Danish specials

20140407-20140413: Skumgummijakt, inställt halvmarathon, en guldcykel och garagecykling.

Oooh sicken ledsam vecka. Knappt något spring alls. Förra söndagen slutade ju med ett avbrutet långpass och redan då kände jag att det här förmodligen inte skulle vara över på bara en dag. Mycket riktigt. På måndagen kände jag av höften och haltade till och med. Men det var inte bara jag som var nedstämd, även vädret var deppigt, som att det speglade min sinnesstämning så öste regnet ner. Åkte förbi Violon Dingue på väg till jobbet och köpte en god macka.

Men inte ens det muntrade upp, i vanliga fall funkar förvånansvärt enkla knep på mig. Ahh jag kände mig så ledsen och tidsbegreppet var ju redan då skevt. Bara vetskapen om att det inte skulle bli någon löpning där på måndagen, gjorde att det kändes som att jag inte sprungit på en vecka. Jag inser att det är naivt att tro att man ska kunna springa sig igenom livet utan att någonsin bli skadad, jag inser det rent intellektuellt alltså. Rent känslomässigt verkar det vara svårare att få in det och acceptera det. Hur som. Det blev tisdag. Morgonen började med att vi upptäckte ett rådjur i trädgården. Dålig inzoomad bild kommer här, men ni ser ju den vita rumpan.

Hen stod och mumsade på vår kompost medan vi mumsade på mackor. På lunchen var det dags för en liten testjogg. Sånt där är man alltid lite nervös för. Men det var bara att byta om och få det svart på vitt.

Jag gav mig av. Höften kändes ändå ok. Inte alls helt bra men på bättringsvägen. Men efter några kilometer kände jag: hälen. Den jävla hälen. Det var ju där det onda startat från allra första början. Och häleländet gjorde nog att jag sprang på ett onaturligt vis – och därmed belastade höften fel. Och så fick jag ont i höften istället. Jag åt antiinflammatoriska tabletter i förra veckan och det var lite lurendrejeri för då försvann ju smärtan i hälen. Dock högst tillfälligt för nu på tisdagen, utan tabletter i kroppen, var den således tillbaka. Jag var klok och joggade tillbaka.

Hoppet är det sista som lämnar människan så på onsdagsmorgonen gav jag mig ut på en kort jogg igen.

Tog det lugnt men kände mig svag. Högerbenet var tungt och jag kände återigen av hälen. Inte så farligt ändå så planen var att ge mig ut på en lite längre tur efter jobbet då kroppen förhoppningsvis skulle kännas piggare. Så det gjorde jag. Här ser jag väldigt glad ut, vilket är totalt missvisande för sinnesstämningen inom mig där och då. Kolla bara:

För saken är ju att jag inte alls var glad. Det var redan onsdag kväll, och på lördagen var tanken att jag skulle springa den nya halvmaran i Visby: Nordic Classic Running. Jag anmälde mig för att bra tag sen och såg fram emot att på fredag kväll flyga till Gotland, på lördagen springa ett halvmarathon som ett bra träningspass, inget annat, och sen flyga hem på söndagen igen. Ett par dagar innan man, förhoppningsvis, ska springa ett lopp i relativt hög hastighet, då vill man inte ha skit med ena foten. Därför var jag ju såklart inte glad. Jag sprang i alla fall ut mot Elfvik.

Vände tillbaka efter fem kilometer, och även om jag vägrade inse det då, så var den turen ett bra bevis på att jag inte skulle kuta något halvmarathon. Löpsteget var inte det jag önskade att det skulle vara. Jag hade redan fått acceptera att jag inte på något vis skulle hinna få upp någon vidare fart inför loppet men det var ok, det var trots allt ett träningslopp. Men att halta runt 21 km, det är liksom ingen poäng med det överhuvudtaget. Men som sagt, hoppet är det sista som lämnar människan så än så länge var jag inställd på att springa loppet. På torsdagen blev det inget morgonspring. Jag startade istället morgonen med att ha på mig en ny klänning/kaftan/särk. Kände mig som Ebbot i Soundtrck Of Our Lives. Det kändes bra.

På lunchen var det dags för 10 km lätt distans. Vädret var fantastiskt och jag intalade mig själv att min kropp också var det. Jag sprang runt och ropade (tyst) till mig själv: Benet är hundra! Hälen mår ju bättre än någonsin! Vilken kraft i steget!

Men det var ju bara lur. Det kändes inte alls bra.

Definitivt inte den där känslan man vill ha ett par dagar innan ett lopp. Ojoj, långt därifrån. Jag haltade upp på kontoret och ringde Pekka. Han lät inte alltför hoppfull och vi konstaterade att loppet i sig ju inte var viktigt, men däremot att få ordning på fotskrället. Han tyckte jag skulle klippa till ett hemmagjort skumgummiinlägg och testa att jogga med. Funkade det utan att det gjorde ont när jag sprang, ja då kanske jag skulle kunna springa loppet. Så jag gick på skumgummijakt på jobbet. Det är inte klokt vad svårt det ska vara att hitta saker just när man behöver dem. I vanliga fall ser man ju skumgummi både här och där, det bara ligger och dräller överallt och man blir irriterad över att det ser skräpigt ut, men nu är det alldeles tomt. När jag frågade i receptionen så berättade de att de preciiiiis slängt tre säckar fulla av skumgummi! Gaaaah. Till sist fick jag fatt på en liten bit nere hos datakillen och bar den i mina händer som att den vore guld. Jag såg även till att avboka mitt hotell i Visby. Det är ingen rusning på hotellrum vid den här tiden på året så och om jag mot förmodan skulle starta på lördagen så skulle det ordna sig ändå. När jag kom hem klipptes och pysslades det och sen gav jag mig av.

Jag joggade bara kort, var ju tvungen att spara de små krafterna till lördagen. Och kanske för att jag just sprang så kort så kändes det faktiskt ganska lovande. Såhär såg förresten den högteknologiska anordningen ut (titta nu inte på min torra häl, ok?!).

Efter detta så gjorde jag magstyrka. Det är i alla fall något bra med den här skiten, att jag tränat magen ordentligt varje dag. Och sen packade jag. Planen var att jogga kort på fredagsmorgonen och om det kändes bra då, ja då skulle jag dra till Gotland. På kvällen gjorde jag laxbiffar och som tur var lyckades jag hålla ihop dem. Det var jag verkligen värd.

Tidigt där på fredagen blev det alltså en jogg, med mitt skumgummiinlägg på foten.

Men aj. Nää, det funkade inte. Haltade ledsen hemåt, ja jag grinade faktiskt en skvätt. Det handlade egentligen inte om lördagens lopp utan om att jag hatar fotont, just för att jag hösten 2012 hade problem med plantar fascist och att det tog sån tid. Hur som helst så var det bara att packa upp väskan och glömma Visby. Pratade återigen med Pekka och vi gjorde upp en liten plan. En lugn helg, ingen löpning förrän eventuellt en test på söndagen. På väg hem från jobbet körde vi förbi mina föräldrar och lånade cykeln, som vi precis hade lämnat tillbaka. In med den i garaget.

På lördagen vaknade jag med en jäkla energi. Men får man inte kuta så får man använda den till annat vettigt. Först åkte vi in till stan.

Vi fixade olika pryttlar som block, målarfärger och annat som alltid måste finnas hemma. Sen åt vi lunch på Nero. Vissa satt ute.

Det gjorde inte vi.

Min grej nuförtiden är att jag beställer kaffet före maten. Vilket ofta resulterar i att jag dricker kaffe till maten. Det är godare än man kan tro.

Efter detta åkte vi hem i det fina vädret. Jag försökte förtränga Visby och halvmaran. Istället tog jag itu med trädgården, tänkte att jag kan passa på att göra allt det där jag annars aldrig hinner. Detta gjorde jag:

1. Jag borstade ut sand på trädgårdsplattorna för att täppa igen alla små hålrum.

Det är egentligen helt okej att borsta ut sanden, ganska kul om jag ska vara ärlig. Desto tråkigare är det att borsta bort och ta upp all sand som blir över.

2. Jag och barnen tvättade trädgårdstolarna.

Väldigt tjusiga blev de.

3. Sen tog jag itu med Umas ärvda cykel. Hon hatar nämligen färgen rosa över allt annat så syrrans gamla cykel var inte att tänka på i detta skick.

Men vi hade ju fixat guldfärg i stan!

Så snart hade vi en nöjd cykelägare (Obs! Jag kan läsa och vet att det står för Indoor use på burken. Men hon på Panduro sa det skulle funka. Punkt.)

Alla, inklusive jag själv, blev oerhört avundsjuka på Uma. Det verkar som att alla vill ha guldcyklar.

4. Har man väl börjat spraya så är det omöjligt att sluta så vi körde på och gjorde Rubens tejphållare till guldtacka.

Som tur var tog färgen slut sen.

5. Därefter var det dags att ta itu med mig själv, magen närmare bestämt. Det är verkligen synd om den som alltid får ta skiten när foten strular.

Det var fint att ligga där på utomhuspremiären.

6. Jaha, sen gjorde jag glass.

Pistage.

Och choklad. Efter detta fix hann jag även med en del annat. Faktiskt inte klokt vad man hinner när man inte får springa.

Efter lördagen blev det söndag. Dagen började med frukost och sen vinkade vi hejdå till barnen som skulle åka med mina föräldrar till Gotland. Lite avis var man allt. Själv bytte jag om och drog in i garaget. På med musik och upp på cykeln. Den här inspirerande utsikten lär jag få leva med framöver.

Jag trampade på ett bra tag där inne. Fan vad jag hatar att cykla men jag tänker att det gör mig mentalt stark eller nå´t.

Sen blev det magstyrka och chin-ups. För ett år sen kunde jag göra tjugo chins på raken, nu är jag inte riktigt lika stark men ganska stark ändå. Snart kanske jag gör tjugo igen.

Sen sa jag till Olle att vi måste åla in till stan och göra mysiga grejer så att jag förtränger att jag inte får springa långpass. Så det gjorde vi. Vi strosade runt som om vi vore utomlands och drack både kaffe och åt lunch som ena riktiga gottemajor.

Foten då? Tja, jag känner tyvärr att den blir lite varm när jag går mycket = inflammation. När jag hade plantar fascist sprang jag mig igenom det hela, vilket förmodligen gjorde att det tog sin lilla tid att få foten bra. Dock gör jag det gärna tio gånger om så länge det går att springa. För även om det gjorde ont då så blev det ofta lite bättre när foten väl var varm (sen att det gjorde vansinnigt ont efteråt struntade jag i). Nu har problemet varit att det gör så satans ont och inte släpper när jag springer. Lite senare ikväll ska jag testa en kort tur på bandet och så får vi se vad fot och höft säger.

Men även om detta är otroligt frustrerande för mig så vet jag att det till slut går över och då jävlar. Jag tänker som så att kroppen kanske är smart och medvetet gjort detta så att jag verkligen ska få känna springsuget. När vi knatade runt på stan idag och det blåste i håret så kändes det för en sekund som att jag sprang och jag höll på att bli tokig av springabstinens. Jaja, vi ser hur det går i nästa vecka. Men till dess att foten är på banan så harvar jag på med cykeln, magen och chin-ups. Håll tummarna för mig, och spring lite för mig. Hej då!

20140331-20140406: Tempo, en kär vän och Dagens Industri. Plus en skithäl, en skithöft och ett havererat långpass!

Lustigt det är att tänka på tiden ibland, inte sådär ”oj vad tiden går” utan verkligen gå in i tiden och inse att det faktiskt är livet som pågår alla de där dagarna, de som annars lätt bara rusar förbi en och sorteras in under vardag. Oftast är man så djupt inne i den där vardagen att livet bara tuffar på utan att man tänker på det – och tur är i för sig det, för att gå runt och vara filosofisk för jämnan är ganska påfrestande. I alla fall tycker jag det. Men idag när jag skulle summera senaste veckan så kändes det plötslig stort. En vecka. Sju dagar. 168 timmar av liv som pågått. Mitt liv. På något vis kändes det plötsligt mäktigt, inte mäktigt som att jag går runt och tror att jag ska trilla av pinn hux flux, utan mer för att… livet är mäktigt. Varje dag är mäktig om man tänker på att det är en liten del av hela livet. Vare sig det är fyllt av barn i pyamaser, backintervaller, matteläxor, presentationer eller annat trevligt. Ja ni hör ju vilket flum det är i skallen på mig, nu börjar jag snart skriva Carpe Diem! och annan skit så låt oss lämna detta ämne nu genast och istället titta på veckan ur ett mer krasst perspektiv, typ vad jag gjorde och åt. Såhär då: På måndagen vaknade jag och var så trött. Insåg att det bästa jag kunde göra vad att låta kroppen få lite vila så det blev ingen morgonlöpning utan istället macka och kaffe.

Efter jobbet blev det dock spring. Nu var jag riktigt laddad. Dessutom var det inte bara vanligt spring för på vägen hem skulle jag bli fotograferad av Dagens Industri för en intervju som de gjort med mig. Jag och Oskar, fotografen, hade stämt träff i Värtan. Jag rände på rätt ordentligt från jobbet för att komma i tid. Sprang förbi Stadion där det var fullt av tröjor och halsdukar uppsatta på staketet till minne av Djurgårdssupporten som blev ihjälslagen.

Väl framme i Värtan var det ingen fotograf i sikte. Jag stod och väntade en stund, joggade fram och tillbaka för att hålla värmen men såg ingen Oskar någonstans. Däremot såg jag de här stackars brillorna.

Minuterna gick och till råga på allt dog min mobil, den gör gärna det när det är mindre än tio grader kallt ute och/eller då man verkligen behöver den. Så jag kunde inte ringa och kolla var han höll hus. När en halvtimme passerat sprang jag bort mot bron och där! Där stod han ju. Vid en annan oljecistern än den jag stått vid. Värtan är lite lurig. Hur som helst så var det ju tur att vi hittade varandra så det kunde bli lite bilder. Synd bara att jag stått och huttrat och fått röd näsa lagom till att man ska vara med i tidningen.

Det sattes upp ljus och sen fick jag hoppa på märkliga vis för att fastna på bild. Vi hade väldigt trevligt på den lilla gräsplätten mitt bland Ropstentrafiken .

När vi var klara fortsatte jag hemåt.

Jag lämnade av ryggan och fortsatte ner till hamnen där jag skulle köra ett backpass. Det såg ut som vilken sommardag som helst.

Det var inte mycket att orda om utan bara att sätta fart.

Det var som vanligt kul att springa backe. Det är något visst med just backintervaller. Men på slutet kändes det som att jag skulle gå samma öde till mötes som den här bilen, så trött var jag.

Jag hängde vid vattnet en stund.

Sen fick jag skynda mig hem till middag och varm dusch.

