang jag således hemåt. Från Hammarbyhamnen, sen Götgatan fram, förbi Slussen, längs Skeppsbron och därefter Strandvägen. Förbi Svt och över Gärdet. Värtan var gråare än någonsin i regnet. Förmodligen jag med.

På Lidingöbron hade 1251 cyklister cyklat över bron till Lidingö under dagen. Och när jag vände på huvudet såg jag att 1454 cyklister i sin tur hade cyklat in mot stan. Kan betyda att ca 203 cyklister inte kände för att trampa hemåt i regnet efter jobbet. På något vis tycker jag det ser mycket eländigare ut att cykla i regn än att springa i det. I alla fall, precis när jag kommit över bron tändes gatubelysningen för klockan var 19:02 och nu var det dags att säga ajöss till solen för idag. Inte för att den hade gjort så mycket väsen av sig i regnet. Det påminde mig om att det är dags att sätta på reflexer och grejer på ryggan.

Totalt 13,5 km. Ser ju ut som kolsvart natt men det är bara för att det är blixt på kameran. Hej då!

Regnvansch!

Visste ni att solen går upp klockan 06.18 i Stockholm? Det är 16 minuter senare än förra veckan! Och ner går den kl 19.05. Det är 21 minuter tidigare än förra veckan! Jag visste det inte men såg det på SMHI idag. Och på något vis så märks de där minuterna så tydligt när det är mulet och regnigt ute. Som imorse.

Jag som tjatat om hösten, nu kom den som ett brev på posten. Men upp kom jag fast det var så mörkt och sen iväg mot jobbet, med löpardojorna på fötterna.

Den här veckan är lite lurig för jag håller på med produktionen av ett jätteroligt jobb tre dagar av veckan, vilket betyder att jag måste lägga löpningen innan eller efter jobbet. Lunchpassen går bort helt. Dessutom är det föräldramöten och grejer så det har krävts lite planering och ommöblering för att få till mina sista pass innan Berlin. Det kanske inte är det optimala upplägget men sånt är livet. Detta pusslandet klurade jag på medan jag sprang där i regnet. När jag passerade Husarviken så jag den här lilla sorgliga skon.

Var tvungen att stanna till helt kort och sätta upp den på ett staket. Sen vidare i regnet. Jag gillar regn ändå, äntligen lite drag i luften! Sommarkänslan var som bortblåst i stan.

Totalt 10 km. Höften ok men det här förbannade knät! Som det är nu känner jag mest av det inledningsvis när jag springer och så lägger det sig efter ett tag, eller jag kanske förtränger jag det. Bara hoppas att det funkar likadant när jag springer 42 km i förhoppningsvis ganska bra fart. Sen om jag får skitont i knät efteråt, ja så får det vara i så fall. Bara att härda nu. Dagens andra pass blev efter jobbet. Lyxigt nog slapp jag ryggsäcken för den åkte bil med Olle. Och det var bra för det var tempopass på schemat.

Först 4 km uppjogg bort till Gärdet.

Där nollställde jag klockan och satte igång med passet 5+5+5 km. Första femman gick riktigt bra, det regnade och var så gott som öde ute på Djurgården. Man känner sig aldrig så duktig som då! Tog en kort paus och nu hade det börjat regna desto mer.

Efter en minut på det igen och jösses, nu vräkte regnet ner! Så mycket att det var svårt att se och jag klafsade fram genom pölarna. Dessutom en irriterande buss som absolut skulle köra ut, fastän den såg mig komma galopperandes, sinkade mig med några små (men viktiga!) sekunder. Men jag höll så gott som den planerade farten ändå. Nästa paus blev här.

Sista femman gick som planerat snabbast och det var riktigt skönt att få till detta pass då lördagens tempo kändes tungt. Jag vet att det inte är så mycket mer jag kan göra för formen, men psykiskt känns det viktigt att ha några sköna pass innanför västen. Och just precis därför tänker jag sköta om knät så gott jag kan men i övrigt låta bli att tänka på det. För det stör mig och nu vill jag inte ha några störningsmoment.

