ball bridge

131104-131110: Cyklistfred, pepparkakor, rehab… och marathoninfall!

Sicken vecka! När den började trodde jag att jag på ett ungefär visste hur den skulle bli. Men icke! Hur som helst så var det en mörk start på veckan.

När jag sprang i min reflexjacka in mot stan fick jag tummen upp av en cyklist som ropade att jag var alldeles självlysande. Det verkade göra henne riktigt uppåt. Jag tackade och sprang ut mot Stora Skuggan med mitt lys. Där var det fint och lugnt och mina ben fick sig några extra kilometer till frukost.

När jag var klar fick jag en kaffe.

Förresten lurigt det här med mina järntabletter, när man ska ta dem och så. De ska intas på fastande mage, och dessutom så är kaffe och mjölk dåligt för järnupptagningen. Så nu sväljer jag tabletten så fort jag går upp så att jag kan dricka kaffe när jag sprungit klart. För utan koffein skulle livet vara rätt mycket tråkigare.

Sen blev det stretch och grön ögonskugga.

På kvällen blev det hemmarehab, ja det kör jag varje dag. Jag är faktiskt himla duktig om jag får säga det själv. På tisdagen fortsatte livet. Ja, fast det var snudd på att det inte gjorde det för regnet öste ner och det ledde till att jag knappt vaknade av vågskvalpet på väckarklockan. Till slut kom jag i alla fall upp och iväg med löparkläderna på mig.

På Lidingöbron hade bara 50 cyklister trampat fram i regnet. Det blåste något förskräckligt, regnet gjorde ont i ansiktet, sån sprutt var det på det! 07.20 släcktes gatulamporna och jag var framme vid jobbet.

Jag bytte om från blöt katt…

… till torr människa.

På lunchen körde jag dagens andra pass. Tröskel!

Det gick helt ok. Fortfarande lite seg känsla i kroppen men jag vet ju att det kan ta så mycket som ca 3-4 veckor, eller mer, innan man känner sig piggare då man haft låga blod- och järnvärden. Men jag kände mig ändå relativt stark och vid gott mod.

När jag hämtat barnen på eftermiddagen så bakade vi pepparkakor och lyssnade på julmusik. Oj så mysigt det var! Man får fräsa på på alla cylindrar i dessa mörka tider. För ja, när jag vaknade på onsdagmorgonen var det lika mörkt som vanligt. Och dags för backpass!

Förbi sovande hus och fotbollsplaner som gått i ide.

Och sen blev det ett rejält backpass och döm av min förvåning men jag tyckte ändå att det var en lite, lite piggare känsla i kroppen. Inte så att jag trillade baklänges på något vis men ni vet, en nyansskillnad som jag tacksamt tog emot efter kämpiga veckor (eller rentav månader). Trött blev jag hur som helst men det är ju som det ska vara.

Sen fick vi bråttom iväg men då tyckte jag att jag kom på en bra idé. Jag tog med mig gröten i bilen!

På lunchen var jag hos sjukgymnasten och hon tyckte allt att jag gjort små framsteg. Ahh, tänkte jag, nu är jag klar! Men så var det såklart inte. Nu fick jag svårare övningar! Bara att kämpa vidare på kvällarna. När jag skulle springa hem från jobbet blev det ylletröjspremiär för det var rätt kyligt ute.

Och ovanpå yllet blev det reflexjackan. Återigen fick jag glada tillrop från cyklister! Rätt stort det hela faktiskt för annars brukar det mest vara tjafs mellan mig och cyklister eftersom jag ibland lånar lite av deras cykelväg då det är för mycket folk på trottoaren. Och det gillar de inte trots att de har flera meter att cykla på, det oftast är helt tomt och jag inte sällan springer typ lika fort som de cyklar. Dessutom envisas de med att plinga på en när de närmar sig fastän man inte kutar på cykelvägen utan springer helt rakt framåt på sin egen sida av vägen. Men strunt i det nu. I och med reflexjackan verkar det som att jag har blivit vän med världens alla cykister och det känns ju trevligt. Stridsyxan är nedgrävd.

Slut på den dagen. På torsdagen blev det inget spring på morgonen men däremot på lunchen. Var rätt osugen på att ge mig ut. Eller egentligen inte osugen på att ge mig ut men osugen på att plåga mig. Värmde upp och intalade mig själv att det är ok om jag bara springer lite distans. Det var fint ute och plötsligt kände jag kraften. Tröskelkraften!

Så jag sprang över bron till Kungsholms Strand och sen satte jag iväg. Delade upp passet i två delar och idag var det en bättre känsla i kroppen. Tiden var också bättre men det viktigaste var ändå känslan. Blev riktigt uppåt! Men tro inte att jag tänker skratta på bilden för det.

När jag sen skulle hem blev det ett andra pass. Bytte om från silverrock…

… till silverjacka. Bara att fortsätta smöra för cyklisterna.

Och återigen kändes kroppen uppåt och på rätt väg. Och när jag sprang där i mörkret så bara dök det upp i mitt huvud: Vintermarathon! Jag springer det! Jag som hade bestämt mig för att hoppa över det i och med höft, knä och mina risiga värden. Men nää, jag bara kände där och då att det skulle springas. Istället för att köra ett långpass i ensamhet på söndag så kunde jag ju springa Vintermaran på lördag? Det var verkligen en ny känsla. Jag som alltid förberett mig så inför mina marathonlopp. Och framförallt, trappat ned! Men bara den här veckan hade jag ju kört löpning alla dagar, rätt rejäla sträckor, tre dagar med dubbelpass varav tre hårda kvalitetspass. Och förra söndagen ett redigt långpass… Men skit i allt det, bestämde jag mig för. Jag bara gör det. För att det är kul. Dock insåg jag att det kanske kunde vara klokt att tokvila på fredagen. Så istället för löpning blev det frukost med efterföljande brioche för att ladda.

En grej som gjorde mig glad där på fredagen var att jag fick den här tavlan som jag beställt av Lars Fuhre, jag hade honom som lärare på Beckmans. Haha, jag älskar texten. Allt är ditt fel!

Jaha. Sen var det då lördag och dags för ett tempopass …nej just det, ett marathon! Loppet startade klockan 10.00 så jag gick upp i ottan och gjorde Fattiga Riddare.

Bara Ali som höll mig sällskap. Han såg skeptisk på mig, tyckte nog att jag haft en ytterst bristfällig marathonuppladdning och borde stannat hemma.

Sen blev det en jäkla fart på mig. Har aldrig varit så oförberedd inför ett lopp. Kläder bestämdes i sista minuten och jag klargjorde att ingen i familjen behövde stå och huttra utomhus för att hurra på mig. Jag gillade det helt odramatiska i det hela, att jag bara skulle ut och springa lite.

Fast Olle fick i alla fall skjutsa mig till Tennisstadion där man hämtade ut nummerlappen.

Det var sån skön känsla på hela tillställningen! Liksom litet och familjärt och det var mer en glad än nervös känsla i luften, som att alla såg loppet som något kul såhär på sluttampen av säsongen. Jag lämnade in både min kamera och telefon så nu blir det inga fler bilder vilket är lite synd för jag träffade så många roliga och trevliga människor. Staffan dök upp! Jag hade inte hängt med i att han skulle springa så det var kul. Och sen hälsade jag på en massa andra som jag inte träffat förut som duktiga Kajsa Berg och Frida Södermark. Och så var min granne Daiel Nilsson på plats, och ja, en massa fler. Det kändes lite märkligt hela grejen. Jag var inte alls nervös, mest bara nyfiken på vad kroppen skulle säga om ett andra marathon på sex veckor. Starten gick och vi var iväg! Och nu är det som alltid med mig och lopp, har väldigt svårt att minnas loppet efteråt. Men det jag vet är att det kändes bra i starten och jag hade ju inte alls funderat på hur jag skulle lägga mig tidsmässigt. Ena delen av mig ville fräsa på mer, den andra tyckte jag skulle sakta ner. Så jag körde något mellanting, det liksom bara blev som det blev. Väldigt länge låg jag i alla fall i en klunga bestående av en massa killar och mig. Banan var sex varv och det kan tyckas tjatigt men jag måste säga att jag gillade upplägget, lite nedräkning sådär. Bra bana också, inte platt utan lite lagom kuperad för att få variation. Jag fick också fina hejarop längs vägen, tack! Jag vill minnas att klungan luckrades upp runt 18 km och mot slutet låg jag tillsammans med en av killarna från den första klungan samt en annan kille. Jag hade inte en tanke på att försöka slå mitt personbästa idag, jag hade tvärtom lovat Pekka att inte bry mig om klockan utan gå på känslan. Se det som en kul grej och istället för klockan försöka hänga på någon som höll bra fart. Ja hmm, jag kunde inte helt skita i klockan men försökte lyssna på kroppen och följa känslan. Men det kändes bra så jag höll en stabil och jämn fart loppet igenom. Önskar jag kunde spurtat lite bättre sista 500 metrarna för där blev jag plötsligt omsprungen av Staffan, som dök upp från ingenstans! Så kan det gå men kul för honom för han satte PB, hurra! Själv kom jag på en tjusig andraplats av tjejerna med tiden 2:57:23, efter Kajsa Berg som sprang på 2:50:01. Mycket starkt av henne. Men jag blev vinnare i K35-klassen! Tjoho. Efter målgång så var det så himlans trevligt snack med en massa kul typer (grattis Johanna också!) och mitt i allt detta så blev jag så lycklig. För jag blev faktiskt lite stolt över mig själv som sprang trots den tunga känslan som förföljt mig, trots noll uppladdning med alldeles för många och hårda mil dagarna innan loppet, trots ett gnällande knä (jag påstår inte på något vis att det är rätt att springa med en skada) – att jag liksom vågade springa loppet trots att jag är ett kontrollfreak för detta måste vara de kassaste förberedelserna jag varit med om. En ny och bra upplevelse. Att det trots detta gick så pass bra tackar jag för, tredje maran sub3 – jag hade faktiskt varit nöjd med 3:10 idag också. Efter att ha sagt hejdå till Emil, Staffan och alla andra så spatserade jag mot Gärdet i regnet. Såg ut såhär:

Och vid Gärdet kom Olle och hämtade mig. Vid det laget frös jag ordentligt och fick en Stockholm Marathon 2012-déjà vu. Efter en sen lunch och världens längsta och varmaste dusch åkte jag och handlade och sen lagade jag spaghetti vongole som vi åt till middag.

Somnade trött och glad. När jag vaknade imorse kändes det märkligt att veckans långpass redan var avklarat. Istället gav jag mig ut på en lugn återhämtningsjogg efter frukosten.

Visst var jag lite stel men ändå har nog inte kroppen känts mer vanlig efter ett marathon.

Rätt intressant faktiskt med tanke på en ganska intensiv träningsvecka plus ett marathon. Totalt landade den på nästan 13 mil inklusive Vintermaran. Knät lite argare än innan men inte mycket. Aningen matt i skallen kände jag mig dock när jag joggade för som vanligt drack jag nog för dåligt, både under och efter loppet. Ikväll blir det rehab och sen startar en ny vecka. Fast den slutar nog inte med ett marathon. Men man ska aldrig säga aldrig. Nu: blodpudding! Hej då!

131028-131103: Inlägg, järn och Göteborg!

Den här veckan har jag rehabbat vidare. Men så tråkigt det är. Just när man har sprungit klart och egentligen bara vill duscha och hoppa ner i myskläderna, ja då ska man ställa sig framför spegeln och hålla på att böja och böja och böja. Och sen stretcha och stretcha och stretcha. Oerhört segt det hela. Och kommer någon i familjen förbi när man står där och kämpar, så är det ingen som peppar och säger att man är duktig, för det ser ju inte alls jobbigt ut. Det ser mest larvigt ut, särskilt när jag gör det. Så på sin höjd skrattar de. Fast det egentligen är just då som jag skulle behöva en rejäl hejarklack. Här i veckan ska jag i alla fall tillbaka till Marlin, min sjukgymnast, och då hoppas jag att hon kan skönja något som kan kallas framsteg. I övrigt så har veckan sett ut som följer:

Startade måndagen med att äta nyttig gröt med såna där chaifrön (ja, jag hoppas fortfarande jag ska bli lika snabb som Tarahumara-indianerna), blåbär och kokos. Ser ju ut som en hälsokokbok om jag får säga det själv.

Och på jobbet satt jag på min nya kontorsstol jättebollen. Synd att den bara fanns i lila för just den färgen är jag inte alls förtjust i.

Men oftast sitter jag faktiskt inte på min plats och jobbar, utan i någon fåtölj där man kan tänka i lugn och ro. Eller rättare sagt, andra sitter i fåtöljer medan jag sitter på golvet. Man kan nämligen alltid stretcha något lår eller någon vad samtidigt. Jag tänker att elitidrottare som ”bara” sportar går på olika behandlingar dagarna i ända, vi sportknegare får göra så gott vi kan medan vi jobbar.

Nog om allt rehabbande. På lunchen i måndags sprang jag ett tröskelpass. Lite ångest innan jag gav mig av då de tuffa passen känts lite väl tunga på sistone.

Men idag var benen med på noterna så jag kunde springa fram längs vattnet med någon slags värdighet även om jag frustade en hel del.

Jag var för övrigt nöjd med mina nymålade naglar som jag plåtade lite såhär tufft, som om jag vore en intern på Alcatraz.

Jag sprang också ett distanspass hem efter jobbet.

Det var mörkt och blött och jag såg framför mig hur jag skulle slitas i stycken av Simone-stormen, och framförallt: kunna skryta om det efteråt.

Men det var mest blött och inte mycket storm att snacka om, förutom lite vind på Lidingöbron.

Ja, som sagt, efter ett sånt här pass vill man ju bara sätta på sig pyamasen direkt men då blev det knäböj, magstyrka och annat kul istället.

På tisdagen blev det ett lite längre distanspass på morgonen.

Benen var rätt sega men så brukar de vara på morgonen. Fast så fort det börjar ljusna märker jag hur tempot stiger. Mina ben är helt enkelt ljus-beroende.

I omklädningsrummet var jag duktig och körde lite sånt här.

Sen blev det onsdag. Jag försökte med konststycket att gå förbi Violon Dingue på morgonkvisten utan att gå in och köpa bröd. Det misslyckades totalt. Plötsligt stod jag där i kön som vanligt.

Onsdagen fortsatte med ännu en lunchtröskel. Snabbt ner i omklädningsrummet och byta om och iväg!

Ut i det grå.

Rätt klaffsigt längs vattnet. Mina gula skor blev skitiga men det är rätt skönt det där första riktiga lerpasset med rena skor, då man inser att det bara är att ge upp fåfängan för snart kommer dojorna ändå vara bruna. Hösten är här!

På tal om dojor så är det nya att jag börjat köra med inlägg som Janne på Runner´s Store gjort. När jag hade problem med plantar fasciit för ett år sen så fixade jag såna där specialgjutna sulor men det blev aldrig av att jag började med dem. Tyckte de kändes tunga men helt ärligt så gav jag dem nog aldrig en riktig chans. Jag var ju då rent allmänt trött i min ena fot och hade rätt ont, så det var nog svårt att riktigt avgöra saken då. Det finns ju lite olika ”skolor” i detta ämne dvs inläggens vara eller icke vara. Men när jag var hos sjukgymnasten så tyckte hon absolut att jag skulle börja använda dem så jag har gett dem en ny chans. Jag hade just då återigen upplevt en trötthet i mina gamla onda fot, så jag tänkte det var värt att pröva. Än så länge så ångrar jag det inte utan tycker det känns väldigt bra och tröttheten i foten har släppt. Såhär ser de ut.

Nu har jag även beställt en racer-variant att stoppa in i mina Adios för de blir onödigt tunga av de här vanliga inläggen. Jaja, efter jobbet på onsdagen sprang jag hemåt. Bra fart blev det för jag hade bråttom!

Mitt i allt detta sticker jag in en bild på mitt nya mobilskal. Kolla vad kul.

Det gamla orangea jag hade råkade tappa ett öra. Då blev jag så besviken att jag i vredesmod slet av det andra också. Och sen såg det alldeles lemlästat ut, så då blev det ett nytt från H&M med två hela öron. Och fötter! Så. Nog om det. Var var vi? Varför hade jag bråttom hem? Jo. För vi skulle köra till Göteborg på kvällen. Och det var precis vad vi gjorde! In med barn, katter, löpargrejer och Olle i bilen.

På torsdagmorgonen vaknade vi hos Olles föräldrar i Göteborg. Göteborg! Det är en trevlig stad det. Vi var på Universeum och såg dinosaurier.

Och en svärdhaj (ja jag tror det var det i alla fall, öppet att korrigera för fiskvetare) som hade den roligaste munnen jag någonsin sett på en fisk. Den hade ju en människomun! Kan inte sluta titta på den här bilden.

På vägen hem sprang jag in på ett café och köpte kaffe och bullar, och då fick jag ett hej av en bloggläsare! Jag blev lite paff så ursäkta om jag såg ut att vara i chocktillstånd och kanske till och med glömde säga att jag blev väldigt glad? Så oerhört trevligt med folk som hejar! Efter detta museumande och gottande så var det dags att ta sig an Bergsjöns backar.

Jag började med en lång uppjogg längs Kvibergsfältet. Där var det grått och öde.

Och sen var det bara att bege sig till backen. Det finns faktiskt inget bättre än att köra just backpass när jag är hos Olles föräldrar i Bergsjön. För den här backen är nämligen helt perfekt.

