Chins-programmet jag följer har tre olika nivåer. Vilken nivå man kör på beror på hur många chins man klarar till en start. Jag kunde fyra då jag började. Nu kan jag fjorton. Därför har jag nu hoppat upp till nivå 2 och kör utifrån det. Idag blev det serien 6-6-7-7-8-9-11.
Nummerlapp för lördagen uthämtad på lunchen. Och så en pizza på Pizza Hatt på det.
Var hos läkaren igår. Fick en salva för benet och tillsägelsen att bara jogga lätt fram till lördag. Så det gjorde jag tidigt imorse. Fast klockan var så lite kändes det som att det var mitt på dagen med den klarblåa himlen och ljuset. Mindes då en vintermorgon för inte så länge sen då jag sprang på exakt samma ställe och det var den motsatta känslan.
Tänkte på en grej häromdagen när jag tidigt på morgonen sprang förbi en ung tjej i rosa myspysdräkt, jättesminkad, helt solariebrun, pinnsmal och med jättesolglasögon. Ja lite Paris Hilton över henne, helt enkelt. Inget fel med det, absolut inte. Men det hela fick mig att börja tänka på hur min inställning till kroppen ändrats med åren. Jag vill tro att jag alltid haft en rätt sund inställning till min kropp, aldrig hållit på att trixa med maten osv. Däremot så hör det ju ungdomen till att vara missnöjd med sig själv, oavsett hur man ser ut så hittar man något som absolut borde vara på ett annat vis. Och man tänker att saker hade varit mycket bättre om just den där grejen var bättre.
Med åren försvinner de där tankarna, vet inte riktigt var de tar vägen. Mitt kroppsideal nuförtiden har inget med vare sig finnar, fin hy, storlekar på näsa, bröst eller rumpa att göra. Mitt ideal handlar om att jag vill känna mig stark och snabb, liksom funktionell på ett uråldrigt vis. Det är rätt fint, det är basic. Alltså acceptera vem man är, ta det man är och göra det bästa av det fast inte utifrån att man ska se ut på ett visst vis utan mer “jag är bara 165 cm lång och inte så tung, perfekt, då kan jag bli skitbra på chin-ups.”
Det var all visdom för idag. (Nej tyvärr kan jag inte ställa upp i SVT:s morgonsoffa imorgon bitti.)
Idag är det exakt en månad kvar. Sen är det dags att springa mitt första marathon. Det var efter nyår som jag bestämde mig för att springa och lyckades då, med hjälp från världens bästa Karin, fixa en biljett. Känns som allt det var så längesen men egentligen är det ju bara fyra månader som gått. Gissar att det känns länge för all tid och kraft jag lagt ner på löpningen. Allt kutande i snö och minusgrader, alla tidiga morgnar. Jag märker att jag blir galet irriterad på alla som tror att det väl bara är att springa ett marathon, och att det väl inte är så svårt att springa under 3,30. Herregud, det krävs en jäkla satsning om man inte kan tänka sig att småjogga eller gå, så är det bara, punkt slut. Alla som springer långt fattar ju detta.
Jag känner mig förberedd men märker att kroppen börja känna av all träning. Det gäller att gå varsamt fram nu så man kan stå där i sin bästa form den 2 juni.
Jag tänker rätt mycket på själva loppet, hur jag ska lägga upp det. Men jag tänker också på små praktiska grejer som dessa:
Ska jag lyssna på musik eller inte? Hade bestämt mig för att inte göra det men nu börjar jag vackla.
Vad ska jag ha på mig? Inget splitternytt utan insprunget och skönt men exakt vad?
Ska jag springa med solglasögon om det är soligt? Måste testa det innan och se hur det känns, brukar inte köra med det. Keps?
Ska jag köra en minivariant av kolhydrattömning veckan innan? Måsta läsa på mer om detta.
Hur länge innan start ska jag vara på Östermalms IP?
Jaa, så tänker jag en dag som denna. Men mest av allt tänker jag på sträckningen i mitt ben som bara måste försvinna.
Väckarklockan ringde tidigt, hade planerat ett långpass till frukost. Kände dock omedelbart av sträckningen. Gjorde rätt ont så jag bestämde mig för att bryta och ta vilodag. Ogillar det starkt men påminner mig själv om att varje enskilt pass inte är viktigast utan att kroppen håller sig hel. Blev istället morgongymnastik: 13 chin-ups och massa sit-ups. Håller tummarna för att vara i form inför lördagen.
Tolv grader, strålande sol. Alla som gillar löpning måste ju vara ute och kuta en dag som denna. Gav mig iväg efter en lång frukost. 4 km uppvärmning och sedan långa intervaller: 10×800 meter. Tog det ganska lugnt, ville inte pressa på med tanke på benet. Nedjogg och sen stretch. Totalt 16 km.
Tar fram mina supersalvor från Thailand och hoppas på att sträckningen i benet förstår vinken och ger sig av.
Jag hade tänkt springa ett lugnt återhämtningspass idag men har dessvärre känt av sträckningen. Får se hur det artar sig framåt kvällen men förmodligen blir det vila inför morgondagens intervaller. Nästa helg är det ju dessutom Kungsholmen Runt för min del, ahh snälla låt mig vara hel till dess!
Istället blev det repetition av lördagens styrka (raka och sneda sit-ups, tåhävningar, lodräta ben/rumplyft och armhävningar) och jag körde vidare på chin-ups-programmet. Har nu två månader på mig att lyckas med bedriften att klara 20 chin-ups. Det låter liksom så enkelt men för varje extra chin-up som jag klarar krävs det en hel del slit.
I övrigt så är benstyrkan verkligen något jag borde ta tag i. Dels för att undvika skador men också för att jobba upp explosivitet. Men benstyrka är så tråååkigt. Dessutom behöver det vara övningar som jag kan köra hemma, att hinna till ett gym är inte att tänka på i min tillvaro. Kan inte någon ge mig världens bästa och roligaste styrkeövningar för löparben?
Just det, den här Adidas-kampanjen från 2011. Kan inte bestämma mig för vad jag tycker om den, bra eller lite löjlig? Kanske både och. Men lite kul är den allt.
rocknrollrunning.se 