En ryggsäck kommer lastad med kanelbullar.

Skönt med nya skor! Såklart man måste springa hem. Idag var ryggsäcken helt fullproppad med dator, kläder – och kanelbullar. Jag vill dock genast tillägga att jag egentligen är motståndare till kanelbulledagen och liknande jox. Kan vi inte bara äta bullar, geléhjärtan etc när vi vill? Jaja, idag gick jag dock på kommersen då jag klev in på ett bageri för att köpa kaffe och den där kanelbullelukten slog emot mig. Det var bara att slå till på fem stycken. Således låg de också nedproppade överst i ryggsäcken. Vet inte om det var de nya skorna, att jag var sent ute till dagishämtningen eller om det bara var benen som började på sugna på lite tempo men jag höll helt ok fart på de tio kilometrarna hem. För att vara fyra dagar efter ett marathon.

Ja här står jag. Tillbaka där dagen började för precis tio timmar sen. Fast nu med kanelbullar i ryggan.

Tillbaka i vardagen.

Idag morgonlöpning till jobbet – skönt att vara tillbaka i rutinerna. Särskilt nu när det hostas som aldrig förr på kollektivtrafiken. Min sjukdomsnoja har dock lagt sig en aning nu när Berlin är avverkat men kommer med 100% säkerhet ta fart igen inför NY. Och ju mindre kollektivtrafik, desto bättre.

Det mesta av veckan kommer gå i lugn distansfart för att inte utmana kroppen alltför mycket. Idag kände jag mig rätt mycket som vanligt igen. Tempot finns inte där riktigt, eller rättare sagt: jag försökte inte ens dra upp tempot. Jag väntar med det nåhra dagar till. Ute var det i alla fall helt vanlig höst, duggregn och färgglada löv som man vill kratta ihop till en hög och lägga sig mitt bland. Men det gjorde jag inte utan jag sprang raka vägen till jobbet för jag hade ett tidigt möte.

När jag öppnade dörren till omklädningsrummet så kändes det som att det var så länge sen jag var där, fast det är det ju inte alls egentligen. Men ni vet, man kan få en sån känsla när man varit iväg och det hänt en massa sen sist. Men det var precis som vanligt där inne. T ex den här handdukshögen som jag bara inte kan förstå hur den har skapats. Vem vill ha sin handduk liggandes där underst liksom?

Dusch och sen såg jag plötsligt ut såhär:

Idag kom dessutom mina nya Adizero Boston. Nu ska de nötas in, förhoppningsvis redan idag!

Två onsdagstips:

1. Gör chin-ups. Det gjorde jag.

2. Sen: bada badkar. Idag insåg jag att det var evigheter sen jag badade. Varför då? Vet inte, jag älskar ju att bada badkar. Jag älskar också att tända massa flummiga rökelsepinnar samtidigt och låtsas att jag befinner mig någonstans i Orienten. Att jag efter ett strapatsrikt löppass genom öknen blivit inbjuden till en kalifs palats där jag får fri tillgång till palatsets alla faciliteter.

Magjobb.

Idag vilar ben och fötter från löpningen. Stelheten har så gott som släppt och då blir man ju extra sugen på spring – men jag vet att vilan behövs. Särskilt för foten. Istället blev det styrketräning med Ali. Mest bålstyrka, körde lite utfallssteg men kände trots allt att benen föredrog att magen fick slita idag. Men här framöver så blir det mer benstyrka än jag kört tidigare. Får se om jag kommer köra det på gym eller hemma. Vi har skivstång och hantlar så kanske att jag ändå fixar det i kedjehuset.

Joggar hem genom stan.

Idag var det väldans trevligt att komma till jobbet! Jag fick så många grattiskramar att det inte var klokt. Vad gäller kroppen så kändes benen rätt stela idag. Därför bestämde jag mig för att jogga hem efter jobbet, lugnt och sansat för att inte skada mig, men ändå oerhört skönt att få ur stelheten. Dessutom så stötte jag ihop med min trevliga bloggläsare Jeanette som också bor på Lidingö – plötsligt händer det!

Annars så är det lustigt dagarna precis efter en mara, jag är så hungrig att det knappt går att stilla det. Trots att jag äter en massa så är jag fortfarande hungrig. Så ja, jag har ätit en hel del idag. Förutom det så har jag idag fått mina specialgjorda inlägg till löparskorna. Ska köra med det ett tag här inför New York och jag har också precis beställt ett par nya Adizero Boston. Har definitivt sprungit sönder mina gamla. Jag har också lovat mig själv att vara ordentlig och göra fotövningar för att öka muskulaturen. Inte det roligaste som finns men nödvändigt. Lika bra jag går och gör det omedelbart. Ajöss.