Lite nedjogg på det och så landade passet på totalt 20 km. Tack för idag, slut för idag.

P.S. Idag gjorde jag apelsin- och citronjuice. Sen bara hällde jag den rätt ner i glassmaskinen och så fick den veva runt en stund. Inget annat i. Blev hur gott som helst, äkta fruktsorbet! (Och nej, jag är inte sponsrad av glassmaskinsmärket även om jag kan förstå att ni tror det.)

Fredag! Redan?!

Jag vet ju helt logiskt att tiden går exakt lika fort varje dag. Inga konstigheter med det. Men denna vecka känns som att den rusat fram. Jag tror det har att göra med att Berlin närmar sig. Och på ett vis vill jag ju att tiden ska gå fort men samtidigt är det bara en vecka kvar till att, förhoppningsvis, toppa formen. Den där formen som jag hoppas finns där någonstans. För nu börjar ju även tiden för tvivel. Som jag i för sig lärt mig dyker upp ungefär såhär dags. Har jag tränat rätt? Gjort något överhuvudtaget rätt? Kan jag ens springa längre!? Ni vet hur man ibland kan börja tänka på sin andning och så börjar man liksom fråga sig hur man egentligen gör det, andas alltså. Så kan jag bli med löpningen den där sista tiden, att jag börja tänka på stegen, kroppen och krånglar till allt. Men men. Det är två veckor kvar vare sig jag vill eller ej. Om exakt två veckor tar jag och Olle flyget till Berlin. Och sen på söndagen kl 08:45 (tidigt!) smäller det. Vad gäller Berlin så bytte jag hotell igår. Nu bor vi på ett hotell bara 800 meter från starten vilket känns fantastiskt! Det andra stället var inte heller så långt bort men ändå, att slippa irra mig fram tidigt på morgonen samt inte trötta ut benen, ja det är optimalt. Men än så länge är det bara fredagen den 13:e och denna fredag gick till såhär:

Jag vaknade inte av väckarklockan utan från fartygstutande i dimman. Gick upp och sprang till jobbet.

Det här vädret är lustigt. Det var så kvavt att jag kände mig andfådd, trots att jag sprang lugnt och fint.

Totalt 10 km. Bäst av allt var att jag stannade på Kaffeverket och köpte med mig havregrynsgröt efteråt. Just gröt kan jag sakna när jag inte äter frukost hemma. Man kunde ta den med sig i en sån här liten burk.

Så den käkade jag när jag kom till omklädningsrummet. Medan jag stretchade. Precis när jag låg där på golvet och käkade gröt med ena handen och höll i benet med den andra, så kom en kvinna in, som jag inte träffat tidigare. Hon blev lite förskräckt (Obs! Jag var inte naken alltså!). Det var bara att förklara och sen var så att säga isen bruten och vi babblade på om en massa grejer. I övrigt invigde jag idag hösten på allvar genom att 1) dra på mig mina nya skinnbrallor och 2) ha Converse på fötterna. Här står jag och poserar i vårt mötesrum. Även det ser underligt ut om någon kommer in.

Converse har jag tidigare haft året runt, snudd på sovit i, men efter min plantar fasciit fick de stå orörda. Istället har Nike Free varit som fastklistrade på mina fötter och i somras byttes de i sin tur ut mot sandaler. Så nu när Conversen kom fram till slut igen så kändes det ändå höstigt. På lunchen var det som att det satt en magnet på S:t Eriksbron som drog mig ditåt. Till det här stället som jag babblat om en massa gånger:

Där åt jag en sån här wrap med pulled pork och drack morots- och ingefärsjuice. Satt och blickade ut över S:t Eriksgatan och njöt av avgaserna.

Möten och grejer på eftermiddagen och sen en till springtur till dagis.

Alltid lite sent ute, bara att hålla tempot! Men tänk vad mycket kul man ser när man springer. Idag kom en kille på en moppe åkandes, där bak satt en annan kille. Han som körde (rätt fort) sträckte ut sin hand för att göra high five med mig när jag kom springandes bakom Sophiahemmet. Jag fegade ur och fick göra tummen upp istället, blev plötsligt rädd att jag skulle slå så hårt att han skulle vingla till. Det är ju ändå fredagen den 13:e idag.