Tisdagen kom och jag var uppe tidigt. I och med tidsomställningen får man leva med att det återigen är lite mörkare på morgnarna nu ett tag.

Gatlamporna släcktes 05.50. Jag sprang och funderade på att jag innan jag ger mig ut ofta tänker att jag bara ska springa sisådär 7 km, men väl ute är det snudd på omöjligt för mig att springa mindre än en mil. I tanken vore det ibland skönt med en kortare jogg men ändå så bara går det inte, som att jag inte kan räkna passet om det är mindre än 10 km och dessutom föredrar jag jämna tiotal. Därmed blev det en mil där på tisdagsmorgonen. Sen hann jag även med att lämna blodprov på väg till jobbet, som vanligt för att kolla mina järnvärden. Håller tummarna för att de ska vara bra även om jag har en känsla av att jag egentligen behöver fortsätta käka järntabletter. Men det här med att gå till provmottagningar, det ska man i största möjliga mån undvika. Det satt en hel drös människor i väntrummet och hostade och nös. Jag var nära att ställa mig utanför men rädd för att missa mitt nummer fick jag istället snällt sitta kvar och begrava näsa och mun långt ner i halsduken som en annan Michael Jackson. Återstår att se om jag ligger däckad i förkylning om en vecka eller så. På kvällen blev det ett tröskelpass i fantastiskt väder. Lyx att kunna springa fartpass utomhus på kvällarna, efter jobbet, nu när det är ljust så länge. Det är som att man inte fattar hur man överlevde på vintern.

Jag hade en bra känsla passet igenom även om jag hade velat komma ner lite i tid. Onsdagmorgon och återigen morgonspring.

För att vinna lite tid, och därmed kunna sova lite längre, hade jag kunnat springa till jobbet men när det är såhär fina morgnar så är det något som drar mig ut mot Elfvik. Sprang där och kände för att väcka hela världen så att de kunde se den fina soluppgången.

Efter duschen fick jag bråttom och därmed blev det gröt i bilen. Jag är faktiskt mycket nöjd med detta påfund: gröt i mugg. (Obs! Olle körde.)

På lunchen hände det roliga grejer. Jag träffade Johan, en av mina bästa vänner, och vi konstaterade att det var på tok för längesen vi sågs. Vi gick till Gro på Sankt Eriksgatan där jag konstigt nog aldrig varit tidigare, trots att det ligger nära jobbet.

Ojoj. Maten! Så himla gott.

Sen gick Johan och beställde efterrätt till oss. Det är Johan som står upp och ser pillimarisk ut men kolla killarna som sitter vid borden! De där tre måste synkat klädseln på morgonen. Okej, vi kör rosa skjorta och grå kavaj, klart slut, hej.

Efterrätten har ni här. Allt detta en vanlig onsdag på Sankt Eriksgatan!

Sen att jag fick tre fina fotoböcker av Johan, som han och Henrik ger ut på sitt fantastiska förlag Livraison, det var precis vad mina ögon behövde. De kan nämligen inte bara livnära sig på lycramaterial, gångbanor och fin natur. Konst och känsla behövs också. Japp, jag fick en påse lyxakrits också.

Sen jobbade jag på och när det var dags att bege sig hemåt bytte jag om.

Jag hade tur för min mamma hade hämtat barnen vilket betydde att jag och Olle kunde gå samtidigt från jobbet – vilket i sin tur betydde att Olle kunde ta mina grejer. Jag kunde alltså springa ryggsäckslös. Det passade bra då jag skulle avverka ett rejält tempopass, och det sista man behöver då är en massa tyngd på ryggen. Värmde upp i 4,5 kilometer, lika långt som det var att ta sig till Gärdesfältet. Där satte jag fart. Men grrrr! Märkte genast att det var något fanskap med min vänstra häl. Jag stannade inte men kände att det påverkade löpsteget, och därmed farten. Avverkade hela passet men var lite moloken när jag kom hem. Jag gillar inte fötter som krånglar. Jag hatar det rent ut sagt. Här står jag full av hälhat.

Hemma så blev det lite knärehab, eller rättare sagt knäprehab. När man får skavanker så blir man genast lite duktigare på att sköta sig. Det blev även magstyrka, något som jag slarvat med på sistone. Saken är att jag märkt att jag just slarvat, med en stark mage får man bättre hållning, så är det bara. Summerade onsdagen till 30,5 km.

På torsdagen bestämde jag mig för att låta hälen vila lite. Det passade även bra eftersom jag försöker med konststycket att springa lite mindre några veckor framöver. Detta i hopp om en piggare kropp på fartpassen. Så istället för soluppgång i naturen blev det gröt och Runner´s World.

Men på kvällen fick jag springa.

Känslan i hälen var på det vis att den inte kändes till en början men kom sen smygandes efter några kilometer. Värst var det att springa nedför på asfalt så därför undvek jag just detta och njöt av detta vackra istället.

Sen var det slut på torsdagen.

På fredagen vaknade jag med lite träningsvärk i magen. Sånt gillar vi. Jag körde ett tempopass på lunchen.

Det var det ultimata fredagsvädret!

Precis här satte jag igång att plåga mig.

Var lite rädd för vad hälen skulle tycka om saken men som det verkar så föredrar den när jag springer fort och kommer upp bättre på framfoten. Så det gick helt ok. Det kändes fantastiskt att fräsa fram i vårsolen även om jag fick väja hit och dit för alla promenixare. På sista blocket, när jag hade en kilometer kvar, hörde jag flås och steg närma sig bakifrån. Vägrade vända på huvudet men misstänkte att det var en kille som jag mött tidigare och som också verkade ruscha fram och tillbaka. Hur som helst så ökade jag farten en aning, var beredd på att bli omsprungen, han flåsade på bakom mig. Sakta men säkert tyckte jag mig höra att avståndet mellan oss ökade och när jag bara hade hundra meter kvar så hörde jag hur han stannade. Ah! Alltid en seger att inte bli omsprungen! Efter detta tänkte jag på att jag förmodligen skulle utvecklas en hel del om jag tränade med andra ibland, man får fasiken upp bättre fart när man är jagad eller jagar. Får se om jag kan synka mitt liv med Spårvägenträningarna framöver. Nöjd med passet stretchade jag lite, väldigt lite skall erkännas.

Sen tog jag kort på mig själv i solen för att kunna titta på utifall det blir snöstorm eller annat väderskit här framöver.

När jag joggade tillbaka mot kontoret så såg jag plötsligt en tjej som tog av sig tröjan mitt på trottoaren – och hon hade bara bh och trosor på sig! Vad är detta för tokeri, hann jag tänka, innan jag såg fotografen. Tycker dock det var lika mycket tokeri för det. Såklart tog jag kort på dem, dock inte så nära för jag var för feg. Klick!

På fredagkvällen drog jag ut på stan, dansade och drack vin och drinkar. Ehh, nä. Tvärtom. Det blev återigen prehab och magstyrka hemma till den här fantastiska låten. Jag har bestämt mig för att magen här framöver ska få vara med på en jäkla resa.

På lördagen sov jag tills jag vaknade. Inte så länge i för sig, jag verkar inte kunna sova längre än till 06.45 nuförtiden. Olle brassade iväg för att köpa Dagens Industri för det var idag intervjun med mig skulle dyka upp! Och det gjorde den sannerligen – på framsidan och sen fyra sidor! Det var till att sms:a mamma och pappa på direkten.

Märklig känsla att se sig själv i tidningen men jag tyckte det blev en bra artikel. När maten smält var det återigen dags för ett tempopass, idag det längsta på veckan. Inte helt ultimat att det blev två tempopass på raken men inte mycket att göra åt saken. Kollade temperaturen och bestämde mig för t-shirt och armvärmare. Och kolla på bilden, ser ni att det är små knoppar på grenarna i förgrunden? Våren ÄR här.

Värmde upp och sen in mot stan. Men det var blåsigt! Irriterande! Kämpade på i motvinden men det var rätt kärvt. Inte bara pga vinden utan för att benen var lite tunga. Funderade ett tag på att bryta men slog bort tankarna och tänkte att alltid ger det väl något att slåss mot vind och sig själv. Så det var precis vad jag gjorde. 23,5 km senare var jag tillbaka hemma. Då blev det juice.

Och ett lass lördagsblodpudding. Olle är så larvig när jag äter blodpudding, han kan inte ens vända dem i stekpannan för han tycker det är så äckligt. Själv tycker jag det är riktigt gott. Särskilt med ett ton lingonsylt till.

Sen vek jag och katterna tvätt.

Söndag och långpass. De senaste veckorna har jag kört två pass på söndagarna, ett längre på 35-40 km och sen en kortare på eftermiddagen så att jag kommit upp i totalt 46-50 km på söndagen. Idag var tanken att göra tvärtom och börja med en kortare tur.

Jag hade dock inte riktigt bestämt mig för hur kort den skulle vara men jag satte iväg in mot stan. Stegen kändes ganska tunga, gårdagens tempopass satt ännu kvar i benen. Det är vid såna tillfällen jag kan önska att jag sprang på heltid och kunde portionera ut mina pass bättre. Det där med återhämtning är jag inte alltid så bra på och nu när jag haft strul med järnvärdena har just den biten blivit sämre. Hälen kändes under kontroll, den gjorde i alla fall inte ont medan jag sprang. Däremot dök det upp en jobbig känsla i höger höft. Grrrr, alltid är det något!

Medan jag kutade började jag räkna och insåg att det skulle bli rätt bråttom med allt som skulle hinnas med under dagen. Jag hade varit lite väl optimistisk med tiden där på morgonen och dessutom kändes höften av mer och mer. Fortsatte ännu en bit men insåg att det bara var dumt, särskilt att springa fort vilket jag behövde för att hinna hem i tid. Bestämde mig därför för att avbryta passet och ta en längre tur på eftermiddagen. Vem kom och hämtade mig då om inte Olle? Denna snälla (och roliga!) människa. Kände mig som en lyxhustru som blev hemkörd efter sitt träningspass. Tillbaka hemma blev det full sprutt med att steka pannkakor. Medan jag gjorde detta passade jag även på att köra magstyrka. Älskar när jag lyckas med såna här kombos. Drog på mig en keps för att jag kände för det.

Vad som också är bra med en sån här kombo är att det blir ett väldans fokus på att göra övningarna effektivt för annars bränns pannkakorna vid.

När detta var klart så var det ner med pannkakorna i väskan och tjong iväg till Hässelby där den här lilla människan, med desto större shorts, hade basketmatch.

Tillbaka hemma på Lidingö gjorde jag ett nytt försök.

Återigen sprang jag in mot stan. Men jag kände direkt att höften inte ville. Jag brukar inte lyssna på skavanker men det här gjorde så pass ont att till och med jag fattade att jag förmodligen bara skulle förvärra det hela rejält. Så efter några kilometer fick jag vände hemåt. Fan så arg jag var!

Men ändå. Jag har lovat mig själv att lyssna på kroppen ibland. Och just nu har jag inte lust att förvärra något. Dessutom påminde jag mig om att jag fick ett kort långpass igår, och flera bra pass i veckan. Men det här med återhämtning måste jag fixa bättre framöver för kroppen verkar inte riktigt palla det som huvudet vill att den ska. Och ja, jag vet, man kan ju springa lite mindre. Det är bara så jäklans trist. Ok. Hej då!

20140203-20140209: Guldägg och vanliga ägg, långsamt och fort. Och husmorsfasoner!

Och så var det söndag igen. Och en vecka närmare våren, glöm inte det för guds skull. Sen jag klottrade här sist har jag tänkt på två saker (Obs! Löprelaterade saker. Utöver det har jag lyckligtvis tänkt lite mer):

1. Eftersom jag började springa på ett ordentligt vis först för två år sedan, rättare sagt runt nyåret 2011/2012 så har jag inga löpartider från min ungdom. Jag har alltså ingen fantastisk miltid från när jag var 23, som jag nu ska försöka slå femton år senare. (Vill dock inflika att jag sprang sista milen på Lidingöloppet på 40 minuter på ett skollopp när jag var 16 eller så). Jag har inte heller några fantastiska löparträningsläger att minnas (endast basketläger) och inga banrekord för jag har aldrig någonsin sprungit på bana. Jag har löparminnen, absolut, men de handlar mer om hur jag åker runt med min mormor i hennes lilla bil. Hur vi med hjälp av bilens vägmätare måttade upp en bra springrutt åt mig där i Västerås. Eller hur min farfar sitter med kartan över Årsta Havsbad och även där mäter upp en bra kilometerslinga åt mig som jag sedan nöter under sommareftermiddagarna. Så ja, löparminnen finns men de är högst personliga och oansenliga och det fanns varken löpteknik eller en tränare så långt ögat nådde. Så: inga superduperrekord finns därmed att leva upp till – och det är rätt skönt. Det gör ju att jag, än så länge, tycker att jag fortfarande gör framsteg istället för baksteg.

2. Och precis där kom vi automatiskt över till nästa tanke. Just det här med att förbättras. I och med att jag just inte kutat särskilt länge med en klocka på armen, eller aldrig någonsin tidigare talat om att springa i termer som pass, så har jag haft förmånen att slå personliga rekord både här och där. Det är fantastiskt kul men på sista tiden har jag tänkt på detta en del. Att det är lätt hänt att det blir till en självklarhet att hela tiden göra bättre och bättre ifrån sig. Det är farligt för det är verkligen ingen självklarhet. Ju bättre du blir, desto svårare är det att bli ännu bättre. Det är svårt nog att hålla samma nivå! Det är lurigt det där. För det är ju synd om varje lopp ska klassas som bra eller dåligt utifrån om man slår personbästa. Jag har bestämt mig för att sluta tänka så – och det betyder inte att jag inte försöker slå mig själv. För så länge jag tycker det är kul så vill jag försöka bli bättre. Men jag vill bredda upp, jag vill kunna springa lopp och lära mig något av dem, kanske istället bedöma min insats utifrån t ex hur jag la upp loppet. Det gör nämligen att man kan springa fler lopp, och kanske ha lite roligare på vägen. När jag sprang Vintermarathon i år var det så. Helt oförberedd och det blev inget pb, men ändå ett riktigt riktigt bra lopp utifrån dagsformen och förutsättningarna. Mer sånt helt enkelt. Men jag tycker det där är rätt svårt.

I övrigt så kan jag informera om att jag upptäckt denna produkt vars namn är helt omöjligt att lägga på minnet. Helt ärligt, ja ni ser ju själva.

Mycket gott. Och nyttigt – om man ska tro alla symbolerna på produkten. Nog om vetet. Så här har veckans sju dagar varit för mig och springet.

Jag startade måndagen med att springa till jobbet. Det var disigt, dimmigt Sherlock Holmes-väder ute.

