Gav mig ut på långpass kl 06:20. Lämnade kameran hemma för att istället få plats med energigel och Dextrosol eftersom jag inte hann med frukost innan. Var rädd att det skulle bli för varmt om jag drog ut på det. Både vätskebälte och handvattenflaskor med mig. Mulen himmel. Benen ganska trötta efter veckans mil, och efter lördagens dubbelpass. Men jag pinnade på söderut, vanliga vägen. Ni vet den där campingen jag pratade om? När jag sprang förbi där var klockan tio i sju, och det var värsta strandfesten där! Fullt av bilar parkerade och ett jäkla drag på musiken. Haha, jag som trodde campingen erbjöd ett lågmält tältliv, ett med naturen liksom. Älskar känslan som uppstår när man själv springer och ser något helt i krock med det. Liksom jag på långpass vs strandfest på morgonen.
Kutade vidare. Som jag trott en mental utmaning att springa på denna raksträcka. Inte en enda avfart och djungelskog på sidorna. Ibland något hus men oftast bara väg, väg, väg. Vid 12 km drack jag energigelen och blandade med vatten, något måste ju kroppen ha att kuta på.
Efter 14 km ändrades plötsligt landskapet en aning. Liksom lite öppnare och det verkade ligga stora gårdar här och var. Skönt för ögonen att se något nytt. Precis när jag tänkte det, hörde jag ett hundskall och såg en hund komma rusande ut från en gård rakt mot mig. Tänkte att det är väl som vanligt, bara lite skäll på håll. Men nej. Den sprang i full fart mot mig och den var inte ensam; det vällde ut hundar från alla håll. Detta händer inte, tänkte jag och såg framför mig hur jag slits i stycken, äts upp och ingen hittar ett spår efter mig. Det är ingen skön känsla att springa med en hord vakthundar efter sig så jag stannade, nu omringad av dem. Var för stressad för att räkna men gissar att de var ca tio stycken. En och samma ras men i olika färger, nära mig i ring. Ingen människa i sikte. Jag försökte tala lugnande med dem, men satan så rädd jag var. Efter en stund gav sig några av men en höll sig kvar, skällde, skällde. Sakta började jag springa och hunden lommade tillbaka. Tänkte bara på att jag ju skulle behöva bli tvungen att passera igen, då jag ju springer samma väg tillbaka. Bestämde mig för att göra det på en gång. Ta skiten bums. Av någon anledning kom de inte ut igen och jag kunde springa på i riktning hemåt.
Knappt hade jag lugnat mig efter hundattacken förrän hjärtat åkte upp i halsgropen igen. En militärlastbil kom långsamt åkandes förbi mig. Jag tittade upp och ser att det öppna flaket är fullt av tungt beväpnade kommandosoldater. De tittade på mig med kisande ögon, och jag fick plötsligt för mig att mina handvattenflaskor såg ut som handgaranter. Men som tur var verkade inte de inte lägga märke till ”granaterna” och brummade iväg mot farligare fiender. Ensam igen med vägen och stegen.
Blev lite uppåt när jag återigen passerade campingen. Gissade att festen var på upphällningen när jag sprang förbi första gången men nej då, nu var det ännu högre musik!
Efter 28 km passerade jag vårt hotell men i och med att jag pga hundarna fått vända tillbaka tidigare, så var jag tvungen att kuta förbi och vidare. Sprang in mot lilla byn, kämpade på, var trött nu. Men nog egentligen mest tagen av hundarna, de där öppna käkarna och att de just varit så många. När jag så till slut stannade utanför hotellet visade klockan 34 km. Snittfart 4:50 min/km. Nöjd med kroppen som pallade långpasset efter veckans alla mil med stundtals höjda farter. Åh, sen blev det dusch och frukost. Hade några historier med mig hem till gänget, i alla fall.
Hopp in i taxi till ruinerna i närheten.
Fint var det. Men lite för mycket folk och man fick liksom inte klättra på ruinerna, vilket man ju gillar när man får.
Men en stor ödla såg vi. Äeeh, jag gillar inte ödlor. De påminner mig om mitt värsta djur: krokodiler. Se så ful:
Sen drog vi hem igen och åt lunch.
Mums.
rocknrollrunning.se 