Inte bara fötter.

Två kroppsdelar som jag inte ägnat en bråkdel så mycket uppmärksamhet som mina fötter, det är mina händer. Det blir ju så med sånt som inte är lika essential för löpningen. Så många kalla vintermorgnar jag skrapat bilen utan vantar, så många gånger jag inte orkat ta på mig vantarna när jag varit ute och rullat små barn i vagn, inte hunnit ta på mig vantar för jag har så bråttom… Det har lett till att jag förfrusit de stackars händerna. Bara någon säger ordet ”kyligt” så blir fingrarna alldeles vita och kalla och jag måste hålla dem under kokhett vatten för att väcka liv i dem. Oerhört jobbigt. Det gör att jag tvingas springa med stora tjocka fleecevantar så fort det blir nollgradigt, ser ut som en boxare i löpspåret. Nu i vinter har jag lovat mig själv att inte glömma händerna, utan faktiskt ge även dem någon slags kärlek. Därför köpte jag idag den här handkrämen som ska bo på mitt skrivbord på jobbet:

Utanpå.

Och inuti. 125 kr på Åhléns.

Att köpa en fin handkräm till någon man gillar är dessutom ett bra presenttips. Det blir man glad av i dessa fnas-tider. Även vi löpare!

Chins och Kista!

Första löpfria dagen avklarad. (Observera att jag inte ens får cykla denna vecka). Det kliar i benen och senaste passet känns redan avlägset, vilket kan tyckas larvigt. Fick på tal om detta en fråga på bloggen igår om jag har ett sunt förhållande till löpningen. Och det vill jag påstå att jag har. Jag vet att jag kutar mycket, men jag gillar det och för mig är det inte alls någon press utan något kul. Sen kan självklart vissa pass vara jobbiga och ångestladdade men det är ju som det ska vara när man vet att något kommer bli asjobbigt. Och vad gäller tiderna jag ofta springer på, det är så jag får ihop detta med övriga livet just nu. Nåväl, idag blev det istället för löpning magstyrka och 70 stycken chin-ups. Det slog mig när jag hängde där: Undrar vad barnen kommer ha för konstiga barndomsminnen av mig hängandes i den här stången? Men det kanske inte alls kommer vara konstigt utan snarare att de som vuxna kommer känna inre lugn och trygghet när de ser en chin-upsstång. Vi får hoppas på det. I övrigt har dagen inte alls gått i svartvitt för kolla här:

Tidigt imorse var jag ute i New York för behandling av foten, nä jag menar Kista. Tog ett lite tufft kort sådär som substitut för NY Marathon.

Och jag har muntrat upp tillvaron med gul tröja och blått nagellack. Adieu.

Olle gästbloggar!

En märklig grej med att leva ihop med en löpare av Toves kaliber är att man kan få för sig att man är lika bra på att springa själv.

Det kan yttra sig på flera sätt. Som när Tove kommer hem efter att ha sprungit 1,5 mil före frukost och jag tittar upp från tidningen med munnen full av croissant och kommer på mig själv med att säga ”Kort morgonpass idag?”. Eller som när någon av Toves löparkompisar berättar att hen sprungit en halvmara på t ex 1,45 och jag hånskrattar inombords, trots att jag själv har svårt att hasa fem kilometer på under en halvtimme. Eller som när jag håller detaljerade utläggningar för olika personer om hur kroppen reagerar under sista milen av ett maraton, trots att det närmaste jag kommit ett maraton är vid ett cafébord intill banan i Berlin.

Det är en härlig känsla att se sig själv som en av Sveriges främsta löpare utan att träna mer än max två gånger i veckan. Att jag är helt slut efter att ha sprungit några få kilometer i femminuterstempo rubbar inte min självbild. Nejdå, senast hann jag knappt komma ner i normalpuls efter min trekilometersrunda innan jag började klaga på folk som tycker det är krävande att köra långpass.

När allt kommer omkring är det nog ändå det här som är det bästa med Toves löpning. Att den räcker åt mig också.