Benen var sega och löpningen kändes mer som någon slags stretching.

Men till slut kom jag fram.

Sen jobbades det hela dagen och när det var dags att bege sig hemåt bytte jag om från min examenskavaj…

… till min gamla vanliga reflexjacka.

På asfaltstrottoarer hem genom februarimörkret. På Lidingöbron var räknaren äntligen lagad och jag kunde konstatera att det cyklat 349 cyklister mot Lidingö under dagen. Jag avslutade dagen precis så som jag började den. Vid brevlådan. I löparkläder.

På kvällen blev det magstyrka och rehab och därefter kokade jag ägg att ha redo till nästa morgon.

För sånt orkar jag inte hålla på med i ottan. Det gällde särskilt där på tisdagsmorgonen för jag var riktigt trött efter att ha lagt mig för sent. Men jag gav mig av mot jobbet med äggen i ryggsäcken.

Vid Bonnierhuset var det filminspelning och plötsligt kände jag mig inte ensam om att vara uppe tidigt.

Själv drog jag ner i katakomberna och åt mina ägg.

Men jag har nog ätit lite för många ägg på sista tiden för det tog emot lite när jag skulle ge mig på det andra. Sen gick dagen i en rasande fart. När jag kom hem på kvällen var det dags för tempopass på bandet. Jag önskade att jag kunnat springa ute, och det hade ju egentligen gått eftersom snön var så gott som borta. Men det som inte funkar lika bra för mig är mörkret, tempot blir inte alls vad det borde vara så lika bra att köra i garaget. Dessutom lite trevligt att få ha på sig sommarkläder.

Jag körde 3×5 km och blev rejält trött!

Men också nöjd för känslan var faktiskt riktigt bra. Ja, särskilt efteråt. Onsdagen startade med en reflexjacka och ett förlängt distanspass.

Jag gillar för övrigt att springa bredvid motorvägar.

När jag skulle köpa kaffe så saknade jag en tia men fick låna det av kvinnan som jobbar på caféet där jag alltid köper kaffet efter mina morgonturer. Hon räddade min morgon. Se så mysigt jag hade det.

När jag en timme senare kom tillbaka till caféet för att betala tillbaka, nu duschad och lite mer i ordning, så kände hon inte igen mig. Till saken hör att jag aldrig hänger på caféet ”civilklädd”. Jag fick säga om samma sak tre gånger, att det var jag med springkläderna och tian, innan hon förstod att det var jag. Hon fick inte ihop mitt hår (nu utsläppt) med det vanliga svettiga pannbandet och tofsen hon brukar se. Jag gillar det där att jag är oigenkännlig som löpare, kan man kanske få användning av någon gång. Kort därefter köpte jag en till kaffe, på stadens favoritbageri:

Jag var nämligen på väg till Guldäggets uppstartsmöte eftersom jag är juryordförande i år. Det blev en riktigt bra dag där hela juryn möttes. Kul och intressant – lyxigt att vara omgiven av en massa smarta och roliga människor!

På torsdagen blev det inget kutande på mogonen. Istället sparade jag benen till kvällens tempopass. Återigen på bandet. Idag uppdelat på fyra block. Har börjat vänja mig vid bandet nu och tycker att jag bättre kommer in i någon slags koma där jag bara matar på. Mitt trick är dock att visualisera vägen där jag ofta kör mina tempopass när jag springer ute. Jag tänker att jag springer exakt där, liksom ser varje kurva, sten, backe framför mig. Tyvärr hinner jag alltid längre i tanken än på bandet och blir alltid lite besviken när jag tittar ner på mätaren och tror att jag ska ha hunnit, säg 3,5 km. Men så visar mätaren bara 2,7 km. Jaja, sådär håller jag i alla fall på.

Försökte äta middag direkt efter passet men det funkar oftast rätt dåligt när jag verkligen tröttat ut mig. Alltid osugen på mat en bra stund efteråt och lätt illamående. Till sist fick jag ner laxen men det var med nöd och näppe.

Sen var det fredag och jag var uppe med tuppen.

Benen var ganska sega men jag tog ändå en liten omväg. I mörkret hörde jag fåglarna kvittra, uppenbarligen lika sugna på våren som vi. För övrigt ser jag fram emot att se det här blocket sakta men säkert tyna bort.

Den dagen blev det varken planka eller ägg i omklädningsrummet. Jag fick hetsduscha för jag hade ett tidigt möte i stan att hinna till. Fick praktisera såkallad gång för att hinna, kan för övrigt vara den larvigaste sporten. Efter jobbet blev det faktiskt en springtur hemma på Lidingö, utan ryggsäck på ryggen. Jag hann precis ut innan det började mörkna.

Tanken var att köra ett backpass men när jag kom fram till min gamla vanliga backe kände jag mig så otroligt osugen. Jag blev nästan förbannad på backen bara jag såg den. Jag insåg att jag behövde en ny backe så istället sprang jag ner till hamnen. Där var det isigt och vackert och jag fick sommarminnen.

Det både blåste och regnade och man kände sig sådär ett med naturen för en liten stund.

Gjorde ett larvigt litet hopp i min ensamhet.

Efter det var benen uppvärmda och det var dags att köra igång. OK, då ska vi se…

Det blev 17 repetitioner. Jag kände mig rätt kärv när jag sprang upp och ner i regnet medan jag såg hur folk inne i husen tände ljus och startade upp fredagsmyset.

Efteråt var jag blöt men nöjd och sen blev det fredagsmys för mig också.

På lördagen väntade ett distanspass. Ville egentligen ta vägen längs vattnet ut mot Elfvik men det var för isigt så istället fick det bli en tur till Stora Skuggan.

Hörrni, det här huset vid Laduviken. Det är så fint. Jag tänker dock att det måste vara svårmöblerat när det är sådär åttkantigt.

När jag kom hem blev det ingefärsapelsinjuice på direkten eftersom Olle klagade på lite ont i halsen. Ve och fasa, håll dig undan!

Till detta blev det blodpudding och Runner´s World.

Och nu ska ni se här för nu måste jag få malla mig lite. Jag är nämligen egentligen en sån som gillar att baka men nuförtiden hinner jag nästan aldrig eftersom jag ofta springer istället. Men där på lördagen skulle både kompisar och Olles mamma komma och hälsa på och tada! Jag hade faktiskt hunnit baka för en gångs skull. Mycket, mycket nöjd med detta. Tigerkaka? Varsågod, ta för dig.

Hallongrottor? Jomenvisst.

Eller varför inte kladdkaka? Allt gjort på 100% smör och vanligt socker. Efter detta glamourösa kakkalas så började den inte lika glamourösa tvättvikningen. Det var så mycket kläder att jag höll på att bli galen. Tur man alltid har trevligt sällskap, tycker bara hon kunde hjälpa till lite.

På tal om tvätt så har jag gjort ett så dåligt köp. Hittade de här strumporna till barnen som jag tyckte var fina och köpte till hela gänget.

Mn ack, när jag köpte dem tänkte jag inte på att man sen behöver stå och pilla i tvätthögen för att hitta rätt högerstrumpa till rätt vänsterstrumpa så att det blir ett sånt där fint djuransikte. Som att jag inte hade nog med löparstrumpor med höger- och vänstermarkeringar på sig. Kort och gott ett mycket kasst köp när man har tre barn och tusentals strumpor att sortera. Idag var det söndag och långpass. Packade ner en sån här innan jag gav mig av.

Sen sprang jag in mot stan. Lite sent iväg vilket grämde mig för det innebar att jag passerade färjeterminalen i Värtan exakt samtidigt som alla resenärer vällde ut på gatan. Det blir helt enkelt lite svårsprunget där en bit då man får zickzacka mellan pirror fullastade med Lapin Kulta och annat. Sen blev det Gärdet och Djurgården, där det var ovanligt tomt. Undrade var alla Stockholm Marathon-grupper tagit vägen men när jag en stund senare sprang längs Söder Mälarstrand och blickade upp mot Västerbron såg jag den första gruppen som kämpade sig över, samtidigt som det gastades och hejades. Själv sprang jag vidare längs vattnet och oj, det var så grått, grått, grått. Och blött, blött, blött. Och blåsigt, blåsigt, blåsigt. Såg på en termometer att det var exakt tre grader och det verkar som att denna temperatur, i kombination med regn och blåst, för alltid kommer få mig att tänka på mitt första marathon, Stockholm Marathon 2012. Men jag kan nog tacka det bedrövliga vädret den dagen i alla fall lite. Det fick mig så sugen på att få springa ett till marathon, i fint väder. Och så fortsatte det. Hur som helst. På Söder var det fler löpare ute som kämpade på och jag var en av dem. Sen blev det Stadsgården, Skeppsbron och hem igen. 37 km senare var jag hemma. Helt genomblöt. Tur att ylletröjor håller värmen.

Duschade, åt blodpudding och sen var jag snäll mot benen och masserade dem med mitt favoritmärke.

Det var ju inte dags att lägga sig än men jag tänkte att det kanske kändes så för benen efter långpasset. Nix, nu blir det kaffe och käka upp resterna av tigerkakan. Ajöss.

20131230-20140105: Avslutar och påbörjar ett år, vilar och härdar på Gotland!

Varje vecka består ju av sju dagar. Trots det kan vissa veckor kännas längre, som att de hade nio dagar istället för sju, 216 timmar istället för 168. Den här veckan har känts så. Men kanske var det bara för att jag fick lite välbehövlig ro i kroppen. Måndagen startade tidigt, alldeles för tidigt för att vara jullov. Men ska man till Gotland med båt och vill hinna klämma ett distanspass innan, ja då är det bara att pallra sig upp när klockan ringer.

Min taxirumpa, som ju alltså är något trassel med den där piriformismuskeln i höger skinka, gjorde sig dessvärre rejält påmind. Kanske var det för att jag tvingade den att arbeta sådär pangbom mitt i julledigheten, rakt från sängen och allt. Hur som helst så härdade jag och efter några kilometer kändes det aningen bättre.

Sprang i mörkret och funderade på exakt ingenting. När jag kom hem packades barn och katter in i bilen och sen bar det iväg mot Nynäshamn genom ett veckert morgonstockholm. Vi lyssnade på den här överjävligt bra låten. Hade i för sig passat ännu bättre om vi var på väg till Skåne.

För att inte besvära taxirumpan ytterligare med det som den gillar minst, nämligen att sitta, så promenerade jag runt en sväng medan vi stod och väntade på att få köra ombord på färjan.

Det blåste rejält och jag insåg att det förmodligen blåste ännu mer på Gotland. Därmed hade jag packat lite fel springgrejer. Bara en enda ylletröja och inga fodrade tights. Otroligt oproffsigt men förmodligen var det för att när jag tänker på Gotland så tänker jag sommarlov. Linne och korta tights. Och så packar jag fel för säsongen. På båten var det som väntat blåsigt. Men en fantastiskt blå himmel.

Innan vi körde ner mot huset så tvingades vi stanna till på Team Sportia där jag köpte ett underställ. Vi var framme vid huset precis då mörkret föll. Mina föräldrar och syrra med familj var redan där och huset lyste sådär mysigt. Egentligen hade jag gärna tagit en till springtur även om det egentligen inte var planen. Men ute var det helt komplett becksvart i och med att det inte finns någon gatubelysning på flera mils håll och ingen stad som lyser upp. Och taxirumpan ville hellre vila (dock ej sittandes) så så fick det bli. Innan vi skulle somna sa Olle att det är lite trist att man hör motorvägen så bra. För en sekund höll jag med, innan jag insåg att han skojade och att vi faktiskt var på landet. Och det var havets brus som lät. Ahh.

Jag sov så underbart skönt. Vaknade till en tisdag, årets sista dag, och till lugn och ro och minnen jag lämnat efter mig sen sommaren.

Katterna var också nöjda med att vara på landet, Alis och Kubas låtsaskusin Selma var också på plats.

I trädgården låg stockar från träden som välte av stormen i höstas. Inte konstigt att det här ihåliga trädet inte stod pall.

Vi började dagen med en promenad. Landskapet är förrädiskt likt sin sommarskrud och vore det inte för barnens överdragsbyxor och den starka vinden, så kunde man nästan blivit lurad.

Men som sagt, vinden var stark och klantigt nog tog vi fel håll och fick streta fram i motvind. Vi fick sätta oss och ta en paus.

Pandan var så trött, så trött.

Den fick gena hem över åkern med Olle. Men vi andra slet vidare i motvinden. Jag drog lite marathonklyshor för att peppa barnen, ja ni vet snack om att kämpa, ha pennben, vägen är målet och annat käckt skitsnack. Men de köpte inte upplägget utan det hela slutade med att Ruben bara satte sig ner och vägrade ta ett steg till. Till slut fick vi med honom och gnetade vidare hemåt.

Hur som helst så var det fruktansvärt vackert i det grå.

Nu hade det ju varit mysigt att slå sig till ro i soffan när man kom hem. Men icke. Det var bara att dra på sig understället och ge sig ut på dagens pass. Dessutom förlängt då jag insett att jag kommer få göra så de här gotlandsdagarna i och med mörkret, Jo, jag äger en pannlampa men tycker inte jag får upp samma fart när jag springer i mörker. Och fart var det dags för.

Jag värmde upp. Försökte planera hur jag skulle springa för att inte drabbas av den enorma motvinden men gav upp. Lika bra att ta tjuren vid hornen så jag startade passet i motvind. Herrejesus! Som att springa mot en cementvägg! Nu funkade knappt marathonklyshorna på mig själv men jag lyckades kämpa på med vinden som min värsta fiende. Förutom vinden så envisades min mage med att låta som en kluckande vattendunk. Fattar inte varför det blir så ibland, det enda jag druckit på morgonen var en kopp kaffe och lite mjölk till gröten. Så känslan när jag fick vända och springa i lä, åh så härlig den var! Och samtidigt slutade magen klucka, den tyckte väl att jag pinats nog. När jag var klar la jag mig mitt på vägen.

Älskar att göra det men i stan är det ofta svårt. Folk brukar glo och undra hur det är fatt om man lägger sig raklång vid Djurgårdskanalen eller varför inte på Odengatan. Men här var det lugnt. Kanske för att det bara var jag ute.

Och en kvarglömd sommarboll.

Tiden på passet blev inte den bästa men har man stridit mot en megavind så har man. Känslan var jobbig så det gav nog ändå, tänker jag. Sen blev det en lång nedjogg som jag avslutade borta vid raukarna.

Känslorna i mig just där och då, jag skulle inte sålt dem för ens en miljon. Sen gav jag mig av hemåt och därefter var eftermiddagen fylld av ståhej inför kvällen och vi hann även med släktfirande av Uma i förskott. Sen åt vi god nyårsmiddag och sköt upp raketer. Men bäst av allt var facklorna som vi traskade runt med på tomten.