Totalt 10 km. Vi skulle haft min syster med familj på middag ikväll, men ett av deras barn var snorigt och tyvärr får man inte komma hem till oss då. Tyvärr är det så nu och jag ska tillägga att detta var jag otroligt tydligt med när vi bjöd in dem tidigare i veckan. Sjuk = portförbjuden. Även om det hostas överallt så gör jag mitt bästa för att hålla familjen frisk. För blir en sjuk så… ja, ni kan kedjan. Detta betyder att jag tvingades äta en dubbel portion spaghetti vongole ikväll.

Och jättemycket glass!

I övrigt två saker:

1. Dessa låg i brevlådan idag.

Vi är ju i Berlin då. Kan man sälja dem på svarta marknaden tro? I för sig är vår bil här och barnen och mina föräldrar, men en av lapparna kanske jag kan tjäna en hacka på?

2. Dessa köpte jag på Granit idag.

Det är svarta klisterark i A4-storlek som man kan sätta på vägen. Och sen fyller man i alla aktiviteter och gympakläder och jox som ska packas. Otroligt präktigt men bra. De är redan fullklottrade. Nä, nu är det fredagkväll. Avslutar med Kuba som njuter av höstsolen.

Hej då!

Lugnt och fort!

Började dagen med att springa till jobbet. Lika bra att väcka kroppen direkt så det var den här i lurarna. Ibland är det roligt att lyssna på sånt som verkligen inte matchar den ljuva miljön.

Trots musiken tog jag det lugnt, ville spara krafterna till dagens andra pass. In till stan och Kaffeverket! Totalt 10 km.

Sen promenixade jag till jobbet med mitt pick och pack. Stretchade noga, duschade och sen började jobbdagen. Idag lite extra tidigt för att hinna allt. På lunchen körde jag mitt andra pass.

Uppvärmning och sen körde jag tempopass. Ni vet när man fått hoppa över ett fartpass (som jag fick igår), då plötsligt finns det inget man hellre vill än att få känna farten, svetten, känslan! Så det var skönt även om kanske inte höften och knät längtade efter det lika mycket som huvudet. Spurtade på. Första korta pausen tog jag här, med snor under näsan.

Sen vidare på nästa block. Ser ofta en kille som fräser på i full fart här, borde berömma hans fart men det är ju omöjligt när man själv ger järnet. Däremot fick jag hejarop av en dam på cykel! Nästa paus blev nästan på ungefär samma ställe.

Kort paus och sen iväg igen! Obs! Jag tog korten i vilan, annars hade det blivit rejält suddigt!

Klar! Passet bestod av 3×5 km och fasiken vad skönt det kändes att hålla tempot enligt plan! Sånt där som psyket behöver när man har små skavanker. Totalt 19 km. Tillbaka och duschade snabbare än någonsin men sen fick jag tyvärr äta filmjölk framför datorn för något annat hanns inte med. Och stretcha gjorde jag under bordet. Folk trodde att jag tuppat av när de såg mig ligga där under. Men känslan var på topp! Höften lite irriterad men knät var tyst och det tackar jag för. Snälla kroppen, kämpa på in i det sista nu!

Senare på kvällen så var det ingen ordning på kylskåpet, alldeles tomt och trist. Så när jag tog mig samman och åkte och handlade lyxade jag till det och köpte en färdig fiskgryta i fiskaffären. Ryktet säger att den är grym men vi har inte testat förrän nu. Man får en burk fond, en burk fisk, en burk räkor och en burk aioli. Till och med en matklåpare fixar det!

Och jaa! Den var oerhört god!

Annars så är en ny glass precis gjord. Jag har denna gång försökt kopiera en av mina favoritglassar, nämligen Häagen Dazs Mint leaves and chocolate. Smakade lite när den var klar och jag kan säga som så, att jag är inte riktigt där än… men snart så! God afton.