Min och Toves respektive träningsmängd återspeglas också i antalet löparskor.

17 km rakt in i mörkret.

Igår kväll insåg jag att jag ju faktiskt skulle kunna hinna med ytterligare ett löppass innan behandlingen av min fot kör igång. Men i så fall skulle jag få kliva upp riktigt tidigt här på tisdagsmorgonen för att hinna med. Därmed åt jag ett par mackor innan jag la mig igår kväll och förberedde exakt allt som hör morgonen till – för att kunna springa längre och få lite pluspoäng på hemmafronten. Till exempel la jag fram alla kläder, ryggsäckar, frukter och läxor till barnen i fina högar:

Kändes lite som att man skulle med ett tidigt flyg från Arlanda när klockan ringde imorse. Unnade mig tio minuters snooze men sen var det dag att kliva upp och ut i mörkret.

Sprang till Koltorp och fram till Stockby. Hade hoppats att 3km-slingan vid Stockby skulle vara tänd men det var för tidigt, tror den tänds först kl 06.00. Så jag fortsatte istället på Lidingöloppets första mil. Runt 05.15 dök plötsligt en man med gåstavar upp ur mörkret och gastade “God morgon!” Trevligt med lite sällskap, även om ett ”God natt” nästan hade känts mer på sin plats. Gud vad jag kan förundras över människor som orkar kliva upp så tidigt för att gå. Annars var det bara jag, pannlampan och det kompakta mörkret i skogen. Och två rådjur vars ögon lystes upp av lampan. Det var varmare än jag trott, fick ta av mig jackan och knöla ihop den runt min fula midjeväska.

Sprang förbi Kyrkogården på vägen tillbaka mot Kyrkviken. Så vackert med alla ljusen som fortfarande brann. Jag fortsatte längs vattnet ut mot Elfvik. Aningens aningen ljusare, men egentligen fortfarande kolsvart. Vände tillbaka hemåt efter ett par km då klockan började bli mycket. Blev totalt 17 km. Nu löpvila i fem dagar… gaaaah! Ni andra kan väl springa för mig så länge? Jag själv får köra fullt fräs på magen och armarna under tiden.

Istället för att dansa.

Jag är dålig på att dansa. Har alltid varit det och kommer alltid vara det. Däremot är jag bra på chin-ups. Gjorde precis 80 stycken i följande serie:

I samma veva gjorde jag magstyrka, inte hela programmet men raka och sneda sit-ups, rumplyft och övningen där man rullar in gymbollen med fötterna mot rumpan och samtidigt lyfter upp rumpan (ja, vad ska jag skriva? Har ingen aning om vad övningen heter.) Avslutade med fotgympa: excentriska tåhävningar, gå på tårna, gå på insidan och utsidan av fötterna, balansövning, stretcha vadmuskeln etc etc.

Annars då? Jo jag kan berätta att följande ligger i min mage:

En kantarellmacka.

Kyckling i ugn med sallad.

Vitt te. Ja inte de här tebladen men teet som jag precis gjorde på dem. Jag är beroende av grönt te men detta vita Spirulina-te var mycket gott. Ikväll ska jag stoppa ner teet i små påsar och ta med till jobbet imorgon. Ja det är så det är, jag har blivit en kräsen tedrickare. Såna här små påsar talar jag om:

Jag har förvisso aldrig rökt men föreställer mig ändå att det känns ungefär som att rulla sina egna cigaretter. Hej!

10 km skotest!

Oftast brukar jag vila dagen efter mina långpass. Men eftersom det kommer bli ofrivillig vila i fem dagar i och med behandlingen av foten här i veckan, så körde jag ett lugnt pass här på morgonen. Att jag hade ett par nya skor att testa gjorde mig ännu mer sugen på att stiga upp i mörkret trots regndropparnas sövande effekt. Vad är det för skor? Jo Inov-8 X-talon 190. Ett par väldigt lätta off trail-skor.