Kändes som vi var någon slags sekt när vi satte dem i ring. Och det kanske man är förresten.

Vaknade till onsdag och ett nytt år. 2014! Ett snyggt årtal. Jag hade satt klockan på ringning men fick återvända till sängen både två och tre gånger då jag insåg att det var för mörkt, och jag var osugen på pannlampespring. Ville starta året med ljus. Istället åt jag frukost och beslöt mig för att tjonga ihop passen till ett kortare långpass. Så fick det bli.

Gav mig av. Även idag blåste det men idag gjorde det mig inte lika mycket. Jag njöt av det varierande underlaget: asfalt, grus, sand, stenar, mossa och gräs. Fötterna fick jobba på och jag minns farten jag höll i somras på underlaget, nu är jag en bit därifrån – inte pga konditionen utan pga rädslan att vricka fötterna. Jag fastnade med blicken i havet som var sådär skrämmande och lockande på samma gång. Vad jag älskar denna ö! Jag var rätt trött av blåsten när jag kom hem men lyckades ändå ta mig samman och inleda det nya året med ett rehab-pass. Har man sett till att det finns hantlar och grejer på landet så känner man sig ju tvingad att använda dem. Bra knep.

Sen var det torsdag och dags för hemfärd. Hade gärna stannat längre men det får bli en annan gång. Jag hann i alla fall med ett bra pass innan det var dags att ge sig av.

Jag var klokare den här dagen. Värmde upp i motvinden men vände sedan och sprang uppe på asfaltsvägen rakt åt ena hållet för att få upp farten. Det gick bättre. Men det var jobbigt! Men tanken är väl inte att man ska vara i sin absoluta toppform just exakt nu va? Jag svischade förbi husen som jag känner från sommaren. En och en annan bil körde förbi mig men jag hade så gott som hela vägen för mig själv vilket var lyxigt och skönt för fötterna som kunde springa där det var platt och slapp hålla till på de sluttande sidorna. Piiiip! Klar! Pustade ut mot några fällda träd och därefter var det bara att vända om 360 grader och ge sig av hemåt i motvinden, som man bäddar får man ligga.

Sen blev det bilfärd och därefter några timmars färja. Jag fick skäll av Uma som satt bakom mig: Du borstar aldrig håret. Ditt hår är alldeles skrynkligt! Hon har helt rätt ska det tilläggas.

Jahapp, tillbaka i förorten. jag gick upp tidigt på fredagmorgonen men var riktigt trött. Hade nämligen drömt så mycket märkligt hela natten. Men jag ville drämma av ett distanspass innan familjen vaknade så jag masade mig upp och ut.

Men åhh, den där jäkla piriformisen! Så irriterande! Den är som värst just på morgonen men som tur är försvinner känslan nästan helt efter några kilometer. Men där i början varken känns det eller ser så kul ut, tror jag. 16 km senare var jag hemma igen. Efter dusch och frukost var det marsch in till stan för att fixa de sista presenterna till Uma. Jag hittade även ett mobilskal till mig på rean, 10 spänn på H&M! Jag älskar såna här gummiskal.

När jag kom hem bytte jag om för dagens andra pass. Precis när jag skulle ge mig av kom Febe springandes! Kolla farten!

Även om det var oerhört grått så var det i alla fall bättre än svart. Och man kan glädja sig åt att det gråa blir fint på bild.

Ut mot Långängen och sen tillbaka, rundade Kyrkviken och därefter ut till Hustegaholm. Grått, tyst och fint. Hann hem precis innan det blev mörkt. Mina ben kändes aningen stela och trötta efter dagens 30 km så jag var snäll och foamrollade dem. Tog till och med fram min ”marathon-stick” som jag inte använt på ett tag. Sen slappade jag resten av kvällen.

På lördagen fick jag återigen slå ihop två pass till ett för att få till dagens spring.

Började med en lång uppjogg. Därefter blev det spänsthopp och tröskelpass. Avslutade det hela med 9 km distans. Jag är inne i en lite märklig period. Känner mig både i form och inte på ett konstigt vis. Kanske att kroppen är lite ovan vid den successivt ökade mängden. Jag drog ändå ner lite efter Berlin, ja för att vara jag, och kanske är det så att kroppen ännu inte riktigt anpassat sig. Och sen är det den där priformis som krånglar. Men det är bara att härda vidare!

Söndagen startade med födelsedagsfirande av Uma – äntligen fem år!

Efter att ha sjungit, spelat spel och smält pannkaksfrukosten så gav jag mig ut på veckans långpass.

Hade vatten med mig idag. Funkar egentligen bra utan när det inte är varmt ute, men tycker ändå man får lite extra energi av att dricka när man springer fyra mil. Men så grått det var ute!

Är kluven till den här vintern. Man älskar ju något vansinnigt att det är barmark, men måste det vara så grått och mörkt hela tiden? Det är ju fördelen med snö, att det bli ljusare. Men ska jag välja så tar jag ändå lätt barmarken och det grå. Framme vid Lidingöbron försvann bron in i dimman. Och jag med. Var nämligen sugen på att se mig om i stan så det blev stadsrundan. Genom Värtan där jag alltid prickar in Talinnfärjans ankomst och således får kryssa mig fram mellan alla turister. Vidare ut på Djurgården där jag tar en sväng. Och alla andra också för den delen, alltid fullt av löpare och Team Stockholm Marathon-grupper. Sen blev det Strandvägen, Skeppsbron, runt hela Söder och sen tillbaka vid Skeppsbron. Återigen Strandvägen och sen tillbaka genom Värtan som nu var helt dött efter att turisterna hittat sina bussar och försvunnit till sina hotell. Sista biten hem och så tjong! 40 km i progressivt tempo. Hem till smoothie!

Kylskåpet var dessvärre helt tomt så efter smoothien blev det kanske historiens tråkigaste lunch bestående av en tomat, hur mycket bönor som helst och ett ägg. Inga kryddor, ingen finess. Orkade inte. Säkert näringsrikt och det var ett rejält lass. Men som sagt, väldigt trist. Sen blev det plockepinn med Uma för hela slanten. Bra att jag kunde skylla på att jag var lite stel efter långpasset. Men alltså! Denna lilla fantastiska femåring. Skulle vilja frysa henne här och nu.

Eller nä, ändå inte. För det har man ju lärt sig vid det här laget: varje år är det bästa och roligaste med de här figurerna. Och det är roligare att se framåt än bakåt och tänka att man ska få hänga med dem i en herrans massa fantastiska år.

Sist två saker jag är nöjd med:

1. De här nya tekopporna som jag fick av Olle. Så bra med lock! Jag är nämligen beroende av grönt te, som jag nyligen har bytt ut till rött för att somna bättre, och kokar flera koppar varje kväll. Då är det bra med lock så att det inte kallnar.

2. Den senaste boken jag läst. Otroligt bra, sträckläste den. (Ja förutom när jag glömde den på Gotland. Som tur var fick jag den levererad en dag senare av mina föräldrar). Det är som titeln anger en roman om kärlek. Boken handlar om poeten Ester som blir förälskad i konstnären Hugo, och redan från start är Ester i underläge och Hugo i överläge. Stundtals sitter man bara och skakar på huvudet och säger nejnejnej för sig själv för det är aningen plågsamt vad hoppet gör med människan. Det fina tycker jag är att författaren Lena Andersson är helt fenomenal på att sätta ord på känslor och sortera upp dem. Under julen läste jag även denna bok. Har ni inte läst den redan så gör det. Ok, det var allt för denna vecka. Vad gäller löpningen så blev det exakt 18 mil. Nu blir det massage av vaderna och rehab. Och lite magstyrka. Hej då!

20131223-20131229: Återblick och sista veckan av 2013!

Funderade lite på veckans inlägg. Om det skulle handla om senaste veckan eller, så som seden bjuder i löparvärlden, blicka tillbaka på hela 2013 likt en gammal onkel. Jag kom fram till att jag nog gör båda grejerna – så kan ni ju använda inlägget ifall ni har sömnproblem eller tröttnat på TV-utbudet. Vi börjar med året som gick. Det har varit väldigt intressant. Jag har sprungit en väldig massa mil, närmare bestämt 158 km/v i snitt. För varje mil är det som att jag lärt mig något mer, något nytt. Både om löpningen i sig och min kropp. För ett har jag insett: kroppen är ett nyckfullt ting, och livet likaså. Om du slår ihop dessa bägge två med marathon, ja då får du en slags häxblandning som kan sluta lite hur som helst. Det är det jag älskar. Och emellanåt hatar. Nåväl, året började inte med ett marathon utan med Premiärmilen.

Is och snö låg fortfarande kvar men banan var relativt fri och lättsprungen. Tiden blev 39:04. Jag har aldrig någonsin tränat inför eller fokuserat det minsta på ett millopp. Det syns på mina tider men jag var i alla fall oerhört nöjd med att äntligen springa sub40 där i mars. Det behövdes bockas av och självklart kan jag ibland undra vad jag skulle kunna springa på om jag i någon månad tränade inför milen och lättade upp träningen inför ett sånt lopp. Vi får se, någon gång kanske jag testar. Det ska även sägas att tiden innan Premiärmilen var lite skakig. Jag var rädd om min fot som fortfarande hade känningar efter den segdragna plantar fasciiten som jag dragits med sen innan Berlin Marathon 2012.

Nästa lopp var halvmaran Kungsholmen Runt i maj.

Halvmara, det är en väldigt kul distans. Jobbigt, ja. Långt, nja. På en halvmara är liksom målet aldrig långt bort. Det blev ett riktigt bra lopp där jag sprang tillsammans med Staffan en bra bit. I mål kom jag på 1:23:51 och persade med 6 min och 8 sek och det ledde till en andraplats. Duktiga Mikaela Kemppi vann loppet.

Kort därefter var det så dags för mitt näststörsta mål 2013: Stockholm Marathon. Jag hade tränat hårt och målinriktat och känslan när jag stod där längst fram, denna gång i SM-klass och omringad av Sveriges bästa marathonlöpare, det var mäktigt. Jag gick ut aningen för hårt vilket ledde till att jag på mitt 3:e marathon för första gången upplevde en liten dipp. Den kom ute på Djurgården men jag inser i efterhand att den nog mest påverkade mig mentalt för jag tappade inte så mycket tid utan tog tvärtom flera placeringar.Mitt drömmål var sub3. Jag hade varit nära redan i Berlin 2012 men Stockholm är tuffare och helt ärligt så visste jag verkligen inte om jag skulle fixa det.

Jag visste att jag var i bra form men hade svårt att beräkna hur mycket bättre jag blivit jämfört med 2012. Det var skönt att ha Kungsholmen Runt i ryggen för det hade gett mig lite bra självförtroende. Hur som helst. Det blev ett fantastiskt lopp, jag fick en sån galen pepp av alla som hejade på mig längs banan, det var osannolikt! Jag sprang i mål på 2:55:59 och en 14:e plats och 8:a i SM. Lätt illamående men väldigt nöjd. Eller nja, det sjuka är att jag aldrig blir riktigt nöjd, hur bra det än går.

Sommaren och semestern kom och jag ökade upp träningen. Hade åtta riktigt tunga veckor varav fem av dem på Gotland. Jag sprang ett millopp, Viruddenloppet i När, helt oförberedd och med galet många bil i mina trötta ben. Men jag persade med sju små sekunder och vann loppet! Det var en fantastisk sommarkväll och ett fint minne.

Jag hade lite problem med en höft under sommaren men inget som påverkade träningen, bortsett från att jag fick stå över vissa specifika övningar. Men i övrigt flöt träningen på bra inför Berlin. Det ska dock tilläggas att veckorna på Gotland var ganska mentalt utmanande. Att springa 22 mil i veckan är svårt, men att göra det när man har familj och är ledig och ska cykla och bada och laga luncher och middagar och allt vad det är, det är ännu svårare. Men jag ska inte gnälla. Det var högst frivilligt och oerhört intressant. Ju närmare jag kom loppet, desto tröttare började jag dock känna mig, trots att jag nu hade lättat upp träningen en del. Jag trodde det bara var en liten dipp men nu i efterhand inser jag att jag borde sagt till, pratat med Pekka och inte bara öst på i tysthet. Men så till sist stod jag där på mitt älsklingslopp i min älsklingsstad. Berlin levererade som vanligt. Solen sken och värdet var perfekt. Mitt mål var att slå tiden från Stockholm men mer än så vågade jag inte hoppas, kanske för att kroppen hade känts sliten.

Jag hade en plan för loppet som funkade nästan perfekt. Den här gången var jag försiktig och brassade inte på för fort i början utan kunde hålla ett väldigt jämnt tempo och gjorde en aningen snabbare andrahalva. Men den där extra krämen i benen som jag hoppats på, den hittade jag aldrig. Jag minns att jag tänkte under loppet, att kom igen nu då! Men det hände liksom inget. Trots det persade jag och kom i mål på 2:52:54 (nettotid) – och blev bästa svenska då stackars Isabellah Andersson fått problem med magen och tvingats bryta.

Jag var glad men ändå liksom förvånad över att jag inte riktigt haft kroppen med mig. På det viset var jag väldigt nöjd med min prestation men kände mig konstigt nog både svag och stark på samma gång.

Jag har lärt mig en hel del under 2013 och ska försöka bära med mig det framåt. Det är dock inte alltid så lätt, ibland tenderar man att ruscha vidare. Att kroppen hade känts seg redan i Berlin, ja det syntes på mina blod- och järnvärden som jag tog på senhösten. Inte konstigt att jag känt mig svag och inte kunnat växla ut helt och fullt på all min träning. Jag hade slarvat under sommaren och ätit filmjölk och mackor till lunch alldeles för ofta. Fy skäms. Nu har jag blivit mer noggrann med allt sånt. Jo just det, avslutningsvis sprang jag Vintermaran i november. Hade tänkt hoppa över den men bestämde mig plötsligt för att köra. Se det som ett träningspass. Det gjorde jag vilket förvånade mig själv. Att bara springa och inte tänka så mycket. Kom i mål som tvåa på tiden 2:57:53. Fick tillbaka lite självförtroende här för jag trodde inte alls att kroppen var kapabel att springa på en så pass bra tid, utsliten och helt oförberedd. Och nu sitter jag här, några dagar innan året tar slut, och inser att jag fick ett fantastiskt 2013. Tre roliga marathon där jag persade på de två som jag satsade mot. Pers på halvmaran och sist men inte minst: skadefri hela året! Ja förutom lite gnäll från knä och höft men det hindrade mig aldrig från att springa så det räknas inte. Framåt hoppas jag på roliga marathonlopp för det är det jag fortsatt tränar mot. Men jag tar inget för givet, inte en enda ynka sekund. Det är bara att kämpa vidare och hoppas att kroppen vill samma sak, och orkar samma sak. Så. Det var vad den gamla onkeln hade ett berätta. Till alla er som inte orkar läsa mer säger jag hej då. Till er andra, såhär var min sista vecka 2013.