Nu och framåt.

Den här fina bilden fick jag från Lasse igår. Han körde inlinesloppet i Berlin på lördagen och sen knäppte han den här mäktiga bilden vid Marathonstarten på söndagen. Tänk att jag stod där bland alla människor! Det känns otroligt mäktigt. Annars håller minnena från loppet på att sjunka in, plötsligt dyker små fragment upp; något man såg eller kände. Det var också fint att komma hem, fick hur mycket pussar och kramar som helst från barnen – de är mina bästa peppare!

Denna vecka kommer jag ta det lite lugnt. Kommer bli en del pass men bara lätt distans. Passar bra då jag också behöver vila min fot. Den fick sig ju en kyss i helgen om man säger så. Men som jag skrev innan loppet så tror jag ändå den är på bättringsvägen och den känns ändå helt ok efter omständigheterna, ja i alla fall om man jämför med hur den kändes för ca tre veckor sen. I nästa vecka ska jag träffa Pekka och prata om upplägget framåt. New York Marathon är ju redan om en månad! Jag har inte ägnat det ens en sekunds tanke, förrän nu. Kunde inte fokusera på två lopp samtidigt utan först var det fokus på Berlin. Nu kan jag öppna upp huvudet för New York. Ska bli helt grymt att springa det. Jag får sån mersmak efter loppen, det kändes likadant efter Stockholm också. Egentligen ligger inte NYCM helt optimalt i tiden, kroppen hade behövt vila lite längre. Hade tänkt att köra det lite lättare men jag får se hur det känns här framöver; hur kroppen mår, om jag håller mig frisk, om foten pallar… men om allt är bra, ja då ska jag försöka ge järnet. Kommer nog inte springa på samma tid som i Berlin utan får se Stockholm Marathon som mitt nästa större mål. Men när jag tänker på NY, att jag ska stå bland alla människor igen och få kuta, långt och förhoppningsvis ganska fort, då blir jag alldeles lycklig.

Återhämtningsjogg och farväl.

Ahhhhh. Vad det var skönt att sova! Vaknade runt åtta, huvudet återställt om än aningen groggy. Olle åkte redan vid halv sex men som tur var somnade jag om efter det. En säng har aldrig någonsin känts så skön som den gjorde idag. Dessutom hade jag ju varit proffsig och tagit med egen huvudkudde vilket var en hit då hotellets kuddar mer liknade stora oformliga maneter. Kolla här på bilden:

Min kudde är alltså den högra, det är en helt vanlig Ikea-kudde. Den vänstra är hotellets. Den är gigantisk och samtidigt alldeles mjuk och märklig. Nog om det. Jag gick i alla fall upp och tog på mig löparkläder. Efter Stockholm Marathon tog jag en återhämtningsjogg och det här är ju väldigt olika för alla, men för egen del så tyckte jag det var väldigt skönt, liksom mjuka upp kroppen som slitit i tre timmar. Tog trapporna ner till receptionen, stela lår. Joggade saaaakta bakgatorna ner mot Tiergarten. Om det var någon som såg mig så måste de antingen trott att jag hade något form av handikapp, höll på att rehabiliteras efter en skada – eller så fattade man att jag sprungit Berlin Marathon. För sakta gick det på de stela benen men efter en stund kändes det mjukare.

När jag joggade gatorna fram så mindes jag att det var så många schyssta broar vi sprang under igår, ungefär såna här:

4 km blev det och sen efterlängtad frukost på det. Den här staden, jag har blivit helt kär.

Tack för att jag fick springa på dina gator, Berlin. Jag kommer tillbaka.

Berlin Marathon. Den långa varianten!