Jag promenerade ner till Grönsta på dobbarna, klonk klonk, kanske inte skorna man tar på en långpromenad. Väl nere så kutade jag sista milen på Lidingöloppet. Benen lite trötta, dels för det var tidig morgon men också efter gårdagens 33 km. Men jag såg det mer som en återhämtningsjogg så fart var inget krav idag. Skorna då? De sitter otroligt skönt på men gissar att de funkar bäst på oss med ganska smala fötter. Bra grepp men poängen med dem blir nog tydligare när man springer på mer terrängartat underlag än Lidingöloppsspåret. Bäst kändes de när jag sprang genom hala högar av löv. På tal om löv, skogen nuförtiden – den går inte av för hackor. De här röda haven av löv, så himlans vackert. Jo, en skillnad för egen del vad gäller de här skorna är att häldroppen bara är 3mm. Även om jag annars springer en hel del med lätta skor som Adizero Adios så har ju de ändå en häldropp på ca 11mm. Men det kändes bra! Ser fram emot att springa med dem när det börjar bli lite halt i skogen.

Efter 7km började det ljusna och jag kunde stänga av pannlampan sista biten. Tio lugna, sköna km. Sen snabbt hem till en ny dag.

Vi ses.

Mellanolikagrejerstyrka.

Det här med styrketräning. Jag planerar aldrig när jag ska göra det och just därför lyckas jag få till det ganska ofta. Och då snackar vi alltså hemmastyrka. Det bästa är nämligen när man plötsligt ser en lucka som man kan fylla med lite styrka, t ex när man tvättat håret på barnen och de vill bada vidare en stund. Det är då man ska dra fram bollen och mattan. Det gjorde jag ikväll. Körde bland annat dessa övningar:

Sen finns det ju tyngre styrketräning på gym. Sånt som jag skaffat kort på Bosön för att göra. Det är jag inte lika bra på. När man kan välja mellan att springa och styrketräna på ett svettigt gym, ja då blir det som det blir.

33 km grått Lidingölopp.

Vaknade till en typisk novembermorgon; grått och sex grader. Åt rejäl frukost: havregrynsgröt med frysta jordgubbar och hallon som jag blandar och kokar ihop med gröten, croissant, kaffe och juice. Efter det tog jag itu med följande:

Jag monterade alltså ihop två bokhyllor som vi köpt till barnen. Jag måste säga att jag är rätt bra på det här med att montera grejer. Ja inte för att det är så svårt kanske men jag anser ändå att jag har skills utöver det vanliga. Efter det hade frukosten smält och det var dags för långpass. Det riktiga långpasset sen Berlin, och med riktigt menar jag långt.

Klädde på mig och fyllde handvattenflaskorna. Man känner sig inte så törstig precis när man ger sig ut i sex graders värme men jag vet att kroppen kommer tacka en någon timme senare.

Sen kutade jag till Lidingöloppsstarten. Försökte undvika asfalten så gott det gick genom att istället springa i dyblött gräs. Sen sprang jag hela Lidingöloppet. Idag var det inte många ute i spåret, passerade några killar men annars mest hundägare. Det var ett tag sen jag sprang hela Lidingöloppet men nu framöver kommer det bli desto oftare eftersom jag lär få undvika asfalt ett tag. Jag kan verkligen varenda sväng, varenda sten och rot på Lidingöloppet. Kanske därför jag inte är så sugen på att springa det riktiga Lidingöloppet, det är förknippat med så mycket harvande träning för mig. Men såklart annorlunda när det är fullt pådrag och tusentals människor att tävla mot, istället för några enstaka hundägare eller folk med gåstavar.

Min fot däremot kände jag av litegrann. Jag är så förbannat trött på den. Men samtidigt tacksam över att det går att springa och i terräng känns det ändå helt ok. Det är mest efteråt jag känner av den.

Vid 15 km började det kurra rejält i magen, trots min bastanta frukost. Vid 23 km när jag passerade Grönsta för att ge mig på sista milen var jag riktigt hungrig och det hade ju varit så lätt att bryta här och springa hem och käka. Men icke. Tio km till för att slutligen landa på totalt 33 km i 5:03/km-tempo. Bra långpass i bra terrängfart. Om än lite grått och trist.