Måndagen var en härlig distansdag. Den kändes dock knappt som semester för jag klev upp tidigt för att hinna avverka första passet utan att familjen märkte det. Gav mig av i mörkret och kom hem lagom för att väcka gänget. Sen gjorde vi knäck.

Därefter var det storstädning av hela huset. Jag for fram som ett skållat troll och hann inte ens med att duscha men det spelade ingen roll för på eftermiddagen skulle jag ändå ge mig ut igen.

Det var så vackert och liksom rosa ute.

Jag var tvungen att stanna och lukta lite på jordklotet.

På tisdagen var det julafton! Barnen hade önskat sig att jag inte skulle springa direkt på morgonen vilket jag i för sig inte heller hade tänkt. Det blev världens mysigaste julmorgon men sen när alla började pilla med sitt, ja då smet jag ut en stund.

Trodde jag skulle känna mig som en utböling som sprang på julafton, men faktum var att det var fler löpare än vanligt ute. De flesta joggade dock lugnt och fint. Själv körde jag ett hårt tröskelpass och såg förmodligen ut som en galning som rände fram längs Kyrkviken. Men jag hade ju bråttom hem till det här gänget, det var bara att raska på.

Sen var det julfirande för hela slanten hemma hos min syrra och med mina föräldrar. Jag blev glad över den här medaljen jag fick av Uma. Det är jag som kutar. Tycker hon har fångat mitt stela steg helt perfekt!

På juldagen gav jag mig upp i ottan. Nu var det inte en kotte ute.

Sprang in mot stan. Mätaren visade att två cyklister hade cyklat över bron. Vid Ropsten var jag tvungen att fota den här lilla bilen som verkar ha parkerat här för gott.

Gatlamporna på Lidingö släcktes prick 08:22 då jag var hemma igen.

Åt gröt.

Och tog fram min nya träningsdagbok som det är dags att börja klottra i. Den gamla är proppfull av spring och minnen.

Och sen hittade vi ett ställe i stan som var öppet, trots att det var juldag och allt. Urban Deli!

Vi drack kaffe.

Somliga drack varm choklad.

Och vi åt god lunch.

Somliga åt citron.

Efter detta smörjande av kråset fanns det ingen ursäkt för att inte ge sig ut på ett hederligt backpass i regnet när vi kom hem.

Precis när jag hade spurtat uppför backen och hade en repetition kvar kom ett par promenerandes. Killen sa: ”Vilken spurt!”. ”Åh, det var trevligt att höra” sa jag. ”Men det är jobbigt!” tillade jag för att verkligen få fram hur duktig jag var. ”Ja, det ser ju fullkomligt VIDRIGT ut!” sa han då. Haha, rätt kul ändå när man slungas in i den vanliga världen och ser sig själv utifrån, hur man flåsar uppför en lång backe i regn. På juldagen och allt. Hann precis klart innan mörkret la sig över Lidingö.

Nedjogg förbi kyrkogården som var så vacker med alla ljus.

Jo, när jag kom hem så gjorde jag som Eva tipsat om, nämligen grönkålschips. Såg ut som att jag skövlat en hel liten Amazonas-skog där på Willys.

Jag gjorde efter det här enkla receptet.

Det var faktiskt riktigt gott. Tyvärr dock inte lika gott som Flaming Hot-ostbågar. På torsdagen var jag uppe ännu tidigare, ja lika tidigt som om jag skulle springa till jobbet.

Redan framme vid bron kände jag en irriterande sten i skon.

Men det var liksom inte en lös sten i skon utan sulan som gått sönder. Ytterst irriterande. Men man kan ju inte bryta ett rejält distanspass pga en liten sten, det var bara att nöta på. När jag kom hem lyckades jag pilla ut den. Dags att plocka fram ett par nya Adizero Boston.

Jo, jag var uppe sådär tidigt för att sen skulle vi åka och bada hela gänget.

Hit skulle vi:

Min mamma har ritat det här badhuset så en gång om året brukar vi fräsa hit och ha roligt. Eller tja, roligt och roligt. Egentligen hatar jag badhus. Jag fryser från första sekund men vad gör man inte för familjefriden. Och de där vattenrutschkanorna som de har är faktiskt roliga. Och åker man dem non stop dvs springer upp för trappan för ett nytt åk så fort man kommit ned, då går det ändå att hålla värmen ok. När vi kom hem gav jag mig ut på ett tröskelpass. Gaah, motivationen till att slita ut mig var riktigt låg. Var egentligen mer sugen på soffan och marsipan men jag tog mig i kragen. Hoppade för att komma igång.

Men känslan på marken, med grönt gräs och barmark, ja då blir man ändå lycklig.

Och efteråt, då var det riktigt skönt. Som alltid. Till efterrätt blev det rehab och magstyrka.

Och sen gjorde jag en massa glass.

På fredagen blev det distans på morgonen. Mörkt och blött på gatan.

Inget pass att orda om. Hyggligt pigga ben och sen hem för att leverera in tidningen till de som precis vaknat.

På dagen träffade jag Pekka och gick igenom en massa grejer. Skulle egentligen gjort en test men vi sköt på det lite framåt. Kändes viktigare att prata och sen efteråt, fylld av ny energi och små aha-upplevelser, begav jag mig hemåt. På kvällen hade vi gäster och det är ändå det skönaste med att vara ledig. Att man liksom hinner allt. Hinner vara med familjen, springa och träffa kompisar. Det där underbara lugnet.

Lördagen innebar tuffare tag. Började med uppvärmning och därefter tröskelpass.

Ett riktigt bra pass blev det, hittade liksom rätt i löpningen och det kändes som att kroppen fick sig en liten skjuts framåt. Avslutade med en distansmil. Sen gick jag hem och tände den här lilla oljelyktan som jag är så nöjd med. Den kommer från Muji.

Man häller vatten och ett par droppar valfri olja där i skålen, själv har jag en från Mexiko som heter Tabaco, som jag älskar. Den dagen den tar slut måste jag nog åka till Tulum igen och köpa en ny. Sen går man runt i myskläder och njuter av doften och tillvaron, kanske lyssnar man på White Stripes.

Idag var det söndag och dags för långpass. Äntligen blå himmel!

Började med 18 km ute på Lidingö innan jag vände in mot stan och Djurgården. Benen var lite slitna efter veckan men jag lyckades ändå dra på någorlunda sista milen. Totalt 40 km och veckan landade på 175 km. Det blev jordgubbssmoothie så fort jag kom innanför dörren.

Nu väntar lunch och sen rehab, det gäller att spara det tråkigaste till sist. En sista grej: GOTT NYTT ÅR! Och tack för att ni hängt med mig här hela året och hejat och peppat. Vi ses 2014.

20131216-20131222: Kräkis, skoinventering, boktips, marsipan och en fullspäckad söndag!

Om jag inte minns fel så slutade jag förra inlägget med ” Ahh, det blir inte bättre än såhär.” Och sen ett litet ”Adieu”. Det visade sig att jag inte kunde haft mer fel vad gäller att ha det bra. Däremot var mitt adieu mitt i prick, för det var så att säga vad jag gjorde, sa ajöss. Vaknade nämligen på natten mellan söndag och måndag av att Ruben kom in till oss och sa att han mådde illa. Vet inte varför men jag minns att Olle och jag tittade på varandra där i mörkret och skakade så smått på våra huvuden. Inte så att vi är onda eller misstror vår lilla son så det måste varit önsketänkande: ”Låt det inte vara, låt det inte vara…” Ja, vi vet alla vad vi syftade på. VINTERKRÄKSJUKAN. Eller numera i folkmun kallad kräkis. Tio minuter senare låg sonen vid toalettstolen och där låg han kvar så gott som hela natten. Eller nä, han låg i sängen med huvudet utanför, ovanför hinken. Vi delade på oss så jag gick in till Uma. Jag mådde märkligt men tänkte att det bara var inbillning. Sov ryckigt ända fram till morgonen då jag vinglade upp och in till Olle för att säga att jag nog fick skjuta på morgonpasset och började yra om hur och när jag skulle få till dagens pass. 20 minuter senare låg jag själv vid toaletten. Både jag och Ruben var helt däckade hela måndagen. Jag minns knappt något mer än febriga drömmar, obekväma kuddar, en öm kropp och alldeles för höga ljud. Jo jag minns att jag tänkte på löpning ett par gånger och det var nästan som att bara tanken fick mig att kräkas igen. Då har det gått långt kan jag säga men tanken på att röra mig framåt, hoppa och skutta – det var bara för mycket där jag låg svettig och eländig. Vi hade dock en trogen katt vid vår sida hela dagen. Olle tog kort på de tre bundsförvanterna inkl. kräkhinken (och ja, jag har en märklig nypa i håret på ena bilden samt har min braxa hasat ner på den andra, men lev med det!).

Vi sov exakt hela måndagen. Min mamma kom på att det kunde vara den där fördelsedagsskaldjursplatån vi åt på lördagen. Jag fick nämligen smaka ett ostron av Ruben och Olle fick också ett och faktum är att han också kände sig lite kymig på måndagen. Men inte alls i närheten av mig och Ruben som det var vansinnigt synd om. På tisdagen mådde vi lite bättre. Ja, vi mådde i alla fall inte illa längre. Jag lyckades faktiskt med konststycket att steka lite pannkakor för det var det enda Ruben kunde tänka sig att äta.

I övrigt hasade vi mest runt mellan olika sovplatser och var allmänt bedrövliga, både Ruben och jag. Jag lyckades svara på några mail här och där men det var ungefär så långt energin räckte. I min fantasi såg jag framför mig hur jag framåt kvällen kanske kunde springa en lätt mil och få lite frisk luft. Men jag pratade med Pekka som, som vanligt, kom med kloka råd. Att träna för tidigt och kanske få någon skit som inte släpper på månader, nä det kändes ju oerhört korkat. Dessutom var jag inte alls i form för att springa på riktigt, det var ju bara i fantasin jag hade studsat gatan fram.

På onsdagen började jag känna mig aningen bättre. Nu gick det att vrida på huvudet utan att bli yr och jag kunde svara (någorlunda) sammanhängande på mail igen och orkade även tömma tvättmaskinen (har sagt det förr men det är mitt bästa test för att se hur jag mår, just att böja sig och dra ur saker). Jag mailade med mina springkompisar på jobbet, Lennart och Micke, och de undrade hur många löparskor jag har. Så jag fick räkna in dem, ett alldeles lagom projekt den dagen. 15 stycken.

Jag skulle vilja påstå att alla används till och från förutom 3-4 stycken. Detta skoältande fick en ju sugen på att springa både långt och fort, men Pekka hade sagt att det var lätt löpning tidigast torsdag. Så jag lydde och drack en kaffe istället. Också ett friskhetstecken att vara sugen på det igen.

Och så målade jag naglarna för att muntra upp mig.

Sen så äntligen kom torsdagen. En frisk torsdag. När man vaknar, ruskar på huvudet och inte trillar ihop i en krasselhög. Den känslan går inte av för hackor. Och jag som var lite trött på mörkret där i förra veckan, sicket larv! Nu skuttade jag (nåja) gladeligen upp ur sängen, ner i kläderna och iväg med ryggan.

Men allvarligt, mina ben. Insåg hur fruktansvärt sällan jag springer med pigga ben. Man glömmer helt bort hur det känns. För er som också glömt så känns det liksom som att man inte har några ben överhuvudtaget, man bara svävar fram. Nu gick det inte på något vis fort men det var ändå en svävande känsla. Jag mindes Pekkas förmaning och dessutom så kände jag i magtrakterna att det inte på något vis var aktuellt med en räserstart. Det kunde slutat mycket illa. Så i lugn och ro sprang jag min vanliga runda in mot stan. När man legat däckad i sängen i så gott som tre dagar så blir man sådär from mot sin omgivning. Nu var det ju så mörkt att ingen såg mitt ansikte, men hade de gjort det så hade de sett en likblek men väldigt leendes människa. Jag insåg också att de här tvångsavbrotten nog kan vara bra, de gör att man får längta efter löpningen och inte bara ta den för givet. Sen att jag blir hetsig och sur när jag inte får träna, och tänker att jag kommer att tappa allt jag någonsin tränat upp, ja det är bara så jag är – trots att jag vet att det inte stämmer. Jag försöker även få mig själv att inse att det är rätt larvigt att tro att man ska gå genom livet utan att drabbas av det. Och så länge det handlar om något så enkelt som kräksjuka, ja då får man vara oändligt tacksam. Särskilt nu då jag vet flera som går igenom en oerhört tung period. I omklädningsrummet var allt som vanligt.

Sen satt jag i alla fall där och njöt av vara frisk och dricka kaffe igen.

Efter duschen på med vanliga kläder. Den här jackan får mig alltid att känna det som att jag borde haft en given plats på Beatles Sgt. Pepper´s Lonely Hearts Club-skivomslag.

På lunchen blev det ytterligare ett distanspass och även om jag fortfarande medvetet tog det lugnt så kände jag att kroppen började piggna på sig ordentligt.

Och sen på torsdagkvällen var jag ute och rände på stan, ja inte springandes alltså även om det mycket väl kunde varit så. Jag var på AG och åt mängder av kött i trevligt jobbsällskap. Kom inte hem så sent men kunde ändå inte somna så det blev alldeles för lite sömn den natten. Jag hade inte haft problem att gå ut och springa på fredagmorgonen men lite klok får man vara ibland. Dessutom var det julavslutning på skolan så det var mysigt att ta det lugnt hemma med gänget och sedan traska tillsammans till skolan. Men på lunchen hann jag med att få lite frisk luft och dessutom lite av lyxvaran dagsljus. Jag hade en del frustration som behövde komma ut. Att få springa då, det finns faktiskt inget bättre.

Det var skönt för jag kunde hålla ett bra tempo utan att känna mig ansträngd. Jag kommer aldrig sluta förvånas över hur olika det kan kännas från dag till dag, särskilt tydligt har det varit under den här perioden då jag haft problem med blod- och järnvärdet. På fredageftermiddagen sprang jag hemåt i skymningen.

Trots att lunchpasset inte var så värst långt bort så var det ändå lätt att få upp en hyfsad fart. Ungefär mitt på Odengatan gick det plötsligt upp för mig, att nu är det jullov! Hade musik i öronen och som alltid började bästa låten precis vid Lidingöbron. Få alltid en lyckochock när det händer.

Ruben kom gående när jag var framme vid huset. I hans födelsedagsoverall som sitter på 24/7. Förstår inte när vi ska lyckas tvätta den.