Ok, såhär gick mitt Berlin Marathon till:

Igår kväll så åt vi världens godaste spaghetti, sen åkte vi hem och släckte lampan redan klockan 22.00 då jag skulle gå upp klockan 05.30. Men kunde jag somna? Nej. Vred och vände på mig, läste, tände, släckte. Inget fungerade. Jag var så otroligt nervös och hjärtat slog så högt. Väckte Olle, tvingade honom att berätta gamla historiska grejer för att tråka ut mig men nej, inget fungerade. Olle somnade om men jag bara låg där. Gick på toa, läste mer, surfade, kollade mail. Inget funkade. Och nu var klockan tre på natten. Förstå stressen! Om två och en halv timme ska jag upp och kuta ett marathon. Maximal angst. Och hjärtade dunkade på. Jag somnade en halvtimme, det var allt jag sov. Var helt grinfärdig när jag vaknade, kände mig helt slut och grusig i ögonen. Olle peppade dock upp mig och påminde mig om hur mycket bar sömn jag fått kvällen innan. Ja faan, tänkte jag. Precis som jag tänkte att Stockholm Marathon-vädret i juni inte skulle sätta käppar i hjulet för min prestation så skulle fasiken inte denna sömnbrist heller få göra det. Lite gladare satte jag mig i bussen som skulle ta oss till starten.

I bussen hamnade jag bredvid Lina, en trevlig tjej från Oslo. Vi hade kul Marathon-snack och sen följdes vi åt ända tills vi skulle gå mot olika startfållor. Förutom en trevlig människa så var Lina oerhört väl förberedd med fleecefilt och näsdukar ifall det skulle saknas papper på toaletten, mycket proffsigt och bra för mig som fick låna papper. Jag hoppas det gick bra för dig idag, Lina!

Jag velade som vanligt kring vad jag skulle springa i för kläder men valde till slut sportlinnet. Det var för övrigt det bästa Marathonvädret man kunde tänka sig; klarblå himmel och sol men lite kyligt och friskt i luften. Ja, sen stod jag plötsligt där i startfållan för de som hade tidigare tider mellan 3:00-3:15. Så märklig känsla när du gått och laddat för något så länge och sen står du plötsligt där. Nu gäller det liksom! Jag och en massa män och en del kvinnor. Men mest män. Sen gick starten. Det var trångt och svårt att få upp någon bra fart där i början, en stackars man blev omkullvält. Blev förvånad över att jag inte kände mig sådär lätt som jag hade hoppats göra. Jag kände omedelbart av foten och dessutom lite ont i vaden på samma ben. Men. Bara att springa på! Framåt 15 km började jag verkligen komma in i löpningen och tog min första energidryck som jag hade i fickan. Jag drack för övrigt lite på alla vätskekontroller, varvade vatten och sportdryck men tog bara ungefär en klunk varje gång. Vid 21 km kände jag att detta känns riktigt bra! Där studsade jag fram. Det kändes i alla fall så. Och herregud, denna publik! Jag har aldrig varit med om något liknande; alla rop på ens namn, all musik, alla trummor! Osannolikt bra och kul. Och vädret, ja jag kommer aldrig få springa i ett sånt perfekt Marathonväder igen, misstänker jag. Och sen alla coola gator och byggnader. Jag highfivade med en massa barn som stod där med sina gulliga händer utsträckta. Stämningen var på topp. Mitt nästa delmål var runt 34 km där jag visste att Olle skulle stå och ge mig nästa energidryck. Jajamensan, han stod där! Jag kände mig stark här och min klocka visade bra tid. Jag tänkte, att jag kommer klara sub3 med marginal. Fortsatte kuta och sprang om en hel del här, både tjejer men framförallt en massa killar. Bästa peppen! Ökade tempot här på slutet och fasiken, jäkla klocka som ljög för mig. Den visade fel. Jag trodde jag hade god marginal, annars hade jag kunnat öka. Men nu struntar jag i det, vi glömmer det. Jag hade en riktigt fin sista mil med fullt pepp och där stod Lukas och Andreas och hejade också, haha. Mäktigt att spurta in i Brandenburger Tor! När jag kom i mål visste jag inte vad min sluttid var. Min egen klocka insåg jag nu inte visade helt korrekt men jag tänkte, att om jag har tur så blir min nettotid sub3. Drog mig sakta mot klädutlämningen och där fick jag upp min mobil och då insåg jag att jag fått tiden 3:00:09. Nio små sekunder. Grämde mig lite men ändå, väldigt glad.

Sen träffade jag Mirjam som jag lärde känna på Visby Halvmarathon. Hon hade skadat sitt knä och sprang därför bara halva loppet den här gången men det på en riktigt bra tid runt 1:22. Snyggt! Vi jämförde våra skor i olika färger, snackade och följdes åt mot våra hotell och mötte upp Olle på vägen. Han var så glad och peppade upp mig och fick mig att inse att hallå, jag sprang Marathon på tre timmar!

