Evighetsintervaller.

Stack ut sent, hade inte tid förrän då jag egentligen borde satt på mig pyjamasen istället för springkläderna. Lång uppvärmning och därefter kortintervaller: 10 x 400 meter. Ahh så jobbigt! Känslan när man sprungit två intervaller och har åtta kvar… den mentala biten är ju inte helt oviktig just vid de här passen. Jag roar mig med att räkna ned på olika vis och göra deletapper, annars kan det kännas oändligt när man spurtar och benen är trötta från start. Först tänker jag att jag ska avverka en tredjedel, sen blir halva totalen målet, sen att man har mindre än halva kvar osv. Funderar på att det kanske är en bra idé att hitta en grupp att träna intervallerna och backpassen med nästa säsong. Lite pepp hade ju inte skadat när man springer fram och tillbaka i mörkret. Å andra sidan vet jag inte vem som vill springa när det är pyjamasdags. Efter de tio evighetsintervallerna joggade jag ner i 3 km och sen hem till ett glas blåbärssoppa som kanske var ett av de godaste glasen blåbärssoppa någonsin.

Att springa backintervaller.

Sprang hem från jobbet och avslutade med 5 km backintervall. Sprang upp och ner till Näset som en dåre. Jag har lagt märke till att äldre människor tittar undrande på mig då jag passerar dem gång på gång i full fart på trottoaren. Jag borde kopiera upp stenciler med en klargörande text om min träning som jag kan sticka till dem när jag passerar.

Fegisskor.

En sak jag märkt: ju mer jag springer, desto mindre sugen blir jag på att gå runt i högklackat eller smått obekväma skor när jag inte springer. Inte så att jag på något vis brukar gå runt i stilettklackar men ändå. Jag har blivit så rädd om mina fötter, att något ska hända dem. För ett tag sen hade jag en liten känning i ena foten och så fort jag skulle ha lite tjusiga skor så dök den upp, ännu lite starkare. Så nu fegar jag ur inför marathon, fjäskar för mina fötter och ger dem exakt vad de vill ha. Det leder till att man allt oftare ser ut såhär när man går på kalas:

Den svarta vålnaden.

Tänkte jag skulle hinna med 10 km terräng innan mörkret föll men jag var sent ute och hade därför bråttom. Jag sprang på så fort jag bara orkade. När jag hade 3 km kvar så började det skymma rätt rejält, jag såg en annan tjej springa längre fram i spåret. Jag kutade på och när jag var tio meter från henne vände hon sig om och bara skrek rakt ut någon slags vanvettig skräck. Jag blev helt livrädd  ända tills jag insåg att det var mig hon blivit rädd för. Hon hade uppenbarligen trott att jag var någon slag svart vålnad och att hennes sista stund var kommen. Jag ropade att det inte var någon fara och bad om ursäkt när jag passerade henne. Hon skrattade lite men darrade på rösten när hon sa ”Men du sprang så fort, du tog såna snabba steg!” Och det var ju ändå kul att höra.

X-small.

Sen jag började kuta fram och tillbaka till jobbet så har jag blivit väldigt uppmärksam på olika prylars storlek. T ex en handduk. Hur liten kan den vara men samtidigt fungera som just en handduk? Jag har kommit fram till 40×70 cm. Min necessär däremot är ju som ett skämt, tusentals grejer varav många man bara använder en gång om året. De prylarna har försvunnit ur löparnecessären för länge sen, inga extravaganser här inte. Efter allt packande och lirkande med blixtlås så har jag därför börjat älska alla märken som förstått att många människor förflyttar sig ofta; vissa tar flygplan, andra tåg och somliga springer. Alla behöver produkter i små storlekar. Därför är jag så glad över Cliniderm som har smala flaskor som är lätta att klämma in bland luckorna i ryggsäcken. Och hurra för Byredo som har små prover på sina dofter som man kan be snällt om. För även om man är ful när man springer med ryggsäck så vill man gärna vara så snygg man kan efteråt.

Småspring.

Annandag påsk: Jag, Febe och Ruben joggade ner till Grönsta och sprang 1,7 km-slingan tillsammans. Febe spurtade iväg på egen hand medan jag och Ruben tog det lite lugnare och passade på att avhandla ämnen som hur många lasersvärd man får för en tusenlapp och hur många centimeter det är till Andromedagalaxen.

Efter det sprang jag själv en kort återhämtningsjogg på 5 km, det kändes bra efter gårdagens långa pass. Sen hem för sit-ups och lite allmän styrka.

Påsk-chins!

Enligt mitt schema så ska jag om ca en vecka klara 20 chin-ups. Alltså, det känns ju lite väl optimistiskt. Häromdagen testade jag hur många jag orkade och då var det 12. Dvs lika mycket som jag från början bestämde mig för att klara eftersom det var vad jag kunde för…få se… 20 år sen, herregud! Men men, jag harvar vidare, till slut ska det väl lyckas. Idag såg serien ut såhär: 5-6-8-9-10. Den sista klarade jag inte i ett sträck utan fick dela upp den på 2 x 5. Galen känsla när man där på slutet verkligen inte kan göra en enda till, protest från armarna, kaputt, finito.

Varsågod: löparzucchini.

Här på bilden har ni en fruktansvärt god löparrätt. Antingen som förrätt eller som tillbehör till något annat. Hur som helst så är det absolut inte jag som uppfunnit den, det är Jamie Oliver. Däremot har jag lagat den en massa gånger så det kan hända att jag är bland de bästa i världen på att göra den. Såhär gör du om ni är två som ska äta:

Åk till Ikea. Köp en grillpanna. Åk till mataffären. Köp en zucchini (jag brukar dock äta en hel själv), en citron, en röd chili och en vitlök. Olivolja och flingsalt räknar jag med att alla vettiga människor har hemma. Du åker hem. Där sköljer du zucchinin och sen osthyvlar du den längs långsidan. Du hackar 2-3 vitlöksklyftor och chilifrukten. Du häller olivolja i den nya grillpannan och värmer upp den, sen kastar du ner de långa zucchinibitarna och vänder runt dem tills de fått lite färg, det går ganska fort. Dela upp zucchinin på två tallrikar, strö chili och vitlök över, pressa citron över det hela. Ta flingsalt på.  Ropa att maten är klar alt. ät upp allt själv.