Sen kom jag hem till en snäll man som lagade omelett till mig. Äntligen mat!

P.S. En sak jag blir så irriterad på när jag springer är människor som springer/joggar och samtidigt pratar i telefon. Jag kan förstå att man måste ha telefon med sig och svara om man väntar ett oerhört viktigt telefonsamtal, men ni vet när samtalet är i stil med ”Ja vi sa att jag ska återkoppla till honom imorgon…blablabla”. Då blir jag så trött. Gör inte löpspåret till kontor. Lämna telefonen hemma. Lämna snacket hemma. Bara en liten stund. OK? Bra, då säger vi så.

Tempopass på hemmaplan!

Åkte tidigt från Göteborg. Läser att NY Marathon blivit inställt. Sicken downer. Jag tänker på alla som tränat hårt och satsat mot detta, att liksom inte få det där efterlängtade crescendot. Men såklart fattar man att de ställde in, jag tycker egentligen det var konstigt att de inte bestämde sig tidigare för det. Vi åt lunch på McDonald´s och spurtade vidare mot Stockholm.

Bytte om till springkläder så fort vi kom innanför dörren för att hinna kuta medan det ännu var ljust. Precis när jag gav mig av kom en hagelskur följt av ösregn. Aha, nä du vädret, så lätt är det inte, såklart jag ska springa. Och fort ska det gå.

Joggade ner på gräset till Kyrkviken. Idag var det dags för tempopass. Jag satte av. Sprang först 10 km i stöten – de första fem gick på 4:20/km och resterande fem på 4:15/km (jag gillar att nollställa klockan och splitta tiden på 5:or). Två minuters vila och därefter ytterligare 5 km som gick i 4:09/km. På slutet passerade jag Kyrkogården (på asfalt, förlåt foten) där det var fullt av människor för att tända ljus i skymningen. Allhelgonahelgen är så fin, och sorglig. Tänkte på barndomsminnen från mormor och morfar i Västerås när jag flåsade förbi.

Kändes faktiskt riktigt bra idag, skönt med fart. Foten ok. Saken är dock att den fortfarande är lite svullen och hård på undersidan så i nästa vecka ska jag genomgå en behandling. Det innebär att jag inte kommer få springa på sex dagar så jag passar på nu innan. Ångest över det? Nä inte så mycket faktiskt, det känns ok. Jag har faktiskt insett att man inte tappar så mycket på lite vila, springet finns där i benen. Men trist är det såklart. Det blir så tomt när jag inte får kuta och andas och bli genomtrött.

Sen promenad hem. Och där: brasa. Och lördagkväll!

Au revoir.

Favorit i repris.

Tillbaka i Skatås. Idag med klocka på armen och med Olle med mig. Fast tanken var inte att vi skulle springa tillsammans för Olle hävdar att jag springer tusen gånger fortare än han.

Olle skulle springa milspåret och min plan var ett tempopass på 15 km. När jag kör just tempopass brukar jag egentligen försöka springa rätt flackt. Jag satte i alla fall av i bra fart men insåg efter ett par km att det skulle bli svårt att hålla planerad hastighet pga kuperingen. Jag ändrade då planen till 4×10 minutersintervaller.

Jag körde 90 sekunders vila mellan intervallerna och farten låg på 4:33/km på första tio min, 4:13/km på nästa tio min, 4:28/km på den tredje intervallen och 4:22/km på sista. Inte några fantastiska tider sådär men absolut godkänt i och med backarna, och dessutom med gårdagens 20 km i benen (fördelat på 45 min på första milen och 47 min på andra milen). När vi kom hem stod den här fina lyktan och väntade på oss:

I övrigt kommer här några bilder från gårdagens Göteborg:

Vi köpte kaffe på Da Matteo.

Vi var på min favoritaffär i Göteborg: Artilleriet. Med en rejäl kraftansträngning lyckades jag ta mig ut därifrån utan att köpa en endaste liten pryl.