Sen duschade jag och sen direkt ut på stan. Ville hänga på stan utan att tänka på ett lopp som jag har framför mig utan bara bakom mig. Vi åkte till Mitte och åt glass, drack öl och gick på C/O Berlin, ett riktigt bra fotogalleri som dessutom hade en fin fotoautomat.

I fotoautomaten tog vi den här bilden. Kändes som man var 12 år igen. Då var det ju väldigt hett med fotoautomat.

Sen till Keyser Soze igen där jag drack kaffe innan vi drog vidare till kvällens restaurang: Bandol. Vi trodde det var en lite enkel fransk restaurang. Visade sig typ ha Guide Michelin-mat men till världens bästa priser.

Och där satt vi och pratade en massa om loppet och det var så skönt för nu landade hela känslan och jag kände att JAG KLARADE MARATHON PÅ TRE TIMMAR! Och nio sekunder! Nu väntar en massa sömn. Kroppen känns bra (förutom stackars foten som kämpade på och ska få massage nu) men mitt huvud, det är så trött. Ett tips innan jag slutar: är ni i Tyskland, köp det här godiset. Jag har blivit helt besatt.

Och så allra sist, men inte minst: TACK alla snälla för de fina kommentarerna. Jag blir helt rörd så fina saker ni skriver. Ni ska veta att det ger en så jäkla pepp! De där orden, de fastnar. Sov gott!

Berlin Marathon: 3:00:09!

Då var det sprunget och klart! Sluttiden blev 3:00:09 och jag kom på 46:e plats av alla kvinnor och tredje bästa svenska tjej. JAG ÄR NÖJD! Trots de nesliga nio sekunderna. Lite extra nesligt är det för min klocka visade fel och jag trodde de sista 6 kilometrarna att jag skulle komma in på 2:58. Om jag bara vetat… då hade jag ju pinnat på lite till. Men hörrni, egentligen, vilken skit det är med allt detta sub hit och dit. Jag var frisk. Jag stod på startlinjen. Jag slog mitt personbästa med 14 minuter. Då ska man vara glad och inte gnälla. Jag ska skriva mer senare ikväll om det hela. Men nu, nu ska jag ta en dusch och sen gå ut i solen och dricka segeröl med Olle. Och: tack för allt pepp och fina ord! Jag tänkte på er när jag sprang!

Nedräkning och nagellacksmålning.

Vaknade till en tysk lördag. Jösses vad skönt vi sovit! Inga (gulliga) små barn som snurrat 360 grader nonstop i sängen eller ropat på en mitt i natten. Lite tomt. Men också väldigt skönt. Särskilt när ett marathon hägrar. Vaknade också till världens finaste sms: i natt fick min syster och hennes man sitt 4:e barn! Det ni, det kan man också kalla ett marathon. Som man gick och väntade innan vi åkte, såklart kisen skulle komma just nu.

Dagen innan Berlin Marathon så kutas något som kallas för frukostjoggen; 6 lugna km i festlig stämning. Jag bestämde mig redan igår för att hoppa över detta, slippa passa en tid och istället njuta av att bara kunna ta det lugnt. Och så vill jag liksom spara på känslorna till imorgon. När jag vaknade gav jag mig istället ut på en egen frukostjogg. Jag träffade en massa andra löpare som var ute på gatorna för samma sak: känna lite spring i benen och slappna av.

Samma rutt som igår ner till Tiergarten och jogg längs kanalen. 5 små km. Egentligen gillar jag inte att jogga. Det är som att promenera, det gillar jag inte heller. Jag tycker typ det är jobbigare att jogga än att springa och det får mig alltid att känna mig seg och dålig och tvivla på om jag någonsin hållit en kilometerfart under 5:00/km. Påminner mig själv om att ja, du har det. Du kan det.

Sen åt vi frukost och gav oss ut på stan. Kollade i lite affärer, köpte roliga föremål gjorda av choklad och jag köpte lite träningskläder. Sen satt vi oss på ett mycket trevligt ställe, Keyser Soze, där vi åt Club Sandwich. Jag drack juice och Olle öl.

Vi satt där och hyllade Berlin, känslan är ju på topp i denna stad! Sen lite till affärer, bland annat R.S.V.P., världens finaste pappersbutik som jag var i sist jag var här. Det är butiken för alla er som gillar block, pennor och såna grejer. Sen ville Olle gå på museum men jag kände att jag behövde åka hem och vila mig och fötterna. Den lilla känslan av förkylning/trötthet kommer smygande då och då så här gäller det att spara på krafterna.