Även denna kväll var vi borta på galej, hos kompisar i stan och som vanligt får man stansug av kombinationen mysig lägenhet mitt i stan och jul. Jag drack till och med lite champagne, det var länge sen.

På lördagen var det äntligen dags för lite fart. Vädret var oerhört deppigt. Med andra ord helt perfekt för ångestladdad löpning.

Uppjogg och spänsthopp och därefter tröskel. Sen en mil ovanpå det. Totalt 20 km. När jag kom hem öppnade jag ett kuvert jag fått redan på fredagen men inte hunnit öppna. Aha, denna var det!

Den ska bli mycket intressant att läsa! Det svåraste kommer dock bli att hitta tiden till att läsa, men det som då är bra, är att den känns lätt att bara dyka in i när man får en stund över. Den är full av massa bra fakta blandat, tips på pass varvat med korta intervjuer. Och med ett skönt och rakt språk. Jag skulle säga att det är en väldigt bra julklapp till alla som gillar att springa. Men då detta är ett tips i senaste laget, så kan man ju tänka att många troligen skulle bli ännu gladare över en nyårsklapp? Ja, istället för ytterligare en klapp som riskerar att drunkna under granen den 24:e. Olle som är av den intellektuella sorten kommer dock bli så trött på mig nu när jag inte ens läser vanliga böcker längre. Hur bra denna bok än är så kommer han aldrig förstå tjusningen med att ligga och läsa om hur man kan springa. Därför var jag listig där på lördageftermiddagen och maskerade boken i ett fodral från en bok av ett helt annat slag.

Jag såg allt att Olle tittade välvilligt mot mig där jag bakom mitt Sartre-omslag låg och läste om Kjell-Erik Ståhl och pangtusingar. Hur som. Efter min läspaus så var det dags att göra julsnask. Först ut var kola.

Och sen marsipan. Tur jag har små barnarbetare hemma som tycker det är kul att ploppa ut mandlar ur sitt skal.

Vi gjorde dubbel sats på en gång. Man är ju rutinerad. Alla möjliga grejer blev det, allt från marsipankorvar till fredstecken. Någon gång inbillar jag mig att ska jag tatuera fredstecknet på min arm, men så länge får jag väl jobba med marsipan.

Efter allt socker blev det fullt rehabprogram och magstyrka. Jag har ett gäng övningar att göra så det tar sitt lilla tag. Bäst är ändå att jag nästan alltid får sällskap av barnen som gillar när hopprepet, hantlarna och gummibandet kommer fram.

Idag var det söndag och dags för långpass. För att hinna göra mer än bara springa den här dagen, innebar det att jag satte klockan på sex för att äta frukost, smälta maten och kunna ge mig av tidigt. Strax efter åtta stod jag redo på gatan. Fasiken vad mörkt det var. Och duggigt.

Hade klurat lite på dagens pass och bestämt mig för att börja med sista milen på Lidingöloppet och därefter byta skogen mot asfalt och bege mig in mot stan och Djurgården. Så fick det bli. Det var lite mörkt till en början men undan för undan ljusnade det i skogen. Lyxigt att kunna springa i terräng såhär ett par dagar innan julafton, utan snö och is att bekymra sig över. Det var alldeles tomt i spåret, mötte bara ett enda promenerande par. När sista milen var avverkad styrde jag kosan in mot stan. Då insåg jag att det blåste väldans mycket. Hade motvind så gott som hela vägen ut mot Djurgården. Där var det också ovanligt lugnt men ett par tappra löpargrupper såg jag. Nu började himlen spricka upp ordentligt. Jag sprang ut mot Waldemarsudde där jag vände och tog samma väg tillbaka. Det var så vackert när jag sprang över Gärdesfältet med solen i ansiktet. Precis som det vore den första vårdagen. Totalt 36 km.

Lunch och därefter var det dags för lite kultur. I dessa konsumtionstider gäller det att se till att barnen får omges av lite konst som motvikt. Vi åkte till Fotografiska Museet.

Där var det flera fina utställningar. Vi började med Elliott Erwitt.

Och sen blev det Paolo Roversi.

Barnen tyckte det var snuskigt för det var en del bröst och nakna rumpor. Man kan nog säga att vi avverkade den utställningen på tre minuter. Tyvärr. Jag tyckte för övrigt om den där väggen som satt utanför, där man skulle skriva sin innersta hemlighet på en post-it-lapp och sätta upp. Jag kunde stått och läst alla lappar i en evighet. Men det fick jag inte för barnen men några hemligheter jag hann läsa var: Jag är egentligen ett svin / Jag är en shopaholic / Jag är olyckligt kär / Jag ljuger flera gånger om dagen.

Sen var det dags för Jill Greenberg.

Ungefär såhär såg förresten våra barn ut när vi sa att vi skulle till Fotografiska imorse:

Ja som ni förstår är det inte deras favoritmuseum. Dock mitt. Men djuren gillade de verkligen.

Här är Uma och en isbjörn.

Sen satt vi och njöt av utsikten i caféet. Jag åt en lussebulle.

Sen åkte gänget hem.

Själv hade jag ett långpass till att avverka och blev kvar i stan. Första stoppet var Nespresso-affären. Herregud, så lurade vi är allihop som står där och ska köpa kapslar. Jag fick stå och vänta i 100 nummer! Till slut var det min tur och då var jag så svettig och frustrerad att jag köpte upp hela butiken i rent vredesmod. Men nu behöver jag inte gå dit på ett halvår i alla fall.

Sen hade jag några fler små ärenden men som ni vet så finns det inga små ärenden två dagar innan julafton. Man vill köpa typ en tändsticksask. Det tar en halvtimme. Minst. Snabbast gick det på Löplabbet där jag köpte energidrickor. Bra jobbat, Löplabbet, det tackar jag för. Till sist var jag hemma och fick äntligen sätta mig ner och dricka en kaffe och äta lite marsipan. Nu väntar 4 km på löpband som lite uppvärmning för att köra rehab. Då kommer veckan landa på 10 mil. Lite skralt men så går det när man haft kräkis. Nu är det bara att hoppas på att nästa vecka blir fridfull, frisk och full av spring. Dock är det alltid som lurigast på loven. Då gäller det att trixa för att få ihop sina mil utan att familjen ska behöva vänta på en för att göra saker ihop. Jag har som regel att de bara ska märka av ett av mina pass, de dagar jag springer två. Och bara man är redo att gå upp i ottan så brukar det lösa sig. Sist men inte minst: GOD JUL!

Hej.

20131202-20130208: Fart, julpyssel, avfrostning, en vanlig människa, snö och löpband!

Det är bra att ha en blogg för det gör att man måste minnas och fundera över tiden som rullar på. Utan bloggen hade senaste veckan bara passerat och lagts till handlingarna som en vecka i december. Men nu är jag med blogg och har därmed lagt mina tankar på lager för att ha något att skriva om. Veckans stora insikt har varit hur mycket tid och just tankar jag lägger på min löpning, i olika former. Det var när jag låg med min foam roller på vardagsrumsgolvet en kväll i veckan, som det plötsligt gick upp för mig: jag lägger sjukligt mycket tid på min löpning! Jag skulle säga att jag lägger all min ”fria” tid på just detta, just nu. Den där tiden då någon annan ser på en film, bakar, surfar bort en hel kväll, ja då håller jag på med något löparorienterat. Det betyder inte att jag springer hela tiden för det kan man ju rent fysiskt inte göra. Men jag packar väskor med springkläder, jag packar upp väskor med svettiga springkläder, jag stoppar in i tvättmaskinen, hänger upp alla springkläder på torkställningen eftersom jag inte vågar torktumla ens den minsta springstrumpan. Jag stretchar, jag rehabbar, jag köper redskap för att kunna rehabba, jag läser om skomodeller och styrkeövningar, jag läser andras springbloggar, jag masserar vaderna, jag gör matlådor för att hinna springa på lunchen, jag springer på lunchen, jag springer till jobbet, jag springer hem från jobbet, jag springer hem från restaurangen, jag går upp tidigare på helgen för att hinna springa utan att familjen märker det, jag funderar över pass och räknar kilometertider, jag anmäler mig till lopp, jag träffar Pekka, sms:ar med Pekka, går till Marlin och visar att jag gör rehab-framsteg, jag ältar och undrar om livet ska vara såhär för att i nästa sekund älska det och tycka allt det här är självklart. Jag skriver på bloggen och gör en massa fler saker som allesammans i slutändan bara handlar om en enda sak: att springa. Ja det är ju galet när jag läser det komprimerat såhär. Men ändå är det självklart just här och nu. Det är som ett öppet mål för att få kritik, jag vet. Vill du verkligen ha ett sånt där liv?, Hur hinner du med familjen, vänner?, Det kan inte vara kul, det låter fruktansvärt., Är det någon form av besatthet?, Du måste ju fånga livet, inte bara springa. Men saken är att jag hinner det jag vill hinna. Barnen, familjen och jobbet. Jag hinner med vänner men självklart inte lika spontant som förut. Men vet ni? Det är såhär just nu. Det är det här jag vill fånga i livet just nu. Men jag lovar att ifrågasätta det emellanåt och hur länge det varar vet jag inte, och funderar inte så mycket över det heller. Bara ibland när jag ligger och foamrollar en vardagkväll i december. Puuh. Så. Då fick jag det ur mig. Nu kikar vi på veckan.

Måndagen börjar med tidig distans in till jobbet.

Ibland kan måndagstillvaron kännas lite väl kärv när den startar i ett kalt omklädningsrum. Men då drar jag fram min silvernecessär!

Där jag har alla mina färgglada pryttlar som muntrar upp tillvaron.

Och sen sprutar jag på mig för mycket Sunday Cologne och håller tummarna för att jag inte ska stöta ihop med nåogn allergiker i hissen.

Och nejnej, jag är inte sponsrad. Det verkar vara uppe på tapeten för många bloggare, detta ämne. För egen del skulle det inte falla mig in att prata för någon produkt om jag inte samtidigt skrev att jag fått den. Hur som helst så får jag nästan ingenting ändå så det är inget problem om man säger så. I alla fall så springer jag lite mer på lunchen. Värmer upp och sen kutar jag några varv på enkilometersslingan vid Karlberg. Tomt var det här:

Tisdag morgon är jag rätt seg och sängen är sådär varm och mysig och jag har en liten figur bredvid mig. Men jag kopplar på roboten inom mig, går upp och ger mig iväg.

När jag väl var igång så var sängen ett minne blott och det kändes bra. Det gick dock inte fort, det gick långsamt. Men det spelade ingen roll, jag sparade benen till lunchen för då var det dags för ett hårdare pass. Hade läst att det skulle komma is och snö så jag kände mig riktigt peppad över att kunna ge mig ut på barmark.

Hetsade fram längs Kungsholms Strand och sen känslan efteråt när ruschen i kroppen lagt sig: magisk.

Tillbaka till jobbet.

Tisdagen blev lång för på eftermiddagen hade vi julpyssel för alla barn på jobbet. Jag skulle vilja påstå att det är årets höjdpunkt för våra barn, det blir alltid succé! Ja, ni förstår ju själva varför när det ser ut såhär på alla bord:

Desto kärvare blev det när vi kom hem. Då väntade nämligen ett av livets absolut tråkigaste sysslor: avfrosta kylskåpshelvetet. Men innan dess var jag tvungen att äta en Pizza Maffioso för att orka med avfrostningsprojektet rent mentalt.

Det måste vara något vajsing med vårt kylskåp för det kräver detta ingrepp emellanåt, men nu var det i för sig allt bra längesen. Jag skulle vilja påstå att det såg ut som en knarkarkvart i vårt kylskåp. Jag tömde det på all mat som jag satte ut i trädgården, men de här två pryttlarna gick inte att få ut för de hade nämligen blivit infrysta och satt fast.

För er info så tog det ett helt dygn för all is att smälta. Jag diskade varenda hylla, varenda liten pryl och skurade hela kylskåpet som dessutom hade haft en sur mjölksjö i botten där på sluttampen. Det blev som nytt!

Efter detta mandomsprov så var det lika bra att köra på med de tuffa tagen på onsdagmorgonen.

Jag sprang backintervaller i mörkret. Längre bort höll en military training-grupp mig sällskap, deras tjoanden och rop när de gjorde hopp och sit-ups var riktigt trevligt där i mörkret. Själv sprang jag bara upp och ner, upp och ner, upp och ner.

Jag blev riktigt trött av det hela. Kaffet i omklädningsrummet var galet efterlängtad.

Jag låg såhär en stund och låtsades att jag var någon slags igelkott.

På lunchen var jag hos Marlin, min sjukgymnast. Jag visade att jag gjorde lite framsteg och så fick jag några fler övningar. När hon sedan hjälpte mig att stretcha ut höftböjaren så höll jag på att tappa öronen när hon sa att jag nästan var som en vanlig människa! Äntligen! Firade det hela med kanske världens godaste lunch: lax kimchi!

Torsdag morgon. Distans.

3 grader och 34 cyklister som cyklat över bron in mot stan. En fin morgon.

Men som att vädret ville sätta mig på prov, så drog det ihop sig till riktigt ruskväder lagom till att jag skulle köra ett fartpass. Halvlockande när jag kikade ut genom fönstret.

Men så lätt går det inte. Bytte om och gav mig ut!

Hoppade lite och höll på. Fasiken så blött det var!

Sen kutade jag så fort det gick samtidigt som jag behövde parera pölar och en del hala partier. Dock var det en stor fördel att färre människor var sugna på att promenixa och gå med tre barnvagnar i bredd. Tada! Klar!

Sen blev det matlåda i byggarbetarstorlek och massa jobb. Jag köpte fler hantlar på vägen hem till de nya övningarna som Marlin gett mig.

Nej, jag är starkare än såhär. Men de här är inte till för att träna armarna utan balansen. Snart måste jag skaffa bättre förvaring till alla rehab- och styrkeprylar. De är just nu överallt.

Var riktigt trött på fredagmorgonen för det blev sent jobb på torsdagkvällen eller tja, natten. Ahh, det är mycket som ska bli klart till jul, ni vet hur det är. Men milen till jobbet väckte liv i mig och märkligt nog var benen piggare än de brukar vara på morgonen. Man kanske ska börja sova mindre?

Den här gamla låten som jag älskar piggade också upp mig.

När jag skulle hem på kvällen bytte jag om från detta…

… till detta.

Sen gav jag mig av hemåt i mörkret och blåsten.

Sen blev det fredagkväll med Flaming Hot ostbågar. Varning! Köp inte dessa! De är beroendeframkallande från första näven. På lördagen värmde jag upp inför dagens pass med att åka till Ikea tidigt på morgonen. Vi köpte 900 stycken ljus. Ej ett skämt. 900. När vi kom hem var det bara att masa sig ut. Kallt!

