Ibland när man behöver lite extra energi till löprundan så kan ett bra sätt vara att ta på sig läppstift. Idag var det en sån dag och dessutom så är det ju Midsommarafton så det passade ju bra att vara lite tjusig. Minns en annan gång då jag kände mig så himla trist och drog på blå ögonskugga, fick ett jäkla klipp i steget. Såg förmodligen rätt märkligt ut när jag kutade runt i Lidingöloppsspåret men strunt samma, känslan är viktig. Kort och gott: rosa läppstift och sen uppvärmningsjogg till Aborrbacken. Där körde jag 20 minuter backintervaller. Hade en lite märklig känsla i ena benet, lite sådär nerv-i-kläm-känsla. Inget som känns farligt eller gjorde ont utan mer bara irriterande, hoppas det försvinner. Sen sprang jag hemåt, blev totalt ca 14 km. Nu blir det midsommarfirande!

Vi började dagen med frukost i fransk stil. Satt på ett litet café mitt emellan två vägar och myste. Lustigt hur man älskar att sitta bland trafik på det viset när man är utomlands, åh vad utomlands det känns. Inget man precis skulle föredra hemma i Sverige t ex mitt på Sveavägen. Hur som, efter det tog vi bussen in till Cannes och tittade på en massa bra reklam. Åt lunch och tittade på ännu mer reklam. Tillbaka i huset på seneftermiddagen så var det dags för löpning (medan de andra slappade med en öl i skuggan). Nu jäklar var det hög tid att ta sig an de fantastiska backarna. Sprang först ner mot havet och körde 6 km uppvärmning i 4,50-fart. Sen blev det intervaller hela vägen tillbaka, rakt uppåt. Ni skulle se de här backarna, som en dröm för oss löpare! Såhär var upplägget: springa 30 sek , ruscha 10 sek, springa 30 sek, ruscha 10 sek osv osv osv osv. Så höll jag på tills jag var hemma igen. Herrejesus, mycket bra för benen! Nu behöver jag också en öl.

På väg hem från jobbet kom White Stripes på radion och jag kände att jag bara måste springa och lyssna på White Stripes ikväll. Spelar ingen roll att benen var lite trötta efter gårdagens mil. Bytte om och sen ut. När jag kom ner till Grönsta så var det stor orienteringstävling på gång. Barn och vuxna som kutade runt i skogen med kartor. Herregud orientering, kan knappt tänka mig något värre. Kan bero på att jag själv ogillar att läsa kartor plus har kasst lokalsinne. Jag tycker tjusningen med att springa helt försvinner när man ska lista ut var man är hela tiden. Som att köra bil i ett vackert landskap och nonstop bråka om vägen. Men söta var de, alla barn som sprang runt med kartor hit och dit. Gissar att de där 6-åringarna är vassare än jag. Kanske inte på att springa men definitivt på att hitta. Jag körde lång uppvärmning och sen 3 km backintervaller. Avslutade med skön nedjogg längs Kyrkviken

På vägen hem pallade jag syréner som hängde ut från en trädgård och tog den här oerhört artistiska bilden i kvällssolen.

Det var ett tag sen jag körde intervaller i lång backe men idag var det dags. Alltid lite motvilligt innan, inte så mycket för själva passet i sig utan för att backen jag kutar uppför är rätt så trafikerad. Det betyder att det kör förbi bussar, bilar, går och cyklar en massa människor och det får mig alltid att känna mig lite udda när jag kutar upp och ner, upp och ner, upp och ner… Men det här är bästa backen, så sorry – här kommer jag igen! Sådär höll jag på i ca 20 minuter, sen lugn nedjogg. Nu ser jag fram emot en brakmiddag.

Sprang hem från jobbet och avslutade med 5 km backintervall. Sprang upp och ner till Näset som en dåre. Jag har lagt märke till att äldre människor tittar undrande på mig då jag passerar dem gång på gång i full fart på trottoaren. Jag borde kopiera upp stenciler med en klargörande text om min träning som jag kan sticka till dem när jag passerar.

Knöt racerskorna, sprang ner genom skogen till Kviberg där jag hittade en mer kuperad bana som löpte runt fältet. Kände snabbt att benen var trötta efter fyra dagars kvalitetsträning men sprang 7 km i lugnt 5 min-tempo. Sen bort till långa backen för att köra backintervaller, hade tänkt springa 5 km men bröt efter 3. Insåg att benen behövde få vila lite, särskilt då det är dags för långpass imorgon. Känns också viktigt att inte nöta så mycket att man tappar glädjen i träningen och när kroppen är för trött, ja då är det inget kul. Sprang istället 3,5 km runt fältet och satte mig sen i solen en stund. Den känslan efter att man sprungit – när kroppen är trött, solen skiner och vinden blåser i håret – nästan så man blir religiös. Löparreligiös åtminstone. Totalt 13,5 km.

Tillbaka i huset var det fler som tyckte om solen.