Så där kutade jag upp och ner. Tio gånger upp och därmed även tio gånger ner. Riktigt trött blev jag och hann precis klart innan mörkret sänkte sig över Göteborg.

Tröttheten jag känt i kroppen har liksom gått lite fram och tillbaka i veckan. Mycket bättre känsla på tröskelpassen denna vecka jämfört med förra, men i backen kände jag återigen en trötthet som liksom var tyngre än vanligt. Men så är Bergsjöns backar också rätt branta. På kvällen blev det Vi är bäst! på bio. Den var fin. Sen blev det fredag i Göteborg. På morgonen ringde Pekka som fått mina provsvar. Till min stora glädje var nästan allt bra, ja levervärde och muskelenzymer, inga tecken på inflammationer och allt vad det var. Men mitt blod- och järnvärde var precis på lägsta gränsen, vilket är för lågt om man springer så mycket som jag. Precis som jag misstänkt. Jag har känt det i vardagen men framförallt när jag springer. Det verkar också vara väldigt vanligt att känslan kan gå lite fram och tillbaka, ena dagen kan det kännas bättre för att sedan vara tungt igen. Precis som det har varit med andra ord. Så nu blir det till att käka Niferex. Ändå skönt att det var något, för jag har känt att det bara måste vara något som inte är hundra. När man tränar mycket så blir man ju rätt bra på att känna sin kropp, man märker när det är tyngre än det ska vara. Det enda som grämer mig är att jag borde sagt till om detta tidigare och kollat upp det långt innan Berlin. För tröttheten kände jag av ganska långt innan jag sprang Berlin marathon och nu tänker jag att jag kanske kunde kutat ännu lite bättre med rätt balans i kroppen… Men skit i det nu! Vi åkte till Apoteket och hämtade ut järnet och sen drog vi till Alfonshuset med Uma. Där var det väldigt kul även om det inte ser ut så på den här bilden. Ni ser de nya brillorna va?

Och sen traskade vi lite i affärer. Hit vill jag alltid gå:

Efter lunchen drog jag med Olle till Skatås. Vi bytte om i bilen.

Jag mesade och tyckte det var kallt men som tur var hade jag fyndat en t-shirt för 50 kr (!) så den drog jag på mig ovanpå. Samt tog Rubens vantar som jag hittade i bilen. Var således överfull av mönster och färger, sa hejdå till Olle och sprang iväg som en annan smällkaramell.

Jag sprang först 10-kilometersslingan. Den är bra den, många backar! Överallt var det skyltar om Finalloppet som jag insåg skulle gå dagen efter. Efter 10:an fortsatte jag med 5-kilometersslingan så det blev en bra 15-kilometersrunda. Och sen åkte vi hem till släkten.

På lördagen var det dags att bege oss hem till Stockholm igen men jag hann med ett tröskelpass tidigt på morgonen.

Sprang återigen ner till Kvibergsfältet.

Fotbollsplanerna låg blöta och öde och jag var ensam om att snurra runt där. Efter en rejäl uppjogg satte jag av. Kanske var det för att jag nu visste att allt inte stod rätt till i kroppen, som det kändes så segt. Men jag kämpade på och tänkte att det kanske blir samma effekt som att träna på hög höjd, dvs att om jag kämpar på nu så blir det något slags fyrverkeri sen när järnvärdet är uppe på bra nivå igen? Ser fram emot det fyrverkeriet!

Sen stoppade vi in allt och alla i bilen och brände iväg hemåt.

Sen idag, söndag, avslutade jag veckan med ett långpass. Gick upp klockan sex för att äta frukost och efter det sov jag en stund till. Runt halv nio var det dags att ge mig av. Hängde på mig mitt nya vätskebälte som jag köpte på Runner´s Store häromdagen. Varför har jag inte kört med det här Perfekta förut? Det var ju jätteskönt.

Det var lite smådimmigt i förorten.

Jag sprang in mot stan och tog min vanliga stadsrunda, var sugen på den idag. Det är lustigt med den här lite tunga känslan i kroppen, det är som att den släpper efter sådär 10 km, då börjar jag plötsligt känna mig mer som vanligt och benen blir lättare. Fråga mig inte varför. I stan var det mest som vanligt, promenixare ute på Djurgården och folk som sprang runt Söder. Rätt tomt och skönt. Passet landade på 36 km för jag hoppade över extrasvängen ute på Djurgården. Sen hem till stretch… och blodpudding! Till det juice med massa ingefära. Nu jäklar ska kroppen få!

Efter det drog halva gänget på AIK-match och jag och Uma åkte in till stan och åt chokladbollar. Jag har för övrigt blivit värsta REA-experten, hittade dessa vantar för, håll i er nu, 30 kronor!

De passar mig utmärkt för jag har kommit in i någon slags period då jag är beroende av knallblå, knallorangea, knallgul och knallblå ögonskugga (ej alla samtidigt som tur är). Och då blir det ju tjusigt med dessa vantar till det hela. Tja, detta blev en bra vecka med miljöombyte och skönt att veta hur det är ställt med kroppen. Nu ser jag fram emot en ny vecka, ny löpning och massa järn!

Långa kvällar och snabba dagar.

En helt vanlig höstmorgon. Fast alltför höstigt är det inte för det går fortfarande att springa i t-shirt. För säkerhets skull körde jag även armvärmare och det var bra för det var rätt blåsigt. Jag och cyklister på cykelbanan in mot stan. Tänk att så gott som alla som cyklar numera har fullfjädrade cykelkläder. Tights och små dräkter. Dock såg jag en kille i prydliga svarta byxor och svart rock som cyklade på ”gammeldags” vis. En ovanlig och därmed uppskattad syn!

Totalt 10 km. Numera försöker jag vara Bror Duktig och stretcha ordentligt efter mina löppass. Det är ju bra men gaah, det tar tid! Minst tio minuter får jag lägga till men såklart slarvar jag när tiden inte finns någonstans. Men på morgonen gör den det. En av de bästa övningarna som min naprapat tipsade om, och faktiskt även en bloggläsare, är denna när man sätter ena benet framför det andra och sedan lägger all ”vikt” på det onda benet, och hänger inåt på det. Känns som den gör susen! Och ja, denna bild är lite spännig och jag vill omedelbart tillägga att min mage bara stundtals ser musklig ut. Som t ex när jag spänner den för kung och fosterland i ett tacksamt ljus. Oftast ser den ut som en vanliga mage som haft tre barn i sig. Jaja.

Förresten så börjar omklädningsrummet på jobbet mer och mer bli mitt andra hem. Fler och fler saker samlar jag på mig i mitt skåp. Så mycket att jag nu fått skapa flera olika necessärer med grejer. En med bara parfymer i, snart har jag inga kvar hemma!

Några timmar senare, på lunchen, bytte jag om från svart…

… till svart.

Nu var det dags för lunchtröskel. Motvilligt joggade jag ner mot Karlberg. De där sista minuterna innan man vet att det ska bli jobbigt, alltid samma känsla; liksom ångest blandat med nyfikenhet. Dessutom kände jag mig rätt seg efter flera kvällar med sent jobb och för lite sömn. Pga knä och höft har spänsthoppen legat nere ett tag men nu var det dags att testa igen. Så jag hoppade runt där framför slottet och roade säkert ett antal militärer på väg ut på lunch. Sen över till andra sidan, lite stretch (mest för att fördröja skiten lite till) och sen iväg! Ahh, vad är det här? Springa fort? Näää? Borde jag verkligen göra det här? Är det inte bättre att bara få jogga runt såhär nära inpå ett marathon? Nix! Sprätte förbi barnvagnar och hundägare och skrämde slag på folk med hörlurar. Vände framme vid Stadshuset och så tillbaka. 2 kilometer kvar, en kilometer och piiip! Klar. Titt på klockan. Jahapp. Kroppen uppenbarligen inte helt redo för fart än, långsammare än vanligt, men med tanke på att Berlin bara är tio dagar bort så var det ok som en inkörsport till verkligheten. Det är konstigt det där med fart. Både igår och idag blev jag lite piggare av fartpassen, fast det tar emot innan. Jogg tillbaka till jobbet. Totalt 10,5 km.

För övrigt så har jag senaste veckorna kommit igång lite mer med magstyrkan.

Jag är lite periodare vad gäller den biten. Förr var jag jätteduktig men numera kommer den ofta i kläm när det är mycket annat. Inte alltid man är sugen på att dra fram bollen klockan elva på kvällen. Vi får se hur länge jag orkar hålla fanan uppe, men det gäller att påminna sig själv om att det är bättre att köra lite mage än ingen alls. Så nu har jag flyttat ner min jätteboll till nedervåningen för på så vis har jag den närmare till hands när det dyker upp en maglucka. Nu: knärehab!

Och just det. En sak som gör mig alldeles lycklig är när man ska äta rödbetor och kommer ihåg det där perfekta sättet att skala dem på. Ni vet att man stoppar in händerna i ett par plastpåsar eller diskhandskar och bara rullar runt rödbetorna så att skalet dras av. Ibland glömmer man det och står där och skalar med kniv och gaffel. Gott är det hur som helst och fullt av nitrat som ju sägs höja prestationsförmågan och förbättra muskeluppbyggnaden.

Punkt slut.

Försenad till festen!

Denna söndag började lugnt och fridfullt. Vaknade nästan för utsövd klockan åtta! Hoppade upp ur sängen. Upp för att ta hand om kvarlevorna efter gårdagens middag. Till frukost blev det DN, yoghurt, mackor och de här fina blommorna som vi fick igår. Därefter var jag söndagsduktig och körde magstyrka. Katterna tittade så uppfordrande på mig att jag blev tvungen att gå och hämta alla rehabprylar också.

Jaja, bara att spänna fast de små vikterna på vristen och köra igång.

Till detta lyssnade jag på denna underbara låt med underbara Jarvis Cocker och Pulp. Så fruktansvärt passande till en söndagmorgon. Jag skulle ge mycket för att få springa en sväng med Jarvis. Jaha, sen var det flott för vi var bjudna på brunch inne i stan. Oerhört trevligt. Där blev det dessutom lite löparsnack vilket alltid är intressant. Tyvärr handlade det delvis om att vara skadad och jag tänkte på det sen när vi åkte hem, att den empatin jag kan känna med löpare som är skadade, ja den är nästan inte normal. Lever in mig fullständigt och vet exakt vilken frustration det är. När vi kom hem blev det spring!

Jag hade sån längtan efter skogen idag. Det var längesen jag kände så. Jag sprang till Koltorp och starten för Lidingöloppet. Där var Lidingöloppsfesten över för längesen, men det är precis så jag gillar det bäst.

Planen var att springa de två första milen. Det var en fantastisk känsla att springa där idag! Förr kutade jag jämt mina långpass här men nu var det ett bra tag sen. Blev så glad över att vara tillbaka och glad över att känna någorlunda styrka i backarna, trots att jag bara malt asfalt på sistone. Såhär så det i alla fall ut på de två första milen idag, tänkte att det kan vara lite kul för alla er som sprang Lidingöloppet, för själv minns jag ju knappt något från de lopp jag springer. Voilà!

Totalt 24 km. Sen joggade jag hemåt alldeles lycklig. Efter duschen blev det kaffe och tortyrrulle. Älskar när man kan slå ihop två flugor i en smäll!

I övrigt så funderar jag på nästa fokus. Stockholm Marathon är självklart men kanske vore det kul med ett marathon på vägen. Å andra sidan kanske inte knät är redo att växla upp på ett tag än. Jag får se. Klurar vidare lite till och ska snacka med Pekka i veckan. Avslutar med en bild från Berlin som jag faktiskt köpte. Det jag gillar med den är att det ser ut som att jag spurtar om killarna, haha!

Och javisst var jag tvungen att kolla vad nr 7960 kom in på för tid: 3:06:46. Yeay! (Förlåt).

Lite spring och lite mage.

Det här är tiden på året då man tror att någon skämtar med en varje morgon. Haha, jättekul, vem har skojat nu då och satt klockan på tre mitt i natten? Tills man inser att ingen skojat. Alla ligger och sover. Det är kolsvart ute men inte alls mitt i natten utan dags att gå upp. Så jag gjorde helt enkelt det.

Även idag en lugn tur. Spänningen i vänstra låret lite bättre idag, i övrigt kände jag mig precis som vanligt. Skulle helt ärligt kunna tänka mig att springa ett marathon i helgen! Det var dimmigt och spännande ute.

Och alldeles tomt och underbart. Förutom några hästar och jag.

De enda spåren jag såg av Lidingöloppet var en gammal Enervit som blivit tillplattad av tusentals löpare. Och några bajamajor.

Totalt 10 km. Sen in til stan, jag åt frukost i all hast – utomhus!

Sen var det slut på dagens spring men däremot är det dags för magstyrka. Ajöss!

Jag och dimman.

Det var overkligt imorse. Så dimmigt var det. Nio grader och alldeles vitt.

Mina fötter längtade efter mjukt underlag och min näsa ville känna skogsdoften, så jag sprang inte in mot stan utan ut mot Elfvik. Förbi båtarna.

Och vidare in i det vita.

Det var så vackert och höstigt, att jag nästan smällde av. Alldeles tyst, bara jag, dimman och alla höstdofterna. Jag tog det väldigt lugnt, för höftens och knäets skull. Sprang och tänkte på, att förra året precis vid den här tiden, så bråkade min vänsterfot med mig. Alltid är det något när det gäller… grrrrr. Men ahh, jag kunde bara inte sluta ta kort, allt var som målningar.

Sen vände jag hemåt igen. Tur man hittar vägen!

Nästa hemma igen såg jag två veliga rådjur en bit bort.

De stod där stilla, som att det var första gången de hamnat i ett radhuskvarter och inte visste vad de skulle ta sig till. Jag sprang närmare och sa hej.

Totalt 10 km. Det var dagens enda spring. Denna vecka ska jag göra mitt bästa för att dra ner lite på mängden. Eventuellt blir det nu några lugna dagar för att inte förvärra känningarna, det beror på hur det utvecklar sig. Men i övrigt kan jag berätta två saker:

1. Att jag idag gått under namnet Domaren. Ja, ni ser ju varför.

2. Jag har köpt ett nytt sportlinne. Mycket nöjd med detta. Funderar på att köra det i Berlin för det var väldigt mjukt och skönt. Och jag hoppas såklart på bra väder så man kan köra minimalt med kläder för att få upp race-känslan.

Hon i kassan frågade om jag testat modellen innan och om jag i så fall tyckte det funkade bra med pulsbandet. Va? Jag som bara tyckte det var snyggt med de där knapparna! Det var visst för pulsbandet. Själv springer jag ju aldrig med sånt. Nix, nu blir det gymboll och styrketräning. Vi hörs!

Stad, tomte och förort!

Idag blev det två pass. Efter en lugn och skön slapparmorgon (eller nää… så himla slappt var det inte. Jag var ju präktig och beställde vinterkläder till alla barnen på nätet och bäddade om i sängen.) så gav jag mig av på ett tempopass.

Varmt och grått ute. Själv såg jag ut som en kyckling. Värmde upp och sen tempo in mot stan och ut en bit på Djurgården innan jag vände om. Första blocket gick lite segare än planerat pga motvind men andra och framförallt tredje blocket gick bättre. Jag tycker ofta att det sista blocket går bäst, som att jag kommer in i tempot och andningen då. Inte mycket att säga om springet annars. Totalt 20 km med upp- och nedjogg. Jag blir oftast sugen på just tre saker medan jag springer: smoothie (allra oftast), frukt och/eller glass. Och kaffe! Fyra grejer. Idag blev det fruktstund när jag kom hem.

Lustigt det här med frukt. Innan jag började springa mycket åt jag det i princip aldrig, frukt alltså. Tvingade i mig ett äpple när den där gamla raden ”An apple a day keeps the doctor away” dök upp i skallen på mig. Men det var inget jag gillade. Något har definitivt hänt för nu får jag panik om vi inte har frukt hemma. Äter ca 3 stycken om dagen, ibland mer. Hur som, sen drog jag till centrum med en tomte. Hon behövde nya gympaskor. Riktigt nöjd blev hon.

Ett jäkla klipp i steget!

Innan middagen blev det distans för min del.

Nu sprang jag runt på ön i godan ro med musik i öronen. Man märker att Lidingöloppet närmar sig, en massa folk med vätskebälten och prylar som springer ner mot Grönsta med målmedveten blick. Själv tog jag en annan rutt.

Totalt 10 km. I övrigt är jag glad över tre grejer:

1. Min nya tesil!

2. Att det finns mandariner i affären! Och ja, de kanske kallas satsumas, nektariner eller clementiner men jag säger mandariner om ALLT.

3. Min nya kokos-hudkräm! Snart har jag tagit mig igenom all kokos som finns i denna värld.

I övrigt så funderar jag på dessa:

Mina springskor. Tror att det snart är dags att dra fram par nya Adios och Boston ur mitt lager. Dessa par har sprungit ihop rätt många mil vid det här laget. Jag är så dålig på att komma ihåg (läs: skriva upp) när jag började använda dem så ofta tror jag det blir aningen för många mil i dojorna innan jag byter. Men jag går på känslan och tycker de börjar kännas lite väl stumma och trötta. Särskilt mina Boston som tuggat på ännu fler mil än Adiosen. Nya Adios kanske får vänta ett tag till, vill helst spara det nya paret till Berlin. Och sen i oktober kommer nya Adios Boost som jag såklart måste testa. Är aningen skeptisk då jag är rädd att de ska vara för gummiaktiga, men den som springer får se. Ok, det var allt livsviktigt jag hade att rapportera om för idag. Nu ska jag plåga magen lite. Ajöss.

Gotland 29 juli-4 augusti.

Det här med att vara utan internet om dagarna, så som vi är här på Gotland. Det är ganska intressant. Hur ens dagar faktiskt påverkas och blir annorlunda. Både jag och Olle är annars tyvärr rätt bra på att hela tiden pumpa in mail och kolla upp en massa pryttlar. Oftast ganska onödiga pryttlar, ja som åtminstone kan vänta några timmar. Men här gör vi plötsligt inte så, för det går inte. Och att slippa se den andre utan en mobil konstant i näven, det är rätt trevligt. Härmed lovar jag att göra mitt bästa för att fortsätta på det här stenåldersviset när vi kommer hem. Haha, får se hur det går med den saken, man har sagt det förr om man säger så.

Jo, jag har även funderat på bloggen. Jag har faktiskt gillat att göra mina inlägg veckovis. Dels har bloggen fått mer rimliga proportioner, ja särskilt just här där det blir sånt ståhej så fort man ska hitta nät. Men jag har faktiskt även gillat att springa ”i ensamhet” i veckorna. Och därefter summera hela rasket. Själva dagbokseffekten att skriva om varje dag, den gillar jag ändå – av helt egoistiska skäl. Jag funderar vidare men det kan hända att bloggen fortsätter på det här viset.

Annars har löpningen fortskridit enligt plan och utan missöden – och detta är jag oändligt tacksam över. Sen jag hade problem med plantar fasciit så är jag verkligen just tacksam och vet att inget är självklart. Denna vecka landade på 22,4 mil. Det har varit flera tunga mängdveckor på raken, och att kroppen (och huvudet!) ändå orkat med att kuta rätt fort på en del pass, det känns bra. Nu håller jag tummarna för att jag får fortsätta vara hel och frisk hela vägen till Berlin. Nä nu kör vi då, såhär har mina gotlandsdagar varit:

Måndag

Oftast försöker jag se till att ett av mina två löppass per dag (ja de dagar jag kör två) passerar under radarn. För att förtydliga: under familjeradarn. Dvs att det ena passet passerar obemärkt förbi. Bäst är t ex när man lyckas klämma ett par mil och ingen märkte det, oftast för att de sov. Det här funkar absolut inte alltid, ibland märker familjen av båda passen. Och ibland märker de inte av något.

Här nere på Gotland har jag gjort mitt bästa för att mina morgonpass ska passera under radarn. Därför har jag rätt många morgnar satt klockan och så var det även i måndags. Upp ur sängen 06:15 för att hinna. Målbilden var att vara tillbaka till frukosten.

När jag väl tagit första steget ångrar jag aldrig den där väckarklockan. Ok då, bara ibland. Men inte idag.

Jag tog en längre tur. Sprang bort till Augstens.

Fina kossor som stirrade ut mig.

Hela tiden hängde regnet i luften men det kom inga droppar. Sprang vidare en bit längs vattnet innan jag vände om.

Totalt 18,5 km. Sen fortsatte vädret att vela en stund för att slutligen bestämma sig för att regn var dagens grej. Men luften var alldeles varm så vi åkte till Burgsvik och badade i hamnen.

Med oss hade vi en massa nyttigheter.

Sen gick vi runt i Burgsviks trädgårdsland. Synd bara att vi redan hade köpt grönsaker i affären.

När vi kom hem somnade jag. Men det som var bra var att jag samtidigt fyllde någon slags funktion i Umas lek, typ var en sovande patient eller något, så hon var nöjd och jag med. Sen pallrade jag mig ut igen.

Nu hade vädret bestämt sig för att ösregna men tro inte att det stoppade mig! Jag malde fram längs vägarna och kände mig som Rocky. Totalt 17 km så dagens total blev… nu ska vi se… 18,5+17= (huvudet har gått ner i semestermood)… (tur det finns miniräknare på datorn)… 35,5 km! När jag kom hem var alla borta så jag drog in i lekhuset och gjorde lite styrketräning i min ensamhet.

Detta medan The Beatles tittade uppfodrande på mig.

Avslutade måndagen med att kolla på The Fall. Åh, så obehaglig. Åh, så bra. Se!

Tisdag

Det var grått och duggade lite när jag gav mig av på morgonens distans.

Det doftade så otroligt gott. Från havet, ängarna och när jag sprang där under träden med kaninerna som hoppade framför mig och tittade upp, så tänkte jag att det här, att springa utan press, steg för steg framåt, och bara ta in allt – det är allt bra fint. Men kanske uppskattar jag just detta för att inte varje pass är sådär fullt av njutning? I alla fall inte i stunden, efteråt känns det mesta bra.

Det var en märklig känsla utomhus. Dimmigt, varmt och riktigt fuktigt.

Havet och himlen gick inte att skilja från varandra. Totalt 10 km. Lång, skön frukost och jag vet inte hur många koppar kaffe jag drack. Ute hade regnet kommit igång ordentligt. Jag var präktig och lagade till kvällens köttfärssås. Och sen gav jag och barnen oss av i regnet, och lånade dessutom två av syrrans barn. Först åkte vi och köpte lammkorv på en gårdsbutik som jag så många gånger sprungit förbi. Sen ville alla till Hoburgen. Jag älskar att åka till såna där ställen i ruskväder. Herregud så vackert det var.

Regnet vräkte ner, vi hade vindrutetorkarna på högsta hastighet och såg knappt något ändå. Vi klev ur bilen och traskade runt en stund.

Helt genomblöta avslutade vi med glass på Körsbärsgården. Sen åkte vi hem och gjorde varma mackor och alla fick ta av sig sina genomblöta kläder och käka i pyamas. Sen låg jag i sängen med Ali.

Att lämna en varm katt kan vara bland det svåraste som finns. Men jag lyckades masa mig upp och byta om till spring. Och om nu morgonpasset var njutningsfullt kan jag meddela att eftermiddagens pass var rena motsatsen.

Jag värmde upp i regnet. Det öste ner. Sen var det dags för tre tempoblock. Herregud, vad hade jag gett mig in på? Regnet ökade i styrka och piskade mig i ansiktet och så rejäl vind ovanpå det. Gaah, jag kämpade på men det var verkligen en bedrövlig syn. Kort paus. Jag vred ur linnet som kändes som det nu vägde något kilo extra av allt regn. Nästa block var lika illa, det var fan som ett jäkla skämt det hela. Mina linser höll på att åka ur ögonen på mig, så mycket regn var det. Ungefär samma känsla som att simma under vatten med öppna ögon – jag skämtar verkligen inte. Kort paus och sen vidare med sista blocket. Sista 3 kilometrarna var ändå helt ok, nu avtog regnet och jag slapp motvinden, men vid det här laget var jag helt slut. Precis när jag var klar så slutade det regna och jag kunde jogga ner på ett värdigt vis. Totalt 21,5 km. Tiderna inte de bästa i mannaminne men jag gav ändå mig själv väl godkänt för det var fasiken en bedrift att genomföra det här passet. Och nä, någon njutning var det absolut inte. När jag kom hem blev det kokos för hela slanten, var tvungen att vältra mig i sånt jag gillar.

Och efter det kändes det bra, men vid det laget var jag ju torr och hade myspyskläder på mig. Därefter middag!

Spaghetti och köttfärssås. Oj det var så gott. Tog om tre gånger.

Onsdag

Den blå himlen var tillbaka när jag vaknade. Smög upp och klädde på mig. Mina vanliga Adios var genomsura efter gårdagen så jag tog mina Tove-Adios på fötterna.

Det låg dimma över fotbollsplanen. Väldans fint.

Sen väntade jag på att Nils skulle bli redo, vi skulle köra tröskel tillsammans.

Uppjogg och sen vanliga rundan. Skönt för ögonen att se blått hav igen. Vi slet på bra, hetsade varandra och kunde klocka en bra tid. Alltid en skön känsla att ha avverkat dagens hårda pass redan runt sju på morgonen, och dessutom var det mitt sista med Nils då de skulle åka hem dagen efter.

Totalt 11 km. Vid lunch åkte vi till Hamra Krog och jag grundade inför dagens andra pass med en pulled pork hamburgare.

Allvarligt. Den var så fruktansvärt god. Efter detta blev det en av de skönaste grejerna med semester: vilostund hemma i soffan. Just att slumra i sådär femton, tjugo minuter. Man börjar med att läsa lite, för att inse att man plötsligt får läsa om varje mening minst tre gånger, för att sedan inse att man inte ska läsa utan bara sova lite. Det enda var att jag var aningen seg när jag väl skulle ge mig av på lite distans.

Men jag kände också att morgonens pass tagit på krafterna så det var bara att låta benen springa i det tempo de ville. Vädret var allt bra konstigt. Regnet öste ner när jag stod ombytt och klar men då jag öppnade dörren slutade det plötsligt för att kort därefter klarna upp till en fin sommarkväll. Tur det för jag hade nog med blöta kläder och dojor hemma efter tisdagens skyfall. Totalt 14,5 km så dagens total blev 25,5 km.

Torsdag

Vaknade… och låg kvar i sängen. Herregud så skönt. Insåg att jag gått upp och sprungit nästan varenda morgon. Men idag var det långpass på eftermiddagen och vila fram till dess. Vi cyklade till stranden.

Vi hade nybakade croissanter med oss. Och jag en riktigt intressant bok.

Det gick ingen som helst nöd på oss. Dessutom så fick jag ett jättestort sandansikte tillägnat mig. Jag ser tuff ut!

Framåt eftermiddagen bytte jag om.

Febe sa att hon skulle visa hur jag alltid ser ut på bloggen. Tja, det stämmer ju rätt bra måste jag säga.

Sen gav jag mig av. Vanliga turen till Hoburgen och tillbaka. Kände att benen hade fått vila hela dagen för de var rätt pigga. Jag anser att Gotland är rätt platt men den här rutten är faktiskt rätt kuperad. Alltså inga branta backar men såna där långa smygande backar som ändå tar en del kraft. Totalt 38,5 km i 4:41 min/km.

Fredag

Fredag! Började med ett tröskelpass.

Herregud sicken fin morgon. Tyst. Det var någon som sa att det bara är på morgonen man kan äga världen.

Det kändes lite ensamt utan Nils. Jag har insett att det ger ganska mycket att ha någon att fajtas mot, jag skulle nog kunna förbättra mig mer om jag sprang ihop med andra. Jag kör ju så gott som 100% av mina pass själv, vilket jag på många vis gillar – men framförallt är det ofta enda sättet för mig att få ihop det. Men hur som, jag körde min vanliga runda. Tjong!

Det bästa jag vet är att bara helt sonika lägga mig på marken när jag är klar. Måste sett ut som jag dött. Totalt 11 km.

Sen hade vi sån jäkla härlig dag på stranden. Klarblå himmel, kaffe, tidning, bok, bad, kakor, sandaffär… ni vet. Och alldeles stilla. Inte förrän senare på eftermiddagen gav jag mig av på mitt andra pass.

Nu börjar semestern så sakta gå mot sitt slut. Jag saknar redan vägarna, havet… allt.

Totalt 16 km i 4:41 min/km. Stannade vid stenstranden för att bada.

Olle och barnen hade tänkt samma sak och kom precis i samma ögonblick. Perfekt, tänker alltid att jag vill att de ska vara där när jag tar mitt avslutningsdopp. Vi kastade maneter på varandra.

Badkrukan är knappt någon badkruka längre!

Sen drog vi hem.

Finito.

Lördag

Sovmorgon, sov ända till åtta! Har inte sovit så länge på hela semestern, vilket i för sig är galet. Vi hängde på stranden hela förmiddagen, det var magiskt. Senare på dagen var det dags tempopass. Alltid lite ångestfyllt innan, särskilt när det var så varmt ute och jag visste jag skulle ligga och svettas på vägarna… länge. Smorde in mig med vaselin under armarna.

Får såna jäkla skavsår av linnet i den här värmen annars. Gjorde en dålig liten fläta.

Sen värmde jag upp. Larvigt egentligen att man behöver det när man redan är så varm av värmen… Därefter var det i alla fall dags för 10+10 km. Första blocket kändes lätt och bra och värmen var faktiskt inte så farlig. Blev dock fruktansvärt arg på en idiotbilist som körde så jäkla nära mig trots att det bara var jag och han på den lilla vägen, och jag höll mig nära intill kanten. Jag hytte med näven som en gammal tant efter honom! På tillbakavägen fick jag motvind och nu var det tuffare. Hade egentligen velat komma ner i tid på andra blocket men det gick inte riktigt vägen. Ah, längtar efter ett vindstilla tempopass. Avslutade med 3 km nedjogg och ett bad i hamnen. Totalt 26 km.

Söndag

Dags för veckans andra långpass. På lördagkvällen klurade jag på när jag skulle springa det och bestämde mig för att springa iväg riktigt tidigt på söndagmorgonen. Det är så få semesterdagar kvar och tanken på att inte få hänga med gänget på stranden på förmiddagen, den klarade jag inte av. Jag vaknade av en jäkla fluga runt fem, vilket i för sig var bra, för då passade jag på att äta en macka. Sen somnade jag om en stund. Klockan ringde, jag klev upp och bytte om. Gav mig av hemifrån runt halv sju.

Det är väldigt ovanligt att jag springer ett långpass såhär tidigt. Jag brukar vara noga med att äta rejäl frukost innan men vadsjutton, såhär fick det bli idag. Och jag hade ju i alla fall en limpmacka i magen. Och vatten och en energigel med mig. Det var helt öde ute. Jag hade kameran med mig men i och med att jag hade handvattenflaskorna i händerna, och inte ville stanna, så blev det inte en enda bild längs vägen. Men jag sprang där i ensamhet och såg solen skjuta undan molnen som var på himlen när jag gav mig av. Det klarnade upp och var sådär perfekt varmt och ingen jobbig vind att kämpa mot. Tänkte att jag borde bli hungrig men nä, faktiskt inte. Lite morgontrötta ben men efter någon halvmil vaknade de till liv. Vid 26 km drack jag energigelen (ja eller sån där ”energidrink” som de kallas) för att i alla fall ge kroppen något trevligt. Efter tre mil började det bli varmt och jag såg stranden och havet framför mig. Jag hade bestämt med Olle och barnen att jag skulle möta dem på stranden och när jag bara hade någon kilometer kvar och jag kom kutandes längs havet, såg jag dem långt där framme. Då fick jag ett sånt lyckorus i mig!

Totalt 40 km. Oerhört skönt att ha hela dagen kvar, jag får nog göra om det här morgonlångpasset. Det var den veckan. Med mina 22,4 mil så satte jag nog ännu ett lite nytt personligt mängdrekord, yeay! Det ska firas med Razzle Dazzle-glass. Och sen kommer kompisar på middag. När vi hörs nästa söndag är det från Stockholm. Jag längtar faktiskt så smått efter mina gator där hemma.

Adieu!

Gotland 15-21 juli.

Och så var det söndag igen. Den här veckan har till 90% bestått av bad, glass och löpning. Men även släktbesök, myspysklädsinköp och lite annat. Och så ett millopp mitt i allt! Men jag gör som förra veckan och tar det dag för dag.

Och jo, beträffande mitt förra inlägg så blev Olle högröd i ansiktet när han såg att den enorma husfasad som Olle och Nils likt trälar håller på att skrapa ren från färg förekommer på flera bilder, detta utan att trälandet kommenterats med ett enda ord. Så här kommer lite rättmätigt beröm. I timmar har de kisande stått och skrapat i hettan och fått färgdamm i håret och stickor i fingrarna. Förutom detta har de även sågat och röjt i skogen. Olle har nämligen läst att skogsarbete är den effektivaste träning som finns efter hård löpning. Så nu håller han på och pratar om detta som ”Träningen som ger mer” eftersom skogsjobbet är en nyttig syssla samtidigt som det är träning. Till skillnad från min löpning då alltså.

En sista grej: nätet är bedrövligt idag, därför tvingas det bli lite färre bilder än vanligt för annars dör jag här vid pumphuset. Och just det, av någon anledning funkar det ofta inte att svara på era kommentarer när jag är här på Gotland. Ibland går det men oftast inte. Bara så ni vet och inte tror jag är allmänt dryg.

Måndag

Förbi morgontrötta kossor malde jag fram. Totalt 15 km.

Efter frukosten cyklade vi till stranden. Det är verkligen måndag-hela-veckan-känsla: vi gör exakt samma sak på förmiddagen varje dag om det är fint väder. Men jag gillar det. Just det är verkligen semester för mig. Har inget som helst behov av fart och fläkt.

På eftermiddagen var det mer distans under den blå himlen.

Åh… önskar jag kunde plocka blommor utan att behöva stanna. Totalt 21 km. Avslutade med ett dopp på mitt hemliga ställe som visst inte var så hemligt längre för nu låg några andra där. Men i alla fall, rakt ner i plurret hoppade jag, springskorna tog jag dock av.

När jag låg här och poserade trillade min kamera ner i vattnet. Jag hade ju fått skynda mig att ställa upp den på en sten för att sen slänga mig ner i vattnet för att hinna se harmonisk ut – och då ställde jag den väl lite ostadigt, allt för konstens skull. Plupp så låg kameran på botten. Tur den är stöt- och vattentålig. När jag kom hem så hade Olles föräldrar kommit på besök från Småland!

Tisdag

Sen blev det tisdagmorgon och det var sådan höstkänsla i luften; liksom sådär svalt och friskt och plötsligt blev jag påmind om hösten, hur underbart det är att springa då när allt är sådär klart och perfekt. Jag kom också att tänka på Berlin Marathon! Två och en halv månad kvar bara. Totalt 10 km. Sen stranden med hela tjocka släkten och nu var höstkänslan som bortblåst. Riktigt varmt var det.

På vägen hem trillade jag med Uma på cykeln. Jag hade lastat den helt full med handdukar, badkläder, kaffe, saft, frukt, kakor, solkrämer, hinkar, spadar och tusen grejer till för jag vill gärna vara macho och visa att jag kan cykla med hur mycket som helst (som att någon skulle bry sig) – och plötsligt vinglade vi till och föll. Som tur var rätt långsamt. Uma klarade sig lyckligtvis utan en skråma (tur för morsan med machobehov). Själv fick jag ett litet skrap som inte såg så mycket ut för världen men jag blev rätt öm även om det inte syns. Såhär:

Hade ju annars varit typiskt att skada sig rejält på något sånt vis. Som han ishockeyspelaren som skar gurka, tappade kniven som landade på foten så han skadade en sena. Och fick lägga ner hockeykarriären. Ja, nu har ju inte jag precis en sån löparkarriär men ändå. Sen åkte vi till Körsbärsgården med Olles föräldrar. Vi åt dock inte körsbär utan glass.

Och så tittade på den fina utställningen med bland annat den här fina blå kålen:

Tog en 15-minuterstupplup när vi kom hem och sen, sen var det dags för tempoooooo!

Uppjogg och sedan tre block bestående av fem km. Mitt stackars lilla knä fick kämpa på. En hel del motvind stundtals men tiderna landade ändå helt ok. Avrundade passet med lång nedjogg. Totalt 23 km. Denna långa dag avslutades med middag på Grå Gåsen. Alldeles soligt och varmt ute och god mat och alla glada och… tack.

Onsdag

Tidigt på onsdag morgon bestämmer jag mig plötsligt för att kuta Viruddenloppet. Trots noll förberedelser och inte någon som helst uppladdning. Jag anmälde mig egentligen till loppet redan i våras men bestämde mig sen långt innan vi åkte till Gotland för att inte springa. Ville inte bryta av en träningsvecka med uppladdning. Det är tack vare Olle som tycker att det vore kul att åka och kolla, som jag ändrar mig och tur var det. För plötsligt när jag väl bestämmer mig för att springa så känns det liksom så skönt. Skönt att inte alltid hålla på att förbereda sig till max, kul att bara kuta på så gott man kan – och få ett riktigt bra träningspass på köpet! Men jag bestämmer mig också för just det: att se det som ett träningspass och därmed hålla kvar vid onsdagens två pass. Dock möblerar jag om så att tröskelpasset görs direkt på morgonen och lägger distansen på eftermiddagen. Det är redan varmt ute när Nils och jag ger oss av runt halv sju. På det viset är det skönt att få det hårda passet avklarat redan på morgonen för man vet att det kommer bli varmt. Vi värmer upp och springer sedan i fullt fräs längs havet. Idag behöver jag inte ta en skogspaus utan magen håller hela vägen. Jag slår Nils med ca 200 meter. Då ser man såhär självgod ut efteråt.

Obs! Titta nu gärna någon minut extra på väggen som Olle och Nils kämpat med där i bakgrunden. Totalt 11 km. Och så bad på det.

På eftermiddagen skrapade Olle vidare.

Oj vad jag berömde honom. Sen gömde jag mig bakom en buske och gjorde magövningar.

Jag har verkligen slarvat med magstyrkan på sista tiden. Under all kritik. Det blir lätt så när jag skrapar så mycket på huset, ursäkta, springer mycket. Man hinner inte allt, bara att inse.

Men herregud vilket späckat schema det var där på onsdagen för sen åkte vi till Prästgården och drack kaffe. Och tittade på massa fina blommor som jag önskade att jag kunde kopiera in till vår trädgård. När de andra hoppade in i bilen så sprang jag hemåt i värmen.

Totalt 10,5 km. Avrundade passet med ett gäng från den här burken.

Jag har blivit så jäkla saltsugen sen jag kom till Gotland, måste bero på att jag svettas så mycket. Det har mest blivit saltlakrits som botemedel dock. Kanske inte bäst i världen men gott.

Torsdag

Och sen plötsligt var det loppdag! Känns oerhört märkligt i och med att jag sprang så pass hårt och långt senast igår. Och att de senaste veckorna bestått av så många mil. Hela dagen går dock utan att jag tänker på loppet. Vi är bland annat nere i hamnen på Sjöräddningens Dag där barnen får hänga i en helikopter.

Loppet går inte av stapeln förrän klockan 19:30 vilket är perfekt. Dels för att det är riktigt varmt på dagen men också för att benen hinner vila upp sig några fler timmar. Jag äter ett rejäl lass spaghetti vid tretiden. Och runt halv sex ger vi oss av hemifrån. Loppet äger rum i När, ca 45 minuters bilfärd nerifrån Sudret.

Vi lyssnar på massa bra musik på vägen (ja kanske förutom Umas val ”Hästen Plopp”) och det är världens underbaraste kväll. Så otroligt vackert ute. Känns som vi ska åka på picknick fast det egentligen är raka motsatsen, ja i alla fall för min del.

Jag blir glad när vi kommer fram. Några dansande fjortisar visar vägen in för bilarna och det är världens trevligaste stämning. Det känns sådär lokalt och fint. Nils ska också springa så det hela är väldigt spännande! Han hoppas springa under 40 minuter och jag hoppas på, ja jag vet faktiskt inte. Tänkte knappt på det innan starten. Var mest sugen på att kuta och visste inte alls vad benen skulle mäkta med efter de senaste veckornas tunga mängd, och gårdagens dubbelpass. Men under 40 bara måste jag.

Jag värmer upp för mig själv i ett par kilometer och sen är det dags för start.

Startskottet går. Ni ser mig där längst fram. Två tjejer rusar iväg i bra fart men jag tänker att jag ska ta det i min planerade takt. Nils och jag springer jämsides i början. Redan efter ett par kilometer passerar jag den ena tjejen men den andra kutar fortfarande en bit framför mig och hon ser sådär lätt och snabb ut. Vår egna lilla hejarklack passerar vi två gånger under tjo och tjim. Här springer jag förbi Ruben i randig tröja och ja, jag highfivar såklart. Taskigt vore det annars, gäller att behandla sin klack väl.

Banan var beskriven som flack och lättsprungen men jag är inte riktigt redo att hålla med. Två gånger springer man över en åker och får kuta i traktorspår. Här är det rätt tungt och framförallt svårt att springa om folk och jag känner att farten sinkas här, tvingas fokusera på var jag sätter fötterna. Men ju längre vi springer desto mindre blir avståndet mellan mig och tjejen framför. Runt 4 km ligger jag precis i hennes rygg och sådär kutar vi på tills jag vid 6 km passerar henne. Känner mig rätt stark men är beredd på att när som helst bli omsprungen. Vända mig om vägrar jag. Jag pinnar på och när det bara är två km kvar ökar jag tempot. Jag pinnar på och springer i mål på 38:57 – på en förstaplats (av damerna)!

Inte långt därefter, på tiden 39:39, kommer Nils!

Jo men det där får jag vara nöjd med ändå. 38:57, jag slog i alla fall mitt pb med hela sju sekunder! Sen kan jag inte låta bli att undra vad jag skulle kunna springa på om jag kört lite korta intervaller och vilat benen lite… men vad sjutton, jag tränar inte för milen men blev väldigt uppåt av det hela. Att stå högst upp på pallen är något alla borde få göra någon gång.

Att jag dessutom vann en flygbiljett till Gotland och honung gjorde inte det hela sämre. Hon som kom tvåa var 22 år yngre än jag, haha, sånt gillar jag. Jaha ni, sen packade vi in oss i bilen och åkte hemåt i sommarkvällen, nöjda och glada.

Fredag

Då det blev lopp istället för långpass på torsdagen så blir det en hel del distans mot slutet av veckan. Ingen rast och ro dagen efter loppet med andra ord. Istället blir det ett långpass.

Det är så otroligt ljust här på Gotland så jag borde verkligen bli duktigare på att kuta i solglasögon för det är ju väldigt skönt när man väl gör det. Dagens långpass går inte i någon rekordfart men jag är glad över att ben och allt känns som vanligt. Det blir en fin tur ner till Hoburgen och jag känner mig faktiskt rätt duktig som klämmer ett långpass dagen efter loppet. Men sjutton, vilken vind det var ute! Havet helt fullt av vita gäss och jag får kämpa i motvind långa bitar. Men ändå, så skönt med vinden i ansiktet. Totalt 38,5 km i 4:54 min/km. Jag avslutar som vanligt med ett dopp och traskar hemåt genomblöt och känner mig som värsta duatleten. Haha, tur det inte syns hur kass jag är på att simma! Väl hemma får jag middag serverad av syrran och Nils. Vi kör tvådagarsblock där man i två dagar handlar mat, fixar lunch och frukost och sköter all disk – för att sedan i två dagar få slappa. Skönt att Olle och jag hade slappdag just idag. Jo just det. Jag hann även till Vamlingbolaget på dagen och köpte ett par brallor och en myspysjacka i plysch på rea. Kolla in 70-talslooken!

Det är mest barnen som har kläder därifrån men jesus, dessa material. Så otroligt sköna. Perfekta att gå runt i här hemma mellan mina löpturer! Jag tyckte att jag förtjänade dessa efter gårdagens millopp. Jag tänker att Mick Jagger hade varit grym i dessa.

Lördag

Börjar dagen med 9 km lätt distans. Rätt trött, har sovit lite risigt de senaste nätterna. Det har varit så kvavt och vårt täcke är för tjockt. Måste komma ihåg att skaffa ett tunnare till nästa sommar. Men ute är det som vanligt tyst och vackert.

En del folk ute vid havet. Eller haha, en del folk betyder alltså kanske tre stycken. Det är förvånansvärt öde jämt. Totalt 9 km. Sen har vi en av sommarens bästa dagar. Bara vår lilla familj på stranden där det inte är en kotte förutom vi. Det grävs och leks café, vi dricker kaffe och läser DN och jag önskar jag kunde frysa den där stunden. Dagen fortsatte med mjukglass på Hoburgen där vi satt och tittade på det blåsiga havet. Sen åkte till Fide Fajans och köpte ett par fina skålar. Efter alla dessa trevligheter tog jag mig samman och bytte om till ett tempopass.

På något vis så tycker jag ofta att man inte så jättesugen på en distans direkt efter ett lopp. Lite så var det idag när jag skulle kuta 10+10 km. Dessutom var det riktigt blåsigt ute. Först värme jag upp 3 km. Sen var det bara att öka. Men sicken vind! Helt ärligt?! Jag kutade på så gott jag kunde men det gick omöjligt att komma upp i en bra fart. Första 10:an landade på 4:16 min/km. På vägen tillbaka gick det bättre men ändå, vad är det med vind? Åt ena hållet totalt motvind och på tillbakavägen ingen medvind utan bara plus minus noll? Jaja, nöjd med att det var vindstilla åtminstone. Sista 10:an gick i 3:58 min/km och det fick bli godkänt idag, bara två dagar efter loppet och gårdagens långpass. Avslutade med bad i havet. Fattar inte hur jag ska klara mig utan det när vardagen börjar. 1 km nedjogg så totalt 24 km och dagens total 33 km.

Sen kan jag även visa er detta mästerverk:

Olle och Nils har nu kommit till nästa fas och målat fasaden med grundfärg! Applåder!

Söndag

Känns som att jag precis sprang ett långpass men idag var det dags igen. Allt blev ju som sagt förskjutet pga torsdagens lopp. Jag hade faktiskt tankar på att klämma ett långpass samma morgon som loppet, men där gick till och med min gräns. Jag klev därmed upp redan kl 06:00 imorse och tryckte i mig mackor och filmjölk i min ensamhet. Sen sov jag ytterligare någon timme innan jag gick upp och gjorde mig i ordning för spring.

En tråkig sak är dock att jag lyckats tappa mina springsolglasögon! Arrrgh! Så irriterande, så gott som oanvända. Dessutom snygga vilket inte hör till vanligheterna i sportsolglasögonvärlden. I alla fall. Jag hade noll fantasi så det blev en repris av fredagens pass som jag förlängde med ett par kilometer så att passet landade på prick 40 km. Helt ärligt så gillar jag också att springa samma rutt, särskilt på långpassen. Ju fler gånger jag kutar en runda, desto kortare känns den. Dessutom så är den fin min runda, varierande underlag och förhållandevis kuperad för att vara på Gotland. Jag hade lite trötta ben till en början men snart kom de igång och idag var det inte alls lika blåsigt. Däremot väldigt varmt. Vädret har verkligen varit helt otroligt här på Gotland, blå himmel för jämnan. När klockan visade 40 km var jag precis vid stenstranden så det var bara att kasta sig i som belöning. Totalt 40 km i 4:46 min/km.

Det var min vecka det. Den landade på 21,4 mil. Tacksam att kroppen orkar och är så glad att huvudet ryckt upp sig och njuter av löpningen i den här vackra omgivningen. Jag blev också uppåt av det där lilla loppet som påminde mig om det fina med en massa människor som springer och är glada. Pga det kassa internetutbudet är jag dock helt ouppdaterad på omvärlden men jag hoppas ni alla har det bra. Ajöss, hörs om en vecka! Nu ska jag lämna internet och pumphuset och spurta iväg (i bil) till Hamra Krog där vi ska äta detta:

Det känns alltid lite extremt när man ser det tillagas såhär men det är lika bra att se sanningen i vitögat. De där små söta lammen jag brukar springa förbi… ska jag nu äta. Men som sagt, sakta men säkert blir jag i alla fall lite mer vegetarisk. Hej då.

Stappel och spring i fredens tecken!

Regnsmatter mot fönstret (och på väckarklockan) väckte mig på morgonen. Herregud så sövande ljud i kombination med skön säng, fönster på glänt och svalt täcke. Tog mig till sist upp ur sängen och på med linser och kläder. Kände direkt att benen var tunga och trötta efter gårdagen så jag möblerade om dagens pass i huvudet och klev ut genom dörren.

Sprang lugnt. Kände mig som en stel gammal gumma som stapplade fram på mina nyvaknade ben. Tills jag kom till det här gamla trädet som måste känna sig ännu äldre än jag.

Åh, härligt med regn. Tänkte just på alla träden och buskarna som måste bli så glada. Luften var sådär frisk och ny och hade det inte varit för mina sega ben så hade jag gärna kört mitt jobbiga pass där och då. Gillar att omringa det jobbiga med kasst väder, det sporrar mig alltid mer än värme och härligheter som oftare får något i min hjärna att börja ifrågasätta varför jag springer istället för att ligger och läser en bok. Stappel, stappel. Hej hästar, här kommer en gammal gumma förstår ni, var inte rädda.

Totalt 10 km. Sen ville jag dra mitt strå till stacken för en fredligare värld, och tog på mig fredsskjorta efter duschen.

Jag älskar den även om det finns mycket effektivare sätt för att uppnå fred. Har varit sugen på att i klassisk hippiestil göra en fredstatatuering på armen men det lär aldrig bli av, skjortan får räcka så länge. Jag kanske gör tatueringen när jag fyller 80. Således jobbade jag hela dagen i fredens tecken. Fick mycket gjort idag kan jag informera om. Efter jobbet hade mina ben fått vila länge nog så när jag kom hem var det bara att byta om. Till min stora glädje mulnade det till sig precis då och det kom ett par regndroppar.

Men tyvärr blev det bara några fjuttiga droppar och jag fick nöja mig med en solig inramning av passet. Efter uppvärmningen körde jag mina spänsthopp och därefter var det då till slut dags att sätta fullt fräs ut mot Hustegaholm. Tjong! Förbi några promenixare, några hundar, rakt fram, uppför lilla backen, parera en cykel, förbi parkeringen och vidare! Sen vända tillbaka – andra halvan alltid skönast, mindre än hälften kvar! Varmt! Lite kvar, lite till! Piiiip. Och så känslan efter. När man flåsar ut. Sträckte ut mig på en bänk, var riktigt trött men kände mig i alla fall inte längre som en stapplande gumma. Den där känslan efteråt är bra mycket härligare än känslan precis innan man sätter igång, det kan vi väl alla skriva under på? Sprang några kilometer som avslutning. Totalt 11 km. Kom hem. Var var Olle? Ute och sprang! Vet inte vad som flugit i honom den här veckan. Själv drog jag fram jättebollen. Har slarvat lite med magstyrkan men nu var det dags. Bland annat blev det detta:

Och sen. Sen var det dags för nya magrullen!

Men herrejösses. Sicken grej. Ganska jobbigt om man säger så. Inget för dig som är rädd för att magen ska spricka på mitten. Jag fick köra på knä och då anser jag mig ändå ha rätt stark mage.

Men jag återkommer! Ska fasiken lära mig detta. I vredesmod över den nesliga knäövningen svingade jag mig upp i chin-upsstången och gjorde 2×10 chins.

Så. Sen kunde jag duscha och här sitter jag nu och äter och gör inlägg samtidigt. Hej då!