Fick faktiskt gå in och byta jacka. På fötterna var jag dock redo med nya Ice Bugs!

Har gått upp en storlek från förra året men detta var inte självklart att det skulle bli bra. Den gamla storleken var liksom aningen för trång men dessa var aningen för stora. Men när jag väl började springa så kände jag att det här blir bra. Efter uppvärmningen så var planen ett progressivt tempopass men allvarligt, det var svårt att få upp exakt rätt fart i blåsten och på underlaget. På Lidingöbron så blåste min tofs rätt ut och snoret likaså och jag fick nästan andnöd av vinden i ansiktet. Men jag slet på och jag tror att farten blev godkänd med tanke på förhållandena. Dock grämde det mig att jag inte riktigt kunde bränna på så jag bestämde mig för att köra sista tredjedelen av passet på bandet hemma. Snabbt in, av med blöta tröjan och på med andra dojor och upp på bandet. Även om det inte är lika jobbigt att springa på band så blev det en riktigt bra avslutning.

Veckan avslutades med ett långpass nu på söndagförmiddagen. Minus tio grader och inte alla som var sugna på att gå ut.

Men jag smörjde in mig med den här i ansiktet.

Och sen gav jag mig av.

Började med en runda på Lidingö innan jag sprang in mot stan. Husarviken och sen en lån sväng i Stora Skuggan. Jag hade ice bugs på fötterna och det kändes rätt, förutom på vissa ställen där det var barmark och jag klapprade fram. Vackert och kallt ute, kände att benen var lite trötta efter gårdagens rätt rejäla pass och de hade gärna tackat för sig runt 25 km. Men jag malde på. Tillbaka mot Lidingö och förvånande nog hade 0 cyklister passerat över bron in mot stan. Jag stannade klockan på exakt 40 km utanför huset. Det här blev en riktigt bra löparvecka som landade på 165 km, sakta men säkert klättrar jag upp i antal mil. Avslutar med en bild på mina nya skor (såklart Boston och Adios) som jag slog till på när jag var inne på Runner´s Store här i veckan. Egentligen skulle jag bara lämna in min Garmin på lagning, den har nämligen bråkat en hel del på sista tiden. Jag har stått ut med både det ena och det andra, bara för att jag älskar den så mycket, men nu fick det vara nog. När jag var där slog jag till på två dojor till priset av ett för de rear ju ut allt på sin gamla butik. Jag behöver nämligen snart byta dojor för de jag springer i har nött många mil, men nu får vi väl se när det blir av med tanke på vädret.

Nä, hörrni. Nu får det räcka för den här veckan. Nu ska vi iväg på glöggkalas. Vi ses!

Punkt.

131125-131201: Pekka, ingefära, en väntad förkylning och Guldäggsjury!

Den här veckan har varit fram och tillbaka. Den började i alla fall bra med fantastiskt lunchväder. Bara synd att jag hade glömt att packa ner strumpor. Tur då att man har resurser i sitt omklädningsskåp: sommarstrumpor fick komma fram.

Det blev en bra tur trots att benen var rätt stela och bedrövliga till en början.

Jag undrar alltid vad som finns i det här schizofrena lilla huset. Både läskigt och gulligt på samma gång.

Ja, här satt jag inte länge vill jag lova. Typ tio sekunder i något slags stretchförsök. Sen bara att springa in, duscha och äta präktig medhavd matlåda och jobba vidare. Jag har tänkt på att jag nästan aldrig skriver något om mitt jobb. Egentligen skulle jag kunna skriva en hel massa om det. Om hur kul, svårt, intressant, stressigt, spännande, omöjligt, fint och roligt det är varje dag. Ja, jag skulle kunna ha en egen blogg som bara handlade om jobbet faktiskt. Men nu är just den här bloggen en liten frizon för jobbet och därför så är jag ganska fåordig om den biten här och liksom snabbspolar jobbpartierna. Nu gör vi precis just det, smabbspolar fram till när jag skulle hem i mörkret.

Jag tog en runda ute på Djurgården. Det var riktigt kyligt – och mörkt. Jag såg knappt något och händerna blev iskalla trots vantarna. Det var lite segt där på slutet, känslan av att man springer i slowmotion. Men ändå kan jag gilla det där harvandet. När man tar nästa steg och nästa och nästa och nästa. Trots motståndet från kropp och väder.

Och då var det ju trevligt att jag hade fått mitt lilla pris från Vintermarathon i brevlådan när jag kom hem.

Det här med att vara veteran. Det känns som bra uppvärmning inför att bli pensionär längre fram, att man liksom vaggas in i åldern. Sen blev det tisdag!

Jag var rätt seg även då när jag sprang till jobbet.

Men jag hade det riktigt trevligt för mig själv i omklädningsrummet för jag hade jag stoppat ner smörgåsar och grejer i ryggsäcken. Kändes nästan som om jag gick i skolan igen!

Tröttheten satt i hela förmiddagen och jag tänkte att det skulle gå riktigt kasst på lunchpasset – som dessvärre var planerat att gå fort. Men jag drog på mig mina fodrade tights och gav mig av.

Och det är verkligen lustigt det där med kroppen. Ofta när jag tänker att det kommer gå dåligt så går det rent av riktigt bra. Så var det idag. Just när känslan är med en, då blir man lycklig.

Jag tackade för det och fortsatte med resten av livet. På onsdagen blev det inte kutande på morgonen för då skulle jag till Pekka och göra lite test och därför ha någorlunda utvilade ben.

Jag hade en aningen seg känsla i kroppen så jag förvarnade Pekka om det innan jag hoppade upp på testcykeln. Men hör och häpna! Det blev mitt bästa resultat någonsin! Jag blev så jäkla glad. Tror att kroppen mått bra av att få backa bandet lite. Sen pratade vi om tiden framåt, mat, energi och allt möjligt viktigt. Otroligt skönt att ha en så grym och kunnig person att snacka med. Jag blir verkligen alltid så uppåt av att ses. Firade det bra testresultatet med spring på lunchen.

Jag skulle egentligen sprungit mer senare på dagen men den dåliga känslan jag hade haft känning av, hade nu ökat på lite så istället för spring blev det apelsin- och ingefärsjox på kvällen.

Det är svårt det här med förkylningskänningar, att veta hur man ska göra. Men på torsdagmorgonen kände jag mig ändå i form så när jag vaknade så det blev ett distanspass. Och tur var det för det var den finaste morgonen.

Men sen blev det inget mer spring för vid lunch kände jag mig lite hängig igen. Först tänkte jag att jag nog bara var trött och skulle må bra av lite frisk luft och kutande. Eller? Så höll jag på att vela fram och tillbaka, tills jag kom på att det är just när jag håller på med det här velandet och undrandet som jag inte ska springa. Det är den bästa måttstocken dvs att jag inte riktigt vet. För när jag mår bra håller jag aldrig på sådär. Däremot hände det annat den dagen. T ex så släpptes nyheten att jag blir årets Guldäggsordförande. Detta känns otroligt flott, ett stort och ansvarsfullt uppdrag som jag ska göra mitt bästa av. På kvällen blev det bara den vanliga rehabben, apelsin, ingefära, vitlök och sömn.

På fredagen mådde jag tyvärr inte bättre utan sämre. Inget ont i halsen men var täppt och hängig. Jag menar, det var ju inte så svårt att räkna ut att jag skulle trilla dit till slut, när så gott som alla varit skruttiga hemma. Det är skillnaden när man har barn, man är ständigt utsatt för små bacelusker. Jag passade istället på att gå och ta om proverna för att kolla att mitt järnvärde gått upp. Och istället för matsäck i omklädningsrummet blev det frukost på stan. Sånt lyxade man kan ha för sig när man inte är ute och springer i morgonmörkret.

Därefter promenixade jag till jobbet, förbi Vasaparkens tomma fotbollsplan och öde löparbanor. Jag skulle säga att jag är aningen besatt av just övergivna idrottsplatser.

På lördag var det dock slut på förkylningseländet och jag mådde bra igen. Halleluja! Man är inte så bra på att inte springa om man säger så. Det blev mösspremiär.

Och sen var det tolv helt underbara kilometer ut mot Hustegaholm.

Lustigt att för en gångs skull ha pigga ben! Jag liksom sparang utan att känna benen på ett högst egendomligt och ovanligt vis. Det bästa jag såg var en liten hund med en tomterock på sig. Efter brasa och lussebullar och allmänt soffhäng fick det bli en kvällsmil för att känna om de där pigga benen var kvar.

Och det var de! Det är ändå det bästa med att ha varit krasselmaja, att när man sen blir frisk, då finns det lite extra krut i en. Dock kan jag inte för mitt liv förstå varför man gör vita övergångsställen som är galet hala? År 2000 borde man väl ändå ha hittat en vit färg som är som sandpapper och ger bättre fäste istället för sämre? Sånt man funderar över när man ränner fram i lördagkvällen. Sen var det inte klokt när jag vaknade. Att det redan var första advent!

Det är när man känner att dagarna rinner iväg, som man inser att livet också går rätt fort. Sen gav jag mig iväg på långpass.

Idag sprang jag ut mot Stora Skuggan där det var fullt av TSM-grupper. Jag kan nästan bli lite folkskygg när det kommer hordar av löpare på en och samma gång. Dock var det trevligt för jag behövde stanna en kortis och stretcha och då dök Rolf, min trevliga bloggläsare, upp och sa hej. Sen kutade jag vidare. Rände runt hit och dit och avverkade kilometer efter kilometer. Min mage var tyvärr inte riktigt med på noterna idag, fick springa runt med ett irriterande magknip och jag blev nästan rädd att det var vinterkräksjuka på gång. Efter ett tag släppte det och jag kunde avsluta med en sväng runt Kyrkviken hemma på Lidingö. Så det blev ändå ett bra långpass och trots förkylning så blev det en helt ok vecka mängdmässigt sett. Ikväll blir det rehab och magstyrka och eventuellt kommer jag chocka benen med lite sen söndagsfart. Hej då alla människor! Vi hörs!

131118-131124: Insikter, matlådor, Schyman och vår första tioåring!

Den här veckan har känts lite sådär insiktsfull. Eller nja, inte så att jag tänkt en massa geniala nydanande tankar men små grejer har gått upp för mig och slutligen landat i skallen. En sån grej är maten som jag snackade om i förra veckan. Den här veckan har jag haft med mig matlåda till jobbet nästan varje dag, och därmed ätit riktigt ordentligt och bra. Mycket bönor och linser har det blivit. Vilken skillnad! Jag har känt en helt annan energi när jag kutat och jag inser att detta är något jag borde insett för länge sedan. Träna, äta och sova. Det funkar liksom inte när man slarvar med en bit, även om man måste vara snäll mot sig själv och inse att det ibland är övermäktigt att lyckas perfekt med alla bitar samtidigt som man har ett liv i övrigt att sköta. Min syster och mamma var på mig redan i somras på Gotland när jag kastade i mig filmjölk till lunchen… Så ok, jag erkänner. Ni hade rätt. Jag borde tänkt mer på maten.

En annan sån där liten insikt fick jag en dag när jag sprang hem från jobbet. När andningen och stegen plötsligt var i perfekt harmoni. Då kände jag att allt det här jag håller på med, kutandet, det är ju inte bara en sport. Det är en konstform! Och jag fantiserade vidare om hur jag ska nöta vidare i konstens tecken tills jag blir jättegammal. Förfina och förbättra (sen att man kommer se ut som en stel skyltdocka som springer, det är en annan sak). Men insikten var alltså att det liksom är det det handlar om, inte bara en massa minuter och sekunder hit och dit. Nu gillar jag ju i för sig det här med minuter och sekunder också, jag gillar att tävla mot mig själv. Men det var ändå som att jag fick ett lugn i mig och blev påmind om glädjen som måste finnas där för att man ska nöta vidare.

Mitt knä börjar bli lite bättre, tror jag. Hoppas det är min dagliga rehab som gjort resultat, för det är så trist att det bara måste ge något. Och denna gång ska jag inte lägga av just då utan ordentligt nöta vidare. Stretchen däremot. Ja, den kämpar jag också på med men tycker inte att jag blir ett dyft mjukare.

Två saker till innan jag dundrar igenom veckan. Jag har hittat den perfekta gummisnodden. Bara en sån sak! Såhär ser den ut, typ som en bläckfiskring.

Det kanske är det där bläckfiskaktiga som känns så snällt mot håret. Den kommer dock inte från havet utan från & Other Stories.

Och jo, en annan sak. När ni skriver trevliga frågor och kommentarer så kan det ta ett tag innan jag svarar. Jag hänger nämligen bara vid bloggen en stund på söndagen. Om jag försöker mig på att kila in på bloggen någon annan dag, och barnen kommer på mig, då får jag genast skäll och det gastas saker som ”Men du har lovat att bara skriva en gång i veckan!”. Så nu vet ni. Jag svarar alltså men det kan ta en liten stund. Jahapp, såhär var veckan i övrigt:

Jag startade upp måndagen med en ullkavaj på mig. Ni kanske vet det där H&M-samarbetet med Isabel Marant? Som folk gått man ur huse för? Det gjorde inte jag. Men! Jag gick förbi H&M förra helgen och då hängde den här lilla ullkavajen kvar – på barnavdelningen. I storlek 152. Satt som en smäck. Sen att Isabel Marant hade en vision om att den egentligen skulle vara lite over size och hängig struntar jag i. Så detta var jag nöjd med där på måndagen. Spring utan ullkavaj blev det på lunchen. Vanlig distans.

Det var väldigt blåsigt och ordinärt.

När jag skulle hem blev det lite mer spring.

Hittade min pappa vid brevlådan hemma men det var knappt så jag såg honom, så mörkt var det.

Efter förra veckans mörkerspring var jag sugen på att springa så mycket som möjligt i dagsljus denna vecka. Så det blev lunchspring igen där på tisdagen.

Värmde upp och sen blev det ett tröskelpass som var precis så plågsamt som det ska vara. Därefter tillbaka till jobbet och en massa jobb.

Och tada, här har ni den – matlådan! Det är massa olika lager med grejer. Tusen gånger bättre än fil och sushi.

För när jag sen skulle springa hem i novembermörkret så var det med en jäkla energi!

För övrigt första gången på länge som jag hade musik i öronen. Jag har liksom varit så trött på all musik, allt ljud. Men nu kändes som att jag flög fram med detta i öronen, även om klockan inte riktigt visat att jag gjort det. Skitsamma, känslan var på topp!

Tidigt på onsdagmorgonen gav jag mig ut i mörkret igen. Blev oerhört förvånad när jag sprang förbi fotbollsplanen och såg en tjej som höll på att göra utfallssteg. Var sugen på att ta kort på henne men det hade jag inte tid med, och hon hade säkert undrat vad jag höll på med. Men det hör inte till vanligheterna att se någon annan uppe och skutta, förutom taxichaufförer och en och annan trött hundägare. I alla fall. Backen gick bra även om det var rätt halt på sina ställen. En lurig årstid det här, i alla fall såhär tidigt på morgonen. Halt med vanliga skor men på tok för mycket överkurs att springa med dobbskor. Efter backen var benen trötta och jag begav mig hemåt.

Blev lite stressigt så det blev gröt och kaffe i bilen igen.

Fast fasiken vad sakta man får köra när man inte har något lock!

På lunchen blev det en rask distansmil.

Jag såg ett sånt där military-gäng. En storvuxen man stod och gastade på en stackars grupp som bar bildäck fram och tillbaka. Ja, det måste ju så klart varit frivilligt, men jag kan ändå inte undgå att börja fundera över vad som är så kul med bära däck under det att en arg man vrålar åt en. Absolut att pepp kan ge extra kraft och vilja, men denna typ av träning känns för mig som att mot betalning syssla med sånt man normalt sett brukar göra i sibiriska straffkolonier. Nog om det, starka blev de säkert.

På torsdagen var det så väldans grått ute. Lyckades uppbåda inre krafter och bytte om till lunchspring.

Ner till det grå vattnet.

Där det blev ett tröskelpass som var riktigt jobbigt – särskilt eftersom jag förutom att plåga mig själv, dessutom behövde parera alla vattenpölar. För egen del kan jag gärna plaska rätt fram i dem men det känns aningen oartigt att skvätta ner alla oskyldiga promenixare. Uteduschen kändes hur som helst malplacé den här regniga dagen.

På kvällen bar det av hemåt.

Regnigt och riktigt blåsigt var det. Men väldigt juligt i alla fönster så det var fint. Kan bli så imponerad av alla som orkar sätta upp tusentals ljusslingor och pryttlar. Snart ska ju allt ner igen! På Lidingöbron hade 305 cyklister tagit sig över bron mot ön.

Återigen, en helt annan energi på eftermiddagen tack vare medhavd lunchlåda. Dock tror jag att det även är järntabletterna som börjar verkar.

Och sen kom fredagen som blev en så himla bra dag. Jag startade upp den med morgondistans.

Bara 23 cyklister hade cyklat in mot stan.

Efter dusch och frukost så blev det en helt fantastisk föreläsning på jobbet av Gudrun Schyman. Så otroligt kunnig och inspirerande var hon. Föreläsningen handlade om jämställdhet och man fick sig en hel del att tänka på. Här ser ni mig bakifrån då jag försöker krama ur lite extra kunskap.

Sen fortsatte dagen med en stor presentation och känslan efteråt, när det gått bra och man är sådär trött i skallen och det är fredag och man ska hem för att ha släktmiddag, ja den känslan är oslagbar! Glad i hågen rände jag hemåt.

Och med start här på fredagkvällen så har sen helgen varit ett enda stort firande. Febe fyllde nämligen 10 år nu på söndagen så först var det släktfirande på fredagen. Och på lördagkvällen firade vi lite till i förskott. Men först sprang jag på morgonen.

Först en lång uppjogg för att trötta ut både benen och skallen innan jag avslutade med ett tröskelpass. Åh, det var jobbigt. Endast skönt efteråt. Då åkte jag in med Febe till stan. Jag behövde köpa ett lager nya yllstrumpor. Nu kommer man ju bo i dessa fram till… april?

Sen på kvällen firade vi Febe i förskott (igen) på Nero. Här är mitt gäng:

Efter alla linser och bönor i veckan var det dags för ett rejält köttlass.

Satan så gott det var. Jag drack sån här öl till.

Efter detta drog vi hem och jag stekta tusen pannkakor samtidigt som jag rehabbade och rullade runt på min foam roller på köksgolvet. Några pannkakor blev därmed lite brända men överlag gick det hela bra. Pannkakorna behövdes nämligen till idag, söndag. För idag fyllde vår fina Febe tio år! Nä, det går inte att fatta. Tio år. Hon som alldeles nyss hade storlek 56 i kläder och bara var en liten plutt. Efter brakfrukosten så skulle Febe iväg med några kompisar och det var ju lite bra för då behövde jag inte ha dåligt samvete över att jag drog iväg på ett långpass. Minus två grader visade termometern vilket betyder att jag med mina förfrusna fingrar fick dra fram skidvantar.

Det ser ju lite lustigt ut men jag blir galen av att kuta med iskalla, kritvita fingrar. Då får man hellre se ut såhär.

Sprang först in mot stan och sen ända ut till Biskopsudden. Sån underbar dag! Alldeles vindstilla. Trodde jag. När jag vände insåg jag att det blåste rejält och jag fick kämpa på för att hålla tempot. Tog en extrasväng ut till Stora Skuggan innan jag slutligen sprang över bron och hemåt igen. Det var premiär för vintertights men trots detta så tycker jag att jag blir stel av kylan. Inser också att jag har ett klent förråd av just vintertights. Det kommer behöva utökas om jag inte ska tvätta dygnet runt. Ah, det är dyrt att hålla på att kuta mycket. Nä, nu avslutar jag detta med en bild på en brosch som jag fick av tio-åringen här i veckan.

Sånt som inte kan köpas för pengar. Sista grejen då för er som ännu är vakna: Jag har fått en startplats till Berlin Marathon 2014! Yeay!!! Ok. Vi hörs. Hej.

131111-131117: Massa mat, massa mörker, massa jobb. Och ett skruttigt barn.

Den här veckan har gått i matens tecken. Jag snackade lite med min ultragranne Daniel Nilsson, precis där innan starten på Vintermarathon. Vi kom in på mat och hur mycket man äter. Han tyckte mina portioner på bloggen brukade såg små ut. Ve och fasa! Jag försäkrade honom om att jag verkligen inte äter några små dockportioner för det gör jag verkligen inte (men jag lägger ju inte heller upp alla gånger jag tar om till exempel). Men efter järnbristen har jag dock själv funderat över om jag, trots rejäla portioner, verkligen får i mig tillräckligt med näring med tanke på hur mycket jag kutar. Ibland vet jag med mig att jag slarvar, t ex de dagar jag hetsar och äter filmmjölk till lunch. Det händer, sånt är livet. Men efter vårt treminutersprat innan startskottet så har jag verkligen försökt skärpa till mig ytterligare och äta ordentligt och näringsrikt. Och nej nej, jag följer ingen speciell diet på något vis, det skulle aldrig falla mig in, utan jag äter exakt allt. Dock försöker jag rent allmänt dra ner på köttet och äta mer fisk än tidigare. Men som Daniel sa, det är vanligt att man just ersätter kött med fisk rakt av… och så blir det lite för lite mat. Ett annat tips jag fick från min gamla kollega Jonas, allmänt skidtokig och fd VD för Vasaloppet, är att äta mycket bönor. Så det blir mitt mission för nästa vecka: införskaffa och lägga till bönor till maten. Att jag dessutom läst att många afrikanske löpare käkar just mycket bönor gör bara mitt bön-pepp starkare.

Förutom tankar på mat så har veckan bestått av mycket jobb. Lägg därtill ett sjukt barn. Inte favoritkombon men på något vänster så löser det sig alltid – trots att mina föräldrar varit bortresta. Bara att harva på bäst man kan och springa där emellan. Dock är det en fördel att jobba ihop med sin man när man har sjuka barn. För då kan man sitta hemma men ändå få lika mycket (eller mer) gjort. Håll i hatten, nu drar jag vad jag haft för mig. Som vanligt en massa bilder som inte på något vis är nödvändiga. Men det är sånt man får stå ut med om man läser mig blogg. Voilà:

Måndagen var ju en väldans trevlig dag. Alla var ännu friska och krya, solen sken och jag vågade mig på min första hela mil efter Vintermaran. Lite stel till en start och inget tempo att tala om, men ändå stor skillnad jämfört med efter Berlin. Fast då körde jag ju full sprutt och sprang också fem minuter fortare. Där ser man vad några minuter gör för skillnad för kroppen. Fint var det i alla fall där på måndagslunchen och jag kunde inte låta bli att spurta på och springa om en tjej en bit framför mig. Som också verkade ha lite tävlingsnerv i sig för därefter flåsade hon mig i nacken innan våra vägar skildes åt. Obs! Jag oomsprungen!

På tisdagen var det sjukstuga hemma men jag körde mitt morgonpass som planerat. Det var allmänt mörkt och regnigt och inte mycket att orda om.

Tur det fanns en febervarm son att värma sig hos efteråt. Nu är det bara en tidsfråga innan jag själv trillar dit med feber och halsont. Sen jobbades det hela dagen och när jag återigen skulle ge mig ut på spring var det mörkt – igen.

Kände mig som något slags nattdjur som bara kröp fram efter mörkrets inbrott. På onsdagen kände jag därför ett starkt behov av att få springa när det var ljust så det blev ett lunchpass ute på Lidingö då det fortfarande var sjukt hemma.

Det kändes nästan som att sommaren var tillbaka!

Såhär smart ser jag förresten ut när jag springer:

Har alltid den minen när jag kutar och tar kort på mig själv – och då gör jag ändå mitt allra bästa för att se smart ut. Jaja, ut mot Elfvik och hästarna som passade in i sommaridyllen (minus deras mysiga täcken).

Sicken bra grej det är att kuta. För hjärnan! Massa ny energi till att jobba vidare samt torka snor. När mörkret lagt sig tänkte jag först hoppa över kvällens distans. Men så fick jag syn på min gamla keps och då vaknade nattdjuret till liv igen!

Nu var det som att kroppen kunde tänka sig att springa (lite) fort(are) igen. Så det gjorde jag. Riktigt skönt att ränna fram och känna höstflåset, kall underbar luft i lungorna. Hela vägen tänkte jag dock på vitlöksbröd. Var så jäkla sugen på det. Så jag fixade det så fort jag kom hem. In i ugnen på den där grillfunktionen. Men att jag aldrig lär mig hur fort det går när man sätter den på högsta sprutt. Jag fastnade i någon tidningsartikel och plötsligt känner jag en doft, vänder mig om och ser hur det BOLMAR svart rök ur ugnen. Helvete! Jag fick springa ut och sätta plåten på avkylning i trädgården. Brandlarmet pep i 10 minuter. Så jäkla sorgligt det hela, fattar ni hur sugen jag var på just detta?! Fast såna här brända rackare äter man inte ostraffat.

På torsdagen blev det hederlig morgondistans.

När jag når Lidingöbron i mörkret tänker jag alltid på introt till Bron som, om ni mot förmodan missat, måste se.

Idag förlängde jag rutten och sprang ut mot Stora Skuggan. Där såg jag fem rådjur och två kaniner. Tog en sväng på Vintermarathon-banan.

En riktigt bra tur blev det trots diverse gnäll och stök från min mage. Dessa järntabletter… Ehh, nog om det, tror jag.

När jag sprungit till jobbet försöker jag ofta göra plankan, rak och sidoplanka. För jag får ont i fötterna om jag gör det utan dojor på, och kommer oftast på att jag borde göra den när jag redan tagit av mig skorna hemma. Men här i omklädningsrummet går det inte att göra så mycket annat än att stretcha, dricka kaffe och planka. Och duscha.

På lunchen åkte jag hem till Ruben som äntligen började piggna på sig. Vi åt blodpudding med lingonsylt, eller om det kanske var tvärtom.

Och drack apelsinjuice (Hör på denna löparlycka: jag hittade apelsiner för 5 kr/kg i centrum häromdagen!)

På fredagen körde jag två pass. Först morgondistans när det var svart.

Jag såg en stackars övergiven kundvagn vid Lidingöbron. Sen blev det lunchdistans när det var grått.

Skön känsla i kroppen, som att den började bli redo för lite tuffare pass igen. Men jag höll mig och lät kroppen nöta vidare i ett lagom tempo.

Och jo förresten, kolla här vad fina grejer som illustratören Dennis Eriksson ritat på våra fönster och väggar på jobbet! Strutsar, tvättställningar och en massa annat snyggt. Och ännu snyggare är det när det är mörkt ute.

Fast jag undrar var alla träningskläder på tvättställningen tagit vägen? Alla tusen små strumpor och funktionströjor? Sen blev det i alla fall helg. På lördagen var det bara att hoppa upp tidigt. Inte för att springa men för att skjutsa Febe till basketmatcher. Vi hamnade här:

Åh jag älskar att kolla på basket. Duktiga var de, första matchen förlorade de dock men den andra vann de! Och jag var också duktig för jag hade minsann tagit med mig mat (dock ej bönor) som jag proppade i mig i bilen i pausen mellan matcherna.

Nej men visst, inte bästa maten men bättre än en tom macka och till efterrätt blev det både tomat och apelsiner. Gäller att planera för när jag kom hem var det dags för spring!

Kändes bra på den långa uppjoggen ut mot Ekholmsnäs.

Men ändå velade jag lite om jag skulle köra det jag planerat eller ej för visst var väl benen ändå lite sega va? Kanske bättre att ta det lite lugnt? Ta dig samman! sa jag till mig själv. Så det gjorde jag och det blev den planerade tröskeln. Här gick starten för den enda deltagaren:

Det var väl inte så farligt, tänkte jag, när jag väl var igång. Och det var det faktiskt inte. Visst märks det i kroppen att man kutat ett marathon för en vecka sen men ändå, hyggligt fort gick det ändå och framförallt inte den där avgrundströtta känslan jag hade efter Berlin. Kort paus här ute.

Vacker eftermiddag men inte fick jag stå och njuta länge inte. Bara att kämpa vidare!

Riktigt nöjd efteråt att jag tog mig i kragen och körde på.

Jag fick dessutom ett sånt trevligt hej av en bloggläsare när jag var klar! Samt värsta bra peppen från en dam som var ute och promenerade och som jag spurtade förbi på tröskeln. Äldre damer vet minsann hur man ska peppa! Sen blev det sköna nedjoggskilometer innan jag sprang hem och drack detta:

Och så var jag Bror Duktig och drog fram hela rehabarsenalen.

Även magstyrka hann jag med. Vågar knappt säga det men kanske, kanske att mitt knä blivit liiiite bättre. Och idag, söndag, sprang jag ett kortare långpass direkt när jag vaknat.

Kameran lämnade jag hemma. Körde första milen av Lidingöloppet för att sedan fortsätta längst ut mot Elfvik. Herregud, vädret! Helt fantastiskt. Nästan så man lurades att tro att det var mars och inte november. Däremot blåste det rejält. Ute vid Elfvik var det någon slags seglartävling och det gick undan i en jäklans fart. Sen sprang jag hem till familjen och frukost. Och nu ska vi lira basket. Vi hörs om en vecka